Om du slösar pengar vill jag också

Jag har börjat snöa in mig på en kanadensisk serie som heter Til debt do us part. Den finns på Youtube för den som är sugen. Oavsett om du är sugen på att slötitta på Youtube eller ej så ska vi idag besöka ett ämne som jag länge har varit intresserad av, nämligen huruvida ens relation kan stjälpa ekonomin snarare än hjälpa den.

Alla vet att det är ekonomiskt smart att inte vara singel. Då menar jag inte främst för att det är dyrt att leta partner på krogen och slösa pengar på drinkar under tiden, utan för att det är jäkla smidigt att dela ens bostadskostnader på två. Och för en halvfattig som en själv kanske man till och med får mer än halva ens hyra betald av ens respektive (vi har rätt länge delat procentuellt, snarare än till hälften). Härligt! Dessutom hör man ofta att det är dyrt att leva ensam på grund av att man "måste" köpa små förpackningar (har jag aldrig gjort personligen, men det är tydligen så för resten av medborgarna) av sin mat. Typ 400 gram linfrö är dyrare per kg än 1 kg linfrö är per kg. (Varför inte bara frysa in saker eller lagra dem i skafferiet? Typ allt går att lagra.) Mer sällan (aldrig?) pratas det om att det är dyrt att leva tillsammans med någon. Ändå verkar det vara ett rätt vanligt fenomen bland folk som har ekonomiska problem, just att de till följd av varandra är fattigare än de skulle vara individuellt.

I serien möter vi gång på gång par som fattar rätt dåliga beslut i sin vardag. Ofta är de ganska lika i sina förhållningssätt till pengar och helt klart gemensamt skyldiga till sina skuldberg. Men ibland får vi följa något par där det helt klart främst är den ena som är skyldig till besvären. En person som shoppar okontrollerat och har kassa inkomster, samtidigt som den andra partnern försöker ändra på den första. Det som intressant nog ofta händer är att den mer ekonomiskt sinnade partnern ofta börjar slösa för att straffa den första om den inte lyckas påverka den. Till och med en extremt logiskt tänkande och klok individ kan börja säga att den lika gärna kan köpa kläder för att den andra ändå handlar tv-apparater, datorer, rullskridskor eller vad det nu kan vara. Varför gör vi så?

Det roliga är att jag känna igen det här i min relation också. Jag har varit tillsammans med min man en himla massa år. Jag minns inte ens vem jag var innan jag träffade honom, men ändå kan det bli så att han säger att han minsann vill ha en ny cykel om jag köper en tv, eller att jag säger att om han får en öl så vill jag ha en bakelse. Vi har i perioder inte bott ihop på riktigt som vi gör nu. Det har berott på utlandsstudier, boende på annan ort, frekventa arbetsresor till utlandet och dylikt, men något som i princip alltid händer är att vi drar ner på shoppandet. Jag var borta i flera månader en gång och han hade handlat mat för en femhundring under tiden, eftersom han (citat) "tyckte det var ovärt att gå och handla när det ändå bara var till sig själv". Han rensade skafferiet och uppfann rätter som pytt-panna-soppa (ös ner vad än du hittar i skafferiet) och pasta-funkar-bra-med-vad-som-helst-så-länge-det-blandas-med-ägg.

I vanlig ordning har jag inte någon bra slutkläm eller visdom i det här inlägget. Det är faktiskt därför det tagit tre veckor att skriva det. Jag hoppades liksom att jag skulle komma på någon fiffig förklaring till varför vi gör så, men jag kan inte komma på annat än att vi människor är rätt korkade. Kanske har det till viss del att göra med "någon annans pengar"-syndromet, om man har gemensam ekonomi (mannen får minsann betala halva min slentrian-chokladboll om han köper öl varje vecka!) eller så är vi bara totalt korkade och agerar på impuls. Jag vet inte, men ibland tror jag det vore bra om vi lärde oss lite av programledaren till det här programmet. Hon återkommer nämligen ofta till att det är en viktig uppgift i en relation att bromsa varandra. Kanske borde många av oss bli bättre på det.

Slösar du mer i en relation eller mindre?