lördag 15 december 2018

Att omyndigförklara sig själv ekonomiskt

För ett tag sedan lyssnade jag på Lyxfällanpodden och då pratade de om smarta tricks för att spara pengar och kontrollera sin konsumtion. Under samtalets gång kom de in på Laila Bagge som tydligen har sin pojkvän som någon slags dörrvakt där han måste godkänna allt hon köper som överstiger nöjesbudgeten (typ så, minns inte exakt). Jag funderade lite på det där och måste säga att jag inte kände mig alls lika exalterad över tipset som Frida Boisen. På något vis kändes det i min värld lite sorgligt att en vuxen, framgångsrik kvinna i mogen ålder ska behöva få ett godkännande av en liten pojkvasker att spendera sina egna pengar. Jag tänkte dock inte så mycket mer på det, eftersom det egentligen inte angår mig hur en B-kändis (eller kanske snarare C numera?) agerar privatekonomiskt.

Igår berättade dock min bästa kompis för mig att hon och hennes man har ett liknande upplägg. Hon berättade under en spännande diskussion om etisk konsumtion att hon kände sig rätt ekonomiskt stressad och att hon inte riktigt var i en sådan position att hon kunde tänka på att välja etiskt försvarbara produkter. Jag förstod hennes resonemang och hade absolut inga invändningar (jo, vissa men tyckte i grund och botten hon resonerade klokt) men så frågade jag henne hur illa läget var. Och hennes svar var i princip "Det vet jag inte, det är min man som håller koll på sånt där. Jag har inte tillgång till våra pengar, utan han har allt i sitt namn så att jag inte shoppar upp pengarna." När jag växte upp hade mina föräldrar ett liknande upplägg. Min pappa skötte allt ekonomiskt och det var väl säkert smidigt till viss del. I och med att hon hade allt ansvar för hus och hem så kanske det var skönt att slippa betala räkningar och fundera på investeringar.

Jag tycker ändå som den nörd jag är att det är lite tråkigt att det ska behöva vara så här. Jag minns till exempel att min mamma pratade om att lämna min pappa någon gång i anslutning till att alla barn flyttat ut. Men då var hon rejält oroad för hur hon skulle klara av att sköta ekonomin själv. Notera att det inte gällde pengar i sig, för hon visste att hon skulle få ut hälften av tillgångarna vilket skulle vara mer än vad hon skulle behöva. Nej, hon var rädd för att ta ansvar för sina pengar och betala räkningar, på samma sätt som min bästis är rädd för att göra av med alla sina pengar om hon hade tillgång till dem.

Vad är det de och många med dem har gjort? Jo, de har kastat in handduken och sagt att de inte är kapabla att ta hand om sina egna liv och sitt eget agerande. Visst kan man tycka att det är ansvarsfullt att skaffa en toyboy till dörrvakt för sina stålar, men personligen tycker jag att det vore mer ansvarsfullt att lära sig att betala sina räkningar, kontrollera sina köpimpulser och ha tillgång till sina pengar. Jag tror att det här problemet finns hos båda kön, men jag tror att alla föräldrar till flickor har ett ännu större ansvar att undvika det här beteendet för det har att göra med självständighet. Om våra barn inte kan ta hand om sin ekonomi och omyndigförklarar sig själva redan i ung ålder riskerar de att för alltid vara beroende av andra. För vissa är det en curlande förälder (jag lovar, det händer också) och för andra är det en partner som tillåts styra deras konsumtion. Min önskan är därför att alla därute som omyndigförklarat sig själva tar tillbaka makten och placerar sig i förarsätet. I min värld är det enda sättet att säkerställa en mer jämställd och fri framtid. Och se till att sprida detta vidare även till era barn.

Känner du någon som omyndigförklarat sig själv ekonomiskt? 





PS. Inser att min man är lite halvt omyndig han också,  så det här är kanske lite som att kasta sten i glashus. Älskling, om du läser detta, så tycker jag du kan jobba lite på det här området. Det är vad min chef skulle kalla "ett förbättringsområde" hos dig. 

4 kommentarer:

  1. Pratade med en kollega för ett år sedan om pengar och investeringar, då sade han att han bestämde allt hur de gjorde med ekonomin och hans fru inte visste/kunde något om det. Så han (eller kanske hon) hade omyndigförklarat sig. Sorgligt.
    Jag vet inte om jag trodde eller hoppades att 70-talister och framåt var mer jämställda vad det gällde inflytande och kunskap om familjens och sin egna ekonomi, men så är det kanske inte?
    Jag sade iallafall till min kollega att se till att hans fru skulle åtminstone förstå hur deras ekonomi låg till och hur de var placerade och så (hon är läkare, så hon borde ha kapaciteten att förstå), för tänk om det händer något med honom, hon behöver den kunskapen då!
    Hoppas att det fick honom att tänka till.
    Här hemma sköter vi investeringar gemensamt. Helt gemensam ekonomi. Och samma syn på pengar och vad de ska spenderas på osv. Har insett att det kanske inte är det vanligaste dock.
    Tror också att det är vanligare att kvinnor omyndigförklarar sig? Vad tror du?
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej C! Jag tror det är otroligt mycket vanligare att kvinnor gör det! Det tycker jag märks tydligt på jobbet där människor i helt olika åldrar arbetar. Det känns också som att många tycker det är helt legitimt att göra så eftersom det handlar om något så TRÅKIGT (universal sanning) som pengar. Jag hoppas verkligen att alla ni som läser och har döttrar tänker på det här och aktivt arbetar med att få bort bilden av att män är bättre på att hantera och ansvara för ekonomin. För så måste det inte vara och så kan vi inte ha det. Iaf inte om vi vill nå självständighet i framtiden. Och det tror jag vore bäst. Jag tror det här är viktigare än kvotering i föräldraförsäkringen faktiskt. Så radikal är jag. :)

      Radera
  2. Hörde också det här avsnittet av Lyxfällan och blev rätt förvånad, det verkade nästan som att hon tyckte att det var lite ballt att inte kunna hålla i pengarna och därmed omyndigförklara sig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att det var fler än jag som reagerade. Förstod inte alls hur hon kunde vara så exalterad över lösningen.

      Radera