Älskling, har vi drabbats av livsstilsinflation?

Jag har velat lite fram och tillbaka om jag ska blogga eller inte och hade nästan helt landat i att sluta, men så plötsligt de senaste dagarna har jag haft flera uppslag till inlägg som jag inte riktigt tagit tag i igen. I och med att inspirationen tycks vara åter tänkte jag ge mig på att pröva och se hur det känns. Dagens rubrik kommer från vår förra helg och det är faktiskt min man som uttalat orden efter en längre (dyrare) shoppingrunda på stan.

Som en hel del andra där ute har jag fått mig en liten tankeställare under Coronatiden. Det beror på att det plötsligt blivit så uppenbart att allting kostar och att konsekvenserna blir stora när intäkterna uteblir. Det låter faktiskt rätt löjligt när jag läser vad jag skrivit själv, men jag har länge känt ett behov av att stötta det lilla konditoriet på landsbygden, favoritrestaurangen och REKO-bönderna. Däremot har jag inte brytt mig så mycket om huruvida KappAhl finns kvar i min stad, cafékedjan lägger ner eller Intersport går i konkurs. Ju större ett företag eller en verksamhet varit, desto mindre engagerad har jag känt mig i dess existens och personalens arbeten. Nu har det i takt med varsel och företagsrekonstruktioner lite lustigt nog ändrats. Det beror på flera saker, dels på att jag inser att mina medmänniskor och grannar riskerar arbetslöshet (utan klara nya möjligheter till arbete) men också för att jag inser att det ändå skapas en hel del värde av många företag. Jag kan inte säga att jag skulle sakna elscootrarna om de försvann permanent, men vi köper ändå en del kläder på KappAhl, löparskor på Intersport och äter mat på flertalet restauranger i vår stad. Kort och gott kan man säga att jag insett att till och med snålisar som vi får ut något av att kunna cykla till stan och akut köpa nya gummistövlar till mini när det behövs eller ett par byxor till mamman när två av tre par går sönder samma vecka. Internet är nog inte tillräckligt egentligen. 

Som en direkt konsekvens av att jag insett värdet av många företag har vi som familj börjat äta ute oftare, vi har köpt te från den lilla lokala tebutiken och olivolja från delikatessen. Vi har också insett värdet av att läsa välskrivna artiklar och har testat en prenumeration av tidning och kommer sannolikt fortsätta med det en längre tid. Vi har också haft mer kontakt med personalen inne i butikerna och upplevt att vi fått bra hjälp med våra köpbeslut, vilket egentligen var anledningen till att min man reagerade på vår livsstilsinflation. Hans fråga dök upp efter att vi båda pratat glatt om att det ändå känns rätt skönt att få hjälp med skoutprovning, val av te och att inte leta efter lägsta priset lika mycket längre. Det har vi även slutat med vad gäller mat till viss del. Vi orkar inte springa i flera butiker längre och pallar sällan att handla på Willys eftersom det är så utplockat där jämfört med Coop och Citygross. Efter att ha lyssnat in hans fundering gällande vår livsstil svarade jag att det kanske till viss del stämmer. Det känns faktiskt lite konstigt efter att ha satsat på besparingar av typen fast tvål istället för flytande för att spara in en tia i månaden. Fast egentligen är det väl bara naturligt att man med tiden inte orkar köra student (eller Miljonär innan 30-) style och värdesätter sin tid framför lägsta pris i matbutiken. Samtidigt ligger nog en del i svaret åtminstone för mig i att jag på riktigt börjat förstå att saker och ting kostar. Det är inte gratis med journalistik bara för att man kan läsa mycket utan avgift på Expressen. Det är inte gratis att driva en butik i en medelstor stad bara för att den drivs av en kedja. Det är heller inte gratis att göra en film, även om de ofta finns att låna på bibliotek eller typ Cineasterna. 

Vad är då grejen med det här inlägget? Det är nog att konstatera att vår familjs liv kan få kosta lite pengar till någon annans fördel. Vi måste nog inte optimera allt, baka allt själva, enbart se på Svt Play eller söka lägsta pris på gummistövlar på internet. Vi kan också kosta på oss att spendera lite pengar. Kanske särskilt i en tid där oron är stor, konsumtionen bromsat in och vi faktiskt inte behöver känna någon större ekonomisk oro (åtminstone inte på grund av Corona). 

Har du drabbats av livsstilsinflation? Hur känns det? 

Reflektioner från en pandemi

Det är konstiga tider vi lever i även fast vi successivt börjar vänja oss. Jag har läst inlägg om ekonomiska fördelar med Corona, fått uppgifter om kända FIRE-personligheter (Paula Pant t.ex.) som drabbats av Corona och överösts med inlägg om huruvida botten är nådd och FIRE som koncept är förbi.

Jag har också läst att många upplever sparnördarna som tysta nu och det spekuleras också i att många av oss helt ändrat strategi eller gått över till att leva mer som resten av befolkningen. Jag kan naturligtvis inte tala för andra, men jag och min familj har då rakt inte ändrat inställning. Vi tror fortfarande på sparande och sparsamhetens kraft, vilka visat sig särskilt härliga i tider som dessa. Förutom att vårt kapital finns där som stöd (om än kraftigt reducerat i storlek)  så har vi precis som så många andra insett fördelen med att klara oss på mindre. Vi skulle (även innan regeringens höjning av A-kassa som jag faktiskt tycker är lite märklig) klara oss utan problem på A-kassa eller på enbart en inkomst. Det finaste i kråksången är att vi under sådana omständigheter inte alls skulle behöva minska vår konsumtion, vilket jag tycker visar tydligt vilka fördelar som skulle finnas om gemene man höll sig till låt säga 80% av sina disponibla inkomster. På sätt och vis tycker jag därmed att de svenska konsumtionsvanorna är onödigt riskabla för samhället som helhet, eftersom de uppenbarligen leder till en total inbromsning av hela ekonomin så fort oro för sämre tider kommer. På sätt och vis är det resonemanget orättvist, eftersom det är något svårare att konsumera i dagens läge där butiker begränsar öppettider och det inte finns någon naturlig anledning att äta lunch på stan, men samtidigt kan jag tycka att de pengar som tidigare lagts på stan borde kunna läggas på takeout eller näthandel istället, men så verkar inte vara fallet. Jag tycker också att det syns lite i butikerna, eftersom det generellt (åtminstone i det privilegierade området jag bor i) finns kvar ekologiska och dyrare produkter, medan ris från Eldorado och konventionella morötter hamstras. Tidigare har jag upplevt det som precis tvärtom, att det oftare varit slutsålt på ekologiska och finare märken än Eldorado.

En annan sak som jag noterat i bland annat Cosmonomics blogg är att det finns en hel del medkänsla och medmänsklighet i tider som dessa. Det är många därute, oss inkluderade, som vill bidra på olika sätt. Jag har till exempel börjat konsumera något mer än vanligt, vilket är något jag läst om även i svenska och amerikanska forum och andra bloggar. Är inte det lite lustigt ändå att till och med vi inom FIRE som förespråkar en hög sparkvot och att insourca mera helt plötsligt handlar takeout och fika för att bidra till ekonomin? Helt ärligt, känns det som att jag inte ens själv var beredd på den reaktionen. Jag trodde att vi snålisar främst brydde oss om vår egen ekonomi och i lägen som dessa är det ju ypperligt att öka sparkvoten, inte att minska den. Men fenomenet är på riktigt, jag har läst flera personer som drar ner på sitt sparande för att äta lunch ute. Jag hade tänkt länka till en artikel om just detta, men hittar så klart inte tillbaka. Jag läste också en kommentar i en blogg om att det kändes särskilt skönt att göra den här förändringen i dåliga tider, eftersom det kändes bra att gå emot strömmen. Så kan det ju förstås också vara.

I övrigt fascineras jag över antalet människor som är sjuka just nu. Nu vet jag i och för sig inget absolut tal, men det är lite roligt att få en känsla av hur mycket folk skulle kunna stanna hemma om folk faktiskt gjorde det när de var sjuka. Vi i den här familjen brukar typ alltid jobba sjuka och barnet stannar i regel bara hemma om allmäntillståndet är dåligt, men nu fungerar ju inte den strategin. Sannolikt är det svenska samhället rätt så beroende av att folk inte stannar hemma när de är sjuka, utan enbart när de inte kan arbeta. På det ämnet så upplever jag åtminstone min familj som sjukare än vanligt. Min man är vanligen aldrig sjuk, men har sjukskrivit sig några dagar för första gången i sitt yrkesliv. Jag har själv också varit sjukare än vanligt, och har känt mig mer on and off-sjuk än någonsin tidigare. Kanske är det Corona, eller så är det något annat som gör oss ovanligt sjuka den här våren. Oavsett har det varit tuffa tider.

Jag skulle vilja göra som SVT och avsluta med något positivt. Men jag vet inte om jag har så mycket att säga. Vi jobbar hemifrån och tillbringar mer tid tillsammans och behöver ägna mindre tid åt att ta oss runt till jobb, förskola och mataffärer, men det känns faktiskt mest jobbigt. Jag har insett att jag inte gillar att göra mitt hem till en arbetsplats (vilket förvånar mig mycket) och att jag faktiskt saknar mina kollegor. Vem hade trott det?

Har du några särskilda reflektioner från pandemin? Hur påverkas du?