Den roliga effekten av min idol Åsa Axelssons bok är att allt fler personer i min närhet har börjat diskutera möjligheten att en i paret helt slutar arbeta eller starkt reducerar sin arbetstid till förmån för att göra mer saker själv. Vi pratar alltifrån bakning och saftning till att sy egna kläder och handla varor till reducerat pris på tisdagsmorgnar. Jag tycker det är fantastiskt. Inte främst för att jag tror att så många kommer göra det i praktiken, men för att det är bra att ändå ifrågasätta normen om två heltidsarbetande föräldrar som kämpar hårt för att få den heltidsarbetande vardagen att gå ihop. För är det verkligen sant att det viktigaste är att jobba så många år som möjligt och i så hög omfattning som bara går?
Jag tillhör gruppen som nästan känner mig inspirerad av amerikanernas hemmafruliv. Inte för att jag per automatik tycker att kvinnan ska vara hemma och sköta barnen, men för att jag tror att det för många familjer (inte nödvändigtvis alla) är rimligare att spendera mer tid tillsammans inom familjen än i öppna kontorslandskap och på pendeltåg. När frågan om vad jag skulle göra efter att ha nått FIRE dyker upp i min umgängeskrets eller på nätet känns det för mig aldrig som en svår fråga att besvara. Jag tror nämligen inte att jag skulle ha svårt att fylla dagarna med matlagning, bakning, tillagning av sylt och saft och lagning av trasiga kläder. Jag är ingen höjdare på att sy, men skulle säkert kunna lära mig med tiden. Vad som är knasigast är att jag inte kan föreställa mig att det skulle kännas tråkigt ens när jag läser mina egna ord. Objektivt inser jag ju att det inte låter alltför upphetsande att ägna sitt liv åt att baka och laga mat åt enbart den egna familjen, men det är ändå det roligaste jag kan tänka mig.
I helgen var jag på Willys ensam och råkade komma hem med kort datum-nötfärs. Då kunde jag i vanlig ordning (älskar kort datum!) inte hålla mig från att köpa hem drygt två kilo. Eftersom min man (inte så oväntat) blev sur för ännu ett impulsköp nu när vi vill rensa frysen valde jag att direkt göra något med färsen. Jag sa därför åt man och barn att roa sig på eget håll och så satte jag mig i köket och gjorde en miljard köttbullar i ugn. Jag har inte gjort köttbullar i ugn förr, men det var rätt smidigt att bara göra som vanligt och slänga in i ugnen (250 grader, varmluft) på ugnspapper. Efter 8-10 minuter hade jag en massa köttbullar och sen var det bara att göra om. Anledningen till att jag gjorde detta var att min unge är inne i en köttbullsfas där makaroner och dessa runda skapelser är allt som duger. Och personligen vill jag typ kräkas när jag äter Mamma Scan/Garant/Icas version i butik. Poängen med det här är inte att påvisa hur enkelt det är att göra köttbullar i ugn. Det vet säkert ni andra redan. Men det som var så härligt var att jag kände mig så himla kick ass-bra efteråt. Jag känner mig aldrig så nöjd på jobbet ens när jag presterat riktigt bra i chefens ögon som när jag har lyckats riktigt bra med en sats kanelbullar, gjort ett riktigt gott bröd eller fått till en grym pastasås.
Frågan som därför successivt har väckts är om jag helt enkelt borde hoppa av ekorrhjulet redan nu, göra en Åsa (minus sjukskrivning) och bara ägna mig åt sånt som är tillfredsställande. Jag är dock inte helt säker på att det skulle kännas lika tillfredsställande om jag helt ägnade mig åt det. För som Alfons farmor konstaterade i Lycklige Alfons så måste man ha tråkigt också för att ha roligt. Hur jag än vrider och vänder på det är jag riktigt glad över det sparade kapital jag faktiskt har. Tack vare det kommer ränta-på-ränta göra mig rätt rik med tiden ändå. Jag måste bara stå ut med min man och leva på honom i en sådär 20 år först.
Överväger du hemmafru/hemmaman-livet innan att ha uppnått FIRE på riktigt?
Jag jobbar tre dagar i veckan och har bra balans. Har energi för familj och hem samtidigt som jag också har energi för att göra ett bra jobb. Vill jobba deltid länge. Jag downshiftar hellre redan nu i vardagen istället för att jobba järnet och uppnå FIRE tidigare. Jag tänker att det är nu tiden för oss är som viktigast, jobba kan jag göra när barnen blivit stora.
SvaraRadera/JS
Vad har du för jobb? Låter soft att "bara" arbeta tre dagar i veckan! /N
RaderaDu har helt rätt. Jag tror att du hittat en bra lösning, åtminstone om det funkar på din arbetsplats och inte innebär att du ska göra 100% jobb på 60% tid (och med 60% lön).
RaderaNej, överväger inte alls. I slutet av föräldrarledigheten var jag sjukt uttråkad t.ex. Jag tyckte tiden bara spenderades med matlagning eller mig krälandes på golvet med att torka upp den nyss lagade maten. Och detta var inget jag gillade!
SvaraRaderaDessutom skulle nog inte respektera mig själv heller om jag "bara" vore en hemmafru men så är jag väl en typisk "typ A personlighet" också. Visst förstår jag tjusningen med att inte producera hela tiden och jag lockas stundtals av leva ett slappt liv. Jag misstänker även att jag inte kommer kunna sluta jobba när jag når FIRE (minst 5 år) och göra ingenting så jag letar efter ett side-hustle. /N
Din blog är jättefin! /N
Haha, jag minns att jag hade större problem i början av föräldraledigheten. Ville börja jobba halvtid efter en vecka ungefär och började fundera på att pumpa av den anledningen. Så här i efterhand inser jag att det nog hade med stress att göra (hade inte varvat ner ordentligt innan förlossningen och var inne i effektivitetstänket) och att jag inte hade så bra anknytning till min bebis. På slutet trivdes jag bra med att vara hemma och var också hemma i närmare 1,5 år. Men klart det skulle kunna bli andra problem eller att jag inte står ut med min man som i så fall skulle ha en helt annan ekonomisk makt än i nuläget. Man vet aldrig vad det gör med någon. Kan relatera till "bara vara hemmafru"-tänket, men tror att jag släppt lite på det sedan jag fann FIRE. Det är bara få personer, typ snobbiga släktingar, som kan locka fram det i mig under längre stunder.
RaderaTack för såväl beröm som din kommentar!
God morgon Frihetsmamma!
SvaraRaderaTycker det är viktigt att ta med de ekonomiska aspekterna av att vara hemmafru, med kraftigt reducerad förmåga att kunna skapa en pengamaskin eller ens få pengar avsatta till pension. Nu vet jag inte hur er relation är om det är gjuten i betong och sten eller papper.
Nu vet jag inte om du redan har en tillräckligt stor pengamaskin som redan täcker dina utgifter.
Lätt att glömma bort att friheten kommer till ett visst pris även om friheten i sig är ovärderlig. Är det lätt att komma tillbaka till arbetsmarknaden efter att varit hemmafru i 1-10 år? Framtiden worst case scenario vad händer om din man ej är med på tåget längre och ni inte har haft något rättvis fördelning av inkomster i förhållande till utfört arbete? (Svårt att vardera vardagliga sysslor i pengar)
Mvh Anonym-m
Svår fråga. För det första är min erfarenhet cirka 8 månader in i drönarlivet att det är så djävulskt underbart än. Jag fipplar runt med mitt, är hemma när barnen kommer från skolan, dagarna bara swishar iväg och vårt hem funkar som ett väloljat maskineri (från att ha varit en halvkaputt gammal traktor på speed-diesel). Det som ändå är på väg att hända med mig efter en period i detta är att jag börjar få aningens myror i brallan. Jag suktar efter ny input. Bara den känslan Frihetsmamman, att faktiskt LÄNGTA efter nya utmaningar, inte som jag gjorde tidigare, värja mig mot all additional input eftersom hjärnan hela tiden gick på högvarv på grund av professionella och privata spörsmål. Så jag tror att du, i det fall du skulle testa en period med sy & sylta, skulle komma på något klur som skulle såväl ge dig en inkomst men låta dig slippa ett yrkesliv du inte önskar. Den typen av möjligheter visar sig i regel bara när man ger dem luft - de måste mogna fram.
SvaraRaderaMed det sagt så vet du ju min grundläggande ståndpunkt i frågan och det är att om man står ut har man mycket att vinna på att först krama ihop en rätt stor snöboll som sedan får ligga och götta till sig i ISK:en medan tiden går. Det är bara du själv som kan avgöra hur akut din frihetslängtan är.
Hej Frihetsmamman, vad glad jag blir att du är inspirerad av min bok!
SvaraRaderaJag läste häromdagen att endast 13% upplever sina jobb som meningsfulla. Det är inte det att 87% av alla jobb är tråkiga - det är faktorer som GÖR jobbet tråkigt. Att man inte får nog mycket ansvar,till exempel, eller inte kan styra över arbetet som man önskar. Att det är för okreativt, att man inte får nån positiv feedback, att det är för många långrandiga möten, för långsamt och enformigt, eller tvärtom för stressigt och att man blir avbruten hela tiden. Att få vara sin egen chef, arbeta i sin egen takt, styra över sin tid, välja vem man samarbetar med - det ger mening. Under hemmaåret kändes varje dag meningsfull för mig och jag tycker mig läsa att du upplever något liknande. Sen, precis som Fru EB skriver här ovan, så får du lust att göra nåt annat en vacker dag, och då gör du det! Livet är långt. Jag vet en person som vid 56 års ålder satt sig på skolbänken o skaffar sig ett nytt yrke. Om man inte stressar ihjäl sig under barnåren orkar man kanske jobba sen till man är 70 eller 80. Utan sjukskrivningar, utan förtidspensionering = en ren vinst för Sverige.