Tvåbarnsmamma, frihetssökande, ledighetsälskande. Delar här med mig av min resa mot ekonomisk frihet, som jag med största sannolikhet når innan jag fyller 40. Vill du nå mig kan du alltid maila frihetsmamman(at)gmail.com
måndag 30 januari 2023
Att rädda planeten och sin egen ekonomi - samtidigt
söndag 22 januari 2023
Status januari 2023
Jag är dessvärre inte helt full av idéer på ekonomiämnen att skriva om. Faktum är att jag börjar känna mig aningen repetitiv. Antingen så skriver jag om mat som går att göra ungefär hur billig som helst (om man inte är så kinkig), eller så klagar jag på mitt jobb eller mina kollegor. Ibland varierar jag mig genom att skriva om mitt yrkesmässiga velande inför framtiden, men uppenbarligen är mina planer och tankar så spretiga att jag inte ens själv minns vad jag tänkte för några månader sedan. Nu och då börjar jag tänka på något jag skrivit om förut (eller tror mig ha skrivit om förut) och googlar min egen blogg. Då kan jag bli helt överraskad över hur jag resonerade för en viss tid sedan eller känna att jag verkligen förändrats mycket under de här (snart fem!) åren jag bloggat. Det här inlägget kommer med anledning av detta inte handla om så mycket alls utan mer om mitt nuläge.
Om jag skulle ha piffiga rubriker i mina inlägg skulle nog den här rubriken handla om hälsa. Rent psykiskt är det nämligen sådär. Det är också därför jag varken varit så aktiv i min egen blogg (förlåt för sena svar på era kommenterar!) eller andras. Jag har faktiskt så svårt att gå upp på mornarna att min man för en gångs skull får känna sig som familjens trebarnsförälder. Att ta mig in till kontoret känns nästan omöjligt, men på något sätt lyckas jag allt som oftast åtminstone en till två gånger i veckan. Med anledning av detta tog jag faktiskt för en gångs skull i livet (händer verkligen aldrig) kontakt med vården nyligen, men min husläkare verkade osäker på om jag är deprimerad eller om jag är trött på min egen livssituation så det blev inte några magiska tabletter efter det samtalet. Däremot var han väldigt säker på att jag inte skulle bli sjukskriven. Det var lite lustigt just eftersom jag verkligen inte vill bli sjukskriven. Jag kan nämligen inte tänka mig något värre än att först koppla bort jobbet helt och sedan tvingas kämpa för att komma tillbaka till det.
Tur i oturen har jag en kollega som är ungefär lika exalterad över vår arbetsplats som jag just nu. Vi har därför en pakt om att vi ska försöka bistå varandra i att inte göra bort oss på jobbet. Hittills har det resulterat i att hon sett till att jag gått hem ett par timmar tidigare en dag när jag inte kunde hålla masken på arbetsplatsen och att vi båda hittat på ursäkter och rymt på gemensamma promenader istället för att småprata på rasterna. För småpratet på kontoret är verkligen pest. Särskilt för den som inte är så glad. Jag har berättat för min kollega om min sparkvot och mina matkostnader. Så hon roar sig ordentligt när våra kollegor pratar om hur dyrt och jobbigt allt är samtidigt som mina käkar spänns. Ibland tipsar hon folk om Portionen under tian och säger glättigt att det fungerar jättebra för Frihetsmamman (eller ja, mitt förnamn alltså och inte min blogg). Ett nytt lågvattenmärke var i veckan när vår när vår kollega som inte gör annat än att gnälla om hur dålig ekonomi hon har basunerade ut att hon måste köpa bil för att hennes äldsta barn ska börja skolan 750 meter bort och det inte kommer funka att gå längre. Jag kunde inte stoppa mig från att påpeka att det nog är smidigare (och billigare) att cykla istället. Men det var uppenbarligen inte ett uppskattat råd. Det brukar ju sällan vara det.
Ekonomiskt är det dock helt okej. Vi lider inte så jättemycket av de betydligt högre räntorna och elpriserna och min man kommer med rätt stor sannolikhet få upp lönen några tusen inom kort, så vi kanske till och med kommer öka vårt sparande trots inflationen. Det som är tråkigt är dock att han för en gångs skull vantrivs på jobbet. Som jag tror jag skrivit om förut så har jag tidigare sett det som helt osannolikt att han någonsin skulle vilja sluta jobba så jag har inte helt varit motiverad av ett rejält FIRE-kapital. Men nyligen föreslog jag faktiskt för honom att vi båda skulle säga upp oss och att vi istället skulle flytta utomlands eller till någon helt annan stad i Sverige. Han tycker det känns helt omöjligt av någon anledning, men att ämnet ändå kom upp säger en hel del om familjens status just nu.
Men om jag ändå ska försöka avsluta inlägget på ett lite positivare (och mer ekonomiskt) sätt har jag njutit mycket av billiga nöjen på sistone. Trots semesterdrömmar, fantasier om långa Interrail-resor och franska croissanter, har jag ändå uppskattat enkla saker som en fika i mitt eget hem eller på Erikshjälpen (om vi ska vara extravaganta), att läsa en biblioteksbok på stadsbiblioteket eller att ta en promenad med musik i lurarna. Ibland under de där promenaderna funderar jag på hur livet skulle se ut om alla köpte sig tid snarare än flashiga bilar och kläder i mängder. Hur skulle det vara om vi hade tid att handla mat mitt på dagen? Om vi inte alla kände oss tvungna att resa utomlands med flygplan en vecka i juli (man måste ju tillbaka innan semestern tar slut!)? Om vi tog oss tid att vårda våra prylar och städa våra egna hem? Mini hade för övrigt en kompis över för någon helg sedan och pappan skjutsade det barnet de 500 metrarna som det är mellan våra boenden. Han förklarade att han skulle till gymmet och nog skulle bli lite sen. Jag vet inte exakt vilket gym han går till, men det är osannolikt att det ligger mer än 2 km bort. Min man funderade efteråt på varför det är så många som tar bilen till gymmet. Jag funderar i min tur på varför gym är så populära överhuvudtaget. Och varför normen för hur vi ska leva och konsumera gör så många av oss sjuka och planeten inom en alldeles för snar framtid obeboelig. Fan, det blev inte så positivt det här stycket ändå. Jag ber om ursäkt för det, men det är väl lite så jag är just nu.
Hur är det med er? Har ni några roliga saker jag borde skriva om? Händer det något särskilt roligt i era liv?