Vem orkar egentligen jobba?

Under ett samtal med en kompis började jag reflektera över min egen trötthet. Jag känner själv att den för mig (tillsammans med mina barn) har varit en viktig drivkraft att nå frihet. Kanske är det så att det finns folk som inte riktigt orkar jobba? 

Det hade varit vettigt om jag kunde börja inlägget med en rolig anekdot om föräldraskapet för det är som bekant uttröttande. Tyvärr upplever jag att det var långtifrån början på min egen trötthet. När vi fick barn började vi redan under de första kolikdrabbade månaderna dividera om vem som egentligen var tröttast. Jag minns att jag vid flertalet tillfällen under åren försökt få min man att förstå varför han borde ha hanterat sömnlösheten bättre än jag och då med motiveringen att han ju inte varit så himla trött innan barnen, vilket jag däremot varit. Och det har jag verkligen varit. Jag har allra helst sovit till lunch på helgerna sedan tidiga tonåren och det har så länge jag kan minnas krävt en jäkla massa pannben för mig att ta mig upp till skola, universitet, arbetsplatser och liknande. Jag är långtifrån en morgonmänniska och tycker det borde vara olagligt att tvinga små barn att börja skolan klockan 8 på morgonen (inte riktigt, men lite så). 

Jag har genom åren försökt hitta olika lösningar, bytt kost, knaprat vitamintillskott, börjat träna, spenderat mer tid i dagsljus, käkat antidepressiva och en massa annat, men jag tycker inte att det har blivit bättre. Däremot blev det avsevärt sämre när jag fick covid-19 2021. Efter det sov jag middag dagligen tills jag började jobba och det inte var möjligt på arbetsplatsen. Det har gått så långt att jag börjat acceptera att jag är en tröttis som inte riktigt är gjord för att leva ett fullt liv. Och så kanske det är för mig. Det finns säkert tröttare och piggare människor därute. Jag är uppväxt med två föräldrar som jag minns som väldigt trötta och en av mina föräldrar somnar i tid och otid. 

Samtidigt kan jag känna mig rätt trött på att leva så här och fundera på hur knasig jag är som ägnar 10-12 år åt att nå FIRE bara så att jag får vila mer. Den typiske personen i min situation hade väl sjukskrivit sig istället eller bokat in en solsemester. Kanske gått i terapi. Vad gör jag? Jag kämpar på med heltidsarbete, skippar bilen under milen och veckohandlar i tre olika matbutiker för att maxa rabatterna. Lägg till att kämpa så hårt på jobbet att jag ofta glömmer ta raster och är så trött efteråt att jag inte orkar prata med mina barn. Men det är egentligen inte kopplat till min motivation att nå FIRE. Jag har alltid varit såhär. Jag hade svinbra betyg genom såväl grund- som gymnasieskola och likaså på universitetet. Alla uppdrag jag tagit på mig, både privat och i jobbet tar jag på så stort allvar att jag bara inte kan misslyckas. När jag skulle försöka framhäva mig under årets lönesamtal tog jag till och med upp mitt enorma engagemang som en tillgång för organisationen. Min chef höll med om att jag tar mig igenom arbetsveckan med ett häpnadsväckande engagemang, men frågade om jag verkligen får tillräckligt med återhämtning på jobbet för att orka med min vardag. Det hade jag inte tänkt så mycket på. För sanningen är väl att det kostar att vara perfekt och på topp hela tiden och det lönar sig inte ens i lönekuvertet. 

Innan jag ansöker om förtidspension har jag därför bestämt mig för att försöka en ny strategi för att se om jag kan ta mig igenom livet med mindre motstånd. Jag ska testa att inte jobba lika hårt. Alldeles nyligen blev jag sjuk (som så ofta annars) och jag valde faktiskt att sjukanmäla mig. Det tog emot och jag ägnade alldeles för mycket energi åt att fundera på om jag inte skulle ha kunnat jobba på distans ändå, ha dåligt samvete både gentemot mina kollegor och mina barn (som gick förskola och fritids som vanligt fast jag låg på soffan). Jag planerar också att framöver gå hem när min arbetstid är slut, även om det är något jag känner att jag måste göra, inte vara mest involverad och anmäla mig frivillig på APT:er och helt sonika skjuta upp arbetsuppgifter som jag inte orkar genomföra just nu. Jag kommer också acceptera att meningar i min blogg innehåller fel eller är lika skumt formulerade som den förra. Jag kommer inte korrekturläsa 10 gånger. Det får bli fel helt enkelt. Kanske hjälper det? Kanske gör det det inte. Men då har jag ändå försökt. Varit ambitiös i min försök att vara oambitiös  så att säga. Kanske kommer det påverka min lön negativt. Men eftersom min chef uttryckt att mitt engagemang snarare är vad hon förväntar sig än något speciellt, men samtidigt varit helt nöjd med mina kollegor som tar sig igenom arbetsdagen utan att yppa ett ord eller engagera sig i någonting så tänker jag att jag knappast lär straffas för det. Och i det här skedet så gör inte några hundralappar hit eller dit på framtida lönesamtal någon större skillnad ändå. Det är med andra ord läge att tagga ner. Och försöka hitta en större slacker-livsstil. Lite inspirerad av min kollega Eva, 60+. Hon vet att hon ska gå i pension snart ändå och framstår mest som trött. Jag vet ju faktiskt också att jag ska gå i pension snart, eller åtminstone att jag kan det. Så jag är ju så att säga 60+ utan att ha fyllt 40. 

Jag vet inte om jag är ensam om det här problemet, men jag tror inte det. Det går nästan inte en dag utan att jag tittar på folk i ren beundran över att de pallar jobba heltid (eller nästan), skjutsa ungarna till tre fritidsaktiviteter per person, laga mat och hålla ett städat hem. Det finns flerbarnsföräldrar som faktisk tar sig till gymmet mer än tre gånger i veckan eller upprätthåller en hobby på sin fritid med regelbundenhet. Jag tycker de är superhjältar. Mitt liv känns mest som ett jobb (som en barnlös vän just sa) och jag behöver verkligen semester från det. För den som är som jag så är det svårt att orka jobba på riktigt. Och jag undrar verkligen vilket antal timmar som vore optimalt för att jag skulle stå ut långsiktigt. Det står väl skrivet i stjärnorna. Nu är jag trött igen. Dags att sova. Tills klockan ringer lagom till detta publiceras och jag återigen får kämpa för att komma upp. 

Hur mycket tror du att det vore optimalt att jobba för att orka leva också?

Är det fel sorts människor som strävar efter FIRE?

Miljonär innan 30 skrev nyligen om den så kallade FIRE-paradoxen och resonerade kring huruvida det stämmer att den som lyckas nå FIRE är för driven för att vara nöjd med RE-delen. Slutsatsen han drar är att det inte nödvändigtvis är så, men jag kan inte låta bli att fundera på om det ändå inte finns en poäng i att det är fel sorts människor som får för sig att nå FIRE? 

Om du inte hängt med i debatten så går paradoxen kort och gott ut på att den som är driven nog att faktiskt nå ekonomiskt oberoende sannolikt inte är nöjd med att vara ledig, medan den som skulle trivas svinbra med det faktiskt har noll chans att nå dit. Jag vet inte om jag är helt säker på att en driven person inte skulle trivas med ledighet och arbetsfrihet, men däremot kan jag verkligen tänka mig att det finns en massa människor som skulle älska att vara ekonomiskt oberoende men aldrig kommer nå dit. Jag har faktiskt en kompis som jag tror skulle trivas svinbra med att vara ekonomiskt fri. Han gillar inte bara att vara ledig, men är dessutom bra på att komma på nya, roliga projekt som att brygga öl, vandra lokala leder eller läsa en kurs på universitetet i något själv-utvecklande. Vad han däremot inte är bra på är att spara pengar. Jag hör faktiskt honom säga "Ja, MEN..." så ofta att jag tappat intresset för att uppmuntra honom. Det finns fler i hans kategori. Under tidigare sommarjobb och vikariat har jag kommit i kontakt med en massa personer som uppenbart allra helst är lediga, men som slösar bort sina pengar på cigaretter och fillers och därför inte kommer komma dit om de inte råkar vinna storkovan på triss. 

Jag kan ändå föreställa mig att många som når ekonomisk frihet är rejält ambitiösa och därför riskerar att inte älska friheten så som de hade tänkt att de skulle. Personligen vet jag inte om det stämmer på mig. Mina kollegor uppfattar mig som väldigt engagerad och jag har en historia av fasligt bra betyg och många högskolepoäng, men jag har sedan ett bra tag tillbaka slutat att ta på mig extrauppgifter och extrauppdrag (även om de genererar extra pengar). Jag känner mig inte heller tillräckligt ambitiös för att jobba extra på helgen eller söka nya jobb. På många sätt känner jag mig faktiskt riktigt lat, vilket rimmar bättre med RE-delen i FIRE än med FI-delen. Samtidigt lyckas jag ju spara pengar. Även om de senaste två åren varit sega utvecklingsmässigt på börsen så har jag ändå klarat spara ordentligt med pengar och tycker mig sådär i största allmänhet ha en väldigt god spar-"kondition". 

Kanske är den allra bästa FIRE-personligen den som är lite lagom ambitiös? Den som ändå är verklighetsförankrad och har självförmågan (self efficacy) nog att förstå att den är sin egen lyckas smed, men samtidigt inte drömmer alltför stort och kräver konstant klättrande. Det skulle kunna vara jag.  Jag har full koll på att valet i matbutiken, klädaffären och hos mäklaren påverkar mina möjligheter att bygga kapital, men jag är också ganska nöjd med ett lågintensivt liv. För bara några dagar sedan tycker jag att jag hade en perfekt kväll. Det var fredag och jag hade slutat tidigt och därigenom hunnit hämta barnen i tid och lagat en hemlagad middag som alla åt. Barnen nattades utan konflikter för jag var inte helt sönderstressad och när de gått och lagt sig la jag mig på soffan och läste en bok jag stått i kö för på biblioteket. Samtidigt var tv:n igång och jag lyssnade på utländsk popmusik som Youtube föreslagit. I och med att jag inte betalar för någon musikstreaming så kom det reklam ibland, precis som det gör när jag lyssnar på radiokanaler som Lugna Favoriter och Rix FM. Men det gjorde inte mig inte så mycket. Jag kan ha ätit något också och drack garanterat ett glas isvatten till. Det är lite lyx över att ha isbitar i ett finare glas även om drycken bara är vatten. 

Vem vet, jag kanske bara glorifierar det här livet som jag strävat efter sedan Mini bra var några månader. Det kanske är dötråkigt att vara ledig och jag kanske är mer ambitiös än vad jag tror. Men annars tror jag att jag kan vara lite lagom ambitiös och lat och därigenom faktiskt både nå FIRE och trivas med det. Det är dock fullt möjligt att det redan är exakt den gruppen som strävar efter FIRE. Den superambitiösa sådana däremot jagar säkert ekonomiskt oberoende (istället för frihet), skapar coola företag och hamnar på listor över inflytelserika personer. Den gruppen når nog ekonomisk frihet ganska lätt, men den kommer aldrig njuta av RE-delen. Eller så generaliserar jag bara alldeles för mycket och oförtjänt. Men det är någonstans här jag har landat. 

Vad tycker du om FIRE-paradoxen? Är den sann?