För inte allt för länge sedan skrev Fru EB om tendensen att köra all in när hon ändå var igång och spenderade. Beteendet likställdes med en bulimikers förhållande till mat. Jag kände igen mig, både när det kommer till hälsa och ekonomi. Som en ekonomisk jämförelse så var mars månads kreditkortsräkning på drygt 6000 medan aprils var på över 25 000 kr. Jag har också ofta dagar med över 20 000 steg, men andra med 2000. Efter ett tag in i dyrmånaden så kändes det faktiskt inte som att det spelade någon roll längre. Det här tycker jag är ett intressant fenomen som säkerligen inte drabbar alla. Men vad är det som gör att det blir så här?
Om vi ska börja med det uppenbara, nämligen att det är lätt att känna att en liten hundralapp på konditorifika eller ett par hämtpizzor inte spelar någon som helst roll när man ändå lagt 15 000 på en weekendresa och kreditkortsskulden (som betalas i sin helhet varje månad så klart) växt sig helt enorm så är det uppenbart helt irrationellt resonerat. 200 kr spelar inte mindre roll en månad bara för att jag redan spenderat 25 000, även om min störda hjärna kan intala sig det. Egentligen är det faktiskt precis tvärtom. Om jag redan dragit på mig en skuld som motsvarar mer än min lön innevarande månad så är det ju extra viktigt att den inte blir ännu högre så att jag måste ta SMS-lån för att lösa problemet. Men så resonerar inte min irrationella hjärna, vilket gör att jag måste lära mig att jobba runt det här problemet. Nu låter det som att jag gör mig själv väldigt speciell, men tydligen är det här ett känt fenomen. Jag hittar ingen vettig källa på det, men det har garanterat ett fräsigt namn, och jag vet att jag läst om det i termer av att man enkelt kan öka ett bud på en bostad med 100 000 bara för att slippa budgivning eller skrämma konkurrenterna samma dag som man åker till extra affärer för att maxa rabatten på hushållsosten. En krona är egentligen alltid en krona och 100 000 alltid 100 000, men av någon anledning kan vi gilla att sätta kronan i relation och på så sätt jaga den största rabatten istället för störst ekonomisk besparing.
Jag har också insett att jag stressar mig till konsumtion. Tidigare har jag skrivit om att vi nu när vi arbetar heltid kan bli otroligt oplanerade och därigenom dra på oss fabriksbrödsköp, hämtmat, och en massa matinköp till ordinarie pris i mataffären, men det är inte det jag menar här. På påsklovet insåg jag att jag blivit en riktig Svenne-banan som vill maxa varje ledig dag och att det leder till onödigt höga kostnader. Det tog ett tag innan jag hajade vad jag höll på med, men i kort insåg jag att jag verkligen känt av att mina lediga dagar är begränsade och att jag därför vill få ut det mesta av dem. Det tråkiga är att "det mesta" allt som oftast innebär konsumtion. Det kan innebära att förbättra en vab-dag genom att passa på att köpa bagerifrukost när jag ändå lämnar Mini i skolan. Eller att klämma in två resor på påsklovet för att verkligen maximera den lediga tiden. Eller kanske att släpa hela familjen på kafé och/eller bio en ledig studiedag eller slumpmässig söndag. För mig är det här fenomenet rätt nytt. Jag har ju varit föräldraledig en massa de senaste 7-8 åren och även jobbat deltid, vilket både gjort att ekonomin varit mer begränsad och att jag haft mer tid. Det är väl egentligen först nu som jag börjat känna mig stressad över att tiden som föräldraledig är förbi och att jag kommer förpassas till kvalitetstid med mina barn snarare än kvantitet.
När jag väl kommit till insikt om hur mycket jag förändrats blev jag för en stund lite arg. Ni har ju sagt att ni önskar läsa mer om min vardag och för att erbjuda lite av detta så kan jag dela med mig av när jag strax därefter tog barnen på en långpromenad för att storhandla på annandag påsk. Väl i affären blev jag vansinnigt irriterad på brödpriset och bestämde mig för att baka på eftermiddagen istället för att göda Ica. Det glömde jag dock bort helt och hållet, vilket min man tog upp ungefär halv elva på kvällen. Jag svarade glättigt att det inte gjorde något. Vi var ju ändå lediga och kunde dra till bageriet på tisdagsmorgonen och köpa oss finfrukost. Jag gick och la mig, men hittade sedan tillbaka till ilskan över hur mycket jag förändrats. Istället började jag tänka på en kommentar på inlägget Sparbluffen från Micke som tipsade om att jag borde nattjäsa bröd. Så strax före elva på kvällen gick jag ner till köket och satte en deg. Det visade sig ta 14 minuter och nästföljande dag fick mina barn nybakade tekakor till frukost. Det var tydligen jättegott, enligt Mini, och med den stora fördelen att jag på förhand kunde garantera att det fanns bröd som de faktiskt gillar. Ibland är ju tekakorna slut när väl jag kommer till bageriet och framför allt det äldre av mina barn brukar ha mycket svårt att tackla besvikelsen.
Som ett resultat av detta kommer jag framöver att försöka hitta billiga nöjen med fokus på barnfamiljen. Jag är nämligen alldeles för less på att stressa mig fattig och minska mitt sparutrymme utan någon egentlig ökad livskvalitet. Jag hoppas orka skriva om mina försök och kanske ta en bild eller två ibland. Redan nu inser jag att det med stor sannolikhet kommer vara väldigt basic-aktiviteter, men för en gångs skull så tänker jag att jag gör det för min skull och inte för er. Jag behöver helt enkelt bryta vanan att umgås på kaféer, köpa mig till glädje och ha konsumtion som default-aktivitet. To be continued.
Har du något förslag på billiga eller gratis nöjen att roa familjen med? Dela gärna med dig av det eller exempel på din egen ekonomiska irrationalitet. Det uppskattas.