torsdag 13 december 2018

Tacksamhet och ekonomiskt oberoende

Innan jag kom in på resan mot FIRE drevs jag väldigt starkt av en önskan om mer. Jag ville ha högre lön, mer pengar, större boende, fler saker (notera att jag dock startade från en rätt basal nivå jämfört med många i min närhet) och fler aktier. Någonstans tror jag att det i grunden är ganska bra att vilja förbättra sin situation och det är nog ganska vanligt att man går vidare till nästa steg när väl man uppnått något. Jag minns en större löneförhöjning min man fick, tror den var på över 5000 och vi var väl nöjda över den säkert i en månad eller så. Sen hade vi vant oss och tyckte att den var för låg i förhållande till utbildningsnivå och kollegors löner.

För mig handlar FIRE om mer än bara en massa pengar, hårdsparande och sparsam livsstil. Det handlar även om att fokusera på det som är bra och det man har. Någonstans tror jag att det lett till den allra största ekonomiska besparingen hos oss. På något sätt har vi (iaf jag, man och barn är inte lika bra på detta) lärt oss att uppskatta det vi har. Vi har också lärt oss att se det positiva i olika situationer. För någonstans är det faktiskt så att det finns rätt mycket att glädjas åt. Rent konkret kan det betyda att jag när jag är irriterad på att det är trångt, stannar upp och påminner mig själv om att det finns folk som inte har ett eget hem. Ibland brukar jag också ta upp bilder från en resa till Afrika och de boenden jag såg där. När det ligger kläder överallt och det finns så mycket tvätt att jag bara vill kräkas brukar jag försöka vara tacksam över att vi har så mycket kläder att vi inte behöver köpa något nytt på länge. Och att vi har mycket fint att ta på oss, samt slipper frysa. I grund och botten tycker jag att det här funkar väldigt bra och det är därför något jag försöker använda mig av dagligen, men det finns ju också vissa problem.

Jag tycker till exempel att det är svårt att få mitt barn att tillämpa detta. Hur mycket jag än pratar med ungen om att mat inte är äcklig och att det finns barn som inte har mat så slutar hen inte klaga på vissa rätter. Hur mycket jag än förklarar att vi ska vara glada för de Bamse-böcker vi har och att vi inte kan ha alla så slutar hen inte prata om alla böcker vi inte har. Och hur mycket jag än pratar om att vi ska vara glada för allt lego vi har så är det ändå aldrig tillräckligt. Särskilt efter ett besök hos vilken annan unge som helst i samma ålder.

Jag tycker också att det är svårt att komma ihåg det här när jag är på min arbetsplats och kollegorna pratar om lön, resor, eller sina hus. Då glömmer jag bort att allt inte är som det verkar och att deras livsstil har sina nackdelar. Jag jämför också ständigt folks livssituationer med min egen och kan till exempel bli irriterad på att kollega X som är så inkompetent tjänar tre tusen mer än jag, eller att bekant Y med sin låga utbildningsnivå lyckats så bra yrkesmässigt, eller att kursaren Z med sämst betyg fått högsta befattningen. Det finns mycket att vara avundsjuk på och det är lätt att dras med i det. Men någonstans tror jag ändå att tacksamhet är nyckeln till att både minska konsumtion och kunna fira de framsteg man gör under det maratonlopp som ändå resan till ekonomiskt oberoende är. För om vi är tacksamma, och allra helst lyckas involvera hela familjen i det, tror jag att vi lättare kan ställa om till ett enklare liv och att vi kan njuta av allt som är bra (inklusive framsteg) under resans gång.


Utövar du tacksamhet i din vardag? 



PS. Jag vet att jag har lite väl höga förväntningar på ett förskolebarn. Jag har full förståelse för att små barn inte kan relatera till barn i Afrika, men tycker ändå att det är jobbigt. Jag vet inte heller om det här kommer lösa sig av sig själv med tiden, eller om jag faktiskt måste jobba lite mer på barnets fostran för att ungen ska bli tacksam.

13 kommentarer:

  1. Jag är tacksam för det jag har, för att jag har det.
    Jag jämför mig sällan (aldrig?) med någon annan. Inte med kollegan och inte med dem i Afrika. Och det är nog här du kanske gör en tankevurpa?
    Å ena sidan jämför du dig med de i Afrika, å andra sidan vill du inte jämföra dig med grannen?
    Försök vara nöjd, tacksam och glad för att det är som det är, som du/ni har det oavsett hur någon annan har det, oavsett om det är mycket eller lite.
    Helt enkelt sluta jämför? Det leder ingenstans oavsett om man har det bättre eller sämre.
    Och barn, tja, jag vet inte.
    Jag tror vi sade; då får du önska dig det i julklapp / födelsedagspresent. Typ lära dem att vänta och längta.

    Så, som svar på din fråga, så, ja, jag är ofta tacksam över det jag har (mest min familj) och jag är nöjd här och nu (typ mindfullness).
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter sunt, C! Jag önskar jag vore så, men jag tror de allra flesta jämför sig. Och om man ändå ska göra det kan det ju vara klokt att vara tacksam över att man har det bättre än många, tänker jag?

      Radera
    2. Jag tror också att många jämför sig med andra! För kanske 20 år sedan hade jag en kompis som gjorde det hela tiden. Alltså, hon nedvärderande sig själv, var aldrig nöjd och inte speciellt glad liksom. Jag tänkte då att så vill jag inte vara. Så då började jag öva på att sluta jämföra mig med andra, och jag skulle säga att det kanske tog sådär 15 år att "bli av med vanan". Så jag säger inte att det är lätt eller att man gör det från ena dagen till den andra, men det går.
      Jag är tacksam över att jag är född i Sverige som är ett fantastiskt land på väldigt många sätt. Och jag skulle inte vilja bo någon annan stans. Möjligen Norge.
      Så, det är klokt att vara tacksam över att man har det bra och bättre än många andra och att förstå vilket fantastiskt land vi lever i.
      Så tänker jag.
      /C

      Radera
  2. Vilket bra inlägg Frihetsmamma! Jag har gjort exakt resa som du från vill ha mer till nöjd med det jag har. Men visst kan jag än idag få ett litet sting av avundsjuka om jag hör någon (som jag vet är en sopa) som får en ball befattning osv. Men skillnaden är denna: Den personen behöver med största sannolikhet rapportera till någon och be någon om att ta ledigt. Det behöver inte jag. Du är inte där än men du vet att du kommer dit förr eller senare d.v.s. den totala friheten. Och frihet är som bekant det bästa ting som sökas kan all världen kring. (Bisp Thomas).

    Och gällande prylarna. Det märkligaste har ju hänt sen jag påbörjade resan mot FI. Jag ÄLSKAR mina få saker! Jag gullar med dem, putsar på dem, sorterar dem. Rensade köket förra veckan och istället för den där tunga känslan av att vada i vatten upp till midjan var det "Wow! En tagine! Den hade jag glömt, nu ska vi göra marockanska köttbullar hurray!" Nej, FI är verkligen the utter, ultimate life hack. Tänk på det de gånger du på resans gång stör dig på störingar: De har troligtvis inte förmågan att glädjas åt de små sakerna som du har. (för en utomstående som läser detta låter nog detta som årets fetaste försvarsmekanism men ni som läser detta i vår lilla bubbla fattar nog).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Jag lärde mig det där i praktiken under mina utbytesår, att helt plötsligt vårdar man det enda paret skor som om det vore en bebis och man blir tacksam för den där burken svartpeppar som man tar för given hemma. När jag skulle flytta hem från USA tog jag till och med med mig (tror det är olagligt) en burk med muskotnöt eftersom det var en av tre kryddor jag unnat mig i USA. Jag ville liksom ge den ett nytt liv, eftersom jag värdesatte den. Min man tyckte det var lite overkill. Men den där burken med nutmeg är än idag den vi använder.

      Vi har fortfarande en del saker, inte alls så minimalistiskt som jag skulle önska, men jag tänker att tacksamhet går att utöva ändå. Så det är det jag gör med mina tvättberg.

      Radera
  3. Vår son börjar greppa det något. Han tycker att vi ska hämta honom tidigt på förskolan. Det har mynnat ut i en diskussion där vi försöka knyta ihop tid på jobb och pengar. Det känns som om det börjar gro i honom nu och han har mycket funderingar om tid på jobb och tillsammans.

    Han morföräldrar och farfar träffar honom inte så mycket av olika anledningar (trots att de bor nära) och hans slutsats är att vi (herr och fru IGMR) måste spara pengar så vi har råd (dvs tid) att vara med hans barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir av att höra att det funkar för er. Han är lite äldre än min knodd tror jag, så det kanske finns hopp. Jag pratar också en del om pengar, men det blir oftast mest "Om du hoppar sönder soffan så har vi inte råd med lördagsgodis". Det funkar dock till viss del, det första som ungen säger när något är borta eller trasigt är "Vi har inte så mycket pengar att vi kan köpa ny."

      Tråkigt att han inte träffar mor- och farföräldrar. Vi är lite i samma sits, men det har ingenting med hårt arbete att göra från deras sida. Vore lustigt om mitt barn trodde det. Roligt nog är en tanke från min sida med FIRE att jag får vara mer med mina barnbarn och hjälpa mitt barn mer. Jag tror stöttning krävs även i äldre ålder.

      Radera
    2. Jo men det finns hopp. Bara nöt in och koppla det till något barnet förstår. Jag pratade förra fredagen om att jag hela veckan jobbat för att vi skulle ha råd att bo i vårt hus och att jag halva nästa vecka ska jobba för att kunna betala vår mat. Verkar gå in...

      Mor/farföräldrar - ja här handlar det heller inte om jobb utan jag tror inte de har så mycket energi till övers och intresse av barn. Visst, de älskar sitt barnbarn men att offra något annat för att kunna vara mer med barnbarnet tror jag inte att de är så pigga på. Det kan nog vara en generationsfråga också. Många av mina vänner har det likadant. En väns föräldrar bokade en kryssning till den veckan första barnbarnet var planerat.

      Tacksamhet! Ja - jag tänker att jag ska dö varje dag. Herreguuuud vad man känner tacksamhet för studen då. https://iblandgormanratt.blogspot.com/2018/11/memento-mori-remember-death.html

      Radera
  4. Fattar precis fruEB. Samma upplevelse här. Jag övar dagligen min tacksamhetsmuskel över stora & små saker & det coola är ju att ju mer en uppmärksammar desto mer finns att vara tacksam över! Just nu övar jag på tacksamhet över en stor familj när jag blir trött över stök/trångt & det funkar! Vips så är alla utflugna & det blir tomt.... /Värderad riktning

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är lite osäker på om du håller med mitt inlägg eller FruEBs kommentar, men jag tolkar det som att du är lite med oss båda. Tackamhet är underskattat. Gillar ditt tacksamhetsexempel, för visst är det så att man kommer sakna ungarna när de väl är utflugna.

      Radera
    2. Haha, ja oj blev lite otydligt men du förstod rätt :-) Min man & jag har ”ravioli” som omskrivning för tacksamhet över hur vi har det (han kom på metaforen nån gång när han var trött & less över vår stora bullriga familj & sen började tänka på att han alla dar i veckan väljer det istället för ensamliv & burkravioli...) /värderad riktning

      Radera
  5. Inte lätta saker. Tack för ett bra inlägg! När det gäller det där med barn har jag märkt att många föräldrar vill lära sina små barn att det inte är det materiella som har betydelse - men glömmer att då också skala bort POSITIVA anknytningar till saker. T.ex. får barnet supermycket beröm när det delar med sig och föräldrarna är jättenoga med att alla barn ska ha den populäraste leksaken exakt lika länge. Men vad händer då? Jo, barnen tänker att det viktiga är att få ha den där prylen. Att det är noga och exakt. Och det snällaste en kan göra är att dela med sig av prylen = det viktiga är ändå prylen.

    Vi brukar vara övertydliga med att prylar inte har så stor betydelse. Om en unge gråter för att sonen har hens pryl, säger vi till sonen att han kan ge prylen eftersom den tydligen har stor betydelse för andra ungen. Det är oftast inte något problem.

    Problemet som jag kan tänka mig på sikt är väl att eftersom andra ser prylar som statusmarkering kanske de upplever sonen som "svag" om han hetsar mindre kring prylar än andra. Det blir något att fundera över inför framtiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket spännande resonemang, jag har aldrig tänkt på det sättet! Kanske har du rätt i att vi formar materialism även genom att vara solidariska och försöka dela med oss av saker. Det här måste jag fundera vidare på och eventuellt omvärdera min egen approach på detta. Tack för tipset!

      Radera