Varför jag hatar min bil

Jag vill börja med att säga att jag inte tycker folk ska ha bilar så där i allmänhet. Jag tycker det vore bättre om normen vore att vara billös, snarare än privat ägande av tung metallhög som tar mycket plats och luktar illa. Jag tycker det vore allra bäst om de inte stod parkerade längs alla gator och om inte halva stan vore fylld med parkeringar (trots att man aldrig hittar en parkeringsplats när man verkligen behöver en). I helgen när jag stod i min stads shoppingområde blev jag nästan illamående över alla bilister (däribland jag själv) som förgiftar naturen och som gör det så svårt att ta sig fram för fotgängare. Nu var det ändå en söndag ett tag efter lön. Hade det varit löningshelg och lördag hade det varit en helt annan historia. Då hade man fått slåss för att ta sig över en väg och köat för att få tag på sista parkeringsplatsen.

I alla fall så finns det så många fler skäl att hata bilen. Den är äckligt dyr vad gäller service, drivmedel och kontroller. För att inte tala om den där försäkringen som kostar lika mycket som vi lägger på nöje en vanlig månad (kanske till och med mer!). Därtill kostar biljäkeln tid i form av inlämning på service, besiktning och egenfix av tvätt, lampbyten och dylikt. Eftersom jag är lite nervös av mig ägnar jag mig också en del åt att oroa mig för nästa fel som ska dyka upp och vad det ska kosta. Den kostar därmed även en massa huvudbry! Ironiskt nog så saknade jag bilen så himla mycket som billös, eftersom jag utan bil kände mig ofri. Oj, så fel jag hade! Jag känner nu att jag utan den där bilen vore så otroligt mycket friare och säkert också därigenom lyckligare.

Varför har jag då en bil? Jag har inget bra svar på den frågan (jag känner att det är ett återkommande problem i mina blogginlägg, förlåt!) men jag tror att det sitter långt inne att avvika så mycket från normen att inte ens VILJA ha en bil. Vad är det för fel på mig liksom? Varje gång jag ska byta däck brukar jag dock svära och hävda att det är sista gången som jag gör det här och att jag ska sälja bilen så snart jag bara kan. Men då får jag alltid höra att jag borde "tänka mig för innan jag gör något drastiskt" och till exempel "komma ihåg att det är bra med bil när man har barn", samt "nu när du äntligen fått parkeringsplats är det väl dumt att göra sig av med bilen". Alla de här kommentarerna sägs i all välmening, men leder till att jag tvekar ännu mer. Varför är det så svårt att göra sig av med något som är en riktig energibov och som dessutom drar ner min sparkvot? Varför är det så svårt att leva efter de egna värderingarna och bara göra som man vill?

Lever du bilfritt? Vad har det haft för inverkan på ditt liv? 



PS. Jag vill vara tydlig med en stor disclaimer innan jag blir utskälld, nämligen att det finns en massa icke-stadsbor därute som har mycket goda skäl att ha en bil. Jag är bara inte en av dem. 😟 

PS 2. Det finns så klart en del bra skäl även för mig att ha bil, typ att hälsa på mor- och farföräldrar och andra släktingar, men de är i minoritet.

PS 3. Menar inte att skylla på andra, det är naturligtvis mitt (vårt) eget fel att jag håller fast vid metallhögen och inte välmenande anhörigas.