Sparbluffen

Jag läste för några veckor sedan ett inlägg från Fri2032 som väckte en massa tankar. Hon konstaterade att det för närvarande inte är så himla roligt att ha en sparblogg, eftersom hon de facto inte sparar några pengar. Jag sparar pengar. Faktiskt till och med rätt så mycket, men det är i kronor och ören inte mer än 2018 och jag tjänar faktiskt ganska mycket mer nu än då. Men jag känner mig inte ens sparsam längre. Faktum är att jag känner mig mest som folk. Det gör att jag i sparsammanhang känner mig lite som en bluff.  Så vad är det egentligen som har förändrats? 

När jag läste det här inlägget från Fru EB så slogs jag av det igen. Hon tar upp hämtpizza som en abnormitet. I kommentarsfältet får hon medhåll. Vi åt hämtpizza senast i fredags och det är i ärlighetens namn väldigt normalt förekommande i den här familjen sedan vi båda började jobba heltid. I fredags berodde det på att min man vabbade och inte på egen hand kunde komma på vad vi skulle äta och jag drog till jobbet och lämnade honom ensam i det. Gången innan berodde det nog på min egen lättja, sannolikt i kombination med en av mannens tjänsteresor eller egen sjukdom. När de chockhöjde priserna någon gång förra året har jag för mig att jag höll mig borta i protest i några månader, men jag föll tillbaka till sist. Och jag reflekterar inte ens så mycket över det. Man måste inte köra all in. Vi brukar fortfarande dela på två pizzor allt som oftast, eftersom min man inte är så överförtjust i pizza och inte blir ledsen om vi andra är superhungriga och han får komplettera med något annat. Men i takt med att framför allt Mini bli äldre så lär det bli aktuellt med en tredje pizza och en ökning i kostnad med 50%. Verkligen inte så ekonomiskt för lite bröd och ost. 

Mina kollegor brukade göra sig lustiga över allt mitt hembakade bröd. Men jag måste vara den enda som i inflationskrisen slutat baka bröd. Jag orkar det alldeles för sällan. Och det är något som brukade kännas ungefär lika naturligt som att borsta tänderna. Inte ens när jag vabbar kommer jag mig för att göra det. Fast jag vet att det är både ekonomiskt och väldigt mycket godare. Jag gillar verkligen inte Skogaholmslimpa och Polarbröd egentligen. Dumt med andra ord. 

I helgen sålde jag en grej. Det var nog det första jag lagt ut till försäljning på ett år eller så. Jag tappade helt lusten efter att PostNord slarvat bort ett paket sist jag försökte, vilket kostade otroligt mycket tid och energi för mig som säljare. Det gick faktiskt jättesmidigt den här gången, sannolikt på grund av att försäljningen inte inkluderade PostNord och köparen var en helt normal person som kunde klockan och hade en telefon med Swish. Men försäljningen inbringade en femtiolapp. Dagen innan hade jag köpt nya kläder för 1397 kr. Det bara slog mig återigen att det hade varit lättare att inte ge med mig när Mini tjatade om en ny tröja för 150 kr dagen innan än att sälja en pryl för en femtiolapp. Jag har massor att sälja, framför allt alla mina tygblöjor som garanterat går att sälja och har ett bra andrahandsvärde. Men att ta 100 kort, beskriva skicket på alla grejer och boka frakt med ett fraktbolag som kanske eller kanske inte faktiskt levererar varan känns inte jättelockande. Inte så himla ekonomiskt smart här heller. 

När det kommer till matlagning känner jag mig också ganska bluffig. Förra veckan åt vi kött sex av sju dagar, och det är ju inte ens billigt kött vi köper utan ekologiskt och svenskt. Och det var inte jättelångt ifrån att även söndagen blev en dyr kötträtt, eftersom min man fick för sig att det vore roligt att grilla. Men jag fick honom på andra tankar när även han insåg just hur mycket kött vi konsumerat under veckan. Vad hände med ärtsoppa och linsgrytor? Bara för att straffa mig själv tror jag bestämt det får bli en sådan här ikväll. Apropå mat så blir det inte så många besök i mataffären. Jag har inte helt klart mig om det är till vår plånboks fördel eller nackdel, eftersom jag tycker mig märka att det ofta smyger sig ner en godispåse när jag ska handla extrapriser på Coop en vanlig tisdag. Men förut brukade jag nog åtminstone fixa tre olika affärer i veckan när inte Corona begränsade mina shoppingmöjligheter. 

Så vad ska bloggen handla om? Ska jag vara uppriktig och skriva som det är, att börssvängningar har betydligt större effekt på mitt kapital än huruvida jag plockar upp pantburkar och håller mig till en strikt vegansk kost? Eller att det nog ändå är en framgångssaga att orka fortsätta månad ut och månad in med regelbundna insättningar i indexfonder? Jag är övertygad om att det på sikt är en bra sak att orka hålla i och hålla ut, pumpa in pengar på månadsbasis utan vidare reflektion och inte överkonsumera. Men det är ungefär lika roligt att läsa om som att titta på målarfärg som torkar. Jag är tacksam för att vi har ett sparutrymme. Och tacksam för att vi har ett kapital som borde göra pension innan femtio möjlig för oss båda även utan en endaste insatt krona till. Men ändå känns det som att jag för att kunna uttala mig borde vara mer som Günther Mårder. Och som att den stora motivationen som jag fortfarande hade när jag påbörjade det här projektet för över sju år sedan försvunnit. Det finns liksom inte så många gränser att tänja på. Jag vet att jag kan laga jättebillig mat. Jag vet att jag kan plocka många pantburkar. Jag vet att jag kan sysselsätta mig med jättebilliga nöjen och egen matsäck. Jag vet att jag kan jobba övertid och spara några extra tusenlappar. Men det hjälper ju bara på marginalen. Och hur pepp blir man av att spara 14 000 istället för 13000? 

Min fråga till er blir därför hur ni håller motivationen uppe under er sparresa och om motivationen förändrats med tiden? Jag är också jättenyfiken på vad ni uppskattar att läsa om.