måndag 17 december 2018

Vad driver någon till FIRE?

Fru minimera skrev om huruvida storsparare bara har dåligt självförtroende för ett tag sedan. Hon inspirerades i sitt inlägg av ChooseFI-poddens avsnitt med Paula Pant som jag nu också tagit mig tid att lyssna på. Jag tycker det här ämnet är jätteintressant och det är ganska ofta som jag funderar på vad som driver mig själv och er andra in på det här lite ovanliga spåret. Om jag ska vara ärlig så upplever jag att mitt svar på frågan varför varierar lite beroende på vem jag pratar med och på vilken dag det är. Jag tror inte att det främst beror på att jag försöker göra mottagaren nöjd med mitt svar, utan snarare att jag har så många olika anledningar till FIRE att jag väljer att anpassa mitt svar efter förståelse, kunskap och intellektuell kapacitet hos mottagaren. I och med Fru minimeras inlägg började jag ändå fundera på min huvudsakliga anledning till att drivas till FIRE. Och svaret på det finns nog redan i min barndom.

När ChooseFI-podden har gäster brukar de vanligen prata om personens historik för att få veta när den stora förändringen skedde och vad det var som gjorde att att de kom in på spåret. Om någon frågade mig detta skulle det snabba svaret sannolikt vara min föräldraledighet, men jag tror inte att det är hela sanningen. När jag växte upp var det en sak som alltid präglade mig och min uppfostran, nämligen att jag var tvungen att klara mig själv och inte behövde någon annan. Jag kommer ihåg att min pappa förklarade när jag var i ganska ung ålder (typ 11-13 år) att det var lika bra att jag skaffade bra betyg för att han aldrig skulle ta hand om mig om jag misslyckades. På så vis fick han mig att läsa ett prestigefyllt program på ett prestigefyllt gymnasium, för det viktigaste var ju att jag kom någonstans i och med att han inte skulle finnas där och försörja mig (och det lyckades till viss del, toppbetyg fick jag). Ibland ser jag andra bloggare som skriver om att de varit tydliga med att ungarna ska ut när gymnasiet är klart och att man ser på det uttalande med stolthet. För mig var det där aldrig något jag var glad över, utan jag mådde dåligt över vetskapen av att jag var tvungen att klara mig själv. Eller åtminstone inledningsvis, så småningom blev det närmast en självklarhet. Typ som att ha mens, kissa och vara i behov av mat nu och då.  En nära anhörig som betydde mycket under de tidiga tonåren förklarade också regelbundet för mig att det var viktigt att inte bli så beroende av någon (han åsyftade då främst kärleksrelationer, men jag anammade det även på vänner) att man inte klarade sig utan den. Jag minns också tydligt att jag i tidiga år hade för vana att aldrig be någon om något. Jag tyckte det var viktigt att inte vara beroende av en skjutsande förälder, måltider bekostade av andra och dylikt. Om jag minns rätt var det också den främsta anledningen till att jag sparade pengar tidigt trots en mycket liten månadspeng. Jag ville helt enkelt inte hamna i en sådan situation att jag behövde be mina föräldrar om pengar.

Det här har fortsatt i vuxen ålder och även lett till smärre problem i relationer där jag ofta haft ena foten utanför och aldrig blivit så fäst vid andra människor. Jag känner än idag att det är viktigt att inte vara beroende av andra. Därför upplevde jag det som mycket jobbigt att min man betalade alla räkningar under min föräldraledighet, trots att jag var föräldraledig med vårt gemensamma barn. Men att ha ett sådant starkt behov av att klara sig själv är inte enbart negativt. Om man till exempel tittar tillbaka på mitt brandtal om att omyndigförklara sig själv så är det något som aldrig blir ett problem för en person med min uppfostran. En person som jag kommer alltid att ta ansvar för ekonomi, yrkeskunskaper och annat som den bedömer är viktigt för överlevnad eftersom den inte förlitar sig på någon annan. Jag är också nöjd med att det lett till att jag lärt mig att jag klarar av rätt  mycket och att jag numera kan släpa tunga vinterdäck och använda domkraft.

Vad är det som jag eftersträvat sedan min barndom? Jo, självständighet. Jag vill inte vara beroende av någon annan. Det spelar ingen roll om det är Försäkringskassan, hemkommunen, mina föräldrar eller min man.  Jag vill veta att jag kan få avslag på ansökan om sjukpenning eller försörjningsstöd, att jag inte behöver fråga min pappa om pengar och att jag kan lämna min man om jag inte vill vara med honom längre. För mig betyder självständighet trygghet och det är den huvudsakliga anledningen till att jag vill uppnå FIRE. Resten, som att slippa dumma kollegor  och arbetsgivarens nyck är nog snarare symptom på mitt djupa behov av självständighet. Jag vill så gärna bara kunna dra.


Vad driver dig att eftersträva FIRE? 

11 kommentarer:

  1. Oj, vad man känner igen sig, i nästan varje detalj... Tänker på ursprungssträvandet i enneagrammet också, där är självständighet typiskt för kropps- och instinktstyperna. Du kanske inte gillar personlighetstypologier, (vet att det är känsligt eller förargelseväckande område för många), men där beskrivs grunddragen i olika personligheter och varje typs utmaning tydligt.

    Kroppstyper är inte extremt relationsinriktade, inte heller tydligt huvud-/intellektinriktade heller. Man söker istället att stå på egna ben och livet handlar om att förhålla sig till omgivningen - på lite lagom avstånd, inte bli för intrasslad i beroenden. Självständighet ger makt att dra sig undan när andra blir för påträngande. Känns det kanske igen? Då känner du nog igen dig i någon av typerna 8,9 eller 1 i enneagrammet.

    Misstänker att de sociala relationspersonligheterna 2,3 och 4 är de som i minst grad strävar efter FIRE eller liknande självständiggörande. Trygghet har högst värde för typerna 5,6 och 7.

    Ja, jag är oerhört nördig på detta område, får skylla på personlighetstyp, tillhör den som är mest trolig nörd på psykområdet - typ 9. ;) /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Eva! Jag är inte så insatt i det, men roligt att du har lite koll! Kanske får jag läsa en bok om det i framtiden. Har du några tips? Jag uppskattar att du tog dig tid att skriva om det och det känns skönt att fler känner igen sig i resonemanget. Tack för din kommentar!

      Radera
    2. Det enklaste är nog att googla på enneagrammet, det finns massor av introduktioner till det både på svenska och engelska. Här bara ett av alla exempel som finns:
      https://www.enneagramforeningen.se/enneagrammet/enneagrammets-nio-personlighetstyper/

      /Eva

      Radera
  2. Du sätter verkligen fingret på det Frihetsmamman, det handlar om så mycket om självständighet. If shit goes down liksom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det var Paula Pants slutsats också. Att många sannolikt vill vara självständiga och därför vill nå FIRE. Sen kanske man inte nödvändigtvis är lika hardcore "rör inte mig, jag kan själv" som jag, men det är väl olika nyanser av grått kanske. :) Tack för din kommentar!

      Radera
  3. Mitt största driv för att nå FIRE var när verkligheten arbetsmässigt förändrades helt för ca 10 år sedan. Jag har sedan barnsben levt med tesen "ett väl utfört arbete är den grund på vilket samhället vilar". Sköter man sig och följer spelreglerna kommer det att ordna sig. När det visar sig att vissa chefer gör våld på detta enbart för egen vinning insåg jag behovet av "håll käften"-pengar på banken/börsen var helt nödvändigt. Känslan som infann sig i början av 2017 när jag insåg att jag nått miniminivån fär att kunna lägga kepsen på hyllan om det inte passade sig var grym. Detta gjorde att känslan att behöva vara alla till lags samt anstränga mej ännu mer när nägon annan inte hade gjort vad de lovat försvann helt. Numer så gör jag det som ingår i jobbet utan att värdera alla konstigheter chefen hittar på. Detta har dessutom bidragit till att min chef har fått en spark snett nedåt sidan och en ny chef ska rekryteras :-) /frivilligpensionär

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det du beskriver också är ganska vanligt. Och i grund och botten tror jag att arbetsmiljön ofta skulle förbättras om folk hade lite bättre ekonomi och kunde dra lite lättare. Plötsligt skulle folk inte kunna behandla varandra som skit och komma undan med det och man skulle kunna vara öppen med chefer och kollegor när saker inte funkar. Bra att du lyckats så bra!

      Radera
  4. Intressant. För min del är det nog inte självständighetssträvan det handlar om (även om det finns där i bakgrunden, stoltheten i att klara sig själv) utan i grunden kanske mest ett utslag av dödsångest. Jag gillar mitt jobb, min chef och mina kollegor, men samtidigt vill jag göra andra saker i livet än att bara jobba och när man har begränsat med tid ("bara" tiden fram till man dör) vill jag inte spendera ytterligare 30 år med att jobba innan jag kan vara fri och göra saker jag gillar att göra, men som inte ger inkomster.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter helt rimligt och jag förstår dig. Jag har precis börjat känna av min 30-årskris och har precis börjat tänka de tankarna för första gången. Hade uppvaknandet kommit senare så hade det nog kunnat bero på samma sak för mig. Men nu tror jag att mitt starka behov av att klara mig själv är desto viktigare. Tack för att du delar med dig, EB!

      Radera
  5. Åh vad jag känner igen mig, typ i allt!
    Mina föräldrars inställning under uppväxten var alltid att jag fick göra vad jag ville så länge jag kunde ta mig dit själv, betala vad det kostade etc (inte för att de inte brydde sig, jag hade en trygg och bra uppväxt på alla sätt. Inställningen til fritidsintressen var dock ganska mycket ”gör vad du vill så länge du sköter skolan”.)
    Både bra och dåligt kan jag tycka i vuxen ålder, mest bra. Är oerhört (onödigt) självständig och har alltid haft en viss pott FU-pengar (kan inte pensionera mig men ett halvår-år utan jobb går bra, skulle kunna skilja mig och behålla huset etc.), vilket är bra men kanske varit jobbigt för vissa chefer i perioder :)
    Gillar din blogg!
    //Hannata

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att läsa, Hannata! Jag är inte helt förtjust i mina föräldrars sätt att uppfostra mig alla gånger, men jag tycker absolut att min uppfostran haft sina fördelar. Jag tänker dessutom att det är lätt att man vill göra helt tvärtom de egna föräldrarna. Min pappa blev totalcurlad av sin mamma och mormor och gjorde ingenting på egen hand, samt hade kassa betyg. Kanske var det här det bästa sättet för att få mig och mina syskon att bli framgångsrika? Han lyckades i så fall till ganska stor del. Mina syskon har riktigt bra jobb och är fullt möjliga att skryta om och jag är ju inte direkt hemlösa eller bor hos mina föräldrar (det är förvånansvärt många av mina tidigare klasskamrater som gör det faktiskt). Det låter bra att du har ett rejält kapital och förhoppningsvis leder det till att du slipper vara alltför beroende av a-kassa, f-kassa och soc i framtiden ;)

      Radera