fredag 10 november 2023

Kan pengar köpa trygghet?

Trygghet, trygghet, trygghet. Och att undvika olust och osäkerhet. På olika sätt har det präglat mig otroligt mycket hela livet, men det är först på senare tid som jag börjat inse det. Och hur är det egentligen, kan pengar köpa trygghet? 

En kollega som kommit att bli en nära vän var den som först lyfte det här med mig. Hon påpekade efter att jag reagerat starkt på ett av infall av vår chef att jag är extremt trygghetssökande. Egentligen är det väldigt logiskt, jag har länge insett att mitt behov av ekonomisk trygghet är större än de flesta andras och jag har förstått att det präglat min önskan av att nå FIRE och bygga kapital. En annan kompis pratade också med mig om det här nyligen. Hon sa att hon tycker det är fascinerande att jag som ändå haft en ekonomiskt trygg uppväxt har ett sånt enormt stort behov av ekonomisk trygghet. Kompisen själv däremot har växt  upp med stor ekonomisk osäkerhet och har därför hela det vuxna livet levt snålt och krävt en stor buffert för att må bra. Båda mina vänner har ju rätt i sina observationer. Troligen har det här någon djupt psykologisk orsak som jag borde lägga en förmögenhet på att rota i hos en psykolog, men det har jag inte riktigt lust till just nu. 

För ett tag sedan hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände att jag fått nog på riktigt. Jag har genom åren inom mitt yrke flera gånger tänkt tanken att det kanske har kommit till vägs ände, men den här känslan var annorlunda. Jag sa faktiskt till och med till min chef att det kanske räcker nu, att jag nog inte pallar jobba kvar. I nära anslutning till detta pratade jag med den nära kollegan om att jag tycker det känns så himla jobbigt att vara så här nära FIRE och nu behöva ge upp på grund av arbetsgivarens nycker. Jag redogjorde för min plan på att nå ca: 3,5 miljoner och sedan ställa mig helt öppen till att ta ett kortare vikariat för att det känns roligt eller söka en tjänst på 40%, alternativt gå en utbildning för skojs skulle och bara se om jag trivs med jobbet efteråt. Hon ställde den uppenbara frågan: "Men varför gör du inte bara det nu?" Jag började försöka formulera ett sammanhängande svar, men vi båda två insåg nog svaret på det på en gång, nämligen mitt enorma behov trygghet. 

Diskussionen med min kollega väckte ändå något inom mig. Jag började fundera på om det verkligen är viktigare att känna sig trygg än att känna sig glad. För i ärlighetens namn är det inte några längre stunder som jag känt mig glad på jobbet de senaste fem åren och i den mån jag gjort det har det uteslutande berott på kollegorna jag jobbar med snarare än på bra chefer eller utmanande arbetsuppgifter. En vän föreslog att jag skulle tackla trygghetsbehovet genom att anmäla mig till någon slumpmässigt utvald kurs och ansöka om tjänstledighet för studier. På så vis finns en möjlighet att återgå till anställningen kvar, men jag slipper gå dit på ett tag och kan under tiden fundera vidare och möjligen leta andra jobb. Egentligen tycker jag att det är en bra mellanväg och inte så kategoriskt "Stanna kvar ett tag och bli sedan tidig pensionär för alltid" eller "Ha roligt tills pengarna tar slut och lev sedan på soc". Men det svider och plågar trygghetsnarkomanen som skriver det här. För tänk om inte heller min man står ut? För som det ser ut nu är vi två föräldrar till små barn som vantrivs på jobbet. Men så slog det mig att vi säkert skulle klara oss på hans a-kassa om han tvingas sluta och om vi inte gör det så klarar vi oss åtminstone ett par år med bara de likvida medel vi har ett knapptryck bort. Kanske är det dags att välja glädjen, mindre stress på morgonen och mer frihet nu på bekostnad av drömmen av FIRE inom en rätt snar framtid. Och på bekostnaden av att känna sig helt trygg under tiden. 

Det svårhanterliga i hela situationen är att jag först nu börjar inse att pengar faktiskt inte kan köpa trygghet för alla. Eller åtminstone att pengarna inte är hela lösningen. För mina pengar, som täcker hela familjens utgifter i åtminstone 10 år om inte börsen kraschar totalt, var inte tillräckliga för att jag skulle säga upp mig på studs när jag kände att jag fått nog. Och de är inte tillräckliga för att vi ska känna oss avslappnade nog för min man att kräva förändring på sin arbetsplats trots att han vantrivs. Han har till och med fått höra från mig att han ska tagga ner och låta ledningen köra med honom ett tag så att allt lugnar ner sig. Vad är det då vi har Pippi-pengar fuck off-kapital till? Samtidigt så vet jag att för många andra så skulle en miljon på börsen betyda mycket trygghet och faktiskt göra att de skulle ta mindre skit. Men uppenbarligen är inte pengarna i sig (eller åtminstone inte förrän man nått enorma belopp, är helt skuldfri, har utflyttade barn och närmar sig vanlig pensionsålder) tillräckliga för att en otrygg person som jag ska känna sig trygg. Så min slutsats blir därför att pengar nog tyvärr inte köper trygghet i den utsträckning jag hade förväntat mig eller önskat, men samtidigt att de så klart underlättar. För om jag inte hade haft en krona på banken hade jag nog inte spontant vågat lyfta i samtal med min chef att jag känner att jag fått nog. Eller jag tror åtminstone inte det. 


Vad tror du, kan pengar köpa trygghet? 

32 kommentarer:

  1. För mig är de där två alternativen inte lika tydliga. "Ha roligt tills pengarna tar slut" behöver inte nödvändigtvis hängas upp på att det är pengar som leder till det roliga och när de är slut så finns bara alternativet "lev sedan på soc" kvar.

    Det finns i mitt liv inget absolut likhetstecken mellan pengar och roligt.

    Egentligen vet jag redan att du håller med mig om det. Åtminstone hoppas jag det ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är klart att jag håller med dig, alltså på så vis att jag inte tycker att det finns likhetstecken mellan att ha roligt och att spendera pengar. Det går alldeles utmärkt att ha svinkul på liten budget. Däremot täcker inte mina 2,5 miljoner på börsen mina basala utgifter enligt 4%-regeln och på så vis skulle jag ju kunna hamna i läget att jag är jättefri en tid och har roligt som det men sedan hamnar i läget att jag får börja leva på soc (eller kanske snarare jobba).

      Radera
  2. Men ta tjänstledigt för studier! Då har du tryggheten kvar, utan att behöva vara på jobbet. Csn ger förmånligt tilläggsbidrag när man har barn. Du kanske inte ens måste ta lånedelen?

    Inte värt att båda vuxna vantrivs och är stressade. Barnen är bara små en kort tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har i princip inget CSN kvar att ta faktiskt, men en väl tilltagen buffert så vi klarar oss ändå.

      Håller verkligen med om det sistnämnda. Hade en mamma på besök idag som talade väldigt varmt om att plugga med barn hemma. Blev ytterligare sugen efter det.

      Radera
    2. Har du slut på CSN även på gymnasienivå? Om du har kvar där finns många roliga och rätt enkla kurser på folkhögskola att söka! Gå in på folkhogskola.nu!
      Jag tycker det låter som en perfekt idé att vara tjänstledig för studier, ha en mindre stressig tillvaro och mer tid för barnen men samtidigt ha kvar anställningen och skydda SGI. Lycka till!

      Radera
  3. Jag skulle kunna säga upp mig vid en sådan situation, och då har vi avsevärt lägre summa på kontot som krockkudde. Människor är väldigt olika. Jag tänker att ens inställning till ekonomisk trygghet inte bara formas av miljön, utan ens genetik. Dina föräldrar sökte ekonomisk trygghet, du likaså. Din kollega har istället trauma som får henne att söka trygghet. Själv växte jag upp i ett låginkomsthushåll, och även om vi aldrig saknade något så var det alltid oro kring pengar. Själv har jag sökt viss ekonomisk trygghet men aldrig lyckats lägga pengar i någon större hög.

    Det känns snarare som att du låter rädsla och ångest styra dig, inte ekonomisk trygghet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läser din kommentar och sen kort därefter såg jag på ekonomibyrån från vecka 43 där de pratade om hur mycket genetiken styr hur benägen man är att spara. På riktigt hade jag aldrig tänkt på det förut. Så är det säkert. Jag är min pappas dotter med andra ord. Jag skulle våga påstå att vi alla syskon i skaran är hans barn faktiskt för vi är extremt likadana.

      Jag känner däremot inte igen mig i ångest, men rädsla kan jag absolut vara skyldig till att känna och låta mig styras av. Men går det inte lite hand i hand? Jag kanske är rädd för att inte vara trygg? Jag trivs även bäst med att umgås med folk som jag känner väl och som jag är trygg med att vara mig själv runt och har inte varit särskilt ombytlig vad gäller parrelationer heller.

      Tack för att du delade med dig om din uppväxt. Du kanske inte har samma genetiska förmåga att lägga pengar på hög som MI30? ;)

      Radera
    2. Råkade hitta ett inlägg där vi diskuterat våra olika personligheter och rädslor förut:

      https://frihetsmamman.blogspot.com/2021/04/varfor-inte-bara-saga-upp-sig.html

      Erkände ju diverse rädslor där och då, så jag får väl stå fast vid att jag visst är orolig och rädd av mig. :)

      Radera
    3. Haha nej, saknar nog den förmågan helt! Får anstränga mig jättemycket. Jag har t ex ett väldigt litet buffertspar för det enda sättet jag lyckas spara är mitt fondsparande. Jag är också väldigt mycket min pappas dotter, han levde väldigt mycket och hade nog aldrig ett sparkonto. Däremot söker jag sällan någon extrem "spänning i tillvaron", men blir lätt uttråkad och behöver rejält med dopaminkickar.

      Jag tror du skulle vinna mycket på att våga ta ett beslut. När du väl sagt upp dig och slutat så kommer du också skapa nya "banor" för hjärnan och tänka annorlunda kring situationen. Jag står fast vid min kommentar i ditt tidigare inlägg! Haha

      Radera
  4. Har inte haft ett fast arbete på över tjugo år, jag klarar mig på halvtid ungefär, men har inte heller några barn att försörja så enklare för mig. Har det hellre lite knapert och uppskattar verkligen mitt liv. Reser, umgås med vänner och läser någon kurs när andan faller på. Närmar mig pensionen och en god vän sa till mig, " du är den enda som jag känner som inte oroar dig för pensionen utan du verkar se fram emot den."
    Frihet att kunna välja bort jobbiga arbetsplatser och chefer är värt guld och ger sinnesfrid./ Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter underbart, Em! Om jag inte behövde förhålla mig till barnen och deras begränsade tid i mitt liv skulle jag nog gärna leva lite mer frilansande. Jag gillar tanken på säsongsjobb tex och tycker det passar mig rätt bra att jobba hårt under tex fyra veckors sommarjobb och sedan resa eller inte göra något alls. Sedan barnen kom känns det som att en anställning på upp till ca 50% vore mer rimligt så att jag träffar barnen utan att vara dödstrött och sur, eller ja, ungefär så.

      Radera
  5. Jag var trött på mitt arbete så i Juni i år sa jag upp mig samma dag jag gick på 4 veckors semester(semestern blev uppsägningsmånaden). Jag har arbetat halvtid där mer än 20 år och har 50% låg sjukersättning. Med sparade pengar att täcka upp med räknar jag med att klara mig i 4,5 år när jag kan ta pension Januari 2028 (betalar mindre skatt då). Har inte jättemycket sparat men låga levnadskostnader. Jag lever ett långsamt liv nu, så härligt.

    SvaraRadera
  6. Jag tog tjänstledigt 1 år och studera ett ämne jag tycker är roligt för min egen skull. Mådde dåligt på jobbet och mycket stress. Behövde verkligen det där året och känner nu att jag har ork att jobba och spara pengar i några år till innan jag är i mål och går hem.

    Under året insåg jag några saker:
    - Jag har definitivt inga problem med att leva ett fire-liv då jag inte blir sysslolös utan kan aktivera mig själv.
    - Jag är på rätt väg mot mitt fire-mål.
    - Jag behövde pausen för att kunna tänka "klart"! Under tiden i arbete klarade jag inte av att ha tillräckligt mycket fantasi för att kunna planera mitt framtida liv då jag sprang så fort i ekorrhjulet.
    - Jag insåg vad som var viktigt och vad som var mindre viktigt för mig.

    Tjänstledighet för studier är en underbar mellanväg och ett sätt att prova på ett friare liv.
    //Mvh FBM

    SvaraRadera
  7. Ja absolut det tror jag. Av nån konstig anledning har jag vågat säga upp mig flera gånger utan att ha ett nytt jobb. (En gång även när jag hade familj). Kan du inte byta jobb internt om du inte vågar säga upp dig? Alternativt begära tjänstledigt? Det låter så ledsamt att du inte har kul på jobbet.

    SvaraRadera
  8. Lite tragisk ändå att man jobbar så länge med ett jobb man inte tycker om

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad snällt att du delar med dig. Nu känns det mycket bättre. /Frihetsmamman

      Radera
    2. Trollen finns överallt Frihetsmamman. Bry dig inte om dom !! Jag tror på dig, och det gör så många fler oxå !!

      Radera
    3. Men ganska sant ändå, jag var på ett ställe i tjugo år och kan såhär med facit i hand känna att det är lite tragiskt och sorgesamt och tänka på när jag nu är äldre. Det återkommer ofta i mina tankar att jag for så illa och jag ångrar att jag inte lämnade mycket tidigare men det är ju det som är svårt, hur vet man att man gör rätt. Kanske är det dags för dig att gå vidare. att ta risken, du kommer kanske att ångra dig annars som jag har gjort. Bättre lystra till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Hoppas allt blir bra för er.

      Radera
    4. @northernlights vad då troll? Är det inte ändå en ganska vettigt sak att har en diskussion om dvs är det värd 5 år utan att känna sig glad alls på jobbet för att bygga kapital? Skulle du rekommendera någon annan att göra samma sak? Vad är fel med att diskutera det? Måste allting som inte är 'ja du gör helt rätt heja dig' kallas för troll?

      Radera
    5. Visst kan vi ha en diskussion, men det finns bättre sätt att uttrycka sig på. Jag skrev ett för mig utlämnande inlägg som dessutom var ganska självkritiskt, att ytterligare späda på kritiken genom att få mig att känna mig ännu sämre tycker inte jag är ett så snällt sätt att svara.

      Du måste inte hålla med mig. Faktum är att jag fått allra mest ut av kommentarer som inte alls gjort det, men med det sagt så kan man tänka på hur man uttrycker sig när man lämnar kritik.

      Jämför:
      "Frihetsmamman, när jag läser vad du skriver så reflekterar jag över hur olika människor är och att vi ibland är självdestruktiva utan att ens inse det förrän efteråt. Själv jobbade jag på samma ställe i 20 år och kände mig dåligt behandlad, men ändå stannade jag. Det ångrar jag idag, när jag hunnit landa i det."

      eller:
      "Själv har jag gjort samma sak. Jag stannade faktiskt i 20 år på samma ställe och först när jag slutat så insåg jag tragiken i att ha mått dåligt på jobbet under så lång tid. Med det sagt tycker jag du borde våga hoppa och göra något annat nu."

      eller:

      "Jag blir lite ledsen av att höra att du saknat glädje på jobbet under en lång tid. Jag visste inte att folk kände så eftersom jag alltid älskat mitt jobb, men jag tycker det känns lite sorgligt/tragiskt att folk har det så i en välfärdsstat."

      Hoppas du är med på hur jag menar.

      Radera
    6. Den som svarar på nothern är inte jag som var tjugo år i ett sammanhang. Fast jag tycker inte att det var speciellt trolligt. Det är ju tragiskt.

      Radera
    7. ok, jag förstår, jag ber om ursäkt

      Radera
  9. Tänkvärt inlägg! Står nu i valet o kvalet, blivit tillfälligt förflyttad, i ett år. Trivs inte alls, funderar starkt på tj ledigt och läsa nån kurs.. Har bara ca 1 miljon, börsen går verkligen kasst.. Känner ändå en trygghet, kan vara hemma 5år iaf på de pengarna. Men då är det ändå 15år kvar till pensionen.. Svårt.

    SvaraRadera
  10. Jag är också en trygghetsnarkoman men vågade ta steget och säga upp mig för ungefär 1,5 år sedan. Hade då äntligen bestämt mig för att tillåta mig ta ett friår/sabbatsår och fundera över vad jag ville här i livet. Jag sa upp mig men hann aldrig bli ledig för lite senare dök ett jobb upp på Platsbanken som jag tyckte verkade intressant och jag sökte det. Jag kom på intervjun och hade en ganska skön känsla när jag förklarade att jag redan hade sagt upp mig från mitt jobb och att jag visste att jag ville testa något nytt. Jag var liksom så strålande glad över att jag vågat göra förändringen och jag tror att det var en av anledningarna till att de anställde mig.

    Men, nog om mig, jag förstår att det är en tuff process Frihetsmamman. Jag vill tipsa dig om att läsa Maria Österåkers inspirationstext "Att våga" (https://issuu.com/osteraker/docs/att_v_ga) och ha Martin Luther King Jr:s citat i skallen: "You don’t have to see the whole staircase, just take the first step.”

    Du vågar ta steget!

    /JS

    SvaraRadera
  11. Är lite nyfiken på siffran 3,5 miljoner - betyder det typ 12000 per månad att leva på?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, som för att täcka min halva av utgifterna ungefär. När vi började den här resan och under hela covid-tiden levde vi på under 20 000 för hela familjen, men någon gång där började jag tänka att det kanske vore bra att plussa på lite för växande barn och eventuell kommande inflation. Då anade jag inte alls vidden av inflationen dock, så det är väl kanske inte helt solida siffror längre. Nu i praktiken ligger vi på mer, runt 30 000 kr i månaden, men jag tänker mig att jag alltid kommer kunna tjäna lite pengar nu och då utan att det känns tvångsmässigt. Det kan vara att jobba i förtidsval, ta något pass som vikarie inom skola och liknande, eller kanske mer troligt att söka en tjänst på 20% som ingen annan vill ha eller ett vikariat på heltid men bara under 2-3 månader och därmed nästan helt sakna konkurrens då få vill ta ett jobb under så kort tid.

      Tycker du att jag resonerar felaktigt?

      Radera
    2. Nej jag har inga åsikter egentligen om vad är rätt eller fel - var mest nyfiken på 'uppläget' för att får tips själv. Jag tror också mer på att försätta ha någon slags inkomst än att göra fire

      Radera
    3. Att behöva tjäna 5000-6000 per månad innan skatt varje månad kan nog kännas som tvång

      Radera
  12. Till viss del kan ju pengar köpa trygghet. Även lycka. Men total trygghet och total lycka måste nog ändå komma inifrån. Att ha tillförsikt och tro på sin förmåga att reda ut saker. Att vara nöjd där man är.

    Sedan kan jag tycka att vi (gemene man) har en tendens att se allt svart eller vitt.
    Antingen jobba eller gå i pension.
    Det kan vara svårt att hitta ett jobb på säg 50% med exakt den tidsfördelningen man vill ha.
    Men tänk om du gav dig själv ett sabbatsår? Säg upp dig och under 9 månader leva av delar av ditt sparkapital och inte oroa dig för framtiden. Det får du göra månad 10 och då börjar du söka efter nytt jobb. Om du vill börja jobba då igen. Att hela tiden ombestämma sig, tror jag mer på. Ge en själv lite slack: jag tillåter mig att vara ledig x månader, sedan ombestämmer jag mig för hur jag ska göra.
    Det tror jag mer på.
    Lite mer stegvis ändringar. Stegvis i tid eller stegvis i omfattning.

    /C

    SvaraRadera
  13. Jag har inga råd att ge, är så tidigt på min fire-resa ännu. Vill bara säga att detta är min typ av favoritinlägg. Det går liksom tillbaka till basen och är inspirerande för mig. Heja på!

    SvaraRadera
  14. Tack för tänkvärt inlägg.

    Känner igen mycket av det du skriver. Valde till slut att gå i Acceptance and commitment-terapi, där jag lärde mig att all ångest och rädsla är ett undvikandebeteende.

    Eller så här: Du kan inte ta bort känslan av otrygghet. Du kan bara försöka acceptera att den finns där. Alla försök att undvika obehaget kommer att leda till mer obehag. Det blir som en slags konstgjord andning: istället för att öva sig på att härbärgera själva känslan lägger man allt sitt fokus på att försöka undvika att den uppstår. När man gör det får man heller aldrig chansen att visa för sig själv att man klarar av att rida ut den jobbiga känslan. Vilket gör att man känner ännu mer pressad att vidta åtgärder för att man över huvud taget aldrig ska hamna i situationer där man inte har kontroll över sina reaktioner. Självkänslan krymper och rädslan ökar i en negativ spiral – men det fina är att den går att vända till en positiv sådan.

    SvaraRadera
  15. Hallå; Är du i behov av ett akut lån? Jag heter Emily's Janssen, jag är låneansvarig och finanskonsult på Novelty Finance. Det har kommit till min kännedom att privatpersoner och företag har så svårt att få lån antingen från banker eller andra finansiella institutioner. Mitt företag (Novelty Finance) är här för att tillhandahålla och hjälpa dig med det lån du behöver

    Oavsett om du vill ge din livsstil ett lyft eller om du har en oväntad utgift att ta itu med, är ett lån från NOVELTY FINANCE det kostnadseffektiva sättet att få det att hända.

    NOVELTY FINANCE är flexibel: du kan låna upp till fem miljoner euro (5 000 000,00 €), med lämpliga återbetalningsperioder från 6 månader till 30 år. Vi erbjuder ett heltäckande utbud av privatlån, företagslån, bostadslån och skuldsaneringslån som kan anpassas för att passa dina förändrade behov och omständigheter till en ränta på 3 %.

    Vad du får:
     Omedelbar tillgång till dina pengar efter godkännande
     Konkurrenskraftiga räntor
     Flexibla återbetalningsvillkor
     Möjligheten att betala av ditt lån snabbare (extra betalningar minskar lånebeloppet)
     Enkelt godkännande om du behöver ytterligare medel
     Din första återbetalning av lånet börjar om sex månader efter godkännandet.

    Hur man ansöker:
    Att ansöka om lån är snabbt och enkelt!
    Företag eller privatpersoner som är intresserade av att ansöka om ett lån med Novelty Finance och behöver mer information om låneerbjudandet, bör SKICKA ETT E-POST till: noveltyfinances@gmail.com

    Villkor gäller.

    SvaraRadera