Att sälja sig till rikedom

Ett stort utvecklingsområde för mig när det kommer till ekonomi är att göra mig av med grejer. Personligen tycker jag att jag är relativt duktig på att inte köpa hem så mycket nytt (åtminstone till mig själv), men jag har desto svårare att göra mig av med  saker jag redan äger och inte egentligen behöver. Förra året satte jag därför något slags mål att få in 2000 kr på försäljningar (inte så ambitiöst kanske, men en bra början) och jag lyckades nå det om jag inte minns fel, men det var på håret.

Nu är snart året slut igen och då insåg jag att jag helt glömt bort det där med att sälja saker. Därför blev jag lite glad över att någon under förra veckan hörde av sig och ville köpa en kursbok jag lagt ut för ett och ett halvt år sedan (under tiden jag var mer aktiv i mitt säljande). Priset var satt till 50 kr eftersom jag successivt sänkt priset i och med att ingen hört av sig. Som en relativt van försäljare av kurslitteratur har jag lärt mig de vanliga fällorna. Många har ingen koll på att fraktkostnaden är rätt hög på tunga böcker (särskilt i och med PostNords senaste enorma höjning), andra skriver till 100 personer på en gång och väljer det billigaste alternativet (ofta får man inte veta det förrän man beräknat fraktpris, letat fram emballage och dylikt) och några envisas med att försöka få en att leverera varan till någon värdelös träffpunkt. Den här köparen var något jobbigare än snittet och lyckades få mig att packa varan, skriva adress och dylikt (hann dock inte sätta på frimärken) innan han kom på att det var så dyrt med frakt att han ville hämta upp den. Notera att det var efter att han godkänt totalpriset och jag lovat att posta varan under dagen. Då ville han istället träffas på stan mitt under en arbetsdag för mig. När jag väl konstaterade att det inte funkade men att han kunde få hämta den på min rätt centrala arbetsplats svarade han inte alls. Runt tiden som han sagt att han ville mötas på stan skrev jag att jag utgick från att han inte alls skulle hämta boken i och med att han inte hade hört av sig på ett dygn. Han skrev då en timme senare att han nog blir sen och får ta den vid annat tillfälle. Lustigt nog dök han upp på min hemadress samma kväll och jag cashade in så mycket som 50 kr. För allt krångel kan jag tycka att han borde ha betalat böter på minst en hundring för sveda och värk. Eller ska man kanske kalla det för dricks?

Var den här snubben särskilt besvärlig? Det kändes kanske så då, åtminstone inledningsvis, men min erfarenhet säger mig tyvärr nej. De allra bästa köparna är studenter på andra orter i ambitiösa program som hör av sig och skriver adress och namn och frågar om frakten på en gång. Då kan de själva få avgöra om det är okej och förutsättningarna blir tydliga. Snubben ovan skrev direkt att han betalade frakten och skulle swisha, men upplevde att det skavde sen när han faktiskt skulle punga ut 54 kr för lite "service" från PostNord. Nu är i princip all kurslitteratur slut så det finns inte så mycket mer att sälja till studenter. Kanske är det tur. För det har varit himla många som inte velat hämta upp boken där den funnits (rätt centralt där jag bor), andra som bytt dag och tidpunkt flera gånger och några som aldrig dykt upp alls. Dessvärre upplever jag att det här problemet är exakt lika stort när det kommer till andra prylar. Jag stod en gång och väntade på ett torg i stan i en halvtimme på en människa som aldrig kom (priset var även där 50 kr), typ 20 andra gånger har jag stressat hem från jobbet med andan i halsen och skrikit på ungen att skynda sig för att folk sedan helt sonika inte ska dyka upp alls. Allt som oftast säger de inte ens till att de inte kommer. Vissa däremot erkänner att "något dykt upp" när man hör av sig efter att ha väntat en halvtimme.

Frågan man kan ställa sig är om det är värt det? Vissa säger att det är det till visst monetärt värde, typ 50 kr. Andra säger att man alltid ska skänka saker för då är det win-win (bra för organisation, miljö, privatperson). Problemet är att det ofta är svårt på förhand att veta om något är värt det. På Tradera har jag till exempel varit med om att en kort annons på något jag tänkt kasta resulterat i 200 kr. En miniräknare fick jag i princip ut nypriset för på Tradera 6 år senare. Andra gånger tvingas man sälja märkesprodukter för typ ingenting alls. Det är svårt att veta. Och det är svårt att veta hur krånglig köparen kommer vara när man säljer någon skitsak på marketplace. Går allt som det ska är det verkligen inget besvär att sälja en pryl för 30 kr i sitt eget hem. Men om man ska förhandla om priset med 50 pers och svara på värdelösa frågor som "Is this still available?" från personer som inte alls är intresserade så blir det desto mer ansträngande.

Min strategi har därför blivit att aldrig gå med på att träffa någon på annan plats än hemma hos mig eller utanför mitt jobb. Jag har också slutat ha lockpriser på Tradera, utan har en lägsta okej summa att sälja prylen för. Jag försöker också vara så tydlig som möjligt i alla annonser om att jag kan skicka, men inte betalar frakt, att upphämtning sker i mitt hem (och var det hemmet är) och att prutning inte är aktuellt (om det inte är det). Jag tycker det har hjälpt en del, men nog allt blir resultaten olika och känslan efteråt likaså.

Så varför gör jag det här? Det hela började 2016 när jag läste det här inlägget. I kort går det ut på att det mest ansvarsfulla man kan göra är att se till att ens saker hittar nya hem där sakerna faktiskt behövs eller önskas. Jag insåg att författaren, alls vår Fru minimera, hade helt rätt. Det allra mest ansvarsfulla är faktiskt att se till att en pryl hamnar där den gör nytta, till skillnad från hos välgörenhetsorganisationer där det faktiskt ofta skeppas vidare eller slängs. Det är bakgrunden till att jag försöker sälja så mycket som möjligt, snarare än att bli rik av min försäljning. Men det är slitsamt. Så slitsamt att jag verkligen tänker två gånger innan jag köper en ny bok, köksutrustning eller liknande. Kanske är det den största vinsten?

Brukar du sälja grejer? Har du någon strategi för att det ska kännas meningsfullt?