För ovanlighetens skull känns det som att ekonomiska tankeställningar och möjliga bloggämnen poppar upp på daglig basis i min vardag, vilket gör att frekvensen för mina inlägg är ovanligt hög. Inläggen är kanske inte riktigt så kvalitativa och genomarbetade som tidigare, vilket beror på att jag försöker lära mig att inte överarbeta dem och därmed fastna på produktionsstadiet. Om det funkar kanske jag kan upprätthålla viss kontinuitet i bloggandet även när jag inte är ledig framöver.
Jag och barnen var i veckan ute på en sån där gratis aktivitet som jag skrivit om tidigare. Det är lite roligt för i förra veckan när vi var på samma ställe gick jag in på ett café som ligger precis bredvid och som tycks vara standardhållplatsen för de andra familjerna. De går alltså först på en gratis kommunal aktivitet och avslutar sedan med en lunch tillsammans. Mysigt kan man tycka. Så även jag, åtminstone i teorin. Av nyfikenhet spanade jag in menyn och såg att en dagens lunch kostade runt 150 kr. En barnportion pannkakor gick på 89 kr. Jag skrattade då lite åt att folk faktiskt var beredda att betala det och sms:ade min man om prisnivån och vi både roades lite av att det faktiskt på allvar finns folk som är beredda att betala 89 kr för två pannkakor och lite sylt. Det är ju rätt mycket pengar även om det vore en lite matigare lunch, men för något som man enkelt kan ta med hemifrån och äta på närliggande parkbänk för runt en tia i tillverkningskostnad och då till hela familjen är det extremt dyrt. Som det slumpade sig den här gången noterar Mini att en vän till familjen just satt och åt lunch där. Eftersom jag inte är helt asocial gick även jag fram och pratade med mamman som kom med en snabb redogörelse över deras sommarsemester som inte bara inkluderade dyra luncher, utan tydligen även flygresor till USA för en veckas vistelse, Europaresor och inrikes weekendresor med tåg norrut. Att en familj reser är i sig kanske inte så märkligt. Även om det ekonomiskt och miljömässigt är något klokare att vara längre på varje plats än att flyga kors och tvärs över jordklotet under en kort tid. Vi har själv gjort en längre resa den här sommaren. Men det som förvånade mig var att den här familjen i princip pratar om sin dåliga ekonomi varje gång vi ses. Hur går det ihop?
Den här familjen tillhör snarare min mans bekantskapskrets än min egen så jag var tvungen att lyfta det med honom senare. Han lät ungefär lika förvånad som jag och berättade att deras ekonomiska situation inte förbättrats så vitt han vet utan pappan i familjen är även fortsättningsvis arbetslös och de har även nu det lite kämpigt utan en inkomst från honom. Det här har märkts en del i vår relation till familjen. Vi brukar till exempel se till att bjuda dem på mat när vi ses snarare än tvärtom så att de inte skulle känna sig ekonomiskt stressade över att ses. De gånger de bjudit över oss har vi sett till att fråga om vi ska ta med något, vilket vi också sedan har gjort. Jag har alltså haft lite utav en bild att de varit i behov av stöd och att ekonomin är påfrestande. Men efter det här besöket blev jag osäker på om det är min bild av deras ekonomi som är felaktig eller om det är deras egen. För kanske är det så att de känner sig fattigare än de är och därför så ofta pratar om den ansträngda ekonomin, eller så inser de bara inte att de inte alls har en så låg materiell standard som de tror i och med att de faktiskt ändå har råd att flyga kors och tvärs över hela världen och bjussa ungarna på uteluncher som jag aldrig skulle få för mig att göra trots några miljoner på banken. Eller så är det mig och min verklighetsuppfattning som är frånvänd. Som jag lyfte under matinlägget nyligen så har jag lite inställningen att det inte är så synd om folk i största allmänhet, medan majoriteten inte tycks hålla med. Det kanske är normalt att känna sig fattig om man bara har 7500 kr att leva på efter att hyran är betald. Det kanske är jobbigt att neka barnen pannkakor för 89 kr och pinsamt att ta med sig matsäck till badplatsen istället för att köpa hamburgare och pommes för 95 kr? Eller så kommer det sig av framtidsutsikter och vetskapen av att man inte måste neka ungarna allt möjligt utan väljer att göra det och fördelarna som kommer av det. Jag kanske hade mått jättedåligt över att barnen inte fick 89 kronors pannkakor om jag visste att det vore omöjligt för mig att putsa ut de där pengarna ens om jag ville?
Oavsett vad som ligger närmast sanningen tycker jag ämnet är intressant. För ibland tror jag att man fastnar i en självbild trots att ens verklighet ändrats med åren. Jag har till exempel känt min man väldigt länge och ibland behöver jag påminna honom om att han inte är en student med en inkomst på 2000 kr i månaden längre. Då brukar jag även påminna honom om det kapital han (och vi) sparat ihop på egen hand trots att han började på 0 och att han därför kanske kan unna sig en ny telefon när den gamla blivit näst intill obrukbar istället för att hålla ut ett år till. Det kanske är samma för våra vänner. De kanske känner sig fattiga fast de inte har det så dåligt som de hade som studenter, eller så kanske de jämför sig med fel personer och tror sig ha det sämre än de har det. Jag vet inte. Men jag kan inte låta bli att hoppas att de en dag kommer att vända sin ekonomiska ångest till någon slags handling och därigenom få en långsiktigt bättre ekonomi i framtiden.
Hur tror du att man får en rättvisande självbild av ens ekonomi? Dela gärna med dig av det eller något helt annat i kommentarsfältet.
