Vad driver någon till FIRE?

Fru minimera skrev om huruvida storsparare bara har dåligt självförtroende för ett tag sedan. Hon inspirerades i sitt inlägg av ChooseFI-poddens avsnitt med Paula Pant som jag nu också tagit mig tid att lyssna på. Jag tycker det här ämnet är jätteintressant och det är ganska ofta som jag funderar på vad som driver mig själv och er andra in på det här lite ovanliga spåret. Om jag ska vara ärlig så upplever jag att mitt svar på frågan varför varierar lite beroende på vem jag pratar med och på vilken dag det är. Jag tror inte att det främst beror på att jag försöker göra mottagaren nöjd med mitt svar, utan snarare att jag har så många olika anledningar till FIRE att jag väljer att anpassa mitt svar efter förståelse, kunskap och intellektuell kapacitet hos mottagaren. I och med Fru minimeras inlägg började jag ändå fundera på min huvudsakliga anledning till att drivas till FIRE. Och svaret på det finns nog redan i min barndom.

När ChooseFI-podden har gäster brukar de vanligen prata om personens historik för att få veta när den stora förändringen skedde och vad det var som gjorde att att de kom in på spåret. Om någon frågade mig detta skulle det snabba svaret sannolikt vara min föräldraledighet, men jag tror inte att det är hela sanningen. När jag växte upp var det en sak som alltid präglade mig och min uppfostran, nämligen att jag var tvungen att klara mig själv och inte behövde någon annan. Jag kommer ihåg att min pappa förklarade när jag var i ganska ung ålder (typ 11-13 år) att det var lika bra att jag skaffade bra betyg för att han aldrig skulle ta hand om mig om jag misslyckades. På så vis fick han mig att läsa ett prestigefyllt program på ett prestigefyllt gymnasium, för det viktigaste var ju att jag kom någonstans i och med att han inte skulle finnas där och försörja mig (och det lyckades till viss del, toppbetyg fick jag). Ibland ser jag andra bloggare som skriver om att de varit tydliga med att ungarna ska ut när gymnasiet är klart och att man ser på det uttalande med stolthet. För mig var det där aldrig något jag var glad över, utan jag mådde dåligt över vetskapen av att jag var tvungen att klara mig själv. Eller åtminstone inledningsvis, så småningom blev det närmast en självklarhet. Typ som att ha mens, kissa och vara i behov av mat nu och då.  En nära anhörig som betydde mycket under de tidiga tonåren förklarade också regelbundet för mig att det var viktigt att inte bli så beroende av någon (han åsyftade då främst kärleksrelationer, men jag anammade det även på vänner) att man inte klarade sig utan den. Jag minns också tydligt att jag i tidiga år hade för vana att aldrig be någon om något. Jag tyckte det var viktigt att inte vara beroende av en skjutsande förälder, måltider bekostade av andra och dylikt. Om jag minns rätt var det också den främsta anledningen till att jag sparade pengar tidigt trots en mycket liten månadspeng. Jag ville helt enkelt inte hamna i en sådan situation att jag behövde be mina föräldrar om pengar.

Det här har fortsatt i vuxen ålder och även lett till smärre problem i relationer där jag ofta haft ena foten utanför och aldrig blivit så fäst vid andra människor. Jag känner än idag att det är viktigt att inte vara beroende av andra. Därför upplevde jag det som mycket jobbigt att min man betalade alla räkningar under min föräldraledighet, trots att jag var föräldraledig med vårt gemensamma barn. Men att ha ett sådant starkt behov av att klara sig själv är inte enbart negativt. Om man till exempel tittar tillbaka på mitt brandtal om att omyndigförklara sig själv så är det något som aldrig blir ett problem för en person med min uppfostran. En person som jag kommer alltid att ta ansvar för ekonomi, yrkeskunskaper och annat som den bedömer är viktigt för överlevnad eftersom den inte förlitar sig på någon annan. Jag är också nöjd med att det lett till att jag lärt mig att jag klarar av rätt  mycket och att jag numera kan släpa tunga vinterdäck och använda domkraft.

Vad är det som jag eftersträvat sedan min barndom? Jo, självständighet. Jag vill inte vara beroende av någon annan. Det spelar ingen roll om det är Försäkringskassan, hemkommunen, mina föräldrar eller min man.  Jag vill veta att jag kan få avslag på ansökan om sjukpenning eller försörjningsstöd, att jag inte behöver fråga min pappa om pengar och att jag kan lämna min man om jag inte vill vara med honom längre. För mig betyder självständighet trygghet och det är den huvudsakliga anledningen till att jag vill uppnå FIRE. Resten, som att slippa dumma kollegor  och arbetsgivarens nyck är nog snarare symptom på mitt djupa behov av självständighet. Jag vill så gärna bara kunna dra.


Vad driver dig att eftersträva FIRE?