Är det jobbigt att tvingas vara sparsam?

Det senaste året har jag varit otroligt osugen på ekonomiböcker, poddar och liknande. Det har känts som att allting som det finns att lära sig vet jag redan och det som jag inte lärt mig nu, kommer jag aldrig lära mig. Men så har jag börjat gå lite mer promenader på sistone och då är det ganska skönt att lyssna på något som inte är alltför kognitivt krävande och inte heller kräver full koncentration som ljudböcker kan göra. Jag har därför lyssnat en del på ekonomipoddar och nu alldeles senast ett 10 år gammalt avsnitt från Sveriges radio. Inspirationen kom inte från slösurfade på SR, utan från Miljonär innan 30 som skrev ett inlägg på temat påtvingad sparsamhet. Det fick mig att fundera på om det kan vara jobbigt att leva som en snålis - när det egentligen inte är valfritt. 

För att kort sammanfatta avsnittet så pratar reportern med personer som måste handla det billigaste möjliga i den billigaste möjliga affären. Vi pratar riktigt lågpris. När reportern pratar med personerna som är där och jagar klipp på tillfälliga partier av ägg, fisk och chili con carne så är det typiska kundgrupper som hon träffar; pensionärer, arbetslösa, socialt utsatta (gissningsvis missbrukare) och liknande. Hon småpratar också med dem om hur de ska skrapa ihop till matpengar när de sista sex kronorna tagit slut och pantburkar kommer på tal. När jag lyssnade på dem slog det mig att den där reportern lika gärna hade kunna intervjua mig. Föräldralediga eller deltidsarbetande Frihetsmamman (och förhoppningsvis FIRE-fria jag) kan definitivt hittas dagtid i en matbutik med klippvaror och i kundvagnen hittas nästan enbart produkter på extrapris. Dyker hon på någon pantburk på marken, böjer hon sig ner och plockar upp den. Det gjorde jag faktiskt senast idag när jag hämtade Mini i skolan. Precis där jag parkerat cykeln låg det en burk, varpå jag böjde mig ner och plockade upp den. I nästa sekund mötte min blick grannen som var där och hämtade sina barn och jag skämdes inte det minsta, men det uppfattade jag det som att personerna i radioprogrammet gjorde. 

Visst är det så att allt som man tvingas till blir mindre roligt, men ändå kan jag inte låta bli att fundera på om man inte skulle kunna lägga skammen åt sidan och äga den där påtvingade sparsamheten. För jag blev nästan lite sporrad av vad de köpte och tänkte att de skulle kunna fixa sig ett litet sparande i indexfonder på ett ISK (Avanzas egna kan man köpa för så lite som en krona) och på så vis förbättra sina förutsättningar. Men det är klart, om inget i livet någonsin kommer bli bättre och om man inte har någon ekonomisk ljusning att se fram emot som till exempel att få ett jobb när man är arbetslös så är det kanske viktigare att få en fin tisdag med några godisbåtar och flaskvatten än att med säkerhet ha mat hela månaden. Och ja, det kanske är förståeligt. Men det är också en påminnelse om hur lätt det är att känna sig som ett ekonomiskt offer och att faktiskt i princip alla skulle kunna leva lite mer sparsamt. Alla kan inte spara 20 000 i månaden, men nästan alla har något som de skulle kunna göra för att förbättra situationen. Flaskvattendrickaren skulle kunna spara alla sina pantburkar under några månader till en billig version av en sodastream och därefter alltid kunna dricka bubbelvatten oavsett dag i veckan och socialbidragets ankomst. Svenskar boendes i villaområden eller deras närhet skulle kunna ha 0 kr i kostnader för frukt i augusti-september om de bara besvärade sig med att plocka upp det som finns skänkes om man bara orkar böja sig ner. I år har jag varit näst intill stenhård på att bara plocka gratis äpplen så länge de finns och det har säkert sparat oss en femhundralapp eller så. 500 kr i en indexfond blir bekant pengar det med. 

Men ja, visst är det roligare att vara sparsam när det inte är ett måste. Av egen erfarenhet vet jag ju att det också är roligare att vara lite extra sparsam de första åren när alla pengar in på ISK:t ger en tydlig skillnad. Men jag hoppas ändå att de senaste årens ökande priser har lärt oss svenskar att det finns en del att göra om man fokuserar mer på extrapriser, är lite kompromissvillig vad gäller märken och produkttyp och är beredd att vara otrogen mot sin matbutik. Vi har varit otrogna sedan tidernas begynnelse så vi har inte ändrat vårt beteende i någon större utsträckning, men jag tycker mig få sällskap av kollegor och grannar på Lidl som innan mest verkade besökas av daglediga invandrare i min stad. 

Tycker du att det är roligt att vara sparsam eller känns det jobbigt? 

Måste det vara så dyrt att leva?

SVT släppte nyligen scoopet att det är billigare att köpa läkemedel på nätet än direkt på apoteket. Det är väl inte direkt ett scoop utan något som jag faktiskt trodde alla känner till, men oavsett har vi här ännu ett exempel på att det går att göra exakt samma sak på ett billigare sätt. Vilket för mig in på frågan som så många ställer mig, hur gör man egentligen för att spara pengar när allt är så dyrt? 

För den som inte orkar klicka på länken så "granskar" SVT apoteken och upptäcker till sin förfäran att det är mycket billigare om en person beställer sina läkemedel på nätet och väljer expressbeställning till butik. Gör man det så hamnar får man varan inom två timmar, men i praktiken på vårt vanliga apotek, inom en halvtimme. Det gäller oavsett om det är klockan 20 en lördagkväll som jag beställer eller en tisdag klockan 10. Alla är vi ju olika, men för min del är det få gånger som jag inte kan vänta så länge, åtminstone när jag befinner mig i min hemstad och inte endast är på genomresa. Jag minns en gång när jag inte orkade vänta och då var jag gravid och hade en extrem svampinfektion varpå jag skickade iväg mannen på direkten. Han kom hem med en salva för fotsvamp (och det var alltså inte fotsvamp jag hade) som kostade nästan dubbelt så mycket som vid nätbeställning så det gör jag inte om. Fördelen med beställning på nätet är alltså inte bara saker som lägre pris och cashback på beställningen utan dessutom att du får rätt sorts salva vid besvärliga tillstånd. En så kallad win-win-situation med andra ord. 

Det mest intressanta för mig med det här klippet är att så många a) inte känner till det och b) tycker att det är bedrägligt beteende. Jag kanske också skulle tycka det vore förjäkligt om jag inte hade vetat om det innan SVT upplyste mig, men det ändå en sak som jag kan tycka är rätt enkelt att åtgärda. Det är så klart allra billigast att inte behöva (och därmed köpa) läkemedel som paracetamol, springmaskmedel och nässpray överhuvudtaget, men om du ändå är i behov av det till och från (eller hela tiden) är det mitt starka tips att beställa på nätet och då eventuellt vid trängande behov att själv hämta upp det på apoteket. Ändå misstänker jag att det inte är supermånga som använder sig av detta superenkla sparhack. En kollega till mig hämtade ut sin receptbelagda medicin när jag följde med henne en gång. Då var kön för recept svinlång och under tiden passade hon på att spontanshoppa annat också. Jag minns att jag påpekade att hon ju lika gärna kan beställa på nätet till lägre priser, men hon såg inte det minsta sugen ut på att göra det utan konstaterade krasst att då får hon det ju inte direkt. 

I kommentarsfältet senast fick jag en kommentar om att vi inom "branschen" Fire tenderar att se ner på andra, men det önskar jag med detta inlägg starkt dementera. Min kollega får köpa precis så mycket som hon vill på fysiskt apotek. Hon och alla andra får också jobba till 67, lägga tusenlappar varje månad på kläder eller hämtpizzor, det gör mig ingenting. Det tråkiga är bara om man ena stunden gör just det, och andra stunden beklagar sig för att allt är så dyrt. Ovan nämnda kollega brukar absolut aldrig klaga på att det är omöjligt att spara, så jag låter henne vara ifred, men det finns många som inte är lika exemplariska. En kompis till mig med man bjöd på middag alldeles nyligen och maken sa till exempel att det är omöjligt under rådande ränteläge. Hans fru, tillika min kompis, gav honom rätt hårt motstånd på det eftersom hon är bra insatt i min familjs ekonomiska framgångar och förutsättningar, men det är ju allmänt känt att det är så svårt att spara. 

Den som följt mig ett tag vet ju att min allmänna inställning är att det går ganska bra att spara pengar. Och detta gäller även om man är föräldraledig, jobbar deltid eller har en lägre lön. Det handlar rent krasst om att anpassa sig efter sina inkomster och ifrågasätta en massa normer. Min kompis man tjänar dubbelt så mycket som jag gör, men som han själv konstaterade så har han inte lyckats komma upp i 100 000 än för allt är så dyrt. Jag är inte säker på att BMW:n på uppfarten eller poolen i trädgården håller med om att allt är så dyrt och att det är helt omöjligt att spara pengar. Men om man nu står där och tycker att allt är så dyrt är väl apoteksvarorna ett ypperligt tillfälle att börja dra ner på kostnaderna? Så om det här råkar vara din allra första dag som sparsam tycker jag att du kan börja där. Betala mindre för exakt samma vara och förlora på köpet i princip ingen komfort what so ever. 

Brukar du köpa apoteksvaror på nätet eller direkt i butik?

Vi lämnar FIRE-rörelsen

I kommentarsfältet till mitt förra inlägg slog det mig att jag mentalt gjort en större resa än jag delat med mig av. Det känns inte alltid så eftersom jag diskuterat förändringarna med en del av er som jag lärt känna privat i olika omfattning, men nog har livet tagit en ny vändning här hemma. Att jag inte skrivit om det beror nog delvis på att det jag skriver blir så definitivt och jag är lite rädd att uppfattas som flyktig. Men här kommer ett försök på att förklara var vi står nu och varför vi överväger att (åtminstone tillfälligt) lämna FIRE-rörelsen. Jag hoppas det inte blir för rörigt. 

Först vill jag vara tydlig med vad som inte förändrats. Jag älskar fortfarande frihet och ledighet. Det finns inget skönare än att att ta sovmorgon, att kunna krama ut det sista ur sommaren med sköna dopp en vardag i augusti och inte behöva oroa sig för förskolans stängningsdagar eller huruvida man ska orka eller hinna skjutsa barn till fritidsaktiviteter. Det är också riktigt skönt att kunna dra till badhuset en slumpartad onsdag för att jag eller barnen känner för det och för att jag orkar just då (och för att inte hela stan är där som på helgen). Ekorrhjulet står i vägen för allt sånt. Att vara uppbunden alla veckans dagar, att slösa sin energi på fel saker (arbetet) och vara trött hela tiden är inte det minsta lockande. Det är fortfarande sant. 

Vad som däremot inte längre är lika självklart är att mitt liv kommer vara lika billigt för alltid. Jag och min man var iväg i somras över helgen till en storstad och vi båda kände väldigt tydligt att det här är något som vi vill ha mer av i livet. Det måste inte vara så storslaget, men plötsligt så ändrade nog även jag mig till att vi behöver ha en ordentlig resbudget för framtiden. Just nu är det dock inte primärt pengar som hindrar oss utan barnen. De kommer säkert kunna följa med oss på riktigt roliga saker om fem år och framåt, men just nu är resorna inte roliga för oss vuxna på samma sätt som det är att i detalj studera Berlinmurens rester (tuggandes på en autentisk kebab), Louvrens alla verk eller stå stilla och förundras över Angkor Wats storhet. Både av ekonomiska- och klimatskäl känns det också mer etiskt rimligt att resa i långsamt tempo och därför tänker jag mig att det kommer dröja ett tag innan jag och mannen i praktiken får se de sydostasiatiska undren (för visst finns det väl en massa sådana?) eller tågluffa oss genom fantastiska Europa utan stress. 

I och med att barnen bor med oss här och nu känner jag också ett behov av att göra vårt gemensamma liv till det bästa möjliga. Vi har i princip alltid sparat 50% av våra inkomster, vilket betyder att vi inte båda behöver jobba. Det har lett till ett gemensamt börskapital (som vi inte avser nalla av) på drygt fem miljoner kronor. Om allt går som det ska och börsen brukar, bör det ha fördubblats om 10 år. Om 10 år är Plutten 13 och Mini kanske redan har flyttat ut eller är i stånd att göra det snart. Det betyder att vi om 10 år sannolikt har ett boende med låg belåning (oavsett om det är det här eller en flådig villa), ett dubblerat kapital och ett tommare bo. Om 20 år har kapitalet dubblats igen och barnen är med största sannolikhet rätt ointresserade av oss. Här och nu behöver vi därför fråga oss vad som skulle göra den här fasen i livet bättre för oss alla. Den gamla Frihetsmamman skulle ha svarat FIRE och att lämna arbetslivet rakt av, medan den nya jag inser att nuvarande kapital och övrig situation inte räcker för att jag ska känna mig trygg med att kasta in handduken helt än. Samtidigt har vi så pass mycket pengar att jag inte behöver spara längre. Jag gör det ändå, för jag har trots allt fortfarande rätt så höga inkomster och är naturligt snål på många plan, men vi behöver inte spara längre. Snöbollen är redan satt i rullning och de insättningar vi gör gör inte någon enorm skillnad. Det gör att jag känner att det är dags att leva lite mer hållbart istället. Jag skulle således vilja veta vilken utgiftsnivå som känns "lagom" för oss, men utan att vi sparar en massa för sämre tider eller frihet efter 50. Jag skulle också vilja köpa det där dumma huset som Mini tjatat om sedan hen var typ två. Det är därför vi försöker göra det nu, utan att det ska bli sämre för barnen på något sätt. 

Planen ser därför ungefär ut som så att vi ska 1) köpa en bostad som känns rätt, 2) hitta en lagom ekonomisk nivå och 3) anpassa inkomsterna efter utgifterna (dvs minska dem). Det är i nuläget väldigt oklart hur jag ska bete mig för att hitta ett lämpligt deltidsjobb i väldigt låg omfattning, men det är fullt möjligt att jag tar en tillfällig paus och skolar om mig en period, säger upp mig och startar eget plus vikarierar eller söker något suspekt deltidsjobb som jag aldrig provat på tidigare. Varför gör jag då detta istället för att arbeta heltid fem år till eller helt stanna hemma redan nu? Utöver allt annat jag skrivit om så är det för att göra övergången lättare, inte helt lämna arbetslivet (med efterföljande svårigheter att återinträda vid separation, eller om jag ändrar mig) och för att se hur mycket jag klarar och orkar arbeta. När sjukskrivna ska tillbaka till arbete är det ganska vanligt att de går tillbaka på deltid för att träna upp sig. Jag är inte sjukskriven, men jag är sliten och tidigare försök till deltidsarbete hos nuvarande arbetsgivare har inte fungerat bra på jobbet. Kanske finns det en gyllene lösning à la Ebba Busch som jag bara inte hittat ännu? Och med det menar jag att jag skulle vilja se hur mycket tid jag skulle kunna jobba utan att bli alltför sliten, få tid och energi för sago- och läxläsning och samtidigt upprätthålla positiva känslor för jobbet. 

För att avsluta på ett mer lättsamt sätt, delar jag med mig av en trevlig historia från mitt eget vardagsliv. I fredags åt jag nämligen lunch med en kollega och då utbrast han nästan lite lyriskt efter ett tag att han glömt hur mycket lättare mitt liv kommer bli om cirka två år när den yngsta börjar bli lite mer självständig och dessutom går i skolan. Jag gick hem till min man efteråt, med tårfyllda ögon, och sa att vi slösat bort småbarnsåren på att lida och kämpa oss igenom tiden istället för att med glädje lekt med trolldeg och och agerat patient åt snoriga barn som inte kan vara på förskolan och vill leka doktor. Varför har vi bråkat om vem som måste stanna hemma med våra barn när de är sjuka? Ja, ni känner ju igen tankegångarna för i ärlighetens namn har jag ju tänkt på det förut. Det enda som är nytt är egentligen att vi snart kommit förbi den jobbiga tiden och då inser att den (med stor sannolikhet) aldrig kommer åter. Så ja, det är dags att pröva något nytt helt klart, även om det innebär att vi lämnar FIRE-rörelsen för ett tag. 

Villrådig i paradiset

För några veckor sedan fick jag för mig att det nu blivit dags för oss att köpa hus. Jag fick någon slags allmän känsla av att vara rätt så rik och tyckte för mig själv att det nu jäklar är dags för mig att ta tag i husdrömmen. För ovanlighetens skull fick jag med mig min man i övertygelsen och det var faktiskt riktigt nära att vi köpte ett hus som kostade mer än vi har investerat på börsen just nu, det vill säga väldigt mycket. Vi vann inte den budgivningen och tur var väl kanske det för nu har jag återigen börjat fundera på om vi varit helt fel ute som velat lägga en massa miljoner på ett hus. 

Det finns mycket som talar för ett husköp, tycker jag. Det är framför allt det enda jag upplever att jag "offrat" för att ha den sparkvot som jag haft under det senaste decenniumet. Dessutom börjar vårt äldsta barn bli stort och om vi ska ha någon som helst användning av trädgårdens fördelar med gungställningar, lekstugor och studsmattor så bör det vara nu och inte om 10 år. Vårt nuvarande boende är i en bostadsrättsförening och det är en boendeform som jag inte uppskattar alls, vilket tydligt talar emot att bo kvar. Detta eftersom jag hellre gör saker själv än dividerar med grannar om huruvida något är nödvändigt och dessutom föredrar att själv vara ansvarig för mina skulder framför att dela dem med folk som bara tänker kortsiktigt och vill säkerställa att de har lägsta möjliga avgift här och nu.  

Men ni känner ju mig. Jag kan ju inte bara bestämma mig för något och köra, utan jag måste alltid vela om något. Så nu när jag i princip bestämt mig för att köpa hus så är jag istället osäker på var någonstans det huset ska vara. Jag har ju så klart tänkt att folk som flyttar till billigare hus på nya orter är svinsmarta, men ändå aldrig själv varit så värst sugen på att flytta alltför långt. Vi bor i vår stads dyraste område och att bara flytta 5 km skulle göra stor skillnad prismässigt och om vi är öppna för flytt ännu längre så kan vi gå ner ytterligare. Som ni säkerligen redan vet är det också möjligt att gå ner i pris om vi skulle känna för att renovera en massa efter tillträdet, men då pratar vi om att byta tak, uppvärmningssystem, bygga ut och renovera badrum från 70-talet. Något som jag känner mig väldigt osugen på och framför allt tror skulle påverka familjens mående för mycket. Så istället tänker jag mig att vi har följande alternativ: 

1) Bita i det sura äpplet och betala 6-7 miljoner för att Mini ska slippa byta skola och barnen umgängeskrets. Det kräver sannolikt ingen total slakt av portföljen, men självklart finns en alternativkostnad av att lägga mer på boendet. 

2) Flytta en bit bort och komma ner till kanske 5 miljoner eller eventuellt lägga 6 miljoner med den stora fördelen att få ett nyare hus i riktigt bra skick. Här kan barnen också gå kvar i nuvarande skola och förskola, men inför den lillas skolval blir det sannolikt en annan skola som är aktuell. Beroende på vilken stadsdel det blir kan det öka kostnaderna för pendling, eftersom vi nu cyklar och går överallt, men kanske inte kan det framöver. 

3) Flytta till en helt annan del av stan och lägga 4-5 miljoner, med nackdelarna att barnen måste byta skola och förskola, samt får större närhet till socioekonomiskt utsatta områden och allt som det medföljer. Dock med den uppenbara fördelen att vi spenderar mindre pengar. 

4) Flytta ännu längre bort till ett boende som kostar väldigt mycket mindre, men som är i en annan stad/ort. Vi pratar mellan 2-4 miljoner och behov av ny bil, men kanske helt utan behov av bolån. 

5) Flytta ut på landet. Köpa en mindre gård, där vi blir väldigt bilberoende, men sannolikt inte måste betala mer än 3 miljoner och dessutom kan odla i större skala och kanske även ha en del djur. Låter idylliskt, men är kanske inte lika idylliskt i verkligheten. På sistone har jag lockats allt mer av detta, men har nog inte riktigt familjen med mig. 

När vi diskuterar här hemma märker jag att jag och äldsta barnet är väldigt sugna på alternativ 1, medan min man tycker alternativ 4 är trevligast. Det yngsta barnet har nog inte så tydliga preferenser, men har i vissa hus vi besökt betett sig som hemma och i andra hus inte alls trivts. Det har dock mer berott på hur lekvänligt huset är än på vilket område det befinner sig i. 

Så ja, det mentala går framåt. Men sen så kommer jag på att familjen som helhet nått FIRE om vi skiter i hus och bara säljer nuvarande bostadsrätt och istället bor i en hyresrätt. Det är kanske inte så konstigt att jag blir lite villrådig i mitt priviligierade tillstånd? 

Jag är faktiskt för rik för det här

Sällan, men ändå ibland påminner jag mig själv om att jag vare sig är student eller urfattig. Det kan sitta långt inne, men ibland är det skönt att komma till den insikten. En gång var alldeles nyligen, när jag och barnen begav oss på shoppingtur, lite halvt improviserat. 

Tänk dig att det spöregnar och och du inser att dina överdragsbyxor är försvunna och att ditt ena barns jacka är ungefär en decimeter för kort i ärmarna. Du befinner dig på annan ort och familjen kommer vistas mycket utomhus de kommande dagarna. Du är inte i läget att du kan vänta på kampanjer eller rea hos någon kedja eller på ett internetköp, inte heller kan du surfa runt på Vinted eller Sellpy för att hitta ett second hand-kap. Du tar dig därför ut till ett större köpcentrum med avsikten att lösa åtminstone ett av problemen. Din vana trogen beger du dig till ett riktigt budgetställe där allt är rätt billigt även utan kampanj, men utan att kvaliteten är toppen. Vi kan kalla det stället Lager 157 (för det är så det heter). 

Du går in, plockar på dig några basplagg på impuls för att sedan landa på barnavdelningen. Väl där inser du att storleken på barnjackan du söker saknas, varpå du surfar på hemsidan för att se om den ens ska vara i lager. Det visar sig att den ska vara det, varpå du går till en oengagerad medarbetare och frågar. Medarbetaren suckar, men tar sedan ner en jacka från ställningen högst upp. Du granskar jackan och noterar sedan att den har stora fläckar som inte går bort när du försöker putsa bort dem. Du går därför återigen på jakt efter en medarbetare som högst motvilligt slutar prata med sin kollega om dennes helgplaner och sedan plockar ner nästa jacka på tur. Hon går därefter därifrån men lägger till att hon lämnar kvar utrustningen för att plocka ner plagg så att vi kan göra det själv nästa gång. Du hinner snabbt fundera på varför hon inte passar på att ta ner ett gäng jackor i den storleken trots att hon fått information av dig om att alla jackor i brösthöjd är i en och samma storlek, men släpper det sedan eftersom det faktiskt inte är ditt problem. 

Du är därefter så trött att du inte orkar fundera så mycket på vad mer du behöver, som ev. nya skalbyxor till dig själv, utan beger dig till kassan. Under tiden passerar du kanske sex ytterligare medarbetare som viker kläder och snicksnackar med varandra.  Du hinner tänka att de verkligen inte kan känna sig värst stressade här trots att det var lördag en timme innan stängning. Ungefär samtidigt utbrister ditt yngre barn att det behöver bajsa. När du tänker dig att du närmar dig kassan så fastnar du i någon slags folksamling. Det tar ett par sekunder för dig att inse att det här inte är en jättestor familj eller gratis fika som bjuds, utan kön för att få äran att betala för de där varorna du plockat på dig. Du står i kön i ungefär fem minuter utan att den rör sig, irriterar dig sedan över att du sett åtminstone 10 medarbetare som vikt kläder och pratat om sina privatliv samtidigt som de inte ens har alla tillgängliga kassor öppna. Du hinner tänka att den här butiken förtjänar snattare och att du aldrig någonsin känt dig så sugen på att helt sonika gå ut ur butiken med varorna i handen utan att betala. De gör det helt enkelt för svårt att göra rätt. 

Ungefär här någonstans inser du att du att du faktiskt inte måste handla just på den här affären. Du är inte så fattig att du saknar alternativ. Du gör därför något helt okarakteristiskt för dig själv och lägger ner tygpåsen du plockat varor i, berättar för barnen att det är dags att gå vidare. Du lämnar butiken i sällskap av ett mycket förvånat barn och ett mycket bajsnödigt barn. Du knatar över gatan till Stadium Outlet och plockar på dig motsvarande, men något dyrare, jacka till barnet och ett impulsköp till dig själv och går och betalar. Det tar inte mer än fem minuter. Jackan blev en femtiolapp dyrare. 50 kr blir mycket på 200 år med ränta på ränta. Faktiskt hela 37 miljoner. Det är nästan inte så att jag tror det själv. Men trots det går du ut från affären med en känsla av att det varit värt det. Du är fan för rik för att handla på Lager 157. 

Vad känner du att du är för rik för? 

Hur sparar man lagom?

Oj, vad tiden går! Helt plötsligt är det maj och jag har inte skrivit någonting. Jag har tänkt ekonomi, jag har pratat ekonomi och jag har till och med drömt ekonomi, men ändå har jag inte lyckats skriva något. Ett rätt så gemensamt tema för månaden har varit när och om vi i familjen sparar för mycket. Och kan man ens det? Eller kan man alltid spara lite, lite mer? Går det ens att hitta en lagom nivå?

Bakgrunden till mina tankar är att vi börjar närma oss målsumman för arbetsavslut. Jag har alltså gnetat och skramlat ihop de slantar som jag vid projektets början trodde skulle räcka livet ut, men står nu och funderar på om summan verkligen räcker eller om vi kommer vilja öka våra konsumtion framgent. Min man är övertygad om att mer pengar går åt när man är ledig, medan jag tycker att det historiskt varit precis tvärtom för oss när vi varit föräldralediga. Däremot känns det ibland som att jag tänker för mycket på ekonomi och behöver hitta någon slags rimlig nivå. Till exempel följde jag i veckan med ett par kollegor (och nära vänner) och åt lunch för 180 kr och det skapade mest ångest. Jag var egentligen inte alls sugen på att gå ut och det stället som de ville till är allmänt dyrt och jag kände verkligen inte för det. Samtidigt kände jag inte heller för att sitta ensam på kontoret medan de hade det trevligt så jag följde med. Min lunch bestod av en överprissatt pizza och eftersom jag var sugen på läsk så valde jag att säga ja när personalen frågade om det fick lov att vara dryck till. Döm om min förvåning när den där colaflaskan kostade 40 kr och jag ägnade resten åt lunchen åt att fundera på om det var värt det att jag tog den när jag bara hade kunnat dricka cola på jobbet efteråt istället. Nu är det här inget ekonomiskt problem för mig och rent generellt så har jag blivit bättre på att acceptera utgifter, men ändå känns det som att jag inte riktigt landat i mig själv gällande hur mycket pengar jag faktiskt känner mig bekväm med att spendera. Jag vet vad jag värdesätter i grunden, men har ibland svårt att hitta en gyllene medelväg när det kommer till komfort, flexibilitet och ekonomi. 

En helt annan dag på jobbet diskuterade jag ett möjligt större inköp med en annan kollega där han pushade mig att inte slänga iväg en massa tusenlappar i onödan. Då kände jag plötsligt att jag är alldeles för rik för att bry mig om några tiotusen hit eller dit. Eftersom min kollega känner mig väl och vet en hel del om mina ekonomiska värderingar var jag öppen och sa som det var, att det för mig inte spelar så stor roll om jag lägger onödigt mycket pengar på det här köpet, men att jag förstår att han i sitt läge inte resonerar likadant. Det ironiska i sammanhanget var att den som försökte få mig att vara sparsam var den kollegan jag har med höga ekonomiska ambitioner, men rätt knapra resultat. Det kändes nästan som att det han sa till mig borde han ha sagt till sig själv innan han skaffade en fin bil på leasingavtal, hyrde ett hus i Italien eller köpte dyr fritidsutrustning. Jag har under månaden också haft intressanta diskussioner med min man om huruvida vi inte bara ska ta smällen att köpa ett hus även om vi inte tror att vi kommer bo där för alltid, bara för att vi vill. Vi har ganska olika syn på husägande och ekonomi och jag kan inte säga att vi kommit till konsensus där än, men det är alltid roligt att prata om ekonomiska olikheter. 

Under månaden har jag också fått möjlighet att prata privatekonomi med en läsare som ställde den briljanta frågan: "Men om vi bortser från barnen, varför vill du bo i hus?". Det var en jättebra fråga, jag är  inte ens säker på att hon själv förstod hur bra den var, men jag har inte riktigt kunna släppa den. För om det är något som präglat i princip alla val jag gjort sedan jag fick barn är vad de vill. Jag har gått ner i arbetstid fast jag innan vetat om att arbetsbelastningen inte skulle minska, eftersom det varit bäst för barnen. Jag har åkt på semesterresor till nöjesparker, semesterland och äventyrsbad för att det är vad barnen vill. Nu har vi vagt planerat sommarsemestern och den består nästan till 100% av aktiviteter som barnen önskat sig. Jag tror att det här är en reaktion på att de få semestrar jag åkte på som barn var till 100% för mina föräldrars skull och att de la väldigt lite vikt vid vad vi barn faktiskt ville. Men inte desto mindre började jag fundera på om jag ens vill ha ett hus. Jag kom fram till att jag avskyr att bo i bostadsrätt och att inte ha kontroll över utgifterna på det sätt som jag kan ha som markägare och att jag gärna skulle vilja odla mer och ha fruktträd. Men är det värt fyra miljoner i högre utgift för att köpa en villa? Jag vet inte. Det kanske är mer värt att åka på en månads semester utomlands varje år eller vara ledig 20 timmar extra i veckan? 

Nu vet ju jag att en del av er stör er på att jag funderar så mycket och aldrig bestämmer mig. Så det är säkert otroligt frustrerande för er att läsa det här inlägget. Det är lite frustrerande att skriva det också faktiskt. Men just att fundera på vad jag vill känns så himla långt bort. Det är på riktigt något jag inte kan komma på att jag gjort alls förut. Ändå så är det just det jag tänker på när Fru EB skriver om bostadsfrågan och hur hon och hennes familj ska gå vidare efter skilsmässan. Hur kan det vara så naturligt att tänka att någon annan ska prioritera sig själv och inte lägga all vikt vid vad barnen vill, men inte ens slås av tanken i sitt eget liv? Märkligt är vad det är. 

Så vad är egentligen en lagom nivå? Jag vet inte. Jag tror fortfarande att koncept som slaktår där man tidigt i sparkarriären snålar till det rejält och avstår det mest är en bra idé, men för den som likt mig aldrig riktigt lärt sig att spendera pengar så kanske man snarare ska lägga fokus på att spara pengar på en rimlig nivå och sedan KBT:a sig själv till att spendera mera. Vara mer vanlig. Först när man testat så vet man nog egentligen om man behöver tre miljoner för att sluta jobba eller tio. 

Hur har din månad sett ut? Sparar du lagom? 

Spara pengar i vardagen: gör egen tvål

Ibland får jag frågan (från vanligt folk, inte från mina proffsiga läsare så klart) hur man kan spara pengar i vardagen. Det talas ju ofta om att det är svårt att spara, men egentligen handlar det om att skapa utrymme för att göra det och det är ju något som vi helt enkelt är ansvariga för själva. För egen del har jag lagt mycket energi på att minska mina inköp och köpa det jag väl köper till bra pris, men en annan strategi kan vara att göra mer själv. Den här gången har jag därför testat något jag inte gjort förut, nämligen att göra egen flytande tvål. 

Bakgrunden till den här idéen var att jag fick upp den här videon i flödet. Först hade jag tänkt att jag skulle göra en fiffig DIY- med bilder, men så insåg jag att Åsas video är mer än tillräcklig för den som vill ha bildstöd. Själva instruktionen kan sammanfattas som så här: 

1. Plocka fram (eller köp) en fast tvål och riv ner den på en tallrik. 

2. Stoppa ner tvålflingorna i en stor bunke (minst 5 liter). 

3. Koka upp och häll i runt fyra liter vatten och häll i bunken. (Vi använde vår 1-liters vattenkokare och fyllde den till bredden fyra gånger. )

4. Sätt på ett lock (eller en tallrik) och låt blandningen stå över natten. 

5. Ta fram tvålblandningen som nu tjocknat till och rör runt med en visp. 

6. Om du tycker den är för tjock kan du ha i lite mer vatten och blanda på nytt. Annars låt bli. Vi hade i lite mer, vilket gjorde den något tjockare än budgetmärkena i konsistensen. 

7. Plocka fram en tratt och häll upp på flaskor. Om du likt vår familj inte har 12-15 tomma flaskor handtvål kan du hälla upp dem i något annat också. Vi hittade ett par diskmedelsflaskor (varför har min man sparat på dem?) som vi fyllde, men även förvånansvärt många tomma tvålförpackningar. 

Resultatet för oss blev knappt fem liter tvål, vilket kanske leder till en besparing på en dryg 100-lapp. Det är inget jättebelopp för oss, men eftersom det här var en perfekt aktivitet för barnen som både fascinerades av den kemiska processen och att vi kunde göra något själva som vi annars köper var det nästan något jag hade kunnat betala för att pyssla med. Jag har en känsla av att det här endast kommer behöva göras tre-fyra gånger per år så vi lär knappast bli rika av den här förändringen, men jag är ändå glad att jag testade. Dessutom är det alltid skönt att slippa släpa hem en massa plast från butiken. Vanligtvis har vi köpt refill-versionen och själva använder vi mest fast tvål, men ändock är det härligt att slippa köpa en plastförpackning som på en gång bara töms och kastas bort. Testa, vettja. 

Vad brukar du göra själv istället för att köpa?