måndag 19 november 2018

Varför jag hatar mig själv när jag jobbar

Nu kanske ni tror att det här inlägget ska handla om allt oetiskt jag gör på min arbetstid (i mitt fall en hel del, men det är inte för att jag inte är en god anställd utan just för att jag är en god medarbetare), men det ska det inte. Det ska handla om de sidor av mig som kommer fram när jag är tvingad att arbeta heltid och de effekter heltidsarbetandet får på mitt liv. Tack till Tinga för att du ledde mig in på detta. För den som undrar vad jag har att jämföra med så är det föräldraledighet och studietid, under båda perioderna jag var en helt annan person.

1) Jag blir så uppslukad av mitt jobb. Jag hatar att allt som jag måste lära mig, prestera och leverera på daglig basis leder till att jag stannar kvar sent fast jag inte får något för det och mitt barn därigenom får onödigt mycket tid på förskolan. Jag hatar att jag sitter och jobbar på kvällar och helger (fredag kväll en klassiker) för att ta igen sådant som jag borde ha hunnit under veckan. Jag hatar dessutom att jag är så engagerad i det att mina vänner får lyssna på hur jag pratar om jobbet på fritiden och mannen likaså.

2) Jag slutar bry mig om min hälsa. Det hör till viss del ihop med punkt 1, men oavsett vad grunderna är så är det uppenbart att jag bryr mig betydligt mindre om min hälsa när jag arbetar heltid. Under min graviditet levde jag till exempel på pulvermos och korv/köttbullar för att matlagning inte orkades med. Här har jag sett viss förbättring sedan ungen började äta fast föda, eftersom det ger lite mer inspiration (läs: ställer krav), men heltidsarbetande jag har fortfarande en lång väg kvar att gå jämfört med jag som student eller föräldraledig. Därtill försvinner träningen helt från mitt liv. Motion blir att bära matkassar från Willys eller en helgcykling till annan stormarknad för veckans matinköp. Gym är det bara att glömma och löpturerna glöms helt bort (eller är det sista jag vill syssla med på min lilla fritid). Jag tror inte att jag är ensam om detta. Jonathan och Brad på ChooseFI pratar ofta om att de är i sitt livs bästa form sedan de (åtminstone Brad) nådde FIRE.

3) Jag känner mig alltid stressad och det påverkar inte bara mina kollegor som får korta svar och ibland spydiga kommentarer (ofta högst välförtjänt ska tilläggas), utan även min familj. Jag vet inte hur många gånger på väg till jobbet jag skämts över att min unge fått utstå en grinig mamma vid lämning. I min stressade logik är det förskolebarnets fel att hen inte hittar sina skor på morgonen och jag tycker också att det är orimligt att hen inte kan gå i raskt temp till förskolan. Varför måste ungar plocka pinnar? Titta på katter? Prata med främlingar? Fattar de inte att vi föräldrar har jävulskt bråttom och att våra arbeten är viktigare än allt annat? Borde de inte fatta det när de fyllt 3? Eller är det först vid 4-årsåldern sådana insikter kommer? 5?  17?

4) Jag lyssnar inte på folk. Jag brukade identifiera mig som en mycket god lyssnare och kände mig stolt över att jag var en person som folk kom till med sina problem. Nu inser jag att jag inte orkar lyssna på hälften av sakerna som min man pratar om och jag glömmer regelbundet bort namnet på en nära vänninas nya kille (tydligen har de träffats i 11 månader nu, men allt är relativt). Det här är särskilt jobbigt för mig som inte har en stor, ytlig umgängeskrets, utan aktivt har valt att ha en mindre sådan fylld med personer som faktiskt betyder mycket för mig. Jag vill ju lyssna på dem. Det är bara det att jag inte riktigt orkar det som heltidsarbetande.

5) Jag träffar inte ens personerna som betyder mycket för mig. Mannen brukar regelbundet påminna mig om att jag borde ta mig tiden att umgås med min farmor som ännu är i livet, eftersom det är osannolikt att hon lever länge till. Och han har rätt. Han har så himla rätt. Det vet vi båda två. Det är bara det att jag känner mig så trött större delen av tiden att jag inte riktigt orkar ägna helgerna åt att göra ännu fler måsten. För att bara gå runt en vanlig vecka så måste det ju storhandlas, tvättas och städas på helgen. Och om jag då får lite, lite tid över så vill jag hellre lyssna på ChooseFI, läsa böcker eller bloggar än att sätta mig i bilen och resa till en tant som inte riktigt minns vem jag är. Jag vet att jag framstår som en ond människa. Jag vill alltså (för tydlighetens skull) vara en god människa som hälsar på gamla damer både för deras och min egen skull. Jag menar det är ju mitt kött och blod som alltid betytt mycket för mig.  Men i praktiken känner jag mig ofta för sliten för att göra det. Så var det inte under min studietid eller när jag var föräldraledig. I relation till gårdagens inlägg känns det här särskilt viktigt. När människor är det som spelar roll så är det en ofattbar förlust att inte vara en aktiv del av varandras liv när vi väl lever. Vi borde träffas. Vi borde hjälpas åt. Och vi borde underlätta för varandra. Men i heltidsarbetandets värld blir jag, och många med mig, till personer som inte riktigt prioriterar det som faktiskt är viktigt.

Vilka negativa effekter har ditt jobb på dig? Finns det något du försakar? 

26 kommentarer:

  1. Känner igen mig i mycket av det här. Det räcker att jag jobbar sjuttio procent, så blir jag en annan, en som är mer tillfreds, inte så lättirriterad, som sover gott om nätterna, som har lust att träna, umgås, lust till livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att du hittat den där procenten som funkar för dig. Jag tror det blir nyckeln framöver att även komma dit för mig och vara nöjd med det lägre sparandet. Som jag skrivit om förut är det lite därför deltid känns rimligt, men jag är inte säker på att det löser alla mina problem. I och med att det är lätt att ta med sig mitt jobb hem, finns risken att stressen ökar och att det där med att jag är uppslukad också kvarstår. Kanske gör de faktorerna att det blir ännu värre med punkt 2, 4, 5.

      Radera
  2. Även jag känner igen mig.. Det finns helt enkelt inte energi över till att vara social, trevlig och en god medmänniska i vissa perioder. Förlåt en privat fråga - hur ser arbetsfördelningen i hemmet ut? För en tid sen insåg jag att trots att jag och min partner gör mycket tillsammans så var det jag som planerade, initierade och följde upp 'livet' Det upplever jag tar mer energi än själva utförandet och vi jobbar på att fördela även den biten. Om inte för energin så iaf för att nästa generation ser att även en man kan driva projektet familjen och inte bara 'hjälpa till'

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det här också. Just nu provar vi på modellen att jag får bestämma och ta i princip allt ansvar själv, vilket konstigt nog lett till att jag är mindre sliten än förut. Själva diskussionerna kring vem som gör vad visade sig slita mer på mig än arbetandet i sig. Märkligt va?

      Radera
  3. Mycket intressant tema och läsning. Kämpar med samma problematik. Jobbet är intressant och det finns så mycket att göra och lära sig och utvecklingspotential, så man tar lite av sin fritid för att fixa klart allt. Så kommer man lite längre, får lite mer ansvar eller möjlighet att lära sig ytterligare några intressanta saker, så får man nagga lite mer av sin fritid... Men svårt att se det så eftersom det ju är intressant, och så skippar man bara sportandet och matlangningen denna veckan eftersom det är så mycket just nu... Har hållt på så i 10 år nu men försöker nu förändra läget. Istället för att tänka att jag måste få 8 effektiva jobbtimmar per dag (för annars blir det "orättvist" mot arbetsgivaren), så försöker jag tänka att jag vill ha 16 timmar för mig varav minst 8 till sömn för annars är det orättvist mot mig. Är väldigt svårt om kollegor och chefer är vana vid att man alltid jobbar för mycket och helt plötsligt levererar mindre eftersom man går tidigare. Försöker tänka att de betalar för 8 timmar per dag av min tid och inte mer. Vilket betyder att om jag jobbar på väg till jobbet så räknas detta som min arbetstid (förhandlade detta på nya jobbet), och om jag redan nått mina 8 timmar så försöker jag skita i mailen. Förvånande få saker kan inte vänta till nästa dag eller tom nästa vecka, även om det inte känns så.
    Det var mina tankar och tips, nån annan som har några andra ideer?
    Tack för en jättebra blogg!
    Vänliga hälsningar,
    Caroline
    PS.
    Även detta "Nu kanske ni tror att det här inlägget ska handla om allt oetiskt jag gör på min arbetstid (i mitt fall en hel del, men det är inte för att jag inte är en god anställd utan just för att jag är en god medarbetare" låter mycket intressant :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Caroline! Roligt att läsa om hur du haft det och lite skönt också att få höra att jag inte är ensam. Jag har också tänkt lite på effekten av att ha skämt bort jobbet. Undra vad som skulle hända om man bara slutade vara så engagerad och lägga mer än heltid på arbetet? Vid förra lönesamtalet kände jag mig jättedeppig eftersom jag hade kört på "bara lite till", "snart så ser chefen hur bra jag är" osv och sen så visade det sig att chefen inte alls såg mig. Jag förklarade därför för hen att jag nog inte kommer kunna prestera mer eller ens lika bra nästa år som tidigare. För den här prestationen hade krävt mer än heltidsarbete. Chefen blev helt ställd, men fick ur sig något om att hen sett att jag kämpat hårdare än de andra, men att det finns mycket annat som räknas också. Jaha, bra att veta liksom...

      Förstår att min inledning var spännande. Jag hoppas att jag en gång i framtiden kan dela med mig mer i detalj om vad det innebär. Förhoppningsvis när jag aldrig mer behöver komma tillbaka...

      Radera
  4. Ja, det där låter ju som många av mina tidigare chefer, kvinnor som jag inte orkar med,spydiga, stressade och allmänt obehagliga att ha att göra med... Eftersom de inte har vett att skärpa sig, ser jag ingen annan utväg än att säga upp mig. Har nästan aldrig varit på en arbetsplats mer än ett år under de senaste 24 åren...mycket på grund av dessa stressade kvinnor. Jag låter nämligen folk hållas och göra nästan vad de vill, jag förstår ju att de inte vill avstå sitt arbete, då gör jag det istället. Hade aldrig gissat att du Frihetsmamman var sådan! /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte riktigt vad du åsyftar. Jag är inte chef utan bara en person som ofta har koll på saker, är påläst och förberedd och till följd av detta får jag agera uppslagsverk åt kollegor som inte orkar kolla upp saker själva eller vet vad de ska göra i olika situationer. Jag skäms inte direkt över min yrkesmässiga prestation, utan känner främst att min stress påverkar mitt barn på ett orimligt sätt. Med det sagt tycker jag inte om att uppvisa irritation eller att bli kort i tonen, men vuxna människor som får lön för sitt arbete tycker jag inte lika synd om som ett förskolebarn som naturligtvis inte kan förstå varför mamma är stressad./frihetsmamman

      Radera
    2. Nej, har inte uppfattat att du skulle vara chef men det du beskrev liknade mycket mina chefer. De skulle heller inte alls skämmas för sin arbetsprestation, inte heller gilla att vara korta i tonen, vill inte illa osv. De skulle tycka att vuxna med lön kan ta sådant. Men jag tar aldrig sådant en längre tid, jag säger upp mig och drar. När de får reda på varför efteråt har vissa blivit väldigt ångerfulla, en del har till och med börjat gråta av skuldkänslor. Men då har jag åtminstone fått dem att tänka till. Det är ofta det jag ser som min uppgift på arbetsplatser, att agera så att folk tänker på hur det uppför sig. Jag har dock betalat för det med att säga upp mig själv också då folk helst inte vill lyssna på kritik. /Eva

      Radera
    3. Okej. Jag vet inte riktigt om jag lyckas ge en rättvis bild av mig själv i inlägget, men jag tror inte jag kan göra det heller i ett anonymt inlägg så det får vara. Tråkigt om du blev besviken på mig.

      Radera
    4. Jag blev inte alls besviken på dig! Jag kände bara igen beteendet och påmindes om hur illa jag tycker om det när det återfinns hos en chef. Överhuvudtaget ogillar jag allt beteende där människor inte tar ansvar för egna negativa känslor, utan är utåtagerande med dem. Jag bara "överger" dessa plötsligt efter att ha väntat länge på att de själva ska fatta att jag inte tar någon som helst "skit". På ytan är jag nämligen så oerhört lugn och foglig, vilket många chefer missuppfattar som mottaglig för påförande av negativa känslor och allt övrigt den döstressade chefen inte orkar bära själv för stunden. Nästan komik i att mönstret upprepats så ofta.

      Detta har inte mer med dig att göra än att det du beskrev liknade detta beteende. Men jag vet ju inte vem du är och du har inte agerat så mot mig! :) /Eva

      Radera
  5. Får man inte till balansen blir saker lidande. Blir saker lidande skevar livet till sig ytterligare och man blir sjuk, lågintensivt missnöjd eller något annat tråkigt.

    Jag känner igen mig i din beskrivning och "lösningen" för mig var att trilla dit, dvs gå i väggen rejält. Jag måste sätta begränsningar för jobbet, telefonen, umgänge och faktiskt ta hand om mig själv på riktigt. Hoppas du hittar rätt - kom att tänka på denna lillepodcastpärla på temat:

    http://www.risetothegoodlife.com/episode-112-a-call-for-action/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset, IGMR! Jag förstår utifrån din blogg och dina kommentarer att du har kommit till en bra plats och jag avundas dig. Hoppas jag hittar dit en vacker dag jag också. Eller att jag bara slipper jobba. :)

      Radera
    2. Nja... jag försöker. Har tagit ner ambitionerna på jobbet och med vissa måstesaker. Familj, välmående, återhämtning och vänner prioriteras.

      Jag har tex fått hålla en introduktion med en ny medarbetare under ett par veckor, heltid. Förr hade jag försökt och klarat att sköta det och mitt vanliga jobb. Nu har jag lagt mitt helt åt sidan och tänker att det är bra att arbetsgivaren ser konsekvenserna...

      Radera
  6. Stor igenkänning!

    Själv har jag försökt ändra beteendet, att lägga ner alldeles för mkt energi på arbetet, genom att byta arbetsplats.

    På min nya arbetsplats kom jag in i ett nytt sammanhang med nya kollegor som inte visste om mitt gamla arbetssätt. Hur det gått? Det går ganska bra, alltså hyfsat. Jag vill fortfarande prestera på en hög nivå men har gått från generalist till mer av en specialist så här kan jag ju styra mer vad jag egentligen ska göra. "Jag kan inte hinna med allt" är nuförtiden ett ganska vanligt resonemang från min sida. Dock är det viktigt att påminna mig själv om att styra mitt eget arbete så jag får mina egna 16h/dag att spendera på och för mig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ett alternativ jag också funderat över. Jag kommer fundera lite mer och troligen skriva ett inlägg om hur jag ser på saken. Jag blir iaf väldigt glad av att höra att du lyckats någorlunda och jag förstår också att det skulle kunna vara ett rimligt alternativ även om total frihet eller radikal arbetstidsminskning vore ännu bättre.

      Tack för din kommentar!

      Radera
    2. Detta är ett bra tips! Gäller att sätta rätt förväntningar med chefen från början, och sedan leverera på det (eller t om över förväntan). Men att vara noga med att man hela tiden måste göra prioriteringar, tror det finns ett bra pod avsnitt med Tim Ferriss på "how to say no"!

      Går alltid hem när jag jobbat mina 8 timmar. Skulle min chef höja på ögonbrynen så säger jag bara som det är och att jag inte varit sjuk eller missat en enda arbetsdag sedan jag började arbeta efter examen. Sen om inte det räcker så ger FI-stashen den trygghet att byta arbetsgivare som ser det värde som man faktiskt kan ge.
      /A

      Radera
  7. "...och det påverkar inte bara mina kollegor som får korta svar och ibland spydiga kommentarer (ofta högst välförtjänt ska tilläggas)" Heja Frihetsmamman! Ja jag är fortfarande ingen Miss Sunshine morgontid dessvärre men h-e vad mycket bättre det blivit sedan flykten från Alcatraz. Idag på eftermiddagen låg jag och 11-åringen på sängen och diskuterade skolgårdsbråk i en halvtimme för att sedan läsa i varsin bok i en halvtimme. Må tro att jag är en snäll fru när min man kom hem, jag log and shit.

    F ö berättade han för mig att begreppet "hemmafru/house wife" uppfanns av de europeiska socialisterna under tidigt 1900-tal och ersatte då det mer prudentliga "husmor". Anledningen varandes att "hemmafru" skulle ha en mer pejorativ och därmed avskräckande klang - kvinnan skulle ju ut och knega och bidra på riktigt.

    Jag vet int' jag, men mina dagar som en kombo av hemmafru, hundvakt, skribent (om än oavlönad) och random flummare är bland det bästa som hänt min personlighet sen studieåren. Och ja, jag tycker att man kan kräva av en 3-åring att sluta blänga på katter i syfte att underlätta moderns transit till kontorsbåset morgontid. Lite stryk skulle göra susen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. haha, jag är så avundsjuk! Kan du inte bara börja jobba lite igen för vara solidarisk med resten av oss som lider som (ja, vem lider egentligen just nu? Några krigsoffer? Var är det krig?) de hungriga barnen i Afrika? Solidaritet är viktigt har jag hört någon säga. Löfvén? Ulla Andersson? Annie Lööf? Någon viktig en iaf. Så jag har tyngd i mina ord.

      Spännande med historielektion. Kan han inte börja blogga lite om det på fritiden så är vi fler oavlönade skribenter som kan gå ihop oss likt fackligt anslutna vårdarbetare eller typ piloter?

      PS. Det låter som du vore lämplig barnvakt/uppfostrare av min unge. Har du tid för ännu en side hustle? ;)

      Radera
  8. Ja kontoret tar verkligen inte fram ens bästa sidor. Det är bara att försöka vara medveten om det.

    SvaraRadera
  9. Något jag har funderat på på sistonde, är att det verkligen är en talang att vara lycklig och ostressad på jobbet! Visserligen finns ju faktorer som spelar in som man inte kan påverka så mycket (chefen, arbetskamrater, lokaler, vissa arbetsuppgifter), men det kan finnas mer man kan påverka än man tror också, både det inre förhållningssättet och hur dagarna på jobbet faktiskt spenderas. Jag var i en situation där jag var nära att säga upp mig i våras (mycket pga monotona arbetsuppgifter och litet socialt utbyte), informerade chefen om mina tankar och fick till svar - gör en kravlista, säg vad som behövs för att du ska trivas (frånsett lön, där det fanns begränsningar). Till en början var jag tveksam, jag hade redan börjat sukta efter ett nytt ställe, men sedan gav jag det ett försök, fick igenom lite jobba hemma-tid utan större prestationskrav och schemalagd tid till utbildning, och detta gav mig sedan en positiv känsla för mitt arbete, av att själv kunna påverka. Nu har jag dragit igång projekt på eget initiativ där jag själv ska leda viss extern undervisning och ett annat med att starta upp samarbete med andra organisationer. Saker jag provar för att jag tycker det verkar kul och meningsfullt. Sedan är det ofta sådant som låter bra i chefers öron också men det spelar ingen roll för mig. Lite konstigt att detta att bara jobba på sällan lyfts upp som bra exempel, trots att det oftast är det som flest behöver göra, men visst, ibland kan andra projekt/åtgärder få så mycket större effekter. Blev flummigt det här, men jag håller helt med dig om detta med deltid, både jag och min man är föräldralediga på deltid också och det gör mycket för att vardagen inte ska kännas stressig och för att vi alla ska få chans att vara utvilade och ha tid att umgås. Tid till träning är något som jag haft svårt att få till (har prioriterat barn och mitt intresse av läsning/skrivande), nu blir det i alla fall lite promenader och cykling till och från jobbet, men det skulle behövas något mer för att hålla denna kropp och sinne i topptrim (så bra som det går på vintersäsongen med alla dagisbaciller...) Något tips som inte involverar att ta sig tre km till närmsta gym? /Linnea

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Linnea: När det gäller träning: sök på Google på "träna med kroppsvikt". Det svåra med träning är ju inte gymkortet, utan tiden och prioriteringen. Men tiden får man delvis igen i form av mer ork och ökat välmående. Kanske kan man ibland träna också tillsammans med barnen, om det är enklare att komma till skott.

      Radera
    2. Det känns som att du och jag resonerar väldigt lika, Linnea! Jag har inga bra tips, eftersom jag verkligen inte är någon förebild på detta område (eller typ något område alls), men jag hoppas du hittar något som funkar för dig. Jag har precis börjat använda kylan som ursäkt att promenera till jobbet istället för att cykla, vilket leder till lite mer till på förskolan för ungen, men också viss vardagsmotion för mig. Annars har jag börjat utforska Youtube-pass som jag kör tillsammans med mitt barn vissa kvällar i veckan. På så vis gör vi något tillsammans och jag får träning utan att jaga gym.

      Radera
    3. Måste dock tillägga att jag gillar ditt öppna snack med chefen om att byta jobb. Det ska jag fundera på.

      Radera
    4. Ja, är det en bra chef och hen vill ha dig kvar har du ju allt att vinna på att diskutera hur jobbet kan bli mer intressant/lättare/bättre för dig. Min chef sa ordagrant "säg vad som helst som får dig att stanna", och det fick mig att tänka till lite. Tror inte jag skulle få en sådan kommentar på någon annan arbetsplats, så då känns det värt att stanna ett tag och se hur det utvecklas efter vissa förändringar. Men det är ju inget man ska säga om man inte på riktigt överväger att säga upp sig (själv hade jag redan arbetsintervjuer bokade). Ja, tror vi tänker liknande om deltidsarbete, måste säga att just med småbarn ser jag många fördelar med det framför att jobba heltid nu och sju år senare sluta helt som FIRE. Att barnen bara är små en gång låter som en klyscha, men det är ju också sant... Att småbarnstiden är den mest omtumlande och ansträngande tiden i mångas liv är väl också allmänt känt, det är då flest skijlsmässor sker osv. Alltså har jag känt att det är viktigast att ha mer balans just nu i livet och en något lägre sparkvot. Å andra sidan kan mer balans i livet ge oanade mereffekter. Kanske jag inte blir utbränd, som jag annars kanske blivit? Kanske mina sidointressen som nu får mer tid kan utvecklas till något jag framöver tjänar pengar på? Kanske jag får mer inspiration för jobbet och utvecklas så jag får bättre löneutveckling? Ja, vem vet? Och självklart fortsätter jag spara också, om mina känslor för jobbet skulle försämras framöver och jag inte hittar något annat roligt är det ju bra med alternativ.
      /Linnea

      Radera