Spara pengar med minimalism eller tvärtom?

Vän av ordning bör inleda dagens inlägg med att erkänna att det är nyårsafton. Den bör också medge att det vore mer vettigt att skriva om 2020s misslyckade nyårslöften, men det känns alltför deprimerande så jag tänkte fokusera på det som legat till grund för mest diskussioner här hemma på sistone, nämligen om det är ekonomiskt smart att behålla saker eller ej. 

Det finns två olika läger här hemma. Vi har på ena sidan min man som tycker att det kan vara bra att ha en massa olika saker, alltifrån plastpåsar till konstiga verktyg och klädesplagg. På andra sidan står jag som mentalt känner att det vore väldigt skönt att sälja och donera saker, men som samtidigt vet att det i regel är jag som tar ansvar för nya inköp och att det är rätt jobbigt. För att ge min man lite stöd så har han haft rätt ett antal gånger. De började faktiskt ta betalt för de plastpåsar från H&M och liknande ställen som agerat soppåsar i hushållet i flera år (typ tre år efter att han sagt att det snart skulle komma, men ändå) och likaså 3D-glasögonen till bion som han förvarade inför framtiden. Han hade också rätt i att vi så småningom skulle intressera oss för att laga kläder och jag medger att jag saknar min favoritklänning som bara hade en trasig resår. Samtidigt blir det svårare att hitta de barnkläder vi faktiskt använder när vi har en massa vi inte gillar och som Plutten växt ut. Detsamma gäller typ allting annat, såväl wokpannan som Minis vaccinationsdokument. 

Nu är det här ju en ekonomiblogg så jag kommer därför lägga min energi åt sidan och fokusera på de rent ekonomiska aspekterna av frågan. Om vi ska inleda med mina argument så känns det som att vi relativt ofta köper nya saker för att vi inte hittar de gamla. Ibland minns vi inte ens om det finns en gammal. Nyligen frågade till exempel en vän mig om jag ville köpa en av deras gamla overaller till Plutten. Då började jag fundera på om vi hade en sådan i storlek 86, men insåg snabbt att jag inte hade en aning. Det föranledde att min man fick lägga ett par timmar åt att leta på vinden, men utan resultat. I det läget är det ganska lätt att köpa en för att slippa leta mer, vilket som bekant är ekonomiskt korkat. I den bästa av världar kan det också generera en del pengar att sälja av saker, men än så länge är jag inte riktigt beredd att vara en sådan där duktig mamma som säljer varenda bebisbody på Facebook så de auktioner jag startar på Tradera (för att slippa allt tjafs och prutande på Marketplace, hatar't) är i regel enbart med mer värdefulla saker i nyskick. Gissningsvis kommer vi därför inte kunna finansiera nästa kontantinsats med försäljningar av prylar. 

Min man å andra sidan tycker det är dumt att göra sig av med saker vi inte vet med säkerhet att vi inte behöver. Han tycker därför att det är okej att sälja de barnkläder vi inte gillar, men att det är dumt att skänka dem (det får vi ju inget för rent ekonomiskt och man vet ju aldrig om man ändrar sig) och ännu dummare att göra sig av med våra favoriter. Bakgrunden vad gäller just barnkläder är att vi inte vet med säkerhet att Plutten är vårt sista barn. Båda två velar fortfarande vad gäller den saken och om jag känner oss rätt kommer vi inte bestämma oss säkert förrän vi typ är fyrtio eller jag är gravid redan. Vi har samma problem med gravidkläder, just nu tar de bara plats men de skulle ju kunna vara användbara vid en eventuell framtida graviditet. Han har också svårt för att göra sig av med saker av värde som inte används. Där tror jag att det är ett klassiskt fall av att ha svårt att acceptera en sunk cost. Vi blir liksom inte rikare av att förvara träningsmaskiner, men det är väldigt jobbigt att acceptera att tusenlappar lagts på något som de facto aldrig används. Då känns det skönare att behålla den i förrådet och hoppas att träningsandan faller på eller att vi får bättre betalt för den i framtiden. 

Jag upplever dessutom att jag personligen värdesätter mina saker mer om jag har färre. Jag har haft fördelen att spendera några terminer utomlands och har vårdat såväl frottéhanddukar som femkronorsmuggar från Ikea som om de vore gjorda av rent guld. Det är något jag saknar nu när det känns som att vi dränks i barnkläder och lagahögen bara växer för var dag som går. Då är det lätt att känna att vi lika gärna kan kasta allt och köpa nytt, vilket allt som oftast är det sämre alternativet rent ekonomiskt (och alltid miljömässigt). Samtidigt som jag skriver det påminns jag om hur jobbigt jag tyckt det varit att leta efter begagnade barnkläder och gravidkläder på nätet, scrolla i facebookgrupper och Traderas app. Kanske är det lika bra att göra som min man tycker och lägga ner minimalismen och istället satsa på att förvara ditten och datten tills jag vet om jag ska bli fembarnsmamma, soffpotatis eller boxningsproffs. På så vis slipper jag i alla fall köpa en massa nytt om jag lär mig hitta bland allt (förutom möjligtvis förvaring). 

Tycker du att ägande av mindre eller mer är mest ekonomiskt för dig? 

Och just ja, gott nytt år! 

Varför storbanker är lurendrejare

Jag vet att det är jul och att folk har juliga och mysiga saker för sig, men trots det kan jag inte låta bli att engagera mig i ekonomiska frågor. Den här gången har jag varit så påträngande på min bästa kompis liv att hon (till slut) varit så vänlig att skicka mig en screen shot på deras sparande och i samma ögonblick som hon gjorde det insåg jag varför storbanker är riktiga lurendrejare. 

Min bästa vän med make är ärliga och hårt arbetande människor, men inte superintresserade av ekonomi. Faktum är att de är så ointresserade att det tagit ett par år att få tillgång till dessa uppgifter. Det visade sig sedan i alla fall att Swedbank har varit så vänliga att de sålt på dem en massa skräp. Här kommer en redogörelse för varför jag påstår det: 

1) De har rekommenderats att ha sitt sparande i en kapitalförsäkring som inte bara är så kass att den kostar dem 120 kr i fast avgift varje år utan dessutom en rörlig avgift på 0,75% av kapitalets värde. Det här kostar den här barnfamiljen många hundralappar varje år till vilken nytta då? Absolut ingen. 

2) När man säljer en sådan bedräglig kontoform kan man ju hoppas på att de åtminstone levererar bra fonder. Men icke. De har en snittavgift på 1,35 % men när jag kollar på innehaven i deras aktiva fonder så visar sig de vara i princip identiska med deras indexlösning Swedbank Access. Slump? Knappast. Men betalt ska de ha ändå tydligen. Och det som om det vore en framgångsrik aktiv fond. 

3) De har rekommenderat sina kunder räntesparande i barnsparandet. Kan ni förstå något så dumt? Hur kommer det sig då? Jo, de frågade nämligen min kompis hur mycket risk de ville ta. Får en person den frågan så bör man som bankperson förklara att risk handlar om tid och inte hur nervös man är som person. Det har deras missat och därav en hög andel räntor i barnsparandet. Dessutom i ett konto som schablonbeskattas. Logiskt? Nej. 

4) De har även hjälpt paret att hitta en lösning på att den ena parten i förhållandet varit föräldraledig mycket mer än den andra och satt upp ett kompenserande pensionssparande till denne. Det var ju vänligt, men de missade att informera paret om att de som gifta makar måste ordna med det juridiska så att inte det delas på hälften vid eventuell framtida separation. De var väldigt snabba på att ordna ett sparande, men missade därigenom hela syftet med sparandet som ju faktiskt var att kompensera en part för dennes pensionsförlust. 

När jag insåg detta förstod jag plötsligt varför människor som granskar och synliggör bankernas brister behövs och varför böcker som Mer pengar för pengarna kommer till. Min slutsats av min bästa kompis erfarenhet av sin "rådgivare" på banken är att det bästa vore om alla likställde dem med bilsäljare. Alla vet att bilsäljare vill pracka på folk bilar, men alldeles för få personer inser att deras bankman gör detsamma med tvivelaktiga produkter. För den som läser detta och inte är så engagerad i ekonomiska frågor (okej, ni lär vara i minoritet men ändå) föreslår jag därför att inte lita på bankmannen alls, utan tänk att de råd du får är ungefär lika välmenande som råd från din värsta fiende. 

Hur gillar du storbankerna och deras "rådgivare"? 

PS. Det här rör bara sparande. Jag skulle ha kunnat förlänga listan avsevärt om vi även pratat om bolån.

Är målet med friheten att jobba på annat sätt?

Åtminstone bland dem som pratar om FIRE öppet och får medial uppmärksamhet så är det vanligt att prata om FI snarare än RE och att skjuta in att man gärna vill jobba, men på ett annat sätt. Inledningsvis under min sparresa kändes det här väldigt konstigt (man sparar väl inte pengar för att jobba till kass timpenning på annat håll?), men ju äldre jag blir, desto mer börjar det där locka ändå. 

Som jag har skrivit om tidigare har jag under Corona-tiden börjat värdesätta andras arbete och till och från mer aktivt försökt stötta enskilda verksamheter som jag uppskattar. Jag har även efter att en bloggkollega övertygat mig börjat att handla mycket på REKO och uppskattar kontakten med dessa företagare mycket. Det känns skönt att kunna besöka gårdar och se hur produktion, särskilt köttproduktion, går till och jag måste säga att de allra flesta företagare jag kommer i kontakt med känns som väldigt bra människor. Det här har blivit en sån stor del av familjens liv att Mini kan fråga om det inte är dags att åka till Anna och köpa ägg, till Eva att köpa mjölk eller till Göran och köpa nötfärs. Eftersom jag är lite nördig har jag inte bara besökt olika gårdar utan även spanat in företagen på allabolag.se. Vad jag vanligen upptäcker är att det är rätt små företag jag har att göra med som gissningsvis inte gör några enorma vinster. Spontant kan jag tycka lite synd om personer som anstränger sig för att driva företag, kanske producera mat eller guida folk till rätt miljövänlig produkt, men som ändå inte tjänar så mycket pengar. Anledningen till den känslan är att jag kanske lite fördomsfullt utgår från att de önskar tjäna pengar för den rätt omfattande tid de lägger på sitt arbete. Någonstans där slogs jag av att alla faktiskt inte måste tjäna en massa pengar för att arbeta och att jag faktiskt är en av dem.

Tolka mig rätt, jag är inte direkt ekonomiskt oberoende, men om något enstaka år kommer jag ha en rätt grundläggande nivå ekonomiskt även utan lönearbete och skulle då kunna utföra något annat slags arbete även om det betalar sig dåligt. Jag är heller inte så verklighetsfrånvänd att jag inte förstår att det är rätt få som driver företag utan en ambition att försörja sig på det åtminstone på sikt eller till viss del. Samtidigt har jag fått en känsla av att jag har att göra med personer som inser att de är värdeskapande på ett annat sätt än ekonomiskt och i samband med det börjat fundera allt mer på om jag inte själv skulle vilja vara det. Jag har inte direkt en solklar affärsplan eller ens en idé om vad jag skulle kunna bidra med (förutom eminenta blogginlägg inom ett område ingen någonsin skulle betala för) men idéen att ändå göra något lockar. Som det känns just nu är det främst lockande att göra något som kan anpassas enkelt och inte binder upp en på samma sätt som min arbetsplats semesterplanering, men jag måste erkänna att jag också inspireras mer och mer av alla dem som bosätter sig i obygden och ordnar sysselsättning åt sig själva. En fördel med livsstilsföretagande kan ju alltså vara just att det går att bedriva på platser med dålig arbetsmarknad och låga boendekostnader, vilket kanske inte är fallet för en plastikkirurg eller raketingenjör (om det nu finns sådana). 

Den som älskar sitt jobb eller känner att den bidrar till mer gott än en marknadsförare eller telefonförsäljare kanske tycker det låter onödigt att spara halva lönen under 10-15 år för att skapa värde i samhället. Den personen har absolut en poäng, även fast alla så klart inte har möjlighet att få ett fast jobb man brinner för och som innebär stora förbättringar för samhället. Samtidigt är det något extra lockande med att göra det under friare former och sina egna premisser. Investeringsundersköterskan har på sätt och vis gjort det på ett annat sätt när hon arbetar som timanställd med möjlighet att avböja arbete, men för många vore nog en enskild firma en enklare lösning för att göra just det. På så vis kanske man på friare dar kan sälja tvättbara amningsinlägg från källaren i Grums eller egenodlade purjolökar i den lokala REKO-ringen utan att känna någon press på att bli rik av det. Under tiden jag klurar på min egen framtid kommer jag fortsätta handla de där amningsinläggen och purjolökarna av andra och passa på att känna tacksamhet för att det finns någon som odlar mat åt mig trots att det är mycket möda för lite deg. Jag kommer även kosta på mig själv att betala lite extra för frakt när jag beställer mig en vattenflaska i stål eller en tygblöja från en mindre aktör och känna mig lite extra glad över att folk vågar sig på att vara en miniaktör i en värld fylld av jättar. Sen får vi se vad det gör med sparkvoten, men kanske skulle ett framtida livsstilsföretag i liten skara ändå göra att jag skulle våga mig på att sluta lite tidigare tack vare en viss inkomst under väldigt liten press. 

Vill du jobba när du är fri? I så fall på vilket sätt? 

PS. Om någon tycker jag skriver osammanhängande så är det tack vare att min man avbrutit mig minst varannan mening under hela inläggets gång. Vi är nu osams. 

Är det dags att sluta spara nu?

Jag vet inte om jag är ensam om att inte bara spara på pengar utan även på en rad andra saker. Till viss del kanske det kan förklaras med min personlighet, men det är inte att jag kan låta bli att undra om den ekonomiska aspekten flyttat över på vissa andra områden. Här följer en kort genomgång av mitt sparande. 

1) Först och främst så sparar jag på bonuspoäng. Så till den grad att de inte alltför ofta förfaller för att de blir gamla. Det är ju inte bara tråkigt utan rent av ekonomiskt korkat. Jag är fortfarande arg över att jag i ett tidigare liv lät en miljard miles förfalla. Mitt råd till mig själv och alla andra är därför att tömma såväl Coop-poäng som miles och filmstaden-bonus. På så vis slipper man dessutom att en pandemi försätter företaget i konkurs eller omöjliggör utnyttjande av de hårt intjänade poängen. 

2) Jag har liknande tendenser när det kommer till föräldrapenningdagar. Här är jag i alla fall så pass smart att jag inte rusar tillbaka till jobbet när jag får barn, utan problemet är att jag stannar hemma utan ersättning i hög utsträckning och sedan hamnar i situationen att jag måste ta ut typ 200 föräldrapenningdagar inom 220 kalenderdagar på grund av att barnet snart fyller fyra. Eller ja, det har ju bara hänt en gång. Men det blev lite besvärligt att hinna ta ut alla dagar och i slutändan fick vi vara hemma med ersättning sju dagar i veckan och under långa perioder för att ta ut alla dagar. För än så länge är jag allergisk mot tanken på att låta föräldrapenning förfalla som bonuspoängen i ovanstående punkt. Bättring utlovas med nästa barn. 

3) Jag har även haft samma tendenser med cashback. Efter att någon informerade mig om att ersättningen förfaller inom två år på de flesta sidorna har jag nu dock börjat ta ut pengarna från Refunder och liknande ögonaböj. 

4) Semesterdagar är dessvärre ännu ett sådant område. Kan ni fatta något så dumt som att en frihetssträvare sparar semesterdagar till framtiden? Till viss del har det här så klart med föräldrapenningen att göra, i och med att jag behövt ta ut de dagarna så har jag låtit bli att ta semester. Men det finns också en liten röst inom mig som säger att det kan vara bra att ha dessa dagar sen. Som nu när jag gick på föräldraledighet så tog jag ut någon vecka för att at ta ut den mängd jag måste ta ut, men en hel del dagar sparades återigen. Varför? Särskilt korkat eftersom jag tjänat in dagarna när jag jobbat heltid, men har tankar på deltidsarbete i framtiden vilket i så fall innebär att jag får ut mindre pengar sen när jag väl tar ut dem. 

5) Som jag erkänt tidigare brukar jag även spara på mat. Hela frysen är full och när min man en morgon berättade att en säkring gått och frysen varit utan ström ett okänt antal timmar höll jag på att kräkas. Tänk ironin i att köpa mat till bra priser (tex svinnsmart) eller plocka bär i skogen i timmar och så råkar ett strömavbrott förstöra hela ansamlingen? Nästan så att det är bättre att köpa det man vill ha för stunden till ett högt pris än att låta en hel frys förfallas vid strömavbrott. 

Frågan är hur jag kommer vidare? Min man tycker en frysrensning är en bra idé och det kan jag nog hålla med om. Problemet är ju dock större än vårt frysskåp och det känns därför som att jag borde ge mig själv i hemläxa att ta ut lite mer semesterdagar. För jag kommer aldrig få ta ut sex veckors semester på sommaren eller kunna åka på långresa över julen. Min arbetsplats möjliggör typ några extra dagars ledighet i oktober på sin höjd, helst en dag i veckan på villkoret att hundra procent av ens arbetsuppgifter utförs de övriga fyra dagarna och att skolorna inte har lov just då. Har jag sagt att det är en viktig anledning till att jag inte vill jobba? Det är helt enkelt orimligt svårt att vara ledig ens när man är det och vanligen får man betala för det när man väl är tillbaka. Nåväl, det är nog dags att sluta spara nu oavsett varför jag gjort som jag gjort. 

Sparar du mer än bara pengar? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

Låt någon annan sätta guldkant på din tillvaro

Jag vet inte om jag är den enda som har en lång lista med gamla poddavsnitt att ta igen. Jag gillar egentligen poddar, men lyssnar bara när jag är ute och går utan Mini och det händer ungefär en gång i veckan numera och tidigare en gång i halvåret typ så jag ligger lite efter. För ett par veckor sedan lyssnade jag ikapp ett två år gammalt avsnitt av Lyxfällan-podden som handlade om att sätta guldkant på tillvaron till låg eller ingen kostnad. Jag tyckte faktiskt att det var ett väldigt bra avsnitt och började fundera lite kring hur jag skulle kunna sätta guldkant på min egen tillvaro. 

Det bästa med avsnittet var nästan att många av tipsen var väldigt Corona-säkra så de passar utmärkt nu. De föreslog till exempel att man ska skippa caféet och istället ses över en promenad, vilket jag tycker känns som ett alldeles utmärkt förslag i dessa tider. För visst är det ändå så att sociala sammanhang tenderar att innebära kostnader, i mitt fall vanligen i form av restaurangbesök och caféer.  Jag vet inte om jag minns så mycket mer av avsnitten än detta och huvudbudskapet som gick ut på att varje person ska fundera på vad som är guldkant för en själv och därefter hitta ett ekonomiskt sätt att möjliggöra det. Om det är middag med vänner kan man ju till exempel turas om att bjuda varandra på mat och om det är långa samtal kan man ju ta dem över en promenad istället för på ett café. 

Som det slumpade sig så samtalade jag ett tag senare med Mini om att det är viktigt att kommunicera vad man vill och inte bara bli sur på andra människor för att de inte gör som man vill. Det fick mig att fundera lite på hur mycket jag delat med mig med min man om hur vi (eller kanske snarare han) skulle kunna sätta guldkant på mitt liv. För när min man ska göra mig lite extra glad har han historiskt försökt med rätt misslyckade presenter. Jag minns till exempel när han kom hem med praliner med enbart alkoholsmaker efter att han hade försökt förklara för personalen att jag inte gillade alkohol-praliner. Jag undrar fortfarande vad som gick snett där. När jag tänker på vad som skulle göra mig glad idag är det nämligen inte alls några presenter utan snarare att han ansträngde sig på andra sätt. Han är till exempel rätt bra på att laga asiatisk mat och jag uppskattar i allmänhet sjukt mycket när han lagar mat på egen hand och jag slipper hjälpa till. Där snackar vi guldkant på ett mycket enkelt sätt (enligt mig, inte honom). För den som lever i en mer jämställd relation är det kanske inte lika mycket guldkant som för mig, men då finns det säkert andra saker som är lyxigt och som ens partner kan bidra med. Jag avskyr till exempel att byta lakan, men älskar att gå och lägga mig i rena lakan så för mig skulle en härlig överraskning vara att min man hade bytt lakan och städat sovrummet. Andra favoriter vore att han frivilligt och utan tjat masserar mig eller drar iväg med båda barnen och säger: "Sov du, eller läs en bra bok. Vi är borta i x timmar." Jag vet också många som uppskattar tända ljus eller ett bubbelbad, vilket inte alls måste vara dyrt om inte bubblorna kommer från Rituals som alla tjatar så mycket om. 

Poängen är att som trött småbarnsmamma finns det mycket som skulle sätta guldkant på min tillvaro och de sakerna kostar mycket sällan pengar. Många andra kanske känner att hämtmat från lokala restaurangen gör det eller att shoppa en massa kläder, men så känner inte jag utifrån min livssituation. Däremot kräver det att min man får kännedom om vad som sätter guldkant på min tillvaro och naturligtvis även att jag får kännedom om vad som skulle glädja honom. Det är något jag tror att vi rätt sällan pratar om och som enkelt skulle kunna skapa guldkant utan en massa pengar. Jag vet hur många par som helst som slänger iväg barnen till mormor för att gå på spa eller hotell över helgen för att få den där guldkanten. Som ammande mamma i Corona-tider känns det så klart inte superaktuellt ändå, men personligen skulle jag få betydligt mer glädje av tre ostörda timmar hemma eller av att kunna njuta av en god måltid som jag inte alls behöver handla eller bidra till själv. Det kanske egentligen är så som många känner, men det är lättare att planera en spahelg än att berätta att man önskar att ens partner bakade sitt supergoda surdegsbröd lite oftare. 

Vad som är guldkant för mig bygger ju sedan naturligtvis på vad jag inte har så gott om i mitt liv just nu och för den som läser det här kanske det är något helt annat. Oavsett så tror jag att i princip alla av oss skulle kunna sätta rätt mycket guldkant på våra liv utan att slösa en massa pengar. För den som lever i en parrelation och särskilt som är förälder gissar jag att det vore löjligt enkelt om vi bara kommunicerade det. 

Vad skulle sätta guldkant på din tillvaro? Brukar du vara tydlig med din partner om hur hen kan bistå med detta? 

Blir det svårare att spara pengar med tiden?

Pappa Betalar? skrev ett spännande inlägg om att konsumtion plötsligt börjar locka mer än tidigare. I inlägget lyfter han att det inledningsvis var så lätt att dra ned på kostnaderna genom förhandling av avtal och liknande att det gick av bara farten, men att det senare blir allt svårare när man levt sparsamt under en längre tid. Det här är något jag känner igen mig lite i och det fick mig att börja fundera på om det är lättare att spara pengar från början än senare. 

En stor skillnad mellan honom och mig är att jag inte direkt tappat någon motivation. Jag känner oftast inte att min livsstil är någon större uppoffring och jag har dessutom fördelen att inte ha någon "före-tid" att jämföra med. Både jag och min man har alltid varit väldigt enkla och har inte direkt haft någon konsumtion att skala av. Nackdelen med det är att vi inte har några glömda Prada-väskor i garderoben att använda när vi vill smälta in, men fördelen är att vi aldrig riktigt provat på att leva upp hela lönen och behövt dra ner på något. Jag har i och för sig för mig att jag hade en Spotify-prenumeration (heter det ens så?) som avslutades när jag upptäckte FIRE och jag bytte till Vimla, men inte något mer extravagant än så. Inte desto mindre känns det nu som att allt fler kostnader bara dyker upp som jag tidigare kunnat ducka. Jag har till exempel nu i veckan brutit mot mitt köpstopp på kläder och beställt ett par utebyxor att ha vintertid för att kunna vara ute med barnen utan att frysa ihjäl. Det har också blivit nödvändigt att byta Minis säng till en större och såväl vitvaror som vardagsrumssoffa känns som att de sjunger på sista versen. Samtidigt känns det också svårare och svårare att bestämma över Minis huvud vad hen ska ha på sig och barnkläder dyker inte heller längre upp från ingenstans, vilket kräver att vi köper kläder till våra egna barn. Ja, jag vet, vilket i-landsproblem! 

De senaste månaderna har jag också stött på ett nytt problem, nämligen att jag inte orkar engagera mig så mycket i pris och erbjudanden på det vi faktiskt köper. Min man kan stöta och blöta ett inköp av en teknikpryl i månader, medan jag allt oftare bara säger: "Vi tar den." Igår skulle det inhandlas julpyssel på nätet och han reagerade på totalsumman (jag med förvisso), men jag kände plötsligt att jag inte orkade gå igenom och diskutera med Mini vilka av prylarna som var viktigast. Istället accepterade jag till stor del beloppet, betalade och gick vidare med mitt liv. Sånt kostar också pengar och är något helt nytt för mig. 

Andra delar av sparandet tycker jag bara blir enklare och enklare. Alltså i och med att jag etablerat många bra vanor (gå/cykla till stan, låna biblioteksböcker, laga vegetarisk mat hemma etc) så behöver jag inte tänka så mycket på hur familjen konsumerar. Vi kan gott skaffa oss Spotify nu till jul, köpa en orimligt dyr julklapp till Mini eller köpa ekologisk oxfilé till middag en tisdag för vi har en vettig grund att stå på. Det är absolut en fördel med att etablera en god vana och jag kan med glädje titta tillbaka på tidigare års nyårslöften och se att de bidragit till nya smarta ekonomiska vanor (som vegetarisk kost, tygnäsdukar och secondhandkläder) som vi även nu har nytta av. Däremot är det ju så att jag inser att jag inte har en massa områden kvar att jobba på. Åtminstone inte sådana som gör stor skillnad. Det är rätt ofta jag är avundsjuk på den som äter lunch ute varje dag eller röker  ett paket om dagen (eller inte, men ni fattar min poäng) för att den har möjlighet att få uppleva kicken av en rejäl besparing som kan ske från en månad till en annan. 

Slutligen tror jag att huruvida det blir svårare eller lättare har en del med utgångsläget att göra, men också med hur hållbart man levt under tiden. I det här sammanhanget har hållbarhet absolut ingenting med miljö att göra, utan jag menar snarare att det är lättare att fortsätta leva på liknande sätt som tidigare om man även under ackumuleringsperioden (=när man sparar pengar till FIRE) konsumerat regelbundet både vad gäller nöjen och tråkigare produkter (till exempel vitvaror och kläder) som förbrukas. Då behöver man inte år fem ta igen de där resorna man aldrig gjort med barnen eller köpa en helt ny garderob för att man bara har reklam-t-shirtar kvar som är hela. För mig som nog likt Pappa Betalar? gått ganska hårt in på att spara så är det nog sannolikt att det kan bli något svårare att fortsätta på samma nivå om jag inte får ett bättre och mer välbetalt jobb. Jag tror inte att jag behöver öka utgifterna jättemycket, men i ärlighetens namn kommer det nog bli en del nya möbelköp, vitvaruköp och kläder som jag undvikit att handla de senaste åren. För den som däremot gått från en hög konsumtionsnivå till en något lägre, gissar jag att det bara blir lättare och lättare med tiden. Åtminstone till en viss gräns. Det tänker jag har att göra med att man blir bättre och bättre på att spara. Om man först inser att det är billigare att handla på Ica Supermarket än Lilla Coop så är nog steget till Lidl eller Willys inte extremt långt borta. Kanske kommer man också på att det är klokt att använda sina gamla påsar flera gånger och spara in några extra kronor på hur man fraktar hem varorna. Oavsett vilket utgångsläge man har och var man befinner sig i sin sparresa, så hoppas jag att man fortsätter. För det kommer vara värt det i slutändan. 

Tor du att det blir svårare eller lättare att spara pengar med tiden? 

Är det när det är som mörkast som vi drömmer som mest?

Det här året har varit ett riktigt skitår, vilket är något jag tänker på flera gånger varje vecka. Jag är jätteglad över att ha blivit dubbelmamma, men det är rätt ofta jag önskar att Plutten hade kommit ett år eller två tidigare eller faktiskt också senare. Nu har vi en bebis som i princip inte har träffat någon utöver den närmaste familjen (alltså oss) och personalen på BVC. Min föräldraledighet går mest ut på att hålla barnen och oss friska (dvs isolerade) utan att någon av oss ska bli galen. Inte riktigt den föräldraledighet jag drömt om under den långa väntan på vår bebis med andra ord. Under den här trista tiden har jag roat mig en del med att lyssna på musik på Youtube och kom förbi en utländsk låt som (jag tror) handlar om att det är när det är som mörkast som man får de största drömmarna. Det fick mig att fundera en del på om en kris som Corona faktiskt kan bidra till större och mer utarbetade drömmar?

Jag har mentalt varit otroligt negativ under det här året. Jag har haft en tidvis tuff graviditet som dessutom blev ännu jobbigare av oron att drabbas av en sjukdom som ingen riktigt visste hur den påverkade bebisar och gravida. Utan att överdriva tror jag att jag tappade bort mig själv en del och mest varit orolig och negativ under större delen av året. Nu när Plutten är ute och jag kan kontrollera vilka Mini träffar är jag lite mindre neurotisk och har fått möjlighet att tänka utan att präglas av rädsla på samma sätt. På många sätt har Corona fått mig att ifrågasätta tidigare sanningar. Vi har till exempel valt att bosätta oss rätt långt ifrån våra familjer, vilket inte har känts som ett problem tidigare eftersom man bara kan köra, ta tåget några timmar eller flyga hem. Som ni alla vet har ju inte det längre varit en möjlighet under det här året, vilket fått mig att inse att jag vill flytta närmare någon av våra familjer. Jag kan som det känns nu inte tänka mig att ännu en gång vara utan familjen under en så lång tid och jag vågar inte ens tänka på hur negativt mina barns relationer med mor- och farföräldrar har påverkats till följd av detta. Mini har totalt tappat intresset för sin pappas familj och kom faktiskt inte ens ihåg vad hens faster hette för någon dag sedan. Det kanske är vårt fel till viss del, men det gör det ändå väldigt tydligt för mig att vi förlorar en del på avståndet. 

Att det är mörkt och kallt samt omöjligt att resa har också påmint mig om att jag redan innan jag fick barn haft en tydlig vision om att resa en hel del med mina barn. Det är en dröm som jag delar med min man, men hans ökade miljömedvetenhet har lett till att han inte längre är säker på att det är miljömässigt försvarbart att resa över Atlanten när Europa och Sverige har så mycket att erbjuda. På ett plan har han naturligtvis rätt. Samtidigt är de resor jag är sugen på att göra rätt kostsamma och kommer kräva viss sparhorisont så det är inte direkt som att vi kommer släpa med barnen till New York över helgen utan snarare något längre resor. All sjukdom och död har påmint mig om att barnen blir större och vi äldre och att jag vill göra minnesvärda saker med dem innan det är för sent. Med för sent menar jag inte primärt att vi dör, utan snarare att Mini blir äldre och äldre och riskerar att absolut inte vilja resa med sina gamla föräldrar om en sådär 5-15 år. Då vore det kul om vi gjort något medan hen fortfarande tyckte vi var okej. För tydlighetens skull tycker jag fortfarande att det är viktigt att göra vardagssysslor tillsammans, men jag har ändå kommit till insikt om att jag skulle vilja ha viss kvalitetstid med barnen också och att den tiden lär kosta en del pengar. 

På ett större plan har jag också funderat en hel del på om det gäller andra människor också. Om jag vore sjuksköterska på intensiven hade jag nog i och för sig inte orkat drömma om så mycket mer än att Corona skulle försvinna, men många andra har ju haft en hel del extra tid genom permitteringar och uteblivna aktiviteter. Kommer det leda till att fler vill ta sig ur ekorrhjulet? Jag har ju naturligtvis ingen aning, men jag tänker att det här året som onekligen tvingat oss att stanna upp rimligen borde få en del att inse att man inte måste springa lika fort som man alltid gjort och även att det är fullt möjligt att leva på mindre pengar. Om inte nätshoppingen gått alldeles överstyr så borde de flesta ha tvingats spara en himla massa pengar de annars hade bränt. Kanske innebär det nya insikter och nya drömmar, precis som för mig och min familj. 

Har Coronaårets mörker bidragit till några nya drömmar för dig? Tror du att det gjort det för andra? 

Behöver varje familj en hemmaförälder?

Vi har nu kommit in i en viss lunk och livet börjar så sakteliga nå en ny vardag, en med två barn och två trötta föräldrar. Plutten eller Minimini har inte kolik och det mesta fungerar (oftast) väldigt bra. Nu kan jag eventuellt vara lite drogad av amningshormoner, men en sak som slår mig är hur enkelt livet plötsligt känns, även med två barn. Hur kommer det sig? 

Något som ligger nära till hands är att skylla på jobbet och därmed påstå att jag mår bra av att vara därifrån. I ärlighetens namn saknar jag inte min arbetsplats alls, även fast det säkert hade varit helt okej att arbeta den här hösten när det är stenhårt krav på hemarbete. Att inte arbeta medför ändå mer energi och det intressanta är vad jag gör med den. För någon dag sedan kom min man hem från jobbet och efter maten utbrast han chockat: "Men det är ju flera timmar kvar tills Mini ska sova och ännu längre kvar tills vi ska det!" Det han menade med det är att så mycket av familjens tråkiga hushållssysslor är färdiga så tidigt. Plötsligt sitter vi där klockan fem och har ätit en näringsrik måltid, tvätten är tvättad och upphängd, maten är inhandlad och frukostbrödet är bakat. Dessutom är Mini i regel motionerad eftersom vi hunnit med en längre promenad eller cykeltur och den dötrista återvinningen är lämnad. Självklart är det så att vi inte går till återvinningen varje dag och brödkonsumtionen är ännu inte så hög att vi måste baka dagligen, men det intressanta är att nästan allt sånt där som vi brukade klämma in på helgerna är klart. 

Det bästa är vad det gör med familjens humör. Mini tycker så klart att det är lite besvärligt med ett syskon och har en del utbrott, men på det stora hela är alla på bättre humör när det mesta blir klart dagtid och fritiden faktiskt är fritid och inte innefattar 80% hushållsarbete. Jag känner också att jag orkar vara mer pedagogisk i min kommunikation med Mini, vilket gör att jag känner mig mer tillräcklig som mamma. Konflikterna mellan mig och min man har nästan helt uteblivit och även fast vi inte direkt badar i egentid eller partid, så är vi sällan irriterade på varandra som förut. 

Mini tycker dock att mamma är tråkig som bara "jobbar" hela tiden och det är sant, större delen av tiden är jag sysselsatt med att göra något i hushållet eller amning. Lekandet står därför pappan för nästan till 100%. Det i sig har fått mig att inse just hur mycket arbete det faktiskt är i ett hushåll och då lämnar jag ändå i regel städandet till (min man och) helgen. Om man lagar mat varje dag från råvaror och helt hoppar halvfabrikat som jag just nu, tvättar till flera barn, bakar sitt eget bröd och tränar barn så tar det i kombination med frekvent amning ungefär en hel dag. Jag brukar ibland skriva ett blogginlägg, men jag sitter inte framför tv:n eller läser en bok direkt. Det här är något som jag länge misstänkt, för det har verkligen känts som ett tuffare arbetspass på helgen än vad det gjort att vara på jobbet, vilket säger en del. 

Personligen får det mig att ännu mer fundera över normen om heltid och kanske i större utsträckning få förståelse för allt som outsourcas av gemene man. I fredags var jag och Mini på promenad och det tog ett tag för oss att förstå att de rökande främlingarna utanför våra grannars hus (flera olika hus alltså) inte var nyinflyttade utan arbetade för diverse städfirmor. Rent ekonomiskt är grannarna garanterat smarta som inte ägnar hela helgen åt bak, städ, handling och tvätt utan outsourcar mycket av hushållsarbetet. Samtidigt vill jag som förälder lära mina barn att tråkiga sysslor är en del av livet och jag tänker därför att jag hellre arbetar deltid framöver och låter barnen delta i städ/tvätt/matlagning än att betala andra för att göra det med RUT-avdrag. Detta trots att det säkert är mer ekonomiskt att göra som grannarna. 

Nu blev det här inlägget lite spretigare än planerat, vilket till stor del beror på att jag skrivit på det vid olika tillfällen under den senaste veckan och därigenom fått nya infallsvinklar nu och då. Men om det är något jag skulle vilja så är det att du som tagit dig tid att läsa det här funderar lite på insourcing/outsourcing av hushållsuppgifter och vad som egentligen är viktigast där för dig och din familj. Kanske är det värt det att få huset städat av någon annan för att inte behöva bråka med din partner om den saken? Eller kanske det är värt att jobba 80% för att få lediga helger tillsammans och sköta markservice de där 20%-en. Vi ägnade förra helgen åt att göra saker tillsammans, vilket vi sällan gör annars. Jag är för upptagen med att optimera livet så om en går ut med barnen så städar den andra, eller lagar mat. Nu när jag är hemmaförälder behövs inte det på samma sätt och det har haft en sjukt positiv effekt på familjelivet och vårt förhållande. Det återstår att se om det blir likadant när min man är hemma. Jag vill nämligen minnas att det inte var så riktigt sist. Men det återstår att se. To be continued... 

Tror du att din familj vore hjälpta av hemmafru-normen? Har du några erfarenheter från tjänst- eller föräldraledighet att dela med dig av?

Delningsekonomi - fullt realistiskt eller en utopi?

För mig är något av det härligaste med sparsamheten att den går rätt så mycket hand i hand med ett miljötänk. Jag går därför igång på second hand, återbruk och liknande som ni redan vet. En sak som ofta diskuteras när det kommer till miljö (men även ekonomi!) är att dela saker som finns, men är det egentligen realistiskt och i så fall i vilken omfattning?

Farbror Fri tog upp det här under en föreläsning jag lyssnade på för ett tag sedan. Han menade att vi borde bli bättre på att dela med oss av saker till varandra och att det är ett ganska vitt begrepp. Man kan dela med sig av oönskad fallfrukt, borrmaskiner eller, som Joel Bladh, pirror. Man kan även erbjuda sig att skjutsa grannen när man ändå ska åka till stormarknaden eller ta med sig lagkompisar till barnens tävlingar. Alla vet ju att det är möjligt och många känner även till att det finns en del appar och tjänster som ska underlätta detta, men händer det i praktiken? Eftersom jag gillar idén så har jag länge försökt få in delandet mer i mitt eget liv. För några månader sedan såg vi till exempel en granne som med böjd rygg sprang efter sitt barn som skulle träna på att lära sig cykla. Inspirerad av min tro på delningsekonomi sökte jag kontakt med grannen och erbjöd mig att låna ut vårt cykelhandtag, eftersom Mini cyklar sedan länge och det är lång tid till Plutten kommer behöva det. Med stor tvekan tog grannen emot det och såg på det stora hela rejält besvärad ut trots mina försök att förklara att vi inte hade någon nytta av handtaget på minst tre år och att de kunde låna det så länge de önskade. Jag tror inte det gick mer än två dagar innan grannbarnet knackade på och lämnade tillbaka det eftersom de köpt ett eget. Så bra var jag på att bidra till minskad nykonsumtion och sprida delningstänket.

Det fick mig att fundera på om det största problemet med delningsekonomin inte är att få folk att dela med sig utan snarare att få folk att ta emot när andra är villiga att dela med sig. I ärlighetens namn kan jag komma på flera tillfällen då jag själv motvilligt lånat saker. Jag minns till exempel när en kollega till min man lånade ut en bedside crib med så stor övertygelse att vi inte kunde säga nej. I slutändan vågade jag knappt använda den för att jag var så rädd att förstöra den. En annan gång lånade jag av en kompis en bebisoverall som gick sönder innan jag hann lämna tillbaka den. Jag skämdes så mycket och erbjöd mig köpa en ny, men det ville hon inte heller. Konstigt nog har jag däremot noll problem med att be mina föräldrar om att få låna deras verktyg, bil, klappbord eller frysplats. Vi har även lånat kläder till oss vuxna vid olika tillfällen från dem och mina syskon. Slutsatsen jag drar utifrån mitt eget liv är att jag gärna lånar saker, men att relationen jag har till personen jag lånar av spelar roll och kanske även hur säker jag är på att jag kan lämna tillbaka prylen i okej skick. Av den anledningen känns barnkläder inte som den smartaste grejen att låna, särskilt inte när man har en unge som ramlar regelbundet eller en som precis ska börja lära sig äta. Däremot  skulle en stege eller en pirra inte alls vara problematiskt på samma sätt. 

Nyligen slösurfade jag på Hemnet (jag vet, inte en bra idé) och hittade ett boende med en smart lösning på det här problemet. För om det är så att vi människor är ovilliga att ta emot lån från folk vi inte har en nära relation med så kanske det är bättre om föreningar står för utlåningen. I den här rätt lilla bostadsföreningen fanns ett gemensamt förråd med gräsklippare, verktyg och stege. Det känns så mycket smartare än att alla radhusinnehavare ska köpa och förvara en gräsklippare för att klippa 50 kvadratmeter gräs under sommarmånaderna. Här gissar jag dock att det är positivt att föreningen inte är alltför stor, eftersom saker lättare får fötter när alla inte har koll på varandra. Jag tror också att man som medlem känner ett större ansvar för en lånad gräsklippare om den tillhör en mindre grupp på 10 hushåll än om den lånas ut av Värmdö kommun. För många saker fungerar ju dock så klart utlåning eller delning utan personlig relation. Jag vet till exempel att min lokala hockeyförening lånar ut skridskor till barn som vill åka skridskor och det finns många kommuner som har generell utlåning av fritidsutrustning. Spontant känns det ganska lätt att kontrollera att skridskorna är hela vid retur och det kan också göras i sådan omfattning att det är värt att ha personal som sköter utlåningen. Så är det kanske inte direkt i en bostadsförening som lånar ut en borrmaskin, där är förtroende och eget ansvar desto viktigare. 

Om det kan vara utmanande att låna och ta emot värdefulla saker, så kan man ändå våga sig på den lite lättare versionen att erbjuda sin tid eller något som inte har något värde för en själv. Här tänker jag att fallfrukt är ett perfekt exempel, men jag skulle personligen även kunna tänka mig att i större utsträckning erbjuda mig att vakta barn eller göra andra typer av tjänster för mina medmänniskor. Det handlar ju så klart inte om ren besparad konsumtion, men om vi kan hjälpa varandra på olika sätt så kanske vi kan spara pengar åt varandra och få något tillbaka vid annat tillfälle. Jag ser framför mig att lite fallfrukt blir till äppelmos åt givaren och att två timmars barnsittning kan återgäldas med bärhjälp när diskmaskinen går sönder. Samtidigt tror jag i ärlighetens namn att det här är rätt långt borta från att bli vanligt förekommande. De flesta av oss kommer nog fortsätta äga bilar, gräsklippare och annat som används i rätt liten utsträckning. Antingen till följd av bekvämligheten att bara kunna köra iväg/klippa gräs/sträcktitta på Friends/sätta upp en tavla eller för att det är för jobbigt att ta kontakt med andra människor. Därför gissar jag att delningsekonomin förblir en utopi. 

Delar du prylar och tjänster? Dela (hehe) gärna med dig av vad och hur i så fall. 

Umgås med rikingar, bli rik?

Jag har under de senaste veckorna med mycket möda och stort besvär lyckats kämpa mig igenom en av de mest (oförtjänt) hypade böcker jag har hört talas om inom ämnet privatekonomi, nämligen Rich Dad, Poor Dad. Förutom det mest uppenbara, att han inte alls hade två pappor som titeln antydde, blev jag besviken för att boken var extremt dåligt skriven och mest verkade handla om att undvika skatter. En väldigt amerikansk bok med andra ord, läs den inte. Ett intressant ämne som dock lyftes i boken var huruvida vänskap med rätt typ av människor (=rika människor) gör en själv rikare, är det kanske så? 

Bokens fokus på ämnet kändes mest som att det handlade om att det vore klokt att skaffa sig inflytelserika vänner med massor med insider-info att använda sig av vid aktie- och fastighetsköp. I min värld lät det inte så värst lagligt, så jag släppte ganska omgående tankarna på att bli bästis med Karl-Johan eller slumpvis utvald Wallenbergare. Däremot är det en intressant tanke att fundera på hur ens umgänge påverkar ens ekonomiska beslut. Många är vi ju som upplevt att det inte är helt accepterat att vara tråkig linsgryteätare varje arbetsdag till exempel, vilket kanske ändå ger viss substans till att rikedom eller sparsamhet underlättas om man hänger med likasinnade. Det påståendet förstärks ytterligare av bloggsfären, där jag åtminstone personligen känner att ni alla som skriver och delar med er i kommentarer eller egen blogg bidrar till att normalisera det jag och min familj faktiskt genomför. På så vis känner jag att det är lättare att hålla kurs, även när jag haft tuffare perioder. 

Lustigt nog tänker jag att umgänge med andra sidan ändå kan ha en nästan lika stor positiv effekt. För den som likt mig slaviskt kollar på Lyxfällan känner säkert igen den positivt avskräckande effekten andras kassa beslut kan ha på ens eget liv. Jag måste säga att jag aldrig blir så sugen på kranvatten och linsgryta som efter att ha kollat på en vanlig deltagares årskonsumtion av pizza och energidryck. Att hänga i en mammagrupp på Facebook eller umgås med en mer konsumtionsdriven vän kan ha samma effekt på mitt liv. Ni vet när man pratar med någon som är stressad över hur den ska ha råd med julklappar eller som åker till Ullared under en pandemi för att den måste shoppa upp hela föräldrapenningen för att få bebisens rum perfekt. De samtalen, vare sig man är en del av dem eller bara läser andras diskussioner, har en förmåga att bekräfta att ens egna livsval är rätt bra ändå. Den bekräftelsen tycker jag inte man ska underskatta, eftersom den också gör det lättare att orka hålla ut. Och FIRE är ju som bekant ett maraton snarare än ett 100-meterslopp. 

På det stora hela gissar jag ändå att det finns mer att vinna på att umgås med likasinnade FIRE-aspiranter än Ullaredsshoppare och detta av flera anledningar. För det första ser jag det som enormt energibesparande att få vara mig själv, vilket i sociala sammanhang ofta innebär en hembakad kaka med te i kökssoffan snarare än diskussion om bästa bilmärket. Men även för att det möjliggör faktiskt lärande. Ibland försöker jag lista allt jag lärt mig av att läsa andras bloggar eller kommentarer i den här sfären som jag nästan skulle vilja kalla för FIRE-familjen, men det är ofta svårt för att det är så mycket och omfattar så många olika områden. Det innefattar alltifrån bibliotekets möjligheter, till att frysa kranvatten i flaskor och vad en ETF är. Mina rika vänner som jag i detta inlägg väljer att benämna alla er som läser och skriver har jag att tacka för att jag köpt utländska aktier i en kapitalförsäkring, känner till att SPP erbjuder etiska fonder och vågat mig på att testa mystery shopping. Allt jag lärt mig har jag så klart inte fått jättestor användning av eller har haft en enorm skillnad på mitt liv, men alla tips och tricks som ni delat med er av har verkligen berikat mitt liv och på ett eller annat sätt gjort mig rikare. På så vis kan jag ändå känna att det har en poäng att umgås med rika människor, om så bara på nätet. 

Tror du att man blir som man umgås? 

Och förresten TACK för att ni finns! 

Vara ledig ett tag nu eller för alltid sen?

Jag har alltså äntligen fått min lilla bebis och Mini har blivit storasyskon. Omtumlande, smärtsamt och slitsamt, men på det stora hela har allt gått bra och vi är överlyckliga. Jag kände till min stora överraskning direkt att jag vill ha flera barn, vilket jag innan varit helt 100% säker på att jag inte vill. Vi får se om det ändrar sig längre fram, annars kanske FIRE skjuts upp med ytterligare några år. Amningen är för den intresserade ungefär lika jobbig som jag kom ihåg förresten. När jag skrev om bebisekonomi lyftes önskemålet att jag skulle författa ett inlägg om hur vi resonerat kring föräldraledigheten och hur den påverkar FIRE-datumet. Det här inlägget ska därför beröra det området, men kan så klart även till viss del tillämpas på andra typer av tjänstledigheter.

Min allra första tanke var att vara hemma ungefär ett år på heltid och sedan låta min man vara hemma år två på kanske 60-80% medan jag jobbade den tiden han var hemma. Plutten skulle i så fall börja förskola med knappa två år. Den planen ligger i grunden kvar, men ligger kanske inte lika fast just nu vad gäller uppdelningen till följd av Corona. Det beror på att det börjar bli tydligt för oss att det första året troligen kommer få spenderas i total isolering och det inte riktigt var så jag hade föreställt min föräldraledighet. De resor vi hade pratat om att göra under tiden och som jag längtat väldigt mycket efter ligger till exempel definitivt på is. Jag börjar därför fundera allt mer på om jag ska börja jobba tidigare och sedan gå på föräldraledighet igen 2022, eller om jag kommer ta en större del av föräldraledigheten än planerat. Det centrala för oss har dock varit att barnen totalt sett skulle få mer tid med oss föräldrar och det får de ju oavsett. 

Vad är det då som krävs rent praktiskt för att vara hemma så länge som två år? För den som inte vet det så är den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) skyddad under barnets första levnadsår, vilket innebär att man då kan vara hemma utan föräldrapenninguttag. Därefter krävs uttag av föräldrapenning om inte SGI ska sänkas till 0. Man kan, vad jag förstår, dock vara hemma utan att ta ut föräldrapenning, eftersom man har ett längre skydd av sin föräldrapenning. Jag har dock inte tänkt den vägen själv, utan fokuserar på att ta ut så lite föräldrapenning som möjligt under bebisens första år. Hittills har vi ändå tagit ut en del föräldrapenning (runt en dag i veckan), inte för att vi måste, utan för att det känts bra att ha en viss inkomst löpande som täcker mina fasta utgifter, men tanken har varit att minska detta uttag inom kort. För att vara hemma ett helt år sedan efter ettårsdagen så kommer vi behöva ta ut runt 250 dagar, vilket är ganska mycket. Efter att Plutten börjar förskolan vill vi ha en del dagar kvar, särskilt för att kunna jobba deltid vid behov längre fram och ändå skydda SGI. 

Som ni märker är det ganska lite som är hugget i sten vad gäller den här föräldraledigheten, men en sak som kändes väldigt självklart redan innan jag blev gravid var att vi skulle vara hemma länge med barnen den här gången. Alla som känner till mina framtidsplaner inser att det är en viss uppoffring att sluta spara, eller åtminstone begränsa det rejält jämfört med vårt normalläge. Och det känns faktiskt väldigt jobbigt. Särskilt de dagar börsen faller och allt jag vill göra är att pumpa in pengar på den. Den köpglädje som jag känner när jag köper aktier (tyvärr en anledning till att jag sannolikt aldrig kommer sluta med aktier trots mina inlägg om det) slår känslan av en ny klänning eller skor alla dagar i veckan. Med det sagt försöker jag dock påminna mig själv om anledningen till att jag började med sparandet från början, nämligen att umgås med min familj och då framför allt mina barn. Om jag nu som tvåbarnsmamma skulle prioritera en snabb retur till jobbet för att spara pengar och kunna nå permanent frihet så snabbt som möjligt skulle det kännas som att jag sålt min själ till djävulen eller åtminstone rätt rejält tappat bort syftet med mitt sparande. 

En positiv aspekt i allt detta mörker (hehe) är dock att vi kan fortsätta spara även under de mer knappa förhållanden vi lever under nu. Vi har budgeterat för ett totalt sparande om 11 000 kr (givet 0 kr i FP-uttag), vilket är betydligt mindre än hälften av vårt ordinarie sparande. För att vi ska klara det krävs dock att vi följer budgeten (som är uppdelad i boende, sparande och allt annat) och inte lever alltför extravagant. För min del känns det bara roligt, eftersom jag då har en riktig ursäkt att neka utemat och tvinga familjen att äta mammas hemgjorda fika och matbröd, men min man kanske inte är riktigt lika exalterad. I och med att jag nu kommer vara hemma kommer maten vara förberedd så han har inte så många vettiga anledningar till att beklaga sig över detta. Jag ser även framför mig att jag kommer ta tillfället i akt att skaffa mig billiga nöjen som picknick utomhus, parkhäng och biblioteksmys, samt baka en massa gott. Det är nämligen en av mina drömmar, att tillsammans med barnen verkligen hitta billiga aktiviteter som känns riktigt roliga och inte inkluderar ett köpcentrum eller lekland. 

För att svara på min egen fråga känns det självklart att prioritera att vara ledig ett tag (extra) nu istället för att minimera ledigheten och hårdspara extra under perioden. Det beror så klart till stor del på min familjesituation, barnen är ju små nu och inte om 15 år, men i ärlighetens namn är det här något jag kommit fram till att jag skulle kunna göra igen. Jag har till exempel funderat mer och mer på att plugga saker som intresserar mig och jag skulle absolut kunna tänka mig att ta tjänstledigt ett år utan inkomst och bara låta portföljen arbeta utan nyinsättningar. Fördelen med det är att tiden får arbeta för mig medan jag tillåter tiden mot FIRE att bli mer uthärdlig, men det är fullt möjligt att jag hade resonerat annorlunda om jag hade mindre än en miljon kronor kvar till FIRE. Som det ser ut nu så är det runt 10 år kvar, vilket gör att jag känner att det är dumt att vara för fokuserad på målet och istället ett ökande behov av att njuta av resan. 

Hur resonerar du gällande att ge dig själv tid här och nu eller sen? 

Mina ekonomiska svagheter

I mitt förra inlägg skrev jag felaktigt att min man aldrig köpt blöjor, vilket irriterade honom när han läste inlägget. (Han har nu alltså bevisat för mig att han faktiskt har gjort det vid något tillfälle och jag tar därför tillbaka det påståendet) Han hade som det visade sig helt glömt min blogg tills jag länkade till mitt pizzadegrecept och kom då på att det skulle kunna vara lite skoj att läsa vad jag skriver om numera. Han krävde efter blöj-upptäckten lite buttert att jag slutar skriva om honom i bloggen, vilket jag tålmodigt men bestämt sade nej till eftersom inläggen om oss/honom är de mest lästa. Han kontrade då med att han i så fall kommer starta en egen blogg som heter Frihetspappan där han listar alla mina ekonomiska svagheter. Nu fick hans hot tyvärr inte riktigt den effekt han ville, eftersom jag insåg att det är en jättebra idé att fundera på vad jag har för svagheter och summera dem för er. Det här inlägget ska således handla om de ekonomiska misstagen jag gör på regelbunden basis.

1) Jag är dålig på att ta tillvara på ätbart. Det här kompenseras delvis av att min man är desto bättre på att göra svinnsmarta maträtter, men inte desto mindre så stör jag mig sjukt mycket på att jag till exempel kan köpa en stek på extrapris och sen glömma den i frysen i två år och sen inte våga äta den. Övriga misstag inkluderar odling och förruttnelse, köp av köttfärs utan att orka frysa in den på en gång, bärplockning utan att orka rensa och äppelplock utan att ha plats, material eller tid att göra mos. Som tur är så är vi inte så kinkiga med datum så vi räddar oss själva en del genom att vi vågar äta utgången fetaost och yoghurt, men det känns ändå korkat att köpa saker billigt och sen kämpa för att äta upp något utgånget. 

2) Dålig ordning i köket. Hur kan det här leda till ekonomisk oreda? Jo, vi har både tappat bort utrustning som muffinsplåten och ett antal livsmedel som leder till onödiga nyinköp. Till exempel handlade jag kalvfond på lilla Coop till ordinarie högt pris för att upptäcka ett par veckor senare att vi hade det i något skåp. Vi har allmänt dålig ordning bland många produkter och utrustning sedan vi flyttade hit och det är inte helt ovanligt att jag inte ens orkar leta efter gurkmeja innan jag åker till affären utan istället köper ny. När jag nyligen letade efter en krydda jag var helt säker på att vi hade (men som vi visst inte hade, ooups) hittade jag tre påsar oöppnad kanel och tre öppnade påsar curry. Inte helt smart för vare sig psyket eller ekonomin. 

3) Dålig ordning generellt. Okej, när jag skriver det här så inser jag att ovanstående problematik inte bara finns i köket. Jag har även vissa problem med oreda i barngarderoben, medicinskåpet och förråden. Ibland kan det ha positiva effekter, som till exempel när vi hittade tre bortglömda liter handsprit i förrådet under brinnande Corona-pandemi, men oftast är det rätt jobbigt att inte hitta febertermometern när ens bebis är varm och 1177 undrar hur hög feber barnet har eller liknande. Jag har också hittat kontanter som är för gamla för att lämna in utan onödigt hög avgift till riksbanken. Den senaste irriterande situationen var att jag trots idogt letande inte hittade Minis gamla bebisoverall i storlek 50/56 så jag fick köpa en ny(gammal) till Plutten. 

4) Jag är konflikträdd när det kommer till förhandling. Det blir regelbundet påtagligt för mig att jag kan vara grymt duktig på små ekonomiska beslut, men desto sämre på de större som ofta innefattar förhandling. Jag cyklar till exempel till jobbet och undviker privat parkeringsavgifter till en nivå som nästan är sjuklig, men vill helst inte strida för min lön när lönesnacket kommer. Jag är också dålig på att byta avtal som jag uppfattar som komplicerade, till exempel att mobilleverantör och försäkringar även fast det förbättrats något med åren. Jag är till exempel väldigt nöjd med Vimla och försöker numera (sedan i år iofs så vi får se om det håller i sig) byta elleverantör en gång om året. 

5) Jag tar för dålig hand om mina saker. Sent omsider har jag börjat läsa The Art of Frugal Hedonism och ett av tipsen där är att vara materialistisk och ta hand om sina grejer. Jag borde egentligen skriva mer om detta, men sådär lite generellt så skjuter jag upp lagningar av kläder som går sönder, tumlar allt för ofta kläder trots att det sliter på dem och är totalt kass på att hålla dator och mobil välstädade. Lappandet och lagandet är nog det som stör mig mest, eftersom jag avskyr klädindustrin och känner att det är vansinnigt onödigt att kasta plagg, även trasiga och om än till "återvinning". 

När jag skriver om det här inser jag att mina största svagheter är saker som min man egentligen är hyfsat bra på. Det är bara det att han inte lagar mina kläder, sköter större delen av matlagningen (och köksarbetet) och pallar ta hand om mina prylar. Spännande fenomen egentligen, eftersom vi varit tillsammans typ hela våra vuxna liv och jag därför inte kan låta bli att undra om han blivit bra på det för att jag är dålig på det eller om jag blivit dålig på det för att han är bra på det och ordnar upp saker åt mig relativt ofta. 

Vad har du för ekonomiska svagheter just nu? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

Bebisekonomi - måste det vara så dyrt?

Med första barnet är ju så klart allt rätt omtumlande, typ känslomässigt och så, men jag måste säga att pengar för mig var en rätt stor del i vad som kändes jobbigt när jag skulle få mitt första barn. Titt som tätt läser man att barn kostar en miljon per styck och det är rätt skrämmande för någon med löjligt låga inkomster och som inte direkt planerat i fem år innan den skaffade barn. För den som är sugen att läsa mer om hur psykotisk jag var i samband med den graviditeten rekommenderar jag ett av mina allra första inlägg. Oavsett om en unge kostar en miljon eller ej så blir det så klart en del kostnader i samband med ett barn och en graviditet. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om hur man kan undvika de allra största smällarna. 

1) Som gravid har jag upplevt det som att konsumtion faktiskt är en viktig del i att knyta an till barnet i magen. Det låter lite märkligt, men jag är ingen naturbegåvning på att vara gravid och har båda gångerna mått rätt så dåligt, vilket jag gissar gör det ännu viktigare att knyta an till det lilla livet innan det kommer ut. Den här gången har jag inte behövt köpa nästan någonting rent objektivt, men har ändå gjort det till viss del och jag gissar utifrån min mammagrupp att det är ett ganska typiskt beteende för många. Jag har också betydligt bättre ekonomi denna gång och har rent objektivt råd att köpa saker till bebisen i magen. Nu ska ju inte det här inlägget handla om hur man bäst slösar pengar så därför tänkte jag komma med ett tips som jag absolut inte själv kände till med ettan, nämligen att det finns sjukt mycket gulligt begagnat. Den här gången har jag därför tillåtit mig själv att köpa en del onödiga plagg, men det har nästan uteslutande skett på typ Myrorna, Stadsmissionen och Röda korsets second hand-butiker. För någon vecka sedan shoppade jag och Mini loss till dem båda och jag fick nästan ångest när jag kom fram till kassan. Väl där upptäckte jag dock att kalaset slutade på 333 kr, varav en del pengar var leksaker som Mini skulle betala för själv för sina pengar. Det är inte så jobbigt att släpa hem 10 nya plagg, 10 böcker och 5 leksaker när det totalt kostar 333 kr. Så köp om du känner att du vill, men våga upptäcka second hand. Särskilt givande i storlek 50-68 innan barnen börjar använda kläderna i någon större utsträckning och kladda ner dem med mat. 

2) Kämpa med amningen. Nu är det inte alla som ens tycker amning är jobbigt, men jag vet att jag gjorde det sist och av vad jag förstår i min mammagrupp nu när folk börjar få barn så verkar folk ge upp sjukt lättvindigt. Det är ju så klart framför allt tråkigt av hälsoskäl för alla inblandade, men även ekonomiskt. Utan att vara jätteinsatt, har jag läst att ersättning går på runt 500 kr per månad och de pengarna  kan man definitivt ha roligare för (tex köpa en investor-aktie i månaden). Här känner jag att det blir ganska tydligt att många ger upp saker alldeles för fort, särskilt med tanke på att många uppger att de verkligen vill amma. Men det är ju ett fenomen som är tydligt när det kommer till många andra saker också, typ sparande och träning. Jag har läst om personer som givit upp dag tre eftersom barnet inte får någon mjölk, trots att det verkligen inte är alla vars mjölk runnit till då. Det är alltså inte ens något fel (än), men nya mammor blir lätt så uppjagade att de tar allt som ett tecken på att sluta. Min gissning är att det vore en bra förberedelse inför förlossningen att amning kräver arbete och inte är så lätt. På så vis kanske man kan ta sig igenom såväl smärta som babyblues och sömnlöshet utan att ge upp amningen. Det tar jag åtminstone med mig denna gång. Att amning gör ont och att det inte bara fungerar av sig själv. Det återstår att se om jag lyckas felfritt denna gång, men om inte så kommer jag definitivt ta hjälp och kämpa för att få det att faktiskt fungera. 

3) Våga testa flergångsprodukter. Det här är något som är väldigt nytt för mig, men som med mitt ökade miljöengagemang känns allt mer relevant. Med mitt första barn gjorde jag till exempel av med sjuka mängder amningsinlägg och de finns ju även som tvättbara så jag har beställt några sådana från ImseVimse för att testa. Jag har även beställt tvättlappar på tips från andra i min mammagrupp och måste säga att de känns väldigt mjuka och bra jämfört med typ våtservetter eller engångs-tvättlappar. Här tar det nog ett år eller så innan jag får igen kostnaden, men jag tänker att jag kommer ha nytta av tvättlapparna även efter blöjtiden så det gör inte så mycket. Vill du vara riktigt ekonomisk ska det tydligen gå bra med att riva t-shirtar istället. Jag har inga som jag vill avvara så jag har därför köpt nya från några olika märken att testa. 

4) Våga vara utan "nödvändigheter". Det finns långa listor på allt som man bör ha som förälder, men mycket klarar man sig faktiskt utan. Jag tänker därför att man våga testa att klara sig utan alltifrån Isofix-bas till spjälsäng och amningskudde och sedan se lite vad man faktiskt behöver. Personligen minns jag att det jag verkligen var tacksam för att jag hade när jag fick första barnet var sånt kopplat till blöjbyte, för det är inte så kul att springa i affärer efter inotyol och blöjor när man är nyförlöst. Har man en insatt partner går det ju så klart att klara sig utan det också, men min har aldrig köpt ett blöjpaket i hela sitt liv och skulle garanterat komma hem med helt fel salva om jag bad honom köpa en mot blöjeksem. 

5) Våga lite på din egen förmåga. Det här hör definitivt ihop med förra punkten, men jag tror många av oss tenderar att köpa så mycket bebissaker just för att vi är oroliga för att inte räcka till. Om vi inser redan innan bebisen kommer att den främst behöver en famn (utan tröja inledningsvis) och inte en massa prylar så uteblir rätt många falska "behov" som annars kan uppstå under graviditeten. Det är rätt djupt rotat inuti mammor (kanske pappor också ibland?) att vilja förbereda sig inför en bebis ankomst och det innefattar ofta en himla massa konsumtion. Men för den som ser till att prata med sig själv innan ankomsten trots alla jobbiga känslor och lyckas komma till insikt gällande att det faktiskt är kärlek och tid som är viktigast för en nykläckt människa har väldigt mycket att vinna även ekonomiskt. 

På det stora hela tror jag därför inte att det måste vara så himla dyrt att få barn och ha en bebis. Särskilt om man tillämpar tips 4 och 5 även på större inköp som nytt boende och bil. Det finns hur många stockholmare som helst som bor i ettor och tvåor med en bebis för att de inte har råd med annat och det gör absolut ingenting för en liten person. Tvärtom, om det leder till en längre föräldraledighet (för att man inte måste rusa tillbaka till jobbet för att betala amorteringarna) så tror jag det är att föredra. Om det är något jag skulle vilja tipsa om så är det nämligen att vara ledig extra länge. Kanske som prov på FIRE för oss som är sugna på att sluta jobba, även fast det inte alltid är så avkopplande att vara ledig med små barn? Eller bara för att småbarnstiden aldrig kommer tillbaka och vi har ett ypperligt tillfälle att vara ledig utan tjafs från jobbet just när vi får en bebis. Personligen behöver jag inte ta ut någon föräldrapenning alls och borde därför inte göra just det. Andra kan behöva ta ut en del, men kanske kan försöka ta ut så lite som möjligt. Man behöver nämligen inte ta ut något alls innan bebisen fyller ett år. Utnyttja det och passa på att umgås med ditt lilla barn. 

Tycker du att det är dyrt att få en bebis? Har du några spartips gällande detta? 

Utvärdering av odlingsåret

Nu skriver jag ett sånt där inlägg som knappt ens går att koppla ihop med FIRE och särskilt inte för mig, eftersom jag är dålig på att spara pengar med odling. Det är dock ett av mina mål inför framtiden, eftersom jag tror att det finns en större ekonomisk potential i att odla sin egen mat än vad jag än så länge lyckats kapitalisera på. Grunden till det kommer belysas i det här inlägget, men om man vill läsa mer om positiva erfarenheter av besparing med odling rekommenderar jag det här blogginlägget.

Jag skrev tidigare om hur man skulle kunna använda sig av odling för att spara pengar och delade redan då med mig omvänt genom tips vad man ska göra om man vill spara pengar, till exempel att inte odla paprika som ingen äter. I det här inlägget tänkte jag främst fokusera på de felen jag gjort och som bör åtgärdas för att jag ska kunna spara pengar på min odling i framtiden. En stor fördel för mig har varit att jag under en rätt lång tid har kunnat äta färska grönsaker på daglig basis. Det är inte något jag vanligtvis gör, utan som den snålis jag är så brukar det annars bli mer från frysdisken. Vad som varit desto sämre dock är att jag inte tagit det allra bästa ekonomiska besluten i min odling. Min åtgärdslista inför nästa år ser därför ut ungefär såhär: 

1) Sätt inte alla frön på en gång om du inte vill drunkna i tomater/salladsblad/zucchini exakt samtidigt. En idé kan vara att så lite mer i intervaller som gör säsongen längre. Särskilt viktigt med tomater och sallat som annars riskerar att dränka en delar av säsongen och helt utebli andra tider. 

2) Börja tidigare än du tror med typ allt. Det är en jäkla dålig idé att så paprika i april om de ska hinna mogna. Rekommenderar inte heller att så purjolök i juni eller tomater i juli.  

3) Så inte bara hejvilt utan en plan. Jag råkade hamna i situationen att jag hade typ 10 000 plantor, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det är slöseri på egen energi, vatten och frön. Rekommenderar därför alla (mig själv!) att planera lite bättre inför säsongen. 

4) Dela frön med vänner och fråga vad de rekommenderar. Det är dumt att odla apäckliga tomater i mängder och det kan ju undvikas rätt enkelt om man frågar kollegan eller fotbollspolaren om de har några tips och frön och att dela med sig av. Efter den här säsongen verkar man kunna fråga absolut alla, eftersom hela Sverige tydligen odlat. 

5) Ta till vara på det du odlar. Lustigt nog skriver jag det här sist, men det borde komma först, eftersom det är så centralt. Det är sjukt irriterande att jag låtit så mycket gå till spillo. Paul Svensson hade varit rejält besviken. För mig visade sig graviditet inte vara kompatibelt med odling och att arbeta heltid. Jag lät därför min odling förfalla rätt rejält och vi pratar säkert om ett antal kilo tomater som blivit fågel- och snigelmat. En lösning på den här problematiken kan också vara att odla mindre så att man inte blir alldeles less på mängderna. 

Hur har jag då gillat att odla lite mer storskaligt? Nja, alltså smaken har varit fantastisk och jag har nog sparat en del pengar ändå framför allt eftersom jag brukar köpa sjukt dyra tomater på somrarna. Men det är en hel del arbete bakom odlingen som inte känns helt lätt att förena med heltidsarbete. Dessutom är bevattningen rätt besvärlig om man vill resa på sommaren när det är varmare. Jag tänker att jag i framtiden kommer fokusera på saker som sköter sig själv lite mer, kanske morötter och vitlök. Eller jordgubbar. Sen har jag blivit bra less på skadedjur, men därigenom fått en rejäl respekt för de personer som producerar vår mat, särskilt småskaliga producenter med ett ekologiskt tänk. Jag gissar att jag inte blir gurkproducent när jag når FIRE, men om det vore så att jag skulle vilja bli det så är fördelen att jag åtminstone kan få saker att gro. Det är inte fy skam det.

Hur gick ditt odlingsår om du odlat? 

Hur undviker man att FIRE blir ett jobb?

En sak jag funderat på under min föräldraledighet är om det inte lätt blir så att friheten blir ett arbete i sig när man väl når ekonomisk frihet. Jag hör själv hur luddigt det låter, men det jag främst reflekterat över är två aspekter. Först och främst känns det som att risken är påtaglig att man börjar jaga småinkomster, men sedan även att man ägnar orimligt mycket energi åt att ta ut pengarna man sparat ihop på rätt sätt. 

Det här med att tjäna småslantar är det nog flera som upplevt. Personligen minns jag att jag under min första föräldraledighet gjorde en massa så kallade mystery shopping-uppdrag. Vissa var egentligen mest på skoj (typ att ta med bebisen och gå och äta på Taco Bar gratis och kolla hur rena toaletterna var), medan andra krävde betydligt mer av mig till rätt kass timpenning. Visst är det enkelt att gå in på Systembolaget och fråga vilket vin som de rekommenderar till fisk, men det tog desto mer energi att sätta sig in i exakt vilka frågor som bör ställas, lämna tillbaka vinet som man inte fick ersättning för och rapportera in  exakt vad personen svarat och huruvida butiken varit välkomnande och liknande. Allt som allt gav den här typen av uppdrag typ 90 kr netto för två-tre timmars arbete. Då vet jag dock att jag är onödigt noggrann i såväl förberedelser som slutrapport. Det måste man kanske inte vara, men det ligger i min personlighet. Än har jag inte varit ledig så länge den här gången, men just nu känns det som att det är Panta På-appen som riskerar att bli mitt nya arbete till slavlön. Det är för den oinvigde en app där man scannar sin återvinning vid en returstation och får poäng som kan bytas in till rabatter eller pengar. Om jag förstått det hela rätt så är det typ 80 kr i månaden man kan tjäna på det, så inga enorma summor, men väldigt mycket jobb med såväl scanning och skräpplock (om man inte är ett enormt stort hushålla med hundratals förpackningar att återvinna varje vecka). Sedan Håll Sverige Rent-dagen är dock Minis absoluta favoritsysselsättning (näst efter att äta godis) att plocka skräp så vi skulle säkert kunna komma upp i maxbeloppet om inte mamma vore för kräsmagad och kastade alla fynd i närmaste sopkorg.

Det intressanta i sammanhanget är naturligtvis inte hur mycket pengar man får vid mystery shopping, utan snarare vad det är som gör att jag och andra (däribland Miljonär innan 30 vill jag minnas) känner ett behov av att tjäna pengar så snart man inte egentligen måste det, men man har lite ledig tid. Personligen tror jag att det är svårt att inte få in lite fräscha pengar att roa sig för, samtidigt som det går lite på vana. Om man alltid varit sparsam, tackat ja till extrajobb och liknande tror jag det är svårt att sluta. Vanan och känslan att pengar in avgör hur nyttig och värdefull man är (grovt överdrivet, men ungefär så brukar det låta bland politiker och vanligt folk) leder nog till att man inte riktigt kan hålla sig från att tjäna lite pengar trots att det var just exakt det man ville slippa känna behovet av från början när man valde att satsa på ekonomisk frihet. 

Den andra aspekten som jag funderat allt mer på (trots att det i ärlighetens namn är sjukt långt tills jag gör en permanent exit från arbetsmarknaden) är just hur man undviker ägna för mycket tankeverksamhet åt försörjningen när man officiellt bett chefen dra något gammalt över sig. Jag har tidigare tänkt att det bästa är att satsa på utdelningsaktier så att man bara får pengar att ta ut. Det låter ju smidigt i teorin åtminstone. Allt eftersom jag blir mer övertygad om att jag är en värdelös investerare inser jag att direktägande i aktier nog inte är något för mig. Jag läser dessutom aldrig årsrapporter eller gör några djupare analyser och sitter därför kvar på skatter som H&M och Ratos. Därmed känns det som att grundförutsättningen (att man äger bra bolag) saknas lite för att man ska kunna ta det lugnt och bara spendera inkommen utdelning. För mig personligen som via Nordnets Shareville följer Familjen Fris uttag känns det dessutom lite småjobbigt att behöva sälja av aktier i tid och otid och fundera på vilka som ska säljas. På det stora hela känns det som att mardrömmen vore att aktier, fonder och börsen blir mitt nya jobb. Jag tror nämligen inte att jag är så värst intresserad av företagens utveckling som jag tidigare trott och framför allt att jag blir allt mindre intresserad med åren. 

Lösningen på problemet att FIRE i sig själv kan bli en ny (heltids?-)sysselsättning är inte jätteenkel. Jag gissar att jag kommer ha ett bättre svar på uttagsfrågan när det närmar sig, men känner själv att jag borde få koll på det inom kort för att underlätta kommande investeringar i rätt tillgångsslag och för att slippa fundera mer. Den första aspekten däremot tror jag kräver viss träning. Jag föreställer mig att det kan vara bra att i god tid före sin exit inte haka på varje extrapass på jobbet och återvinna förpackningar utan att först panta dem. Jag tror nämligen inte att en exit för en 40-åring är så mycket lättare än för en 65-åring som arbetat hela sitt liv på samma arbetsplats och runt samma människor. Vi behöver successivt  vänja oss vid en ny livsstil, vare sig  det är en sjukt hälsosam sådan eller ett liv utan inkomst av tjänst.  

Tror du att friheten kan bli en ny omfattande sysselsättning för dig? Hur löser du (eller jag) det (om du är en supermänniska)?

Att vara ledig en vardag: en dröm

Kära vänner, jag är mycket glad över responsen på  mitt förra inlägg även fast jag blev lite bestört över att jag uppfattas något som en kuf. Men sånt är livet. Idag tänkte jag skriva om en otroligt positiv upplevelse jag just haft. Jag har varit ledig på en vardag. 

Bakgrunden är att jag gått på föräldraledighet, vilket känns himla fint. För den som inte vet det så finns faktiskt möjlighet att göra det typ två månader innan man får barn om man är gravid, så det kan verkligen rekommenderas om man är lite less på sitt jobb. Som en följd har jag nu möjlighet att stanna hemma på helger och aktivera mig och Mini på vardagar, vilket rekommenderas varmt för alla men kanske särskilt höggravida kvinnor som bör undvika att dra på sig Covid-19 inför en förlossning. Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det förut, men jag hatar köpcentrum på helger. Där vi bor brukar man typ få köa i en kvart för att komma till en parkering och väl där ska man sedan krypköra i jakt på en ledig ruta. Jag är nästan säker på att jag tidigare tänkt skriva exakt det här inlägget fast tvärtom, dvs om varför jag hatar besök på shoppingcentrum under helgen. För att fokusera på det fina så var det nämligen så att Mini var i behov av ett par nya skor och min man tyckte då att det var en ypperlig uppgift för mig att ta mig an. Vi begav oss därför till det stora köpcentrumet i vår stad och letade efter skor. 

När vi väl kom fram insåg jag att shopping en måndag och shopping en lördag (särskilt i samband med lön) är som natt och dag. Vi slapp kö överhuvudtaget för att ta oss till parkeringen och kunde välja ruta nästan helt fritt när vi väl var där. Inne bland butikerna kunde vi i lugn och ro leta efter det vi skulle köpa och jag kunde som förälder göra ett inköp som inte innefattade någon typ av stress för att jag ville hem eller bort från allt stimuli. Därefter kunde jag och Mini i lugn och ro äta lunch i en food court och även det var så lugnt och njutbart att jag nästan började förstå varför folk väljer att äta lunch ute. (Det gjorde jag dock inte egentligen, eftersom det inte alls är så det brukar se ut på krogarna runt mitt jobb en vanlig vardag mellan 11.30-13.) Stärkt av den här upplevelsen kände mig sugen på att testa att gå på kafé en vardag också och det var också helt underbart. Jag och Mini kunde i lugn och ro botanisera och klura på vad som såg allra godast ut i diskarna. 

Båda gångerna har jag funderat på vad det är som gör att alla inte handlar på vardagar. Ganska snabbt har jag kommit ihåg att alla är för upptagna med att jobba för att strosa runt bland butiker eller ta en lugn eftermiddagsfika på kafé. Den enorma tacksamhet som jag då känt över mina FIRE-planer är verkligen fantastisk. Tänk att min ekonomiska planering kommer göra det möjligt för mig att i framtiden ALDIG handla gummistövlar i panik en lördagseftermiddag! Det är helt fantastiskt. Jag och Mini strosade även runt i second hand-butiker efter att ha varit på vår skojakt och likaså där var det helt underbart att vara en vardag. Det fanns så klart fortfarande en del (arbetslösa?) aggressiva fyndjägare där, men det var inte alls på samma sätt som på en helg. Vi lyckades även där komma hem med en del inköp som varken orsakats eller triggats igång av stresspåslaget som jag ofta drabbas av i köpsammanhang. Det är nästan så att det är värt det med FIRE bara av den anledningen.  

Hur upplever du att vara ledig en vardag när andra jobbar? 

PS. Vi testade även biblioteket en vardag, men det var sjukt fullt av pensionärer och skolbarn så vi åkte därifrån rätt raskt. 

Att vara öppen med FIRE eller inte - ett dilemma

En av de svårare sakerna med min strävan efter FIRE upplever jag är att avgöra vilka jag ska vara uppriktiga med och vilka som inte ska känna till det. Det är en rätt tuff balansgång där jag känner att jag gång på gång gått på minor när jag valt att vara uppriktig. Ni minns kanske till exempel min diskussion med en tidigare kollega angående om mitt sparande var skäl nog att slösa pengar på vad jag anser vara onödigt. Nyligen började jag reflektera kring det här igen, fast i en motsatt situation. Jag kände plötsligt att jag bara önskade att jag kunde skrika ut "Vi lever så här av val, inte av fattigdom". 

För att vara tydlig så tycker jag öppenhet har tydliga fördelar. Den första jag kan se är att jag känner mig mer ärlig och öppen med vem jag är när jag är tydlig med varför jag inte vill följa med ut på lunchen, väljer att ha en liten och billig bil eller föreslår hemmaträff framför en utekväll. Det känns som jag inte lever enligt mina värderingar om jag inte kan berätta tydligt varför jag gör saker utan istället är vag eller till och med ljuger om att jag har det lite tajt nu och därför inte vill följa med. Personligen har jag alltid värdesatt öppenhet och uppriktighet, även när det inte varit det smidigaste, så just därför tar det emot en hel del för mig att gå en annan väg. En annan viktig fördel jag ser med att vara uppriktig är att jag slipper att andra tycker synd om mig. På min arbetsplats sticker jag inte direkt ut som fattiglapp, eftersom ingen är särskilt välbetald, men på Minis förskola blir det gång på gång jobbigt att vi väljer enklare bil, enklare cyklar och billigare kläder. Det är aldrig någon som säger något till oss vuxna, men det märks att Mini börjar tycka att det är lite jobbigt att de andra alltid "slår hen" i flådighetstävlingen. Personligen är det här det som mest har överraskat mig, både att det börjar i så tidig ålder och att jag tycker det är så jobbigt att Mini får det "sämre" än andra barn. Det har för övrigt också varit de största och jobbigaste diskussionerna jag och min man har haft, där han allt mer ifrågasätter att Mini blir lidande av vår livsstil. Jag däremot har hittills sagt att det är omgivningen som är fel, inte vår livsstil. Det vore därför skönt att helt enkelt kunna förklara för de andra föräldrarna att vi har ambitionen att sluta arbeta, eller minska på arbetet rejält inom något år. Det känns liksom bättre än att förklara för en fem-åring att en Monarkcykel är löjligt dyr. En tredje aspekt som jag gillar med öppenhet är att det möjliggör inspiration till andra. Nu är det bara två personer i mitt liv som jag påverkat rätt rejält med mina egna ambitioner, men det har varit otroligt givande att se andra ändra sina beteenden och öka sina sparkvoter. Gemensamt för de personerna är att de inte trivs på sina jobb och gärna skulle göra en tidig(are) exit från arbetsmarknaden. 

Nyligen lyssnade jag på en föreläsning med Farbror Fri. En lyssnare undrade vilka nackdelar han och familjen såg med sin livsstil. Min känsla var att frågeställaren var ute efter ett svar om att han gärna skulle vilja resa mer eller gå på café oftare, men föga förvånande (för mig) var det inte alls utebliven konsumtion som var nackdelen enligt Oskar utan något helt annat. Han beskrev det som jobbigt att andra människor inte förstår varför familjen lever som de gör och han tog även upp att man riskerar få en del kritik för sitt beslut. Vi redan frälsta kommer kanske ihåg kritiken familjen Fri och Åsa Axelsson fått ta emot efter att ha släppt sina böcker och medverkat i typ Expressen. Sånt slipper man ju helt om man helt sonika väljer att vara helt tyst om sina planer. Man slipper bli kallad parasit (för att man inte betalar inkomstskatt som en vanlig arbetare) och man slipper försvara sin livsstil. Det är alltså en klar fördel med att vara tyst och anonym. En lite lustig fördel som min man ofta tar upp är att anonymitet minskar risken för att bli brottsutsatt. När man har en billig bil och halvsunkiga kläder så ser man inte ut att ha mycket att stjäla rent fysiskt (till exempel i ens hem) samtidigt som riskerna för att bli utsatt för ekonomisk brottslighet lär minska. Stora delar av mig ångrar även att jag varit uppriktig med delar av min familj, eftersom jag nu har ett syskon som roar sig ordentligt på min bekostnad när jag gör något avvikande. Jag upplever mig ofta kritiserad om jag berättar att jag lånat något av en kompis, inte tycker en viss kostnad är rimlig eller inte låter Mini få något särskilt. Särskilt utskrattad blir jag om jag frågar om de inte har någon barnjacka att sälja till oss (eftersom samma syskon har äldre barn än vi) innan jag köper en helt ny. Hade mina syskon och föräldrar inte känt till våra planer hade de aldrig tyckt det vore märkligt att jag först frågade dem efter diverse barnutrustning, även fast det helt klart bara gynnar oss alla om jag köper av dem istället för att de måste gå igenom en Traderaförsäljning och vi handla nytt. 

För att summera känns det som att såväl öppenhet som anonymitet har sina fördelar, men att det nog ändå är enklast att vara väldigt diskret med sina planer om man ska passa in i samhällets normer. Det utesluter inte att vara öppen med några väl utvalda personer, men jag tänker att jag kommer passa mig för att berätta för förskoleföräldrarna i ren frustration eller sprida ordet bland kollegorna. Tyvärr kan jag inte göra något åt att min familj redan känner till våra exit-planer, men jag behöver inte göra det värre genom att låta ännu fler människor i vår omgivning känna till det. Sen blir det ju en helt annan sak när (om?) vi väl når frihet för då blir det nog svårt att låtsas vara arbetslös eller liknande, men det problemet får vi ta när det kommer. 

Är du uppriktig med folk i din omgivning om dina planer? Varför, eller varför inte? 

Varför jag hatar banker

Ibland känner jag mig som en total hycklare rent privatekonomiskt och det gäller framför allt när det kommer till uppgifter som kräver någon slags förhandling. Det beror framför allt på att jag tycker det är så sjukt jobbigt och det blir bara värre och värre med åldern, inte bättre. Till följd av detta är jag den där turisten som betalar vad som står på prislappen även i Thailand (inte för att jag varit där, men ni förstår principen) om ingen knuffar på mig och skäller på mig tills jag prutar ner priset lite. I Sverige är det ju inte direkt läge att förhandla om mjölkpriset eller tröjan på H&M, men när det kommer till vissa saker ska man faktiskt förhandla även här. Den största effekten av sådan förhandling får man hos arbetsgivaren och banken. Trots att alla vet att det är förhandlingsläge där så tycker jag det är sjukligt jobbigt att sitta mittemot chefen och diskutera lönen (trots att jag vet att jag presterar sjukt bra på jobbet!) eller i telefonen med banken. Nu senast var det dags för banklåneräntan som jag så motvilligt skjutit upp en längre tid. 

Scenariot är ungefär som vanligt. Jag sitter där och ska kvartalsvis betala min ränta och inser att den stuckit iväg trots att jag ändå har en sån där rabatt och alltså inte betalar listränta. Jag inser att jag nog borde kolla på snitträntorna och inser att min banks är betydligt lägre än min ränta och blir lite sådär lagom irriterad. Jag har en lågt belånad bostad, men inte ett jättelågt lån och vi har gemensamt en del tillgångar hos banken. Jag förstår att de skulle föredra om jag hade mitt Avanzasparande där, men en uppriktig bankman berättade vid senaste tillfället att det inte skulle göra någon större skillnad med något sparande eller flytt av befintligt kapital dit. Trots att jag vet att jag inte kan blunda för min irritation tar det typ en vecka innan jag tar mig för att ringa och när jag väl gör det är det två dagar kvar tills lånet läggs om, det är med andra ord rätt bråttom. Jag ringer lunchtid och får veta att banken inte har någon tillgänglig bankman och att jag i så fall får försöka igen imorgon bitti. Och "ju tidigare jag ringer, desto större chans har du att få prata med någon". Bara här bli jag lack. Alltså adrenalinet pumpar och jag känner mig typ förbannad under resten av dagen. 

Detta till trots så gör jag som kundtjänstkvinnan sagt och ringer tidigt på morgonen till banken. De ska höra av sig klockan 11.15 och jag sitter på helspänn tills de faktiskt ringer upp klockan 13.30. Alla har faktiskt inte jobb som möjliggör att sitta och vänta på en banksnubbe, så här blir jag också rätt irriterad, även fast mitt jobb möjliggör sådant väntande. När han väl ringer spelar bankmannen mycket förvånad över att jag vill sänka min ränta och diskussionen blir ganska tråkig där jag pratar om belåningsgraden och befintlig sparande och han håller med, men säger att det typ inte gör någon skillnad. Till sist föreslår han så generöst en sänkning med 10 punkter, men med den fantastiska dealen att göra det till 15 punkter om jag börjar spara 1000 kr i månaden hos dem. Jag skrattar lite för att jag tycker det är en så dålig deal att han blir lite osäker och frågar mig om jag har utrymme att spara något alls och jag förklarar att jag kan lösa det här lånet utan några problem och att min sparkvot inte direkt är låg, men att jag är väldigt osugen på att byta ut Avanza mot kuckelimuck-storbank. Jag förklarar att jag däremot inte har några problem att byta ut storbanken mot Avanza som erbjuder bättre ränta via Stabelo. Tyvärr är det lite av en lögn, eftersom jag inte lyckats med Stabelo riktigt på grund av deras rätt stela villkor för anställningsform.  

Så vad  gör jag? Jag accepterar de 10 punkterna, flyttar inte mitt sparande och förklarar för bankmannen att de har en för dålig hemsida, app och dessutom för kasst utbud samt villkor vad gäller courtage för att jag ska överge Avanza. Jag avslutar samtalet med ett tomt hot om att jag inför nästa kvartal kommer se över ett byte till annan aktör. Eftersom jag känner mig själv inser jag att jag sannolikt inte kommer byta bank eller ens ringa igen vid nästa kvartal och att jag därför blir kvar med de dåliga villkoren tills jag antingen tar tag i ett byte till SBAB (för att slippa förhandla) eller uppfyller Stabelos villkor. Eftersom jag återigen är irriterad ringer jag också min man och föreslår att vi löser lånet på bostaden så att bli slipper "ha med de där jävlarna att göra igen". Han förstår min frustration, men förklarar att det nog inte är det smartaste rent ekonomiskt. Nu kanske någon tycker att jag borde överlämna förhandlandet till honom. Då ska jag berätta om den gången jag faktiskt försökte det för några månader sedan. Jag hör hur han pratar med banken som förklarar att de inget kan göra åt räntan och han svarar: "Okej, tack så mycket ändå." och lägger på (!). Han kom alltså inte med ett endaste motargument utan var tacksam för samtalet som gav absolut ingenting... 

Gillar du banker? Skulle du kunna överväga att lösa lånet bara för att slippa banken? 

Ekonomisk kris eller flockbeteende?

Jag kanske har levt under en sten de senaste åren, men när jag vaknade idag var det till typ 100 mail och sms om olika rabatter. Ännu fler följde sedan under dagen. Det var inte riktigt som under den värsta Coronapaniken när Polarn och Pyret hade 40% rabatt på allt under en period och KappAhl 70% rea på halva sortimentet typ, utan det känns mer som en mini-Black Friday som innefattar mer än bara kläder. Frågan är varför det kommer just nu?

Jag är inte väl insatt i hur marknadsföring fungerar eller hur vinstdrivande företag agerar när väl någon börjar köra på stora kampanjer, men jag tycker ändå att det är spännande att typ alla gör det samtidigt. Har de kommit överens om att de ska ha medlemshelg, klubbhelg eller rabatter till alla-helg? Eller var det bara så att någon började och resten hakade på? Eller är det kanske snarare ett tecken på något större? 

Mitt nya favoritprogram är Ekonomibyrån på SVT. I veckans avsnitt pratade de om deflation och inflation och slutsatsen som panelen drog var att vi sannolikt kommer se prissänkningar under de kommande månaderna. Om det stämmer låter det rimligare att alla kampanjer beror på att företagen inser att vinsterna och shoppinglusten inte kommer hägra under höst- och vintermånaderna och att de därför passar på att mjölka sina kunder medan de kan, innan R-talet stiger och paniken kommer åter. Utifrån vad man kan se ute i Europa nu i kombination med svensk lättnad på restriktioner, gissar jag att hösten och vintern kommer bli minst lika jäklig som våren. Det innebär i så fall sannolikt en tråkig tid på hemmafronten för mig och mindre spontanshopping i gallerior för många andra. 

Så hur agerar vi när vi överöses av kampanjer, somliga bättre än de brukar vara när de är som bäst? Vi gör ingenting. Jag måste erkänna att dessa sms väckte någon instinktiv önskan om att "passa på" att göra ett klipp, men än så länge har jag lyckats hålla mig. För stunden är det en sak som känns som ett riktigt behov i hushållet och det är nya kalsonger till min man, men eftersom han aldrig beställer något själv så är det inte han som överöses med mail och sms så han har inte ens fattat att det är kampanjhelg den här helgen. För att vara lite positiv så känns det faktiskt som att jag äntligen lärt mig något. 

Tror du vi kommer begränsa vår shopping under hösten eller blir det business as usual? 

PS. Om du fattar varför jag överöses med kampanjer just exakt nu får du också gärna förklara det för mig. 

Är konsumtionsvanor en generationsfråga?

Jag tror jag skrivit en del om min familj tidigare och säkerligen delgivit att jag haft en relativt enkel uppväxt. Min känsla har alltid varit att det snarare varit av val och inte tvång. Jag växte upp i en kärnfamilj i villa med två arbetande föräldrar med medellön (tror jag i alla fall), vilket naturligtvis bidrog till bättre förutsättningar än vad den ensamstående lokalvårdaren med fyra barn hade. För ett tag sedan pratade vi om min uppväxt och jag berättade att jag vad gäller deras ekonomiska val känner mig nöjd trots att jag vet att jag inte fick så mycket som de egentligen hade ekonomiskt utrymme att ge. Det låter ju fint, men trots det upplever jag att mina föräldrar har väldigt svårt att acceptera en rad ekonomiska och miljörelaterade val som jag gör som vuxen, vilket fick mig att fundera på om det ändå finns rätt rejäla generationsskillnader vad gäller konsumtion. 

För någon vecka sedan var min mamma till exempel på besök, varpå Mini berättade att jag hade köpt något nytt plagg åt hen på Stadsmissionen. Mini var så glad vid tillfället, men min mamma såg bara besvärad ut. Efter ett tag sa hon typ: "Ja, så kan man göra. Själv så var det länge sedan jag köpte några kläder, men det är väl dags för en shoppingrunda snart." Jag berättade då att jag personligen gått över till enbart secondhand och berättade om Sellpy som jag varit mycket nöjd med utöver Stadsmissionen. När jag berättade det kunde hon så klart inte hålla sig utan utbrast: "Men ÄR du verkligen SÅ fattig, Frihetsmamman? Måste du köpa begagnade kläder att ha på dig?" Hon vet ju att att jag inte är SÅ fattig, eftersom hon på samma sätt kan förfäras över att jag köper (dyrare) mat direkt från bonden, istället för att handla billigast möjliga på Willys. På samma sätt är min pappa väldigt konfunderad över att jag trots min graviditet och alltså kommande bebis inte vill köpa en större bil. Han pratar mycket om komfort och tycker att det är väldigt viktigt att vi ska kunna resa bekvämt med packning när väl bebisen är här. Jag förstår resonemanget och jag tror att fler än 50-talister delar det, men hur viktigt är egentligen komfort för en familj som åker bil så sällan att det nästan är pinsamt att de ens äger en bil? Hade vi väntat vårt fjärde barn hade det absolut känts som en rimlig fråga, men att vi vuxna ska sitta så bekvämt som möjligt den där enda bilresan i månaden som vi gör tillsammans känns inte jätteviktigt. 

Jag har försökt klura på vad det är mina föräldrar har så svårt för och jag inser att det har kämpigt att förstå konceptet att man väljer att framstå som fattig. De kan inte tänka sig något mer pinsamt än att grannarna skulle se att de gick in på Röda korset, plockade upp pantburkar från marken eller sålde av onödiga saker. Mina föräldrar har faktiskt dragit sig för att sälja sina egna saker med värde (typ fungerande vitvaror) för att de är rädda att någon ska tro att de behöver de där hundralapparna. Samtidigt upplever jag dem som väldigt fokuserade på att maxa sin egen standard för lite pengar, alltså att de vill ha oxfilé men till lägsta möjliga pris eller nya kläder men helst handlar dem på typ Ullared. 

Ju mer jag började tänka på det här ämnet, desto mer insåg jag att kärnproblemet i min familj kanske inte är att deras generation är annorlunda utan att vi är olika från varandra och att de är mina föräldrar. För om det är någonting som är genomgående med föräldrar så verkar det vara att de helst vill styra och ställa över sina barn även när deras barn är vuxna och fullt kapabla att bestämma över sina egna liv. Åtminstone mina och min mans har väldigt mycket synpunkter på yrkesval, barnuppfostran, bostadsort och vilken mat vi äter, vilket kanske är själva grunden till att de ständigt påpekar att vår konsumtion är fel och deras korrekt. Min bästa kompis pappa tyckte sig iofs ha rätt att bestämma vilken duschkabin hon skulle installera så tror det är fler som har problemet. 

Samtidigt gissar jag att det ändå finns rätt stora konsumtionsskillnader mellan generationerna. Det finns de som minns krig och tuffa tider och därför är extremt sparsamma med såväl pengar som resurser. Det finns även de som är vana vid godare tider (om än lite rädda för höga räntor) och tycker det är självklart att köpa en bra bil om de har möjlighet till det. Sen finns det ju också min egen generation som jag upplever som lite kluven mellan de personer som vill maxa allt med fina kläder och bilar och de som är på jakt efter zero waste-butiker och använder tygblöjor till sina barn. Jag tror få 50-60-talister skulle använda tygblöjor av miljöskäl, medan det verkar vara en stor trend bland dagens småbarnsföräldrar. 

Nu har jag gjort sådär igen att jag skrivit ett helt inlägg som kretsar kring en fråga jag inte riktigt kan svara på. Det är alltid lika deppigt när jag kommer till slutet och inser att jag inte riktigt vet vad jag tror svaret är. I min vanliga anda får jag därför avsluta inlägget med att fråga er, mina kloka läsare, vad ni tror. 

Tror ni att det finns stora generationsskillnader och hur ser dragen för dem i så fall ut? 

PS. Jag hinner inte ens posta inlägget innan jag kommer på att det nog är rätt vanligt att miljöintresset är en rätt stor skillnad som föranleder konsumtionsskillnader. Mina föräldrar är inte direkt fans av Greta Thunberg och tycker det är närmast en synd att överväga solceller i Sverige. "Det kan ju aldrig löna sig!"