Att omyndigförklara sig själv ekonomiskt

För ett tag sedan lyssnade jag på Lyxfällanpodden och då pratade de om smarta tricks för att spara pengar och kontrollera sin konsumtion. Under samtalets gång kom de in på Laila Bagge som tydligen har sin pojkvän som någon slags dörrvakt där han måste godkänna allt hon köper som överstiger nöjesbudgeten (typ så, minns inte exakt). Jag funderade lite på det där och måste säga att jag inte kände mig alls lika exalterad över tipset som Frida Boisen. På något vis kändes det i min värld lite sorgligt att en vuxen, framgångsrik kvinna i mogen ålder ska behöva få ett godkännande av en liten pojkvasker att spendera sina egna pengar. Jag tänkte dock inte så mycket mer på det, eftersom det egentligen inte angår mig hur en B-kändis (eller kanske snarare C numera?) agerar privatekonomiskt.

Igår berättade dock min bästa kompis för mig att hon och hennes man har ett liknande upplägg. Hon berättade under en spännande diskussion om etisk konsumtion att hon kände sig rätt ekonomiskt stressad och att hon inte riktigt var i en sådan position att hon kunde tänka på att välja etiskt försvarbara produkter. Jag förstod hennes resonemang och hade absolut inga invändningar (jo, vissa men tyckte i grund och botten hon resonerade klokt) men så frågade jag henne hur illa läget var. Och hennes svar var i princip "Det vet jag inte, det är min man som håller koll på sånt där. Jag har inte tillgång till våra pengar, utan han har allt i sitt namn så att jag inte shoppar upp pengarna." När jag växte upp hade mina föräldrar ett liknande upplägg. Min pappa skötte allt ekonomiskt och det var väl säkert smidigt till viss del. I och med att hon hade allt ansvar för hus och hem så kanske det var skönt att slippa betala räkningar och fundera på investeringar.

Jag tycker ändå som den nörd jag är att det är lite tråkigt att det ska behöva vara så här. Jag minns till exempel att min mamma pratade om att lämna min pappa någon gång i anslutning till att alla barn flyttat ut. Men då var hon rejält oroad för hur hon skulle klara av att sköta ekonomin själv. Notera att det inte gällde pengar i sig, för hon visste att hon skulle få ut hälften av tillgångarna vilket skulle vara mer än vad hon skulle behöva. Nej, hon var rädd för att ta ansvar för sina pengar och betala räkningar, på samma sätt som min bästis är rädd för att göra av med alla sina pengar om hon hade tillgång till dem.

Vad är det de och många med dem har gjort? Jo, de har kastat in handduken och sagt att de inte är kapabla att ta hand om sina egna liv och sitt eget agerande. Visst kan man tycka att det är ansvarsfullt att skaffa en toyboy till dörrvakt för sina stålar, men personligen tycker jag att det vore mer ansvarsfullt att lära sig att betala sina räkningar, kontrollera sina köpimpulser och ha tillgång till sina pengar. Jag tror att det här problemet finns hos båda kön, men jag tror att alla föräldrar till flickor har ett ännu större ansvar att undvika det här beteendet för det har att göra med självständighet. Om våra barn inte kan ta hand om sin ekonomi och omyndigförklarar sig själva redan i ung ålder riskerar de att för alltid vara beroende av andra. För vissa är det en curlande förälder (jag lovar, det händer också) och för andra är det en partner som tillåts styra deras konsumtion. Min önskan är därför att alla därute som omyndigförklarat sig själva tar tillbaka makten och placerar sig i förarsätet. I min värld är det enda sättet att säkerställa en mer jämställd och fri framtid. Och se till att sprida detta vidare även till era barn.

Känner du någon som omyndigförklarat sig själv ekonomiskt? 





PS. Inser att min man är lite halvt omyndig han också,  så det här är kanske lite som att kasta sten i glashus. Älskling, om du läser detta, så tycker jag du kan jobba lite på det här området. Det är vad min chef skulle kalla "ett förbättringsområde" hos dig.