Att bränna pengar för att det är det alla gör

Den som varit med ett tag vet att frisörkostnaden var något av det första som kapades när jag blev (mer) ekonomiskt medveten. Därför kan det komma som en överraskning att jag faktiskt betalade  för en klippning nyligen. Min man blev kanske mest förvånad av alla, men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle se mer framgångsrik ut inför kommande arbetsintervjuer med en frisörklippning och dessutom att jag genom att gå till frisören igen efter en himla massa år skulle se om jag missat en massa livskvalitet genom att hålla mig borta. Så hur blev det? Kommer jag bli en trogen salongskund framöver?

Nja, det första min man sa när jag kom hem var att han hade kunnat klippa mig så som frisören gjort. Och jag måste medge att jag åtminstone själv hade kunnat göra det. Jag är i och för sig inte så van salongskund, men jag hade trott att de skulle kunna åstadkomma något mer än vad jag själv hade kunnat ordna med Youtube och 20 minuter utan barn. Det hade hon kanske också kunnat om jag hade begärt en avancerad frisyr eller bett henne justera. Nu bestämde jag i princip längden och bad henne göra vad som passade mig bäst och för det betalade jag ungefär 500 kr och det innefattade inte något annat än en vanlig rak klippning. Som en följd av detta är jag tveksam till att jag kommer återkomma inom någon snar framtid och jag är numera övertygad om att jag inte gått miste om någon enorm livskvalitet genom att ha klipp mitt eget hår de senaste sex-sju åren. Nåväl, det är väl skönt att veta. 

Men detta till trots tycker jag faktiskt inte att besöket var helt värdelöst. Även om jag själv inte var så sugen på småprat så visade det sig att min grannkund var otroligt sugen på att prata om sitt eget liv och likaså hennes frisör. Att jobba som frisör måste handla väldigt mycket om konsten att kunna prata om totalt ointressanta saker under väldigt lång tid. Jag minns en gång när jag befann mig utomlands och fick för mig att gå till frisören. Just det faktumet att jag var helt värdelös på det lokala språket gjorde att jag fick för mig att prata som en galning om livet i Sverige för en frisör som säkerligen ägnade större delen av tiden åt att försöka förstå min katastrofala grammatik. Han fick sig en 45 minuter lång utläggning gällande svensk politik, mat, Dalahästar och nog även lite popmusik. Min kompis som satt bredvid mig undrade efteråt varför jag inte bara tog tillfället i akt att konstatera att jag var svensk och rätt värdelös på det lokala språket och därför med gott samvete kunde sitta tyst, men det hade jag inget bra svar på. Än idag tycker jag synd om den där manliga frisören som råkade ut för mig. 

Tillbaka till 2023 så tyckte jag nästan lika synd om frisören bredvid mig. Hon hade en kvinnlig kund som närmade sig 60 år och verkade komma dit regelbundet för färgning och klippning, kanske var sjätte vecka eller så. Hon delade också väldigt generöst med sig av livet som delades mellan villan i det finare området (som jag önskar flytta till, men inte har råd med) och en härlig lägenhet i Spanien. Hon och gubben arbetade båda i Sverige, så som jag förstod det kunde de bara sporadiskt åka till Spanien över en helg nu och då. Jag uppfattade också att vänner och bekanta av någon anledning (ekonomin? klimatet?) numera inte är lika sugna på att följa med dem till lägenheten, vilket var besvärligt för min grannkund. En stund senare gick hon över till att beklaga sig över de höga elpriserna och berättade att hon känt sig tvungen att installera solceller och elda braskaminen hela vintern eftersom det är hopplöst att betala de höga elräkningarna nuförtiden. Frisören instämde i detta och berättade att hon just flyttat till ett radhus och inte alls varit beredd på att betala 5-6000 varje månad i elräkning. Jag vet inte riktigt hur hon lyckas ha så höga kostnader, men något säger mig att elräkningen ändå var ett större problem för frisören än för damen som åkte till lägenheten i Spanien på helgerna. 

Det roligaste med besöket hos frisören var ändå en känsla av att vi gör en massa saker bara för att vi alltid gjort dem. Nu vill inte jag förringa frisöryrket eller påstå att det är helt onödigt, men lite onödigt tycker jag ändå att det är. Vi lägger hundralappar eller kanske till och med tusenlappar på att småprata om elpriserna medan en underbetald kvinna (med största sannolikhet) klipper och färgar våra hår. Nu finns det så klart många som till skillnad från mig går dit och får en frisyr de inte hade kunnat återskapa själva med hjälp av Youtube, men det är ju ändå bara hår. Vi skulle rent krasst kunna göra som min kollega som bara rakar av det. Eller köpa en sax på Apotea för en hundralapp och göra det själva en gång i halvåret. Och då är ju inte frisören ens något extremt exempel. Hur många av oss lägger inte tiotusentals kronor på solresor där vi aldrig ens lämnar hotellkomplexet? Bara för att vi vill ha värme och vila upp oss från jobbet. Det är ju också en ganska märklig företeelse. Det är också märkligt att köpa en massa födelsedagspresenter till en ettåring som inte fattar någonting. Vi var sådana skumma typer som gjorde så med Mini blev jag varse häromdagen när Google delade med sig av ett minne. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag av att större delen av det vi gör som människor beror på andras förväntningar. Och för den som vill uppnå ekonomisk frihet eller kanske till och med oberoende eller FIRE så är det ju rätt besvärligt att känna sig bunden av förväntningar. Nyckeln är så klart att träna bort det där, men frågan är hur lätt det är att varaktigt vara framgångsrik om man samtidigt lever med barn eller en partner som i sin tur också så klart präglas av sin omgivning. 

Brukar du gå till frisören? Har du några sådana där utgifter som känns som att de bara finns där för att de ska det?