måndag 25 september 2023

Vem orkar egentligen jobba?

Under ett samtal med en kompis började jag reflektera över min egen trötthet. Jag känner själv att den för mig (tillsammans med mina barn) har varit en viktig drivkraft att nå frihet. Kanske är det så att det finns folk som inte riktigt orkar jobba? 

Det hade varit vettigt om jag kunde börja inlägget med en rolig anekdot om föräldraskapet för det är som bekant uttröttande. Tyvärr upplever jag att det var långtifrån början på min egen trötthet. När vi fick barn började vi redan under de första kolikdrabbade månaderna dividera om vem som egentligen var tröttast. Jag minns att jag vid flertalet tillfällen under åren försökt få min man att förstå varför han borde ha hanterat sömnlösheten bättre än jag och då med motiveringen att han ju inte varit så himla trött innan barnen, vilket jag däremot varit. Och det har jag verkligen varit. Jag har allra helst sovit till lunch på helgerna sedan tidiga tonåren och det har så länge jag kan minnas krävt en jäkla massa pannben för mig att ta mig upp till skola, universitet, arbetsplatser och liknande. Jag är långtifrån en morgonmänniska och tycker det borde vara olagligt att tvinga små barn att börja skolan klockan 8 på morgonen (inte riktigt, men lite så). 

Jag har genom åren försökt hitta olika lösningar, bytt kost, knaprat vitamintillskott, börjat träna, spenderat mer tid i dagsljus, käkat antidepressiva och en massa annat, men jag tycker inte att det har blivit bättre. Däremot blev det avsevärt sämre när jag fick covid-19 2021. Efter det sov jag middag dagligen tills jag började jobba och det inte var möjligt på arbetsplatsen. Det har gått så långt att jag börjat acceptera att jag är en tröttis som inte riktigt är gjord för att leva ett fullt liv. Och så kanske det är för mig. Det finns säkert tröttare och piggare människor därute. Jag är uppväxt med två föräldrar som jag minns som väldigt trötta och en av mina föräldrar somnar i tid och otid. 

Samtidigt kan jag känna mig rätt trött på att leva så här och fundera på hur knasig jag är som ägnar 10-12 år åt att nå FIRE bara så att jag får vila mer. Den typiske personen i min situation hade väl sjukskrivit sig istället eller bokat in en solsemester. Kanske gått i terapi. Vad gör jag? Jag kämpar på med heltidsarbete, skippar bilen under milen och veckohandlar i tre olika matbutiker för att maxa rabatterna. Lägg till att kämpa så hårt på jobbet att jag ofta glömmer ta raster och är så trött efteråt att jag inte orkar prata med mina barn. Men det är egentligen inte kopplat till min motivation att nå FIRE. Jag har alltid varit såhär. Jag hade svinbra betyg genom såväl grund- som gymnasieskola och likaså på universitetet. Alla uppdrag jag tagit på mig, både privat och i jobbet tar jag på så stort allvar att jag bara inte kan misslyckas. När jag skulle försöka framhäva mig under årets lönesamtal tog jag till och med upp mitt enorma engagemang som en tillgång för organisationen. Min chef höll med om att jag tar mig igenom arbetsveckan med ett häpnadsväckande engagemang, men frågade om jag verkligen får tillräckligt med återhämtning på jobbet för att orka med min vardag. Det hade jag inte tänkt så mycket på. För sanningen är väl att det kostar att vara perfekt och på topp hela tiden och det lönar sig inte ens i lönekuvertet. 

Innan jag ansöker om förtidspension har jag därför bestämt mig för att försöka en ny strategi för att se om jag kan ta mig igenom livet med mindre motstånd. Jag ska testa att inte jobba lika hårt. Alldeles nyligen blev jag sjuk (som så ofta annars) och jag valde faktiskt att sjukanmäla mig. Det tog emot och jag ägnade alldeles för mycket energi åt att fundera på om jag inte skulle ha kunnat jobba på distans ändå, ha dåligt samvete både gentemot mina kollegor och mina barn (som gick förskola och fritids som vanligt fast jag låg på soffan). Jag planerar också att framöver gå hem när min arbetstid är slut, även om det är något jag känner att jag måste göra, inte vara mest involverad och anmäla mig frivillig på APT:er och helt sonika skjuta upp arbetsuppgifter som jag inte orkar genomföra just nu. Jag kommer också acceptera att meningar i min blogg innehåller fel eller är lika skumt formulerade som den förra. Jag kommer inte korrekturläsa 10 gånger. Det får bli fel helt enkelt. Kanske hjälper det? Kanske gör det det inte. Men då har jag ändå försökt. Varit ambitiös i min försök att vara oambitiös  så att säga. Kanske kommer det påverka min lön negativt. Men eftersom min chef uttryckt att mitt engagemang snarare är vad hon förväntar sig än något speciellt, men samtidigt varit helt nöjd med mina kollegor som tar sig igenom arbetsdagen utan att yppa ett ord eller engagera sig i någonting så tänker jag att jag knappast lär straffas för det. Och i det här skedet så gör inte några hundralappar hit eller dit på framtida lönesamtal någon större skillnad ändå. Det är med andra ord läge att tagga ner. Och försöka hitta en större slacker-livsstil. Lite inspirerad av min kollega Eva, 60+. Hon vet att hon ska gå i pension snart ändå och framstår mest som trött. Jag vet ju faktiskt också att jag ska gå i pension snart, eller åtminstone att jag kan det. Så jag är ju så att säga 60+ utan att ha fyllt 40. 

Jag vet inte om jag är ensam om det här problemet, men jag tror inte det. Det går nästan inte en dag utan att jag tittar på folk i ren beundran över att de pallar jobba heltid (eller nästan), skjutsa ungarna till tre fritidsaktiviteter per person, laga mat och hålla ett städat hem. Det finns flerbarnsföräldrar som faktisk tar sig till gymmet mer än tre gånger i veckan eller upprätthåller en hobby på sin fritid med regelbundenhet. Jag tycker de är superhjältar. Mitt liv känns mest som ett jobb (som en barnlös vän just sa) och jag behöver verkligen semester från det. För den som är som jag så är det svårt att orka jobba på riktigt. Och jag undrar verkligen vilket antal timmar som vore optimalt för att jag skulle stå ut långsiktigt. Det står väl skrivet i stjärnorna. Nu är jag trött igen. Dags att sova. Tills klockan ringer lagom till detta publiceras och jag återigen får kämpa för att komma upp. 


Hur mycket tror du att det vore optimalt att jobba för att orka leva också?

34 kommentarer:

  1. Det är så mycket som ska hinnas med, barnens fritidsaktiviteter, träning, hemma, jobb o s v allt är så inrutat nuförtiden in absurdum. När finns det plats för gemenskap och vuxenumgänge, Det går väl att gå ner i tid när man har småbarn istället för att köra på så det ryker p g a FIRE, kan ju bli utbränd på vägen! /E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med. Jag tycker dock inte att det funkat jättemycket bättre under de perioder jag testat deltid. Nu ska vi ge det ett nytt försök så vi får se om det ger mer. Jag får hålla er uppdaterade!

      Radera
  2. Som allting annat i livet är det nog individuellt, både hur man är som person och vilken livssituation man befinner sig i. Heltidsnormen på 40 t/v är dock stark, jobbar du mer eller mindre måste du kunna motivera det för omgivningen. Många anpassar också sina utgifter efter en heltidslön. Har genom åren arbetat med flera personer som inte orkat arbeta heltid och därför blivit deltidssjukskrivna lång tid pga diverse diagnoser (på 80- och 90-talet när det var möjligt). Diffusa diagnoser som stress och ryggont osv. När reglerna sedan stramades åt och de fick välja mellan att gå upp till heltid eller fortsätta jobba deltid utan tillägg av sjukpenning blev det förstås ramaskri; de hade ju vant sig vid en viss inkomst. Alla dessa var dessutom mödrar som skötte det mesta i hemmet så den förkortade arbetstiden var säkert ett välbehövligt andningshål för dem. Men som du själv skriver, att inte vara så duktig hela tiden och nöja sig med att göra det nödvändiga kanske är en bra början?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Deltidssjukskrivningar har jag hört talas om. Känns som att det på det stora hela är väldigt destruktivt dock, så jag är glad att jag inte är sjukskriven alls.

      Vi får se hur det går med att dra ner på ambitionsnivån. Men jag tycker det är värt ett försök, absolut.

      Radera
  3. Djuret människa är nog tänkt att vandra i sakta mak med några snabba spurter ibland. Samla mat, fiska, jaga med fällor, bygga oss ett bo, hålla värmen och skydda varandra. Inte splittra familjen varje morgon för arbete, förskola och skola utanför hemmet hela dagen, för att därefter samla ihop gruppen som hastigast till kvällen.

    Billigt och tryggt boende är nog A och O för att kunna leva enklare. Då behövs inte heltidsarbete. Vi är inte gjorda för att leva under konstant press för jobb, räkningar, kvalitativt familjeliv och status.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint skrivet. Jag lyckas inte så bra med spurterna. Jag hetsar mest hela tiden, snarare än att ha några nu ibland.

      Tror du har rätt i att det är klokt med billigt boende. Vårt är inte jättebilligt, men klart under våra "means". Det är ju inte alltid jag är så glad över det, men kanske får man vara tacksam i det lilla.

      Radera
    2. Jag håller med ovanstående talare. Jag tycker DU låter som en supermänniska! Sådär skulle jag inte orka hasta fram, då skulle jag bli trött... Har du alltid varit sådan som haft fullt ös och engagemang? Det är kanske det som gör tröttheten tänker jag. Det låter som en nedvarvning åtminstone inte skulle göra dig tröttare, så verkligen värt ett försök. Sedan tror jag att vissa människor passar bättre än andra för regelbundna arbeten 8-17, medan andra mår bättre av att arbeta de tider som passar dem (som jag själv, som har förmånen att arbeta som konsult hemifrån på den tider jag väljer själv och i vilken omfattning jag själv önskar - få förunnar, jag vet...).
      /Christoffer S.

      Radera
  4. Jag känner igen mig till stor del i det du skriver i tröttheten - efter att jag gick i väggen. Om jag försöker mig på jobbengagemang och att verkligen jobba alla mina timmar effektivt så är tröttheten där. Det går helt enkelt inte att jobba som andra (och kryddat med lite cynism om arbetslivet så är det stört omöjligt). Kalla det quiet quitting eller slacker kanske. Jag gör mina små spurter när det är något jag måste fronta. Annars är det good enough eller kanske Pareto som gäller.

    Jag måste göra så här för att orka det andra. Vi är inte ens så duktiga med matinköp eller att använda bilen så lite som möjligt - jag upplever ändå att om man kör Pareto här också så kommer man väldigt långt på mindre ansträngning.

    Så mitt tips är egentligen att ta till dig good enough eller Paretos fina 80/20 regel så långt det går. Livet kommer kasta skit på en och jag är i en sådan situation nu. En ny business controller från ägarbolaget jagar mig på rapporter och uppgifter. Sömnen har blivit kass och jag vill mest säga upp mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, din stackare, hoppas du kan parera den där business controllern. Jag minns nedskärningskonsulterna på nittiotalet, de var inte roliga.
      Det är huslån och allt möjligt som tvingar folk att trampa på i ekorrhjulet, det snurrar på allt fortare, för vad?

      Radera
    2. Bra tips! Jag tänker att du är inne på något viktigt, att det kanske även handlar om att dra ner nivån i privatlivet. Men det stör mig att jag inte klarar av att vara så duktig som jag egentligen varit i hela mitt liv.

      Jag hoppas det löser sig med controllern. Kanske är det bara i början och så taggar hen ner sen?

      Radera
  5. Jag skulle nog få dåligt samvete i längden av att slacka - man får ändå en hel del pengar från arbetsgivare. Jag är hellre tex frilansare och får betalt för det jag gör men inte för den tiden jag slackar eller gör något annat tex hämtar barnen/vobbar. Men det är en personlighetsgrej - man mår säkert bra om man fixar att inte bryr sig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker du att det är det jag beskriver när jag tar upp att sjukanmäla mig vid sjukdom, inte sitta kvar och lösa saker obetalt och inte anmäla mig frivillig till diverse projekt? Eller är det att ta raster likt mina kollegor som du hakar upp dig på? Oavsett tycks vi ha olika uppfattningar om hur man slackar.

      Frihetsmamman

      Radera
    2. nej det var IGMR som pratade om att slackar

      Radera
  6. Jag har flera i min omgivning som har väldigt mycket lägre energinivåer än genomsnittet. Gemensamt för dessa är att de är introverta och har en del autistiska drag. I finrummet kallas det "högkänslig" (hsp). Det är helt enkelt vardagens många intryck som sänker en och man behöver mycket återhämtning. Småbarnsåren kan förstärka det och beröva en på den enda återhämtning man hade.

    Så ja, jag tror att många inte passar för 40h arbetsvecka med arbete som styrs av någon annan. Själv är jag 0 eller 100 och bränner gärna av energi lite för snabbt, går aldrig och lägger mig i tid och är jämt trött. Jag passar inte heller för 40h arbetsvecka med arbete som styrs av annan för jag behöver bestämma över min egen vardag. Plus att det är roligare att vandra, träna, läsa och vila än att jobba. Jag har mao mycket energi men enbart intresse av att bränna den på luststyrda aktiviteter.

    Jag har sadlat om till världens slacker efter att ha varit duktig flicka. Mitt liv är så mycket bättre! Folk i arbetslivet levererar ändå så dåligt att det inte märks. Man får bara jobba smart istället.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Åh, vad jag känner igen mig i din beskrivning av 0 eller 100 och arbetslivets ineffektivitet.

      Radera
    2. Det jag inte heller greppar i arbetslivet är varför vissa har så mycket att göra och andra så lite. Jag förstår att det skiljer sig mellan branscher (min vän som jobbar inom socialtjänst har av självklara skäl alltid saker att göra, medan jag som jobbar inom IT kan gå veckor utan verkligt arbete) men ibland på samma företag? Är det ibland bara för att vissa envisas om att göra för mycket/för lite?

      Radera
    3. Kan vara så. Har en gammal kollega som alltid var stressad och hade så mycket att göra på jobbet. När jag själv hade samma arbetsuppgifter tyckte jag det var rätt slappt….Verkar vara person/personlighetsbundet.

      Radera
    4. Ja, folks förmåga att processera och utföra skiljer sig väldigt åt. Vissa behöver väl de där 8 timmarna för att få saker gjorda, medan en annan kan riva av det förväntade ganska fort.

      Radera
  7. Jag har alltid varit en trött person. På högstadiet så gick jag hem och sov middag (somnade i soffan samtidigt som jag gjorde läxor) och min mamma skällde alltid på mig att jag inte kunde sova bort dagarna! Men det var vad jag behövde för att överleva.
    På universitetet kunde jag inte titta på en film med kompisar utan att somna, var det riktigt tråkiga föreläsare som pratade låååångsamt och släckte ned för att deras PowerPoint skulle ses bättre så somnade jag på 10 min.
    Nu har jag två barn, är föräldraledig och får i princip aldrig tid för återhämtning. Längtar efter att börja jobba så jag iaf får gå på toa ifred. Går på reservtanken och vet inte alls var jag ska hitta återhämtning. Mannen jobbar heltid, när jag är mamma”ledig” klarar vi oss inte på mindre. Han kommer hem, mat, barnen i säng och sedan är jag en urvriden disktrasa. Hur orkar man?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan tillägga att jag under mina krävande universitetsstudier var kåraktiv, jobbade extra och forskade (hej fröken duktig!) ändå fick jag betydligt mer återhämtning då än nu som föräldraledig.

      Radera
    2. Den där konstanta tröttheten när man har småbarn, fyfan. Jag längtar inte tillbaka.

      Om du har någon kompis eller släkting som kan hjälpa dig någon timme, nyttja det. Och gör då inte ett skit när du får vara själv. Strunta i disk, tvätt eller preppa middag. Sov om du kan eller stirra ut i tomma intet och njut av att ingen ska sitta i knät, ropa "titta på mig" eller vill leka.

      Om du inte har möjlighet till detta, så försök hålla ut. Tids nog kan barnen roa sig själva en stund. Kanske de kan se på Alfons Åberg (10 min på Youtube) redan nu eller leka med trolldeg. Vi lekte frisör där barnen gjorde frisyrer på mig. Då slöt jag ögonen och njöt av pill i håret. Man vaknar till när det dras för hårt.

      Radera
    3. Alla kompisar är i samma sits med barn och jobb, släpper vi ihop ungarna så blir det en cirkus och känns som att det är många fler barn än de vi kom dit med. Energin blir exponentiell och det verkar bli ränta på ränta :’D
      Har mina föräldrar i närheten och de hjälper till så mycket de orkar men det blir bara då och då pga pappas sjukdomar tyvärr. Men då passar jag på att vila <3

      Radera
    4. Hej Anonym! Jag kan inte annat än att relatera och jag lider med dig. Om du bodde nära mig kunde vi ta hand om varandras barn nu och då och låta den andre sova. Jag har inget tröstande att säga, eftersom jag själv lidit otroligt mycket av sömnbrist sedan mitt första barns ankomst, men tydligen ska det bli bättre med tiden.

      Jag minns när jag började jobba hösten 2021 och jag var helt hög på livet trots att jag ammade hela nätterna för att jag ändå kände mig mindre trött än av att vara hemma med barnen. Så visst är det svårt. Om jag i framtiden får en till skulle jag nog ändå förespråka att min man gick ner i tid samtidigt. Det kanske går att spara till i förväg så slipper man tömma aktiekontot? Det hjälpte ju inte mig när det begav sig eller dig nu, men helt klart värt att fundera på om det är rimligt att få ännu fler barn och hur man i så fall löser det i praktiken när man är så trött som du och jag tycks vara.

      Stor styrkekram och jag hoppas verkligen att det blir bättre för er!

      Radera
  8. I början av inlägget lät det som ett mysterium varför du är trött. Sen klarnar bilden när du beskriver hur du jobbar ihjäl dig på jobbet, och lägger extra energi på att kryssa runt bland alla matbutiker osv.

    Sänk ambitionsnivån en aning, särskilt på arbetsplatsen. Det är så många som bara såsar runt, och de får ungefär samma lön som den som jobbar ihjäl sig. Det är ingen som kommer att tacka dig för att du gått in i väggen eller dör i förtid. Ta hand om dig själv lite med. Se till att sjukskriva dig, och SOV en vecka när du inte mår bra. Kan garantera att du har kollegor som utnyttjar systemet. Så använd det när du faktiskt har ett behov, utan att ge dig själv dåligt samvete. Du har rätt till det.

    SvaraRadera
  9. Åh, vilket bra inlägg igen, du beskriver dina tankar så bra. Jag skulle inte haka upp mig ett dugg på om en meningsbyggnad var fel eller om det var stavfel. Andemeningen och syftet kommer fram ändå. Börja öva här enligt IGMR pareto: leverera och leverera i tid men 80% av din kapacitet. Det är inte att slacka. Det är att hushålla med sin energi. Ingen kommer märka att du lägger 80% av din kapacitet på resultatet. Ingen har ju tackat dig hittills fär att du lagt 110%?
    Se det som ett experiment på jobbet. Se OM någon märker det och i så fall NÄR. (Jag kan garantera och sätta min ISK på att ingen kommer märka det.)
    Nästa steg är att göra likadant hemma. Öva på att inte vara perfekt. Medvetet göra lite mindre och klappa dig på axeln när du klarat det.

    Jag orkar inte heller jobba och tar därför tjänstledigt några dagar här och där när semestern är slut för året. Vilket den redan är.... Har en otroligt bra arbetsgivare.
    /C

    SvaraRadera
  10. Och för att svara på din fråga så tror jag att 6 timmars arbetsdag är lagom.
    8 timmar infördes när vi jobbade i fabrik. Inte med att jobba med information. Det klarar vi inte att göra i 8 timmar per dag.
    Möjligen 6.
    Dags för en ny norm.
    /C

    SvaraRadera
  11. När mina fyra barn var små så bodde jag i Tyskland, där det är klent med barnomsorg, så jag var hemma med barnen i 8 år. Dåligt för mina pensionspoäng, men det var ett väldigt trevligt liv. Jag förstår verkligen inte hur heltidsarbete går ihop med småbarn. När vi flyttade till Sverige jobbade jag först 50 %, sen 75 %, heltid först när yngsta var 10. Fritidsaktiviteter har mina barn knappt haft pga dyrt och jag hade ingen bil då. Scouter och orkester var billigt och nära, så det fick bli så. Nu är alla nästan vuxna och har många vänner, så jag tror inte att man blir socialt utfryst av att inte gå på en massa sport. Det var nog viktigare för det sociala umgänget att jag gärna bjöd en hop ungar på middag redan kl 17...

    SvaraRadera
  12. Hej! Har du kollat dina TSH nivåer? Kan vara problem med sköldkörteln som gör dig trött också!

    SvaraRadera
  13. Det kunde varit jag som skrev detta. Jag har varit exakt lika dan. Alltid trött. Sedan jag var liten, vidare genom tonåren, som ung vuxen, som vuxen. Jobbat mycket och alltid levererat på topp. Extremt engagerad i det jag tar mig för. Sedan helt slut på kvällen och helgen. Ville bara vara för mig själv och vila. Fortsatte i samma takt när jag fick barn (var 37 när första barnet kom och 40 nästa), sedan kraschade jag stenhårt in i väggen. Nu, fem år senare, är jag en helt annan person. Vid en ålder av 50 är jag för första gången i mitt liv pigg. Eller ja, relativt pigg i alla fall. Jag vilar fortfarande gärna stund på eftermiddagen ett par gånger i veckan men jag har oftast ok energi och framför allt lust att göra saker utanför hemmet då och då. Det har varit en lång resa tillbaka som resulterade i total omställning av mitt yrkesliv, från tjänsteman till florist. Från 150% jobb och engagemang till max 75%. Det är mitt nya 100 för att jag ska orka och vara en ganska glad och relativt pigg person. Heltid 8-17 kommer aldrig funka för mig igen. Heltid kan nog kanske gå så länge jag kan styra arbetstiden helt och hållet efter min ork. Vilket är i princip omöjligt som anställd. Min lösning på det är att starta eget.

    SvaraRadera
  14. Att du orkar! Inte konstigt att du är trött! Jag är ensam med två barn i samma åldrar som dina så jag är absolut trött jag med, men det beror främst på att jag har inte får sova hela nätterna. Men jag känner igen mig för nog är jag också en duktig flicka. Jobbet upplever jag inte som något stötte problem för jag har alltid fått höra att en av mina starkaste sidor är att jag är så effektiv och jag har ett jobb där man enkelt kan mäta hur mycket alla gör och jag vet att jag gör mer än många andra utan att ens jobba 40 timmar och då känner jag mig trygg med att inte heller göra det (jag har förtroendearbetstid så det är också tillåtet). Har du möjlighet att jobba hemma? För då skulle jag säga - utnyttja det! Och på lunchen tar du en promenad i solen, tittar på tv medan du äter el vad nu passar dig för att slappna av och komma ner i varv. Jag får jobba hemma två dagar och det ger mycket återhämtning att kunna vara hemma i ett tyst hus.
    Och sluta cykla runt till tre affärer för guds skull! Du har råd att inte alltid välja det billigaste! Och att ta bilen om det är enklare. Jag har varit likadan så jag vet att det är svårt att sluta. Det jag gjorde var att göra en fast rullande middagsplan för åtta veckor (tar bort energin som går åt till att planera) och sedan satte jag mig och faktiskt la alla varor som behövdes för de åtta veckorna i varukorgen på hemsidorna för alla butiker jag har att välja på här hemma och tog reda på en gång för alla vilken butik som är billigast på just det jag köper och nu handlar jag bara där med gott samvete. Jag vet att jag missar erbjudanden på de andra butikerna men de flesta erbjudanden kommer ju tids nog i alla butiker så det är bara att vänta och passa på när det kommer i min. Det tog tid att göra förstås men det var ett par kvällar sen var det gjort och jag har tagit igen det i tid för länge sen. Veckohandlar gör jag förövrigt när äldsta är på en aktivitet i en timme så då utnyttjas den tiden. Han har accepterat att jag inte tittar på för så har det alltid varit sedan lillasyster kom och jag har behövt ta hand om henne också. Hon får vänta med aktiviteter tills hon blir äldre.

    SvaraRadera
  15. Intressanta diskussioner. Jag ska försöka samla mina tankar och kommentera såhär långt i efterhand.

    Men ffa Frihetsmamman, har du kollat så du inte har nån sjukdom? Järnbrist eller liknande ger trötthet, likaså narkolepsi som ofta missas av vården (för att många ändå kämpar vilt med att hålla sig vaken men dras med stor trötthet).

    Jag har en arbetsuppgift som är kritisk för verksamheten och som måste göras även när jag har semester. En kort period hade jag en person som gjorde dessa när jag var ledig och det var fascinerande att det som tog mig 15 min att göra tog hen 60 min. Fast det inte var särskilt komplicerat, så blev det en sån tidsskillnad. Jag brukar tänka på hen när jag "slappar" eftersom jag jobbar mycket snabbare så kan jag gott ta det lugnt däremellan med gott samvete.

    Sen är jag extremt introvert, autistisk och högkänslig, så jag behöver min lugna miljö och mina pauser för att inte gå in i väggen (igen). Duktig flicka har jag varit hela livet och kämpar ständigt med att inte vara. Bara en sån sak som att varannan helg ska vara tom på aktiviteter (här räknas hästarna inte in) är skitsvårt. Men det gör sån skillnad på min ork i veckorna. Likaså att ha dagar när det inte finns några tider att passa (jag brukar få till det nån dag/vecka), det gör enormt för måendet.

    Sen tycker jag det är fascinerande att jag ibland har dåligt samvete över hur lite jag gör på jobbet och samtidigt får vansinnigt mycket beröm (och lönehöjning) för att chefen är så nöjd med min prestation... Varför göra mer när alla redan är nöjda?

    SvaraRadera
  16. Vilken bra ide att prova att vara mindre ambitiös på jobbet! Hoppas det fungerar för dig! Och om inte annat så är det alternativet testat.
    /Erik

    SvaraRadera
  17. Känner igen mig i det du skriver, kallas Törnrosa av mina vänner då jag behöver mycket sömn. När vi är iväg ett gäng är jag alltid den som går iväg och tar powernaps på minst 1h vid lunchtid. Är högkänslig och blir ofta utmattad av att vara med mina två söner på 2 och 4 år, aktivera dem, uppfostra och rodda i bråk konstant. Dessutom sover de kasst och äldsta sonen klev upp runt kl 4 de första 3 åren. Jag kan sitta hemma och jobba hur mycket jag vill och sover ofta på min lunchrast och äter sedan framför datorn. Skulle nog inte kunna jobba heltid i nuläget om jag var tvungen att sitta på kontoret. Många i min omgivning har 3 barn å förstår inte hur det ens är möjligt utan att krascha totalt. Vill byta tjänst men inser att det inte är läge för det just nu..

    SvaraRadera
  18. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera