Innan jag börjar vill jag tacka för alla era kommentarer de senaste dagarna. Jag har haft en riktig skitvecka yrkesmässigt och privat och har därför blivit lite extra glad över att ni delat med er, reflekterat och även givit en del råd. Det var därför jag startade den här bloggen och jag är således otroligt tacksam över att ha fått en sån lojal och engagerad följar-skara redan nu. Med risk för att låta amerikansk så tycker jag att det är ni som följer och kommenterar som gör bloggen till vad den är, även om jag försöker vara lite passivt aggressivt lustig till och från jag också. Återigen tack!
Trots att ni mestadels varit en väldigt uppmuntrande skara så har jag också fått en del kritik. Det här inlägget ska handla om något som Katarina tog upp när jag skrev om varför jag hatar mitt jobb. Den kritiken var i all välmening och befogad ska tilläggas. Hon frågade i alla fall mig varför jag inte bara förändrar situationen, byter jobb eller kanske yrke. Det är rimliga frågor. Särskilt eftersom jag i ärlighetens namn insåg att jag var ute och cyklade redan termin ett på universitetet (av totalt 10- här snackar vi escalation of commitment på allvar!) och har känt mig malplacerad på min arbetsplats under en ganska lång tid. Med det i åtanke vore det kanske en idé att istället för att vänta på pensionen försöka hitta ett arbete som gör en lycklig?
Att inte göra det har dock också vissa fördelar. Utan att gå in för mycket i detalj på mitt jobb och de fördelar min arbetsgivare ger, så är det ganska skönt att inte vara ny på jobbet som småbarnsmamma. Det är också skönt att veta att jag är bra på det jag gör (det hade ni kanske inte trott, men så är det trots bristande arbetsglädje och motivation) och att jag inte behöver lägga någon energi på att lära mig så mycket nya saker. En ny arbetsplats innebär alltid en viss insats, om inte för att lära sig nya uppgifter/datasystem/rutiner så för att att man måste lära känna nya personer och lägga energi på att vara trevlig. Jag kan nu med ganska gott samvete strunta i att fika med kollegorna och istället läsa bloggar, eller ta lunch med enbart personer jag gillar. Det funkar inte riktigt så på en ny arbetsplats och det tror jag skulle kräva mycket energi av mig.
Om jag skulle vilja ha ett jobb som jag brinner sådär mycket för som i amerikanska filmer (om det nu är någon som på riktigt känner så?) så tror jag att jag skulle behöva en ny, längre utbildning. Vi pratar mellan 4,5-7 år beroende på vilket alternativ jag skulle välja. Jag tror att jag vid det här laget skulle ha sagt fuck you till chefen (okej, begärt tjänstledigt för studier som den mesiga Svensson jag är) vid det här laget om det inte vore så att jag hade kommit in på FIRE. För när jag inte lägger in några större krockkuddar (brukar alltid tänka mig att jag sparar 5-6 k i månaden och sen så visar det sig att det var 14-15 k istället när jag kollar excel) i min sparkalkylator och faktiskt utgår från nuläget så skulle jag nå FIRE om runt 10-11 år. Det betyder att jag kan gå i pension vid 40. Eller istället då vara relativt nyutexaminerad i ett yrke som jag tjänar bättre i än nuvarande, men inte så himla mycket bättre i. För de flesta därute vore det självklart att gå på vidareutbildningen, men jag misstänker att ni som läser den här bloggen förstår varför valet inte är lika självklart för mig. För hur vet jag vad som är bäst?
Min man brukar säga att han inte är så sugen på att tillbringa 10 år med en olycklig Frihetsmamma för att sedan eventuellt få en lycklig sådan därefter. Det är kanske till och med möjligt att han inte står ut med att höra mig mala på om min arbetsplats så länge till och skaffar sig en trevlig thailändsk fru istället (det är mycket poppis på min hemort). Samtidigt skulle det vara en stor sorg för mig att lägga FIRE och sparandet på hyllan under en så pass lång tid som kanske fem år. Inte bara för att det fördröjer tiden till verklig frihet, utan även för att det här har blivit en sån stor hobby för mig att jag även skulle förlora mitt största fritidsintresse. Det vore skit.
När tänker du att det är dags att pausa frihetsjakten och lägga tid och energi på en annan förändring?
Då säger jag: på måndag. Varför fortsätta på ett jobb man hatar. Byt jobb bara. Flippa burgare på din lokala donk t.ex. Ett byte piggar upp ett tag även om du inte kan tänka dig en karriär där. Det finns alltid något nytt jobb att hoppa på, för den som vill. Jag är övertygad om att utmattningssyndrom hänger samman med att folk kämpar sig kvar, fast de inte orkar.
SvaraRaderaJag tycker ditt tänkt låter uppfriskande, men jag är inte så säker på att den skulle göra mig som trygghetsnarkoman lyckligare. Jag skulle nog hellre byta till ett jobb som är lite tryggare och hållbart än nuvarande. Jag söker alltså även i nuläget jobb, men i dagsläget enbart jobb jag verkligen vill ha och inte jobb som skulle ge "uppfriskning" och göra att jag längtar tillbaka till nuvarande kontorslunk. Men om jag blir less nog kanske jag en dag bara går in spontant och säger: "Jag skiter i det här nu. Ge mig pappret att skriva under." Jag har faktiskt flera kollegor som gjort just det under det senaste året. Vem vet, jag kanske har varit kollega med fellow FIRE-ister. :)
RaderaOk, jag kör några reflektioner här frihetsmamman, och du får ta det för vad det är. Jag känner ju inte dig men utifrån det du skriver tänker jag:
SvaraRaderaFIRE handlar i grund och botten om en kompromiss. Vi som lockas av den vägen befinner oss i en situation vi vantrivs i och vi gör ett aktivt val för att förändra situationen. Detta val går ut på att "hålla ut" i situationen för senare kunna ta oss loss med en trygghet i ryggen (kapital). Fråga du ställer dig handlar tolkar jag som "hur långt är jag villig att gå i sin kompromiss"? När kompromissen börjar gå ut över, relationer eller fysisk- eller psykiskt välmående så är det en del i utvärderingen du måste göra. Vad är biljettpriset jag egentligen betalar för den här resan? Det är så jag tolkar din text och den frågan du ställer dig själv? Och i grunden tror jag det finns en annan aspekt som du kanske behöver möta i din resa, låt mig förklara.
I strävan efter balans i livet så tror jag inte FIRE är den heliga graalen som kommer lösa alla ens bekymmer, inställningen och hur man hanterar sin situation (oavsett hur den ser ut) kommer förbli oarbetat om man inte jobbar parallellt med sitt synsätt på sin omgivning och sig själv i relation till den. Negativ energi är en spiral som snabbt eskalerar och konsumerar en. Sätta stopp för den spiralen måste man själv göra, inget FIRE i världen kommer göra det åt dig (eller nån annan). Att vara medveten om vad man själv säger och gör är en bra början. Negativiteten smittar av sig och konsumerar ens energi långt över jobbyten och nya faktureringsrutiner någonsin kommer att göra. Ett exempel som jag jobbade mycket med var när folk på arbetsplatsen började prata skit om andra som inte var närvarande. Jag har alltid haft svårt för sånt beteende och brukar aldrig säga något även om det lätt blir en fri negativ associationslek av det hela och folk börjar spåna fritt om saker som stör en. Det jag tog med mig hem var att klaga på de som klagar istället... Du ser hur den negativa energin smittar av sig, även om inte direkt så indirekt. Min fru och familj får sedan bära den negativa energin som jag vräkt ur mig pga folk på jobbet som i sin tur vräkt ur sig troligtvis pga någon annan and so on and so on. Att bryta den här spiralen ligger hos dig och ingen annan. Att inte föra vidare den negativa energin är ett, on än svårt i början, ett aktivt val. Lyckas du med det så kommer jobbet, livet ja allt kännas betydligt lättare och du kan lägga din energi på positiva och konstruktiva saker. Det kanske är viktigare än FIRE i vissa (de flesta fall).
Nu blabbar jag på här, och som sagt känner jag inte dig. Jag utgår mycket från mig själv och den resa jag gjort i mitt förhållningssätt till min omgivning. Stör du dog eller blir irriterad, försök dekonstruera, bryt isär känslan och fundera på vad det egentligen är som gör dig frustrerad och hur du ska agera för att inte bry dig. Ta inte med skiten hem. Ta inte med skiten alls, någonstans. Den är klibbig och sätter sig överallt och tillslut blir det svårt att andas.
Hej! Jag tycker du har jättebra poänger och jag tog av mitt senaste inlägg med mig det Anna tipsade om, nämligen att försöka ignorera det som stör en. Och jag tror att ni båda har en riktigt bra poäng i att det ligger på mig och min inställning också. Det är också det jag skräms lite av i mitt nuvarande jobbsökande. Tänk om den förändringen inte är tillräckligt stor vid ett eventuellt nytt jobb och jag fortsätter störa mig på precis samma saker som nuvarande arbetsplats? Då är det ju jag som är problemet och inte arbetsplatserna i sig.
RaderaFör att jobbet skulle bli en sån viktig del av mitt liv att jag vill fortsätta med det även som ekonomiskt fri, skulle det dock krävas en större förändring. Men det kan kanske vara så att det inte går ändå eftersom det är en del av min personlighet att inte vara låst av arbetslivet. Det är ofta svårt att veta förrän man provat. Oavsett så uppskattar jag dina tips. Jag gillar också att se FIRE som en kompromiss, även om uthållighet är det enda jag är riktigt bra på (oavsett dess konsekvenser). Jag kämpar mig igenom allt jobbigt och har på så vis lyckats spara mer pengar än de flesta i min omgivning, fått bättre betyg än de flesta och tagit mig igenom jobbiga stunder. Jag har väldigt lätt att slentrianöverleva saker. Typ skaffar jag ett autogirosparande, en partner, ett nytt jobb osv så är det väldigt lätt för mig att fortsätta köra på. Det är jobbigare att göra något nytt, tex byta fonder, sänka belopp, stanna kvar i relationen, fortsätta bli bättre och bättre på jobbet osv. Andra har svårare att ta sig igenom frustrationen av en relationskris, dålig arbetsmiljö eller att konstant ha lite pengar på sitt konto. Men för mig är det enkelt att hantera allt som går på rutin. :)
God morgon!
SvaraRaderaJag förstår ditt dilemma med att inte trivas på jobbet men att stanna kvar då det "dåliga kända" är bättre än det "okända" som att byta jobb eller gå ifrån en dålig relation. Folk tenderar alltid att stanna kvar då det är otäckt att kasta sig in i det okända. Själv vantrivdes jag fruktansvärt på mitt förra jobb men det var smidigt då jag hade två små barn. Om jag har förstått dig rätt så bor du också på en ort där ett jobbyte inte är det enklaste, utbudet på arbetsmarknaden i t.ex. Lycksele är inte ens på samma planet som i geografisk närhet till en större stad liksom.
Finns det någon jobbcoach du kan gå till? Det brukar finnas organisationer som ägnar sig åt sådant och erbjuder kostnadsfria konsultationer. Vem vet, arbetsförmedlingen kanske också har nåt liknande? En annan möjlighet, vad gäller utbildningar för att byta spår, har du kollat upp KY-utbildningar? Två år med CSN och sedan examen i ett yrke som efterfrågas på arbetsmarknaden.
Har du provat att jobba som säljare med hemmakontor? Kolla arbetsförmedlingen och välj "ospecificerad arbetsort". Du skulle säkert inte behöva gå ned i lön.
Du verkar ha många utbildningsår i bagaget, finns det någon kurs eller del av din utbildning du kan spinna vidare på och på så sätt byta inriktning?
(Det är lördag, ett par glas vin och diskutera frågan med en vän kanske kan hjälpa dig på vägen??)
Stort lycka till, hoppas att tankarna klarnar!
/S
Förstår dina tankar till fullo. Önskar jag kunde ge komma med några kloka visdomsord men det kan jag tyvärr inte. Är i ungefär samma sits. Hatar inte mitt jobb men det är tungt av många olika anledningar. Min lösning har varit att jobba deltid under en lång tid. Då finns ork och energi till både jobb och hemmaliv. Det tar förstås längre tid till FIRE men livet pågår nu och nuet är det enda vi har.
SvaraRadera/JS
Jag måste säga att jag håller med The simplicitas här, går det byta jobb på jobbet? Du är ju ansedd som duktig (om jag förstått det rätt), och duktiga medarbetare vill man behålla. Du kan nog mer än du tror och det du inte kan kan du lätt lära dig.
SvaraRaderaAnnars som TS skriver, finns det någon kurs du tog som du gillade som du kan spinna vidare på?
Sedan detta med att bara söka jobb man verkligen vill ha.... Det är ju omöjligt att säga hur ett jobb blir. Det ser ut på ett sätt på papper, ett annat i verkligheten. Försök vidga vyerna lite, lite mer utanför boxen.
Men, jag vet hur energikrävande det är att byta jobb. Men man klarar det. Och kom ihåg; man förväntar sig inte av en nyanställd att hen ska prestera 100% dag 1.
Jag gillar mitt jobb jättemycket, men det tar väldigt mycket energi. Jag är så engagerad i mitt jobb. Men kan ändå inte tänka mig att jobba där 20 år till. Jag hoppas kunna gå om max 10 år. Så ett jobb man brinner för gör inte det automatiskt att man vill jobba för evigt....
Lycka till med ett jobbyte. Plötsligt händer det!
/C
Hej
SvaraRaderaKommenterar här då jag inte hittade någon kontaktmail. Ville bara fråga om du är samma bloggare som tidigare hade en blogg under namnet Snålcoachen? Har följt dig länge men hittade den nyligen och eftersom den slutade samma år som du började och ni har en snarlik stil i ert skrivande tänkte (Hoppades) jag att det kanske var du som bytt blogg? :)
/Katarina