Är det nu vi ska köpa oss en villa?

Den som har varit med ett tag vet att jag tänkt på att köpa en villa rätt länge. Vi var på allvar på väg att göra det 2017-2018, men sen kom vi av oss lite och plötsligt kändes det som att priserna skenat och vi var för sent ute. Delvis på grund av detta skrev jag ett väldigt frekvent läst inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa för några år sedan. Jag har ofta tänkt på mina observationer i det där inlägget och diskussionen som följde efter i kommentarsfältet, men ändå inte helt kunnat släppa drömmen om en villa. Nu är ju folk allmänt rädda, räntorna är höga och bostadspriserna har faktiskt sjunkit något. Är det kanske nu vi borde våga ta steget att köpa oss ett nytt boende? 

Det finns en del aspekter som talar emot. Den allra tyngst vägande sådana är att vi båda är less på jobbet och har börjat fundera på ett miljöombyte. Det skulle kunna vara att flytta hem till någon av våra hemstäder för att bo närmare släktingar som skulle kunna vara barnvakt, eller ett par expat-år utomlands bara för att det är roligt. Min man är mer sugen på att det första alternativet medan jag dras åt det senare. Om vi riktar in oss på det senare så måste inte en flytt vara katastrofal. Vi skulle säkert kunna hyra ut villan, vilket kanske inte ens vore möjligt med nuvarande bostadsrättsradhus. Men det är klart att det känns sådär att binda sig vid ett dyrt lån och sedan inte ens utnyttja fastigheten. Samtidigt älskar jag läget där vi bor nu. Det finns väldigt många barn i området och Pluttens förskola ligger riktigt nära, typ hoppa på ett ben-nära. Likaså ett fenomenalt löpspår som åtminstone min man använder flitigt. Att byta upp sig skulle onekligen också bli dyrare. Nu kanske inte det minskande sparutrymmet stör mig allra mest utifrån att det ändå känns som att mitt nysparande inte gör till eller ifrån, men det är ändå lite jobbigt att öka sina utgifter. Det innebär ju också en permanent (nåja, men åt det hållet) ökad utgiftskostym som kommer finnas kvar även om räntorna går ner. Fyra miljoner ska ju betalas tillbaka någon gång, mer eller mindre. 

Samtidigt är jag vansinnigt trött på att bo i en bostadsrätt. Som nu råkar jag tycka att vi borde höja våra avgifter i förväg trots bundna föreningslån ett tag till, eftersom vi kommer få kraftigt ökade utgifter inom en relativt snar framtid. Men det vill inte styrelsen. De vill ju inte öka sina egna utgifter ännu mer under föräldraledighet, dåliga tider etc. Så vi fortsätter att betala en för låg avgift som med stor sannolikhet kommer behöva chockhöjas snart. Jag är också less på att inte känna mig hemma. Min man är expert på att påpeka att vårt boende bara är tillfälligt så han vill inte att vi ska göra om något, investera några större belopp i boendet eller lägga så mycket energi på stället. Det gör att många besökare tror vi är nyinflyttade när de går husesyn. Men ja, det var ju några år sedan vi flyttade in. Och vi har fortfarande inte fullt möblerat alla rum.

Jag längtar inte bara bort från saker, utan även till. En större trädgård istället för vår gräsplätt vore härligt att ha nu när våren närmar sig och det förhoppningsvis ska odlas en massa. Jag längtar också till ett ordentligt gästrum som släkt och vänner kan känna att de trivs i. Jag längtar till sovrum utan papperstunna väggar där vi inte hör varandras minsta andetag. Jag längtar till ett garage där bilen kan stå eller åtminstone till att ha ett eluttag i anslutning till bilen så att vi skulle kunna använda motorvärmare eller köpa en elbil och ladda hemma. 

Men åter till det här med ekonomin. Det tar emot att låna så mycket pengar som krävs. Känslomässigt, logiskt, FIRE-istiskt. På väldigt många plan med andra ord. Jag tycker inte att det känns ansvarsfullt att ha en boendekostnad på 20 000 kr eller mer med våra rätt så normala löner. Hade någon köpt huset åt mig hade jag inte skrämts av potentiella takrenoveringar eller höga elräkningar, men att dra på mig en så hög fast kostnad för lånet gör att viss risk finns att jag skulle kissa på mig vid alltför jobbiga besked från riksbanken. Och det är ju inte roligt. Frågan är om det någonsin kommer kännas annorlunda? Vi tjänar ändå några tusenlappar mer nu än vad vi gjorde 2018, men jag tycker mentalt ändå inte att jag är redo mentalt för att ha så mycket högre utgifter än vad jag hade som student. Vi har ju det så klart, men jag tycker fortfarande att målsättningen borde vara en riktigt låg kostnadskostym som kan bantas ännu mer vid behov. Vi kan ju sluta ha streamingtjänster igen. Vi kan sluta äta eko-kött och hålla oss till baljväxter. Vi kan sälja vår gamla bil och köra kommunalt och cykel genomgående. Men det där lånet ska ju betalas oavsett. Och rent krasst så är vi inte i position att radera lånet helt ens om vi säljer av allt vårt börskapital, vilket känns läskigt. Det har varit oväntat skönt att dividera med banktjänstemän om att vi kanske lika gärna kan göra en Cosmonomics och nolla bolånet. Det är inte många som kan det, menar jag. Så ja, det är en tuff nöt att knäcka. Och det handlar väldigt lite om vad vi faktiskt behöver utan mer om villhöver. Det gör det svårare att motivera. Hade vi behövt en ny, bra bil för att kunna pendla till drömjobbet eller en båt för att kunna hälsa på mormor så hade det nog känts lättare. Men nu tar det emot. Så till den grad att vi nog faktiskt fortfarande inte tycker oss ha råd att egentligen köpa oss en villa. Tråkigt, men så lär det förbli. För om inte inflationen sänker priserna med mer än 5-10% så finns det inte så mycket mer att hoppas på utan vi får leva med att vi inte är familjen som känner oss rika nog att bo i en friliggande villa. 

Vad ska till för att du ska acceptera en högre belåning?