Vem har råd att bli sjukskriven?

När jag var gravid med Plutten mådde jag rätt dåligt under en period. Jag blev som ett resultat av detta sjukskriven, en erfarenhet som fick mig att fundera på huruvida vanligt folk egentligen har råd att bli det. För det är ju faktiskt både kostsamt och kan ta tid att få ersättning, om man ens får det överhuvudtaget. Innan jag blev sjuk vet jag med mig att jag har funderat på hur folk hamnar i situationen att de går från ett bra jobb till rejäl utsatthet, till exempel hemlöshet. Det är väl kanske inte jättevanligt, men ibland läser man om personer som tidigare haft till synes vanliga liv och sedan hamnat rejält i skiten och är beroende av socialtjänst eller lever på gatan. Jag har alltid trott att det skulle vara kopplat till missbruk och allvarligare psykisk ohälsa, men efter att ha varit sjuk själv i vad som jag då upplevde som en längre period slog det mig att mycket kan gå åt helvete rätt snabbt. 

Det första problemet jag upplevde under min sjukskrivning var att jag mådde så dåligt att jag sket i allt. Symptomen kom plötsligt och  lamslog mig helt. Jag lyckades knappt ringa vårdcentralen för att få en läkartid och när jag väl orkade det så hänvisade de mig till mödravården istället. Jag minns inte riktigt hur jag gick tillväga för att till slut få en läkartid, men jag tror att min man var involverad och arg och att jag själv till sist kan ha fått ett utbrott på en stackars barnmorska. Nästa pärs kom när jag träffade den där läkaren som sjukskrev mig, men verkligen skrev världens sämsta läkarintyg. Jag insåg direkt att det var osannolikt att Försäkringskassan skulle godkänna det där värdelösa intyget, eftersom det mest stod vad som var bra med mig och inte det som var dåligt. Jag skickade åtminstone en kopia på det till min chef och eftersom jag aldrig hade varit sjukskriven tidigare så utgick hen väl sannolikt från att jag inte var hittepåsjuk. Efter det här ägnade jag en ganska lång period åt att inte göra någonting alls. Jag ansökte inte om någon ersättning från Försäkringskassan utan koncentrerade mig på att att överleva. Så småningom insåg jag att jag hade varit hemma i över en månad utan att ens ha ansökt om någon ersättning och då upptäckte jag att min arbetsgivare inte hade sjukanmält mig. De skulle kolla upp hur det där funkade och lyckades efter en vecka eller så skicka in en anmälan, varpå jag försökte lista ut hur jag fick en blankett för att ansöka om pengar. Efter en lång tid i kundtjänst så fick jag hjälp med hur jag skulle göra och efter några dagars postgång åt båda håll så hade en ansökan om sjukpenning kommit in till Försäkringskassan. Tyvärr var det ju pandemi och ungefär 100 års handläggningstid så det dröjde betydligt mer än 30 dagar ytterligare innan jag fick några pengar. Jag tror att jag friskanmälde mig ungefär tre dagar efter att jag fått en stor klumpsumma utbetald från Försäkringskassan. 

Egentligen är det inte så värst intressant hur jobbig erfarenhet jag hade av att vara sjukskriven, utan snarare hur länge man klarar sig utan pengar. Jag hade förvisso min man, men ett stort antal räkningar som stod i mitt namn och om jag minns rätt så betalade inte han dem, utan det gjorde min buffert. Även i sparkretsar pratas det ofta om att man inte behöver en större buffert (man kan ju alltid sälja lite aktier), men våren/sommaren 2020 var det inte så roligt att sälja aktier för att betala hyran. Det var inte heller något jag hade haft ork att göra. Det var bökigt nog att logga in på räntekontot för att plocka ut delar av den och faktiskt trycka på "skicka" på internetbanken. Lustigt nog minns jag inte att jag oroade mig för pengar under min sjukskrivning, eftersom jag visste att jag hade en välfylld buffert och den kom verkligen till användning. Jag kommer faktiskt ihåg ett tillfälle när jag låg i min säng och reflekterade över att jag verkligen inte var i stånd att arbeta. Det hade inte spelat någon roll om Försäkringskassan hade sagt definitivt nej till min ansökan om pengar eller om min man hade skjutsat mig till jobbet och sagt åt mig att skärpa mig. Jag hade inte kunnat jobba ändå. Det är en ganska läskig känsla. Men också en skön. För det är väl därför man sparar pengar, särskilt i en buffert? 

Nu har jag inte ens  skrivit om det här med att ersättningen som man får (om man får någon alls) från Försäkringskassan är betydligt lägre än lönen. Personligen hann jag av naturliga skäl inte känna av det där så värst mycket, utan jag minns bara en enorm tacksamhet över att jag fick några pengar alls när jag var sjukskriven. Men för många måste det svida rejält att inte ens få ut 80% av lönen. Här blir det ju väldigt tydligt att låga utgifter är att föredra, då man kan fortsätta leva livet som vanligt även vid lägre inkomster. För den som inte har låga utgifter är ändå en buffert att föredra. För visst kan man kanske dra ner på sina utgifter om det skiter sig, men jag är otroligt tacksam över att inte ha behövt fundera på om jag skulle ta bort Minis streamingtjänst eller mitt gymkort när jag var sjukskriven. Inte heller behövde jag byta ut fredagtacosen mot ärtsoppa och förklara för Mini varför vi plötsligt inte kunde äta lördagsgodis eller betala för fotbollsspelandet. Jag behövde inte heller kämpa mig igenom en tobaksavvänjning eller sälja av saker. 

Sammanfattningsvis kan det bli dyrt att vara sjukskriven och något som många inte riktigt tar höjd för, men där bufferten kan spela en desto viktigare roll - om man bara ser till att skaffa sig en sådan.