Varför jag hatar mig själv när jag jobbar

Nu kanske ni tror att det här inlägget ska handla om allt oetiskt jag gör på min arbetstid (i mitt fall en hel del, men det är inte för att jag inte är en god anställd utan just för att jag är en god medarbetare), men det ska det inte. Det ska handla om de sidor av mig som kommer fram när jag är tvingad att arbeta heltid och de effekter heltidsarbetandet får på mitt liv. Tack till Tinga för att du ledde mig in på detta. För den som undrar vad jag har att jämföra med så är det föräldraledighet och studietid, under båda perioderna jag var en helt annan person.

1) Jag blir så uppslukad av mitt jobb. Jag hatar att allt som jag måste lära mig, prestera och leverera på daglig basis leder till att jag stannar kvar sent fast jag inte får något för det och mitt barn därigenom får onödigt mycket tid på förskolan. Jag hatar att jag sitter och jobbar på kvällar och helger (fredag kväll en klassiker) för att ta igen sådant som jag borde ha hunnit under veckan. Jag hatar dessutom att jag är så engagerad i det att mina vänner får lyssna på hur jag pratar om jobbet på fritiden och mannen likaså.

2) Jag slutar bry mig om min hälsa. Det hör till viss del ihop med punkt 1, men oavsett vad grunderna är så är det uppenbart att jag bryr mig betydligt mindre om min hälsa när jag arbetar heltid. Under min graviditet levde jag till exempel på pulvermos och korv/köttbullar för att matlagning inte orkades med. Här har jag sett viss förbättring sedan ungen började äta fast föda, eftersom det ger lite mer inspiration (läs: ställer krav), men heltidsarbetande jag har fortfarande en lång väg kvar att gå jämfört med jag som student eller föräldraledig. Därtill försvinner träningen helt från mitt liv. Motion blir att bära matkassar från Willys eller en helgcykling till annan stormarknad för veckans matinköp. Gym är det bara att glömma och löpturerna glöms helt bort (eller är det sista jag vill syssla med på min lilla fritid). Jag tror inte att jag är ensam om detta. Jonathan och Brad på ChooseFI pratar ofta om att de är i sitt livs bästa form sedan de (åtminstone Brad) nådde FIRE.

3) Jag känner mig alltid stressad och det påverkar inte bara mina kollegor som får korta svar och ibland spydiga kommentarer (ofta högst välförtjänt ska tilläggas), utan även min familj. Jag vet inte hur många gånger på väg till jobbet jag skämts över att min unge fått utstå en grinig mamma vid lämning. I min stressade logik är det förskolebarnets fel att hen inte hittar sina skor på morgonen och jag tycker också att det är orimligt att hen inte kan gå i raskt temp till förskolan. Varför måste ungar plocka pinnar? Titta på katter? Prata med främlingar? Fattar de inte att vi föräldrar har jävulskt bråttom och att våra arbeten är viktigare än allt annat? Borde de inte fatta det när de fyllt 3? Eller är det först vid 4-årsåldern sådana insikter kommer? 5?  17?

4) Jag lyssnar inte på folk. Jag brukade identifiera mig som en mycket god lyssnare och kände mig stolt över att jag var en person som folk kom till med sina problem. Nu inser jag att jag inte orkar lyssna på hälften av sakerna som min man pratar om och jag glömmer regelbundet bort namnet på en nära vänninas nya kille (tydligen har de träffats i 11 månader nu, men allt är relativt). Det här är särskilt jobbigt för mig som inte har en stor, ytlig umgängeskrets, utan aktivt har valt att ha en mindre sådan fylld med personer som faktiskt betyder mycket för mig. Jag vill ju lyssna på dem. Det är bara det att jag inte riktigt orkar det som heltidsarbetande.

5) Jag träffar inte ens personerna som betyder mycket för mig. Mannen brukar regelbundet påminna mig om att jag borde ta mig tiden att umgås med min farmor som ännu är i livet, eftersom det är osannolikt att hon lever länge till. Och han har rätt. Han har så himla rätt. Det vet vi båda två. Det är bara det att jag känner mig så trött större delen av tiden att jag inte riktigt orkar ägna helgerna åt att göra ännu fler måsten. För att bara gå runt en vanlig vecka så måste det ju storhandlas, tvättas och städas på helgen. Och om jag då får lite, lite tid över så vill jag hellre lyssna på ChooseFI, läsa böcker eller bloggar än att sätta mig i bilen och resa till en tant som inte riktigt minns vem jag är. Jag vet att jag framstår som en ond människa. Jag vill alltså (för tydlighetens skull) vara en god människa som hälsar på gamla damer både för deras och min egen skull. Jag menar det är ju mitt kött och blod som alltid betytt mycket för mig.  Men i praktiken känner jag mig ofta för sliten för att göra det. Så var det inte under min studietid eller när jag var föräldraledig. I relation till gårdagens inlägg känns det här särskilt viktigt. När människor är det som spelar roll så är det en ofattbar förlust att inte vara en aktiv del av varandras liv när vi väl lever. Vi borde träffas. Vi borde hjälpas åt. Och vi borde underlätta för varandra. Men i heltidsarbetandets värld blir jag, och många med mig, till personer som inte riktigt prioriterar det som faktiskt är viktigt.

Vilka negativa effekter har ditt jobb på dig? Finns det något du försakar?