Reflektioner från en pandemi

Det är konstiga tider vi lever i även fast vi successivt börjar vänja oss. Jag har läst inlägg om ekonomiska fördelar med Corona, fått uppgifter om kända FIRE-personligheter (Paula Pant t.ex.) som drabbats av Corona och överösts med inlägg om huruvida botten är nådd och FIRE som koncept är förbi.

Jag har också läst att många upplever sparnördarna som tysta nu och det spekuleras också i att många av oss helt ändrat strategi eller gått över till att leva mer som resten av befolkningen. Jag kan naturligtvis inte tala för andra, men jag och min familj har då rakt inte ändrat inställning. Vi tror fortfarande på sparande och sparsamhetens kraft, vilka visat sig särskilt härliga i tider som dessa. Förutom att vårt kapital finns där som stöd (om än kraftigt reducerat i storlek)  så har vi precis som så många andra insett fördelen med att klara oss på mindre. Vi skulle (även innan regeringens höjning av A-kassa som jag faktiskt tycker är lite märklig) klara oss utan problem på A-kassa eller på enbart en inkomst. Det finaste i kråksången är att vi under sådana omständigheter inte alls skulle behöva minska vår konsumtion, vilket jag tycker visar tydligt vilka fördelar som skulle finnas om gemene man höll sig till låt säga 80% av sina disponibla inkomster. På sätt och vis tycker jag därmed att de svenska konsumtionsvanorna är onödigt riskabla för samhället som helhet, eftersom de uppenbarligen leder till en total inbromsning av hela ekonomin så fort oro för sämre tider kommer. På sätt och vis är det resonemanget orättvist, eftersom det är något svårare att konsumera i dagens läge där butiker begränsar öppettider och det inte finns någon naturlig anledning att äta lunch på stan, men samtidigt kan jag tycka att de pengar som tidigare lagts på stan borde kunna läggas på takeout eller näthandel istället, men så verkar inte vara fallet. Jag tycker också att det syns lite i butikerna, eftersom det generellt (åtminstone i det privilegierade området jag bor i) finns kvar ekologiska och dyrare produkter, medan ris från Eldorado och konventionella morötter hamstras. Tidigare har jag upplevt det som precis tvärtom, att det oftare varit slutsålt på ekologiska och finare märken än Eldorado.

En annan sak som jag noterat i bland annat Cosmonomics blogg är att det finns en hel del medkänsla och medmänsklighet i tider som dessa. Det är många därute, oss inkluderade, som vill bidra på olika sätt. Jag har till exempel börjat konsumera något mer än vanligt, vilket är något jag läst om även i svenska och amerikanska forum och andra bloggar. Är inte det lite lustigt ändå att till och med vi inom FIRE som förespråkar en hög sparkvot och att insourca mera helt plötsligt handlar takeout och fika för att bidra till ekonomin? Helt ärligt, känns det som att jag inte ens själv var beredd på den reaktionen. Jag trodde att vi snålisar främst brydde oss om vår egen ekonomi och i lägen som dessa är det ju ypperligt att öka sparkvoten, inte att minska den. Men fenomenet är på riktigt, jag har läst flera personer som drar ner på sitt sparande för att äta lunch ute. Jag hade tänkt länka till en artikel om just detta, men hittar så klart inte tillbaka. Jag läste också en kommentar i en blogg om att det kändes särskilt skönt att göra den här förändringen i dåliga tider, eftersom det kändes bra att gå emot strömmen. Så kan det ju förstås också vara.

I övrigt fascineras jag över antalet människor som är sjuka just nu. Nu vet jag i och för sig inget absolut tal, men det är lite roligt att få en känsla av hur mycket folk skulle kunna stanna hemma om folk faktiskt gjorde det när de var sjuka. Vi i den här familjen brukar typ alltid jobba sjuka och barnet stannar i regel bara hemma om allmäntillståndet är dåligt, men nu fungerar ju inte den strategin. Sannolikt är det svenska samhället rätt så beroende av att folk inte stannar hemma när de är sjuka, utan enbart när de inte kan arbeta. På det ämnet så upplever jag åtminstone min familj som sjukare än vanligt. Min man är vanligen aldrig sjuk, men har sjukskrivit sig några dagar för första gången i sitt yrkesliv. Jag har själv också varit sjukare än vanligt, och har känt mig mer on and off-sjuk än någonsin tidigare. Kanske är det Corona, eller så är det något annat som gör oss ovanligt sjuka den här våren. Oavsett har det varit tuffa tider.

Jag skulle vilja göra som SVT och avsluta med något positivt. Men jag vet inte om jag har så mycket att säga. Vi jobbar hemifrån och tillbringar mer tid tillsammans och behöver ägna mindre tid åt att ta oss runt till jobb, förskola och mataffärer, men det känns faktiskt mest jobbigt. Jag har insett att jag inte gillar att göra mitt hem till en arbetsplats (vilket förvånar mig mycket) och att jag faktiskt saknar mina kollegor. Vem hade trott det?

Har du några särskilda reflektioner från pandemin? Hur påverkas du?