söndag 22 januari 2023

Status januari 2023

Jag är dessvärre inte helt full av idéer på ekonomiämnen att skriva om. Faktum är att jag börjar känna mig aningen repetitiv. Antingen så skriver jag om mat som går att göra ungefär hur billig som helst (om man inte är så kinkig), eller så klagar jag på mitt jobb eller mina kollegor. Ibland varierar jag mig genom att skriva om mitt yrkesmässiga velande inför framtiden, men uppenbarligen är mina planer och tankar så spretiga att jag inte ens själv minns vad jag tänkte för några månader sedan. Nu och då börjar jag tänka på något jag skrivit om förut (eller tror mig ha skrivit om förut) och googlar min egen blogg. Då kan jag bli helt överraskad över hur jag resonerade för en viss tid sedan eller känna att jag verkligen förändrats mycket under de här (snart fem!) åren jag bloggat. Det här inlägget kommer med anledning av detta inte handla om så mycket alls utan mer om mitt nuläge. 

Om jag skulle ha piffiga rubriker i mina inlägg skulle nog den här rubriken handla om hälsa. Rent psykiskt är det nämligen sådär. Det är också därför jag varken varit så aktiv i min egen blogg (förlåt för sena svar på era kommenterar!) eller andras. Jag har faktiskt så svårt att gå upp på mornarna att min man för en gångs skull får känna sig som familjens trebarnsförälder. Att ta mig in till kontoret känns nästan omöjligt, men på något sätt lyckas jag allt som oftast åtminstone en till två gånger i veckan. Med anledning av detta tog jag faktiskt för en gångs skull i livet (händer verkligen aldrig) kontakt med vården nyligen, men min husläkare verkade osäker på om jag är deprimerad eller om jag är trött på min egen livssituation så det blev inte några magiska tabletter efter det samtalet. Däremot var han väldigt säker på att jag inte skulle bli sjukskriven. Det var lite lustigt just eftersom jag verkligen inte vill bli sjukskriven. Jag kan nämligen inte tänka mig något värre än att först koppla bort jobbet helt och sedan tvingas kämpa för att komma tillbaka till det. 

Tur i oturen har jag en kollega som är ungefär lika exalterad över vår arbetsplats som jag just nu. Vi har därför en pakt om att vi ska försöka bistå varandra i att inte göra bort oss på jobbet. Hittills har det resulterat i att hon sett till att jag gått hem ett par timmar tidigare en dag när jag inte kunde hålla masken på arbetsplatsen och att vi båda hittat på ursäkter och rymt på gemensamma promenader istället för att småprata på rasterna. För småpratet på kontoret är verkligen pest. Särskilt för den som inte är så glad. Jag har berättat för min kollega om min sparkvot och mina matkostnader. Så hon roar sig ordentligt när våra kollegor pratar om hur dyrt och jobbigt allt är samtidigt som mina käkar spänns. Ibland tipsar hon folk om Portionen under tian och säger glättigt att det fungerar jättebra för Frihetsmamman (eller ja, mitt förnamn alltså och inte min blogg). Ett nytt lågvattenmärke var i veckan när vår när vår kollega som inte gör annat än att gnälla om hur dålig ekonomi hon har basunerade ut att hon måste köpa bil för att hennes äldsta barn ska börja skolan 750 meter bort och det inte kommer funka att gå längre. Jag kunde inte stoppa mig från att påpeka att det nog är smidigare (och billigare) att cykla istället. Men det var uppenbarligen inte ett uppskattat råd. Det brukar ju sällan vara det. 

Ekonomiskt är det dock helt okej. Vi lider inte så jättemycket av de betydligt högre räntorna och elpriserna och min man kommer med rätt stor sannolikhet få upp lönen några tusen inom kort, så vi kanske till och med kommer öka vårt sparande trots inflationen. Det som är tråkigt är dock att han för en gångs skull vantrivs på jobbet. Som jag tror jag skrivit om förut så har jag tidigare sett det som helt osannolikt att han någonsin skulle vilja sluta jobba så jag har inte helt varit motiverad av ett rejält FIRE-kapital. Men nyligen föreslog jag faktiskt för honom att vi båda skulle säga upp oss och att vi istället skulle flytta utomlands eller till någon helt annan stad i Sverige. Han tycker det känns helt omöjligt av någon anledning, men att ämnet ändå kom upp säger en hel del om familjens status just nu. 

Men om jag ändå ska försöka avsluta inlägget på ett lite positivare (och mer ekonomiskt) sätt har jag njutit mycket av billiga nöjen på sistone. Trots semesterdrömmar, fantasier om långa Interrail-resor och franska croissanter, har jag ändå uppskattat enkla saker som en fika i mitt eget hem eller på Erikshjälpen (om vi ska vara extravaganta), att läsa en biblioteksbok på stadsbiblioteket eller att ta en promenad med musik i lurarna. Ibland under de där promenaderna funderar jag på hur livet skulle se ut om alla köpte sig tid snarare än flashiga bilar och kläder i mängder. Hur skulle det vara om vi hade tid att handla mat mitt på dagen? Om vi inte alla kände oss tvungna att resa utomlands med flygplan en vecka i juli (man måste ju tillbaka innan semestern tar slut!)? Om vi tog oss tid att vårda våra prylar och städa våra egna hem? Mini hade för övrigt en kompis över för någon helg sedan och pappan skjutsade det barnet de 500 metrarna som det är mellan våra boenden. Han förklarade att han skulle till gymmet och nog skulle bli lite sen. Jag vet inte exakt vilket gym han går till, men det är osannolikt att det ligger mer än 2 km bort. Min man funderade efteråt på varför det är så många som tar bilen till gymmet. Jag funderar i min tur på varför gym är så populära överhuvudtaget. Och varför normen för hur vi ska leva och konsumera gör så många av oss sjuka och planeten inom en alldeles för snar framtid obeboelig. Fan, det blev inte så positivt det här stycket ändå. Jag ber om ursäkt för det, men det är väl lite så jag är just nu. 



Hur är det med er? Har ni några roliga saker jag borde skriva om? Händer det något särskilt roligt i era liv? 


22 kommentarer:

  1. Ett oombett råd i all välmening. Om du själv tror att du kan vara deprimerad så sök hjälp igen! Jag fick kämpa för att få antidepressiv medicin utskriven efter att ha varit deprimerad i nästan sex år (sedan mitt första barn föddes). Det var som natt och dag för mig att få medicinen, jag orkade dra mig själv upp ur dimman jag befunnit mig i tidigare. Jag visste vad jag behöver för att må bra: dagsljus, motion och att få skratta med vänner, men depressionen gjorde att jag inte förmådde mig att göra dessa saker. Med hjälp av medicinen orkade jag ta tag i allt detta. Ibland undrar jag om en personlighet med drag av ångest är något som många av oss som har lätt att spara är drabbade av. Spenderandet av pengar är ångestladdat. Det är effektivt för att spara men har man gjort det för länge och för effektivt så kanske man har slutat upp med att göra saker som ger en glädje och lycka. Kram och lycka till! Hoppas du reder ut vad som behövs för att du ska må bra igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Jag försöker fortfarande bearbeta och hitta en lösning själv. Vi får se hur jag gör. Men tack för att du engagerade dig.

      Radera
  2. Låter segt med ditt mående just nu. Hoppas på bättring och att du får rätt hjälp! Kanske är bäst att gå via psykolog, de har bättre kunskap/bedömer psykisk ohälsa bättre samt ger verktyg och samarbetar med läkare om medicinering anses behövas.

    Inget nytt här egentligen. Just nu är vi glada då sonen (1,5 år) sovit jäkligt bra den senaste veckan. Under en månad tidigare var det helt tvärtom med absolut 0 egentid/vuxentid tillsammans på kvällarna. Aldrig varit med om att han sovit 3-4 nätter i rad, hela natten. Man får vara glad för det lilla :-)

    /Arbetsplanen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt med lite mer sömn! Vi håller just på att träna på att pappan nattar vår tvååring som hittills bara kunnat somna och sova bredvid mig. Det är sådana där überlånga nattningar och en sliten pappa i den här familjen. Men förhoppningsvis släpper det även för oss så småningom.

      Tack för din snälla kommentar. /Frihetsmamman

      Radera
  3. Jag har oxå haft en lång period av seghet på jobbet. Trots sjukdom släpar jag mig kvar. Men inte blir det så värst länge till, det tror jag inte.

    Gym är väl bra !?? Där har jag varit i 43 år snart och kör väl vidare så länge det går. Kostar 10 Kr/dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gym är bra om man uppskattar det och får ut något av det, men tycker ändå det känns lite kontraproduktivt att ta bilen till gymmet och beställa maten hemkörd. Mycket av det vi gör i vardagslivet funkar bra som motion. :)

      Radera
  4. Kära frihetsmamman, jag tycker det låter som depression, fick du göra självtest? Annars, sök på MADRS-S och gör testet så har du mer underlag inför nästa kontakt med vården. Klart du är värd en kur med antidepp!!
    Själv har jag använt denna tråkiga slasktid till att planera/spåna. Vilket SPA-hotell är mest prisvärt i Stockholm, vilken sportaktivitet accepterar båda barnen i samma klass (trots varierande ålder), hur göra sommaren najs utan att kosta multum (hyra ut huset till tyskar? Tälta? Hur länge vill vi vara hos päronen?) Hur få mer slack och förbättra livet - betald distanskurs hemifrån? -omställningsstöd? (detta senaste slösaktiga statliga påfund måste du kolla upp om inga klockor ringer) Ja, du fattar, finns hur mycket som helst att planera (har inte ens kommit in på investeringar), på sommarhalvåret vill man njuta mer ute så nu är perfekt tid för sådant. Ta hand om dig nu och träffa en annan läkare om den förre inte gav dig något. / Andersson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, inte gjort något test. SPA-hotell låter annars väldigt trevligt. Att leta kan vara halva nöjet. Lycka till med det och allt annat och tack för att du tog dig tid att kommentera. Det värmer!

      Radera
  5. Hej
    Tack för att du delar med dig!
    Låter verkligen inte speciellt bra. Går ju att hoppas att det blir bättre när solen dyker upp mer men verkar chansartat att vänta på det. Tycker du var duktig som tog tag i det! Synd att du inte fick hjälp. Kan tänka mig läkare igen, eller kurator?! Annars betala en coach privat? Eller bara använda pengarna och ta ledigt ett tag. Vill ni hitta på någon utlandsvistelse så är det bäst innan skolplikten.

    Ta hand om dig i möjligaste mån!
    /Erik


    SvaraRadera
    Svar
    1. Skolplikten omfattas vi tyvärr redan av, men håller annars med dig. Jag tänker att det kanske inte gör så mycket om man flyttar utomlands några år i de lägre åldrarna? Men jag kan ha fel.

      Jag har bokat samtalsstöd nu så vi får se hur jag går vidare efter det. Tack för din snälla kommentar!

      Radera
  6. Ja, så där har jag också känt mig ofta nog. Som att man har vuxit ur sitt eget liv och behöver ömsa skinn. Ibland har jag bytt jobb, men oftare har jag sökt upp vänner som jag träffar för sällan för att gnälla av mig och få en reality-check om hur bra jag egentligen har det. Allt blir lättare när barnen blir äldre - visserligen helt andra problem som dyker upp istället, men man slipper vara känslomässig krockkudde på samma sätt som med småbarn. Såklart att du ska söka hjälp om du tycker att orken tryter helt, men som förälder har jag haft år av halvtaskigt mående som delvis bottnar i att jag inte hade tid att känna efter vad jag vill. En spretig lista med drömmar är också en lista. Fortsätt drömma, fortsätt ta ut glädje i förskott. Du kommer att orka, det kommer en annan tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kanske det också är. Jag vet inte. Det har slagit mig ofta på sistone just hur jobbigt det är med barn. Jag har inte humör för dem, det är ständigt något (sjukdom, konflikter i skolan, matvägran etc) och jag har alltid dåligt samvete. Jag är inte tillräckligt glad, aktiv, påhittig och det enda jag drömmer om är egentid. Inte tid med dem. Inte alls just nu faktiskt. Mina barn tar energi från mig. Mitt jobb likaså. Det känns som jag behöver få energi och insikten att det lättast uppnås genom mindre tid med min familj är ganska sorglig och skamfylld. Jag hoppas det blir lättare när de blir äldre. Verkligen.

      Radera
    2. Tycker verkligen inte att du ska ha dåligt samvete för att du behöver egentid, du är ju människa! Jag och min man brukar "lösa av" varandra när vi har en oplanerad hel- eller halvdag ledigt tillsammans, exempelvis turas om att gå med barnen till lekplats, mataffären (bara min man som orkar detta) eller träffa en kompis med barn, dessutom planerar vi var sin enskild större grej på sommaren att göra med vän eller syskon. Läste någonstans att de par där man delat upp sig en del under semestern är nöjdast! Det är ju vettigt att man behöver umgänge med andra än sin familj och att man behöver egentid.

      Det kanske inte hjälper dig nu, men jag tror det blir lättare framöver. Att få en ny familjemedlem är en omställning för alla i familjen, men så småningom kan man hoppas på att barnen börjar leka mer och mer ihop och får glädje av varandra, jag ser tecken att vi är på väg mot ljusare tider i syskonrelationen, även om de fortsatt bråkar en del med oss och varandra (5 och 3 år). Ta hand om dig!
      /Andersson

      Radera
  7. Skickar en kram. Omöjligt att diagnostisera via internet men tror läkaren hade rätt i att SSRI inte är lösningen utan att nedstämdheten beror på omgivningen, den går inte medicinera bort utan det enda som hjälper är ju att byta sammanhang. Kram och lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, och så kan det vara. Only time will tell. :)

      Radera
  8. Tack för uppdateringen :)

    SvaraRadera
  9. Det låter ändå som du har en ganska bra tillvaro. Bara behöva åka till kontoret en eller två gånger i veckan. Restan av dagarna slipper du småpratet. Att du dessutom har en kollega som du kommer väldigt bra överens med låter ju toppen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt. Jag är jättebortskämd på många sätt och vis, vilket jag även skrivit om tidigare. Kanske är det något som tyder på att det är mer än bara lite säsongsbaserad deppighet? Att jag har svårt att må bra trots mycket positivt. Jag vet inte. Men tack för att du tog dig tid att kommentera.

      Radera
  10. Va roligt med ett nytt inlägg från dig! Men tråkigt att höra hur du känner med jobb osv. Jag tror på vila, promenader och vänner snarare än SSRI (om man inte redan har provat det första och har en konstaterad depression) och som nån skrev ovan låter det ju som att omgivningen gör att du mår extra dåligt.
    Kan ni köpa er tid nu?! Studera båda två på distans och bo i ett annat land? Förstår att det är dåligt för sparkvoten men kan ni ta ett pausår och istället använda era sparmuskler till att leva på lite i ett annat land? Bädda mjukt när barnen är små?
    Vi har precis fattat beslut om ett år i Spanien ihop! Min man föräldraledig och jag plugga på distans. Känns skrämmande (ffa med tanke på våra skolbarn) men också helt fantastiskt! Sparkapital kommer till viss del gå åt men det finns ju inget som säger att vi inte kan spara vidare när vi kommer hem! Dessutom har vi lyxen att bo i ett hus vi förhoppningsvis kan hyra ut (mindre stad).

    För övrigt tycker vi också att det är svårt med många sociala sammanhang när människor kör bil korta sträckor, prioriterar (i våra ögon) väldigt konstigt och dessutom klagar över det. Skulle önska vänner med mer liknande värderingar och prioriteringar!

    Ta hand om dig! /A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag bryr mig inte jättejättemycket om sparkvoten faktiskt och särskilt inte just nu, men det finns ju annat i vägen. Skolplikt, Mini som trivs bra här, mannens karriär etc. Så det är inte jättelätt, men i sak håller jag med dig om att det är dags för förändring och jag ska försöka fixa en sådan.

      Radera
    2. Förstår! Skolplikten kan man komma runt genom att vara mer än 6 månader utomlands, man kan ju också låta barnet/barnen gå i skola utomlands.
      Det var inte meningen att pusha på nån större förändring om ni inte är redo för det! Mer bara att skriva att det kan vara möjligt, framförallt om man är bra på att leva på lite.
      Det kanske är mindre saker som kan göra skillnaden. En vecka/långhelg/helg helt ensam kanske?! Förstår absolut som du skrivit i nåt svar innan att det periodvis tar så mkt energi med barnen. This too shall pass och ta hand om dig!

      Radera