1) Man blir inflexibel. Jag saknar faktiskt tiden som timanställd hos samma arbetsgivare för att jag kunde säga att jag skulle åka till Mexico över nyår utan att fråga om lov. De fick bara gilla läget.
2) Vid konflikter (har haft en del sådana på sistone) med kollegor eller chef kan man inte enkelt gå vidare med sitt liv. Visst är det möjligt även som tillsvidareanställd, men då har man åtminstone sin uppsägningstid att ha i åtanke. Det vore lättare som timmis.
3) Man blir lat. För någon dag sen började jag jämföra olika julbord jag varit med jobbet på och insåg då att det var betydligt fler än jag hade önskat. Som av en händelse har jag visst jobbat på mitt jobb i rätt många år (hade aldrig trott det från början) och jag tror det till stor del beror på att det fasta jobbet gör att tiden lättare bara går förbi. Jag skulle nog behöva lite osäkerhet för att steppa upp och utmana mig själv lite. Kanske kan man hoppas på nedskärningar?
4) Jag kan inte variera arbetsuppgifter efter intresse. När jag läste FFF:s inlägg tänkte jag tillbaka på min studietid med värme och insåg hur kul det var att kunna variera mellan att jobba i kök, servera, äldreomsorg och dylikt. Jag minns iofs att jag var lite stressad över att säga ja när jag blev tillfrågad, men om man hade ett (eller flera!) jobb man kunde säga ja eller nej till som man ville och ändå bli uppringd igen så vore det ju toppen. Tänk att få jobba som lärare när man känner för det och baka bullar när man vill det? Det skulle passa mig superbra. I alla fall om jag inte behövde pengarna, utan jobbade när jag kände att jag ville för att jag ville.
Det finns så klart tusen fördelar med fasta jobb också, däribland att man blir kreditvärdig och kan skaffa sig bolån och annat tråkigt som ändå behövs till och från. Men nog allt finns det mycket som är rätt trist med vanliga, fasta jobb som de flesta av oss har.
Tycker du att ett fast jobb är den ultimata lyckan eller begränsning?
Har nästan aldrig haft fast anställning tros att jag är lärare (och 44 år) och trots att jag är legitimerad i ett stort bristyrke med svenska (alltid gångbara ämnet) som ett av mina ämnen. Men en stor orsak har jag ju nämnt tidigare, det att jag säger upp mig hela tiden innan jag ens fått en tillsvidareanställning. Anställningarna börjar ofta som termins- eller läsårsvikariat dessutom. Har aldrig heller haft fast anställning som mål, eftersom jag gillar friheten att komma och gå som jag vill samt att jag aldrig varit i behov av inkomst varje månad. Sparar lätt 70% av en heltidslärarlön, främst på grund av låga boendekostnader.
SvaraRaderaDet knepiga är att man inte lätt kan flytta då kreditvärdigheten är liten. Jag vill inte köpa bostad (brist på frihet, kan inte fixa saker själv, får inte lån heller förstås om jag inte har fast jobb), men att hyra hos annan värd än jag redan har är närmast omöjligt. Det anses mer kreditvärigt att ha ett fast jobb, dvs förlita sig på kommande jobb och inkomster, än att redan kunna betala hyra för ett halvår eller år direkt! Har försökt prata med hyresbolag om detta, men alltid samma resultat: Faktiska, befintliga, reella, påtagliga, handfasta tillgångar, har ingen betydelse, bara tillgångar i fantasin, dvs inkomster från fast arbete man
(kanske) utför i framtiden. Otroligt! Jag var också tydligen mer kreditvärdig som 20-årig student än jag anses nu! När jag säger att jag kan skriva på avtal på att de kan vräka mig om jag är sen med halvårshyran eller årshyran i förväg, skrattar de bara, det spelar ingen roll; regler är regler. Tur som attan då att jag inte vill flytta!
För den som vill skaffa partner är en fast anställning nog något som förenklar det hela. Detta med den ekonomiska situationen tror jag är väldigt betydelsefull, åtminstone när man passerat 30. Men där får man göra ett aktivt val, skaffa "riktigt" jobb eller vara utan (seriös & långvarig) partner. För dem som redan har partner är det ju en annan sak. Men nog kan det bli orsak till separation om den ena plötsligt känns ekonomiskt osäker eller till och med långvarigt riskerar bli beroende. Som gift är man ju skyldig att försörja sin partner om den inte bidrar tillräckligt till det gemensamma, inte så för sambos tror jag. /Eva
Visst är det märkligt att det är så, Eva? Har aldrig riktigt fattat det där. Minns att jag pratade med banken om just detta, men de brydde sig mer om att min provanställning skulle bli fast än att jag hade över en miljon (som de facto skulle täcka lånet vid behov). Jag förstår faktiskt inte det, framför allt inte bland folk som har 4-5 miljoner och verkligen kan försörja sig för livet.
RaderaHur menar du med att fasta jobb hjälper till att skaffa en partner? För att folk träffas på jobbet eller för att man bli mer attraktiv med ett jobb? Min man tycker jag ska säga upp mig större delen av tiden och tycker inte att jag behöver jobba för att vi ska klara oss. Hoppas han inte lämnar mig om det är så att jag faktiskt testar. :)
Ja, världen är konstig...
RaderaDet där med partner menar jag att jag faktiskt tror att man blir mer attraktiv om man har fast jobb, och det oavsett typ av jobb. Tror att folk som är "på samma nivå" dras till varandra lättare, det känns tryggt och man behöver inte tävla eller känna sig alltför underlägsen eller överlägsen heller.
Tror att en kvinna som är runt 33 år eller äldre, som vill ha familj men inte träffat någon ännu, söker någon trygg stabil typ, trygg i första hand rent ekonomiskt då. En sund man som vill bli pappa, väljer nog helst en blivande mor till sina barn, som också står på egna ben ekonomiskt. Om ekonomi och jobb inte är en viktig faktor om man till och med går så långt att man gifter sig, misstänker jag att man tänkt för lite eller att tryggheten ändå finns någonstans, kanske i framtida arv, mycket stöd från släkt eller helt enkelt väldigt enkla konsumtionsvanor. Men det sistnämnda verkar ju så sällsynt numera. Om vanorna är enkla, kan ju kärlek räcka!
Då du redan har en partner är väl situationen helt annorlunda. Särskilt om han redan uppmanat dig att säga upp dig. Wow, vilken dröm att ha en man som inte är en fegis och tycker att ni klarar er fint utan att du jobbar. Men det bör väl vara ditt val, inte något ultimatum från hans sida hoppas man väl.
:) /Eva
Det värsta för mig med tillsvidareanställning är, för min del, att en blir så involverad med kollegorna. Personer en inte valt och inte kommer träffa (troligen) efter att ha slutat på jobbet. Det blir draman om vilka tesmaker som ska finnas i fikarummet eller att chefen favoriserar. Just nu jobbar jag väldigt självständigt utan krav på att vara på kontoret och det är underbart. Bästa med tillsvidareanställning måste annars vara hur rik en blir av att inte jobba -föräldraledig, sjukskriven eller så :D
SvaraRaderaVÄLDIGT bra poänger där! Allt drama är ju faktiskt bisarrt. Det är svårt att inte bry sig också, kan jag tycka. Visst har du inte varit fast i fasta anställningar förr? Eller har jag drömt att du flaxat runt en del?
RaderaJag får säga upp mig så snart barnfabriken är stängd och jag inte planerar längre tids sjukdom. ;)