Att tala sanning

En sak som jag tycker är jobbigt med privatekonomi är att det känns som att man inte kan vara riktigt ärlig och öppen gällande den. Eller kan och kan, kan kan man ju, men det är inte helt socialt accepterat. Jag stöter på det här problemet nu och då, och det går liksom lite åt båda hållen. Jag vågar varken berätta just hur mycket jag sparar (och därmed hur lite jag spenderar) eller lämna någon som helst slags kritik till hur andra gör, för det är ju så privat. Mina kompisar berättar mer som sina sexliv än sin privatekonomi.

I och med att jag är rätt fokuserad på privatekonomi så har min omgivning ändå noterat att det är något jag kan en del om och är intresserad av. Jag skulle gissa att det var anledningen till att min bästa kompis för ett tag skrev till mig i fasa efter att ha upptäckt att hennes familj lade 9-11 K i månaden på mat (exklusive kött som de får i gåva av familjemedlem). När hon skrev siffrorna blev jag inte det minsta förvånad i ärlighetens namn (är det inte lustigt att det är lättare att se vad andra är dåliga på än vad man själv är dålig på?), även fast hon uppenbarligen blev det. Hennes lösning var att börja veckohandla i Ica Maxis e-butik. På samma sätt pratar en kollega till mig som jag står rätt nära om att hon minsann bara kan spara 4 k i månaden för att hon måste ta alla fasta kostnader på grund av sambons arbetslöshet. Samtidigt vet jag att hon köper lunch på jobbet för minst en tusenlapp i månaden, går på ansiktsbehandlingar regelbundet och köper kläder till sina barnbarn för flera hundra i månaden. I hennes sits hade jag kunnat lösgöra otroligt mycket mer pengar till sparande, men det ser inte hon. Problemet är att jag inte vågar säga något heller.

Igår kväll när jag stod och kämpade mig igenom frysen för att få plats med de nybakade saffransbullarna blev jag plötsligt så matt. Det slog mig att det nog inte är så normalt att behöva flytta om, paketera om, bära ut, äta upp saker och planera morgondagens måltider efter vad som frigör mest plats i frysen varje gång man bakat eller handlat. I alla fall inte när man har 1,5 frys på 2 vuxna och en unge. Plötsligt insåg jag att jag som ofta tror mig vara något slags ekonomiskt helgon (inte i jämförelse med er så klart, men många andra) nog också har svagheter som jag inte själv riktigt ser.  Jag började fundera lite på vad det är förutom kanske bunkrande, men insåg att det kanske inte är mig själv jag ska fråga om det här. Jag gick till mannen och frågade honom vad jag gör fel. Han svarade lite svävande på frågan att det inte är jag som är problemet, utan att mycket som blir jobbigt för mig har att göra med andra saker som inte är mitt fel. Typ platsbrist och sånt. Jag blev lite sur på honom för jag förstod att han inte talade sanning (men det var ju lördag kväll så jag kan inte klandra honom alltför mycket för att han försökte hålla mig på gott humör). Däremot ska sägas att han kan haspa ur sig en massa saker när vi är osams, men då är jag så upprörd att jag inte riktigt tar till mig ändå utan bara är defensiv.

Jag hade kanske trott att det här problemet enbart var mitt eget om det inte vore för all tid jag lagt på att titta på Lyxfällan. I princip varje par där är fullt medvetna om allt den andre gör som är ekonomiskt kasst. Men de har ofta inte reagerat på att de själv har andra saker. I det där inledande snacket på varsitt håll så sitter frun och säger bland annat: "Jo, Magnus röker ju också. 1 paket om dagen. Och så har han Netflix. Och gillar öl. Och Playstation." Sen kommer de till budgettavlan och så visar det sig att klädkontot är på 11 k i månaden och heminredning ungefär lika mycket. Då utbrister Magnus att hans fru minsann är "en storshoppare som köper mycket onödigt. Gillar Wish för mycket och går på alldeles för många Me&I-parties." Det är jättebra att vi vet det här om varandra, absolut. Men vi gör kanske inte tillräckligt med informationen?

Om inte ens ens bästa vänner, kollegor eller till och med partners vågar belysa ens svagheter, hur ska man då utvecklas och skaffa sig bättre ekonomiska vanor? Min bästis har inga problem alls att säga att jag borde utveckla min barnuppfostran eller klädstil, men jag vågar inte säga till henne att hon är alldeles för inflexibel vad gäller varumärken och dålig på att planera sina inköp. Varför måste det vara så här? Och varför är det så jobbigt att göra annorlunda? (svaret på det är nog att man inte gärna vill såra folk man älskar.) Det känns ändå som att det är ett jäkla tråkigt förhållningssätt.

Brukar du öppet prata om privatekonomi och lämna feedback till andra som står dig nära?