Är FIRE en folkrörelse?

Nu har jag trots dålig inspiration på bloggen lyckats ta mig igenom flera ekonomiböcker. Den första som frälste mig var som jag tidigare nämnt Åsa Axelssons ekorrhjulsbok som var helt otroligt brilliant. Den var inte bara unik och normbrytande, utan dessutom rolig och omöjlig att lägga ifrån sig. Det är sällan ekonomiböcker har den inverkan på mig även om jag är genuint intresserad av det jag läser för det mesta. Därefter gav jag mig in på Familjen Fris bok som jag lyckades få tag på via korttidslån på biblioteket. Jag har velat rätt mycket gällande huruvida jag skulle köpa böckerna, men kom till sist fram till att samma regler bör gälla ekonomiböcker som andra böcker, dvs att jag bara köper böcker jag återkommer till regelbundet. Oftast kvalificerar sig barnböcker, men ibland även ekonomilitteratur eller böcker om barnuppfostran. Eftersom båda böckerna har fått så stort genomslag är jag inte heller särskilt orolig för att författarna ska bli lidande av detta.

Det som slog mig när jag läste Oskar och Maribels bok var att den inte innehöll något nytt alls. Jag tror att det var en av få gånger som jag inte lärt mig något alls av en bok faktiskt. För den som läst Oskars blogg kändes dessutom större delen av materialet igen, varpå det blev ännu mindre givande. Det betyder inte att boken var dålig, tvärtom, den var jättebra för målgruppen. Men jag, eller ni som läser den här bloggen, är inte målgruppen. Målgruppen är Anders, 44, som är gift med Anna, 42, och som har tomt på kontot när månaden är slut, alternativt sparar en 500-lapp pliktskyldigt till pensionen vid 67. Anders är lite trött på att känna sig orolig för ekonomin när han blir sjukskriven för lumbago och Försäkringskassan tar tid, eller för att värmepumpen ska gå sönder. Han gillar därför tanken på att sluta äta utelunch och spara någon tusenlapp i månaden. Jag blir arg på mig själv när jag äter ute typ en vardag i månaden och får ångest av en födelsedagsmiddag ute med familjen för 600 kr. Kort sagt är jag och Anders olika. Men det är okej, för Oskars plan är inte att skriva en banbrytande bok för FIRE-entusiaster, han vill nå folket. Och det verkar ju onekligen ha fått visst genomslag, de är i TV och tidningar i tid och otid.

Betyder det att vi kommit så långt att FIRE med betoning på ekonomiskt oberoende (och inte tidig pension) har blivit en folkrörelse? Och om så är fallet, är det bra eller dåligt? Jag känner mig kluven till detta. Jag gillar faktiskt tanken på att FIRE tillhör en viss grupp. Ett specifikt community som hjälper varandra och peppar varandra till att bryta normer och göra sånt som alla tror är omöjligt. För mig känns FIRE faktiskt lite som när jag slutade gymnasiet med bäst betyg på hela skolan, som att jag gillar att vara bäst och tillhöra en liten unik skara. Jag vill inte ha betygsinflation och sällskap av hela landet eller världen. Samtidigt skäms jag lite för det här. Jag vill ju gärna få med mig alla jag älskar i detta, eftersom jag tror det skulle göra alla gott att ha valmöjligheter. Varför är jag då inte lika driven som Oskar i att få med Anders och alla andra vanliga människor i detta? Jag vet inte, men för min del får gärna massorna därute fortsätta vara consumer suckers. De får gärna prioritera tjänster framför prylar och välja så bra produkter och tjänster som möjligt för miljön. Men det gör mig inte så mycket om de flesta fortsätter konsumera för åtminstone 90% av sin lön.


Är FIRE på väg att bli en folkrörelse? Vad tycker ni i så fall om det?