Är det rimligt att ge julklappar till folk?

Jag brukar ta mycket ansvar för det mesta i vårt hushåll, men i år var jag tydlig med min man om att han minsann fick ordna julklappar till sin familj själv om han ville ge bort några. När jag ändå var igång passade jag på att tydliggöra att jag själv inte önskar få någon julklapp och att jag inte heller skulle ge honom någon. Han såg lite butter ut och funderade nog mest på om det var något slags test jag höll på med. I min familj har vi slutat med julklappar till vuxna för länge sedan, även om det varit totalt outtalat varpå jag själv har lyckats med att två år i rad ge alla syskonen och föräldrarna julklappar fast de inte hade något till mig. Min mans familj däremot ger allt och alla julklappar, men oftast är det skräp de ger bort. Den bästa julklappen jag fått var ett par strumpor och den sämsta var en kliande deodorant. Min man brukar oftast få duschgel eller schampoo i julklapp av värdelösa märken som bara kliar. Men de tycker det är viktigt att man har tänkt på varandra och det är det man gör tydligen när man köper skit och slår in i skitpapper (alltså julpapper, inte toapapper).

Jag släppte sedan allt det där med julklappar och fokuserade på barnen istället. Eller åtminstone tills min unges förskola mailade ut att vi föräldrar var tvungna att ta med oss burkar som skulle bli ljuslyktor. Plötsligt såg jag min chans att bli av med en sån där "bara för att-julklapp" jag fått från min svärmor, nämligen en ljuslykta. Jag lät därför ungen ta med den till förskolan och måla på den för att sedan ta hem den och ge den till farmor i julklapp. Min man verkade glad över att slippa fixa något till farmor och blev därför nöjd och glad han också. I Lyxfällan-poddens julavsnitt pratade de om att det är dags att omvärdera julen och kanske skippa att ge bort saker till andra vuxna eller till och med andras barn. Jag tycker det låter underbart att slippa köpa saker till folk som inte är ens barn. Mitt barn vet jag ju vad hen önskar sig och det är därför lätt att köpa något. Däremot är det desto svårare att få till något bra till kusinerna och kompisars barn, varpå det mest blir ångestladdat. Jag vet dock inte om jag vågar vara den som pratar ut med mina syskon om att jag tycker vi ska sluta köpa julklappar till varandras barn. Det känns på något vis som att det snarare är snålt än smart i de flestas ögon.

Så hur gick det för min man? Jo, han förklarade att det inte blir några julklappar till hans familj. Jag frågade då hur de tagit det och han förklarade att det gått bra. När vi väl kom fram till julfirandet noterade jag dock våra namn på en massa julklappar varpå jag lyfte ämnet igen. Han erkände då att han egentligen aldrig sagt att vi inte kommer att köpa julklappar till vuxna, men däremot svarat "ingenting" på frågan "Vad önskar ni er i julklapp?". Med viss vresighet i tonen förklarade jag för honom att det inte är samma sak som att vara öppen och tydlig med att vi inte tycker det är rimligt att köpa julklappar till vuxna längre. Han gav visst medhåll, men frågade sedan hur vi nu ska lösa problemet att vi inte har julklappar till någon annan än farmor. I vanlig ordning blev det upp till mig att göra en liten akutlösning som förhoppningsvis inte kommer genomskådas när klapparna väl ska öppnas i morgon.

Nej, jag tycker det är löjligt att julklappar ska behöva vara så laddat. Kan vi inte bara prata om deras vara eller ickevara? Kan vi inte hellre hoppa dem än att skuldsätta oss för att göra folk glada (vilket för övrigt 27% gör enligt samma poddavsnitt)? Kan vi skippa att ge bort saker till folk vi typ inte känner (förskolepersonal, kusiner, vänners barn osv)? En sak jag faktiskt tycker att vi dock kan göra är att ge bort julklappar och andra gåvor när vi känner för det.  Min bästis har till exempel fått Joel Bladhs bok för att jag  tror den skulle passa henne. Jag har en kollega jag tänkt ge Tobias Schildfats bok och en släkting som jag gärna skulle ge en förpackning te. När vi hittar saker som verkligen passar någon eller som Miljonär innan 30 beskriver som när 100 kr blir 101 så kan vi köpa dem. Men kanske är det dags att skippa resten och på allvar omvärdera julen och inte låta den äta upp oss. Enligt det där poddavsnittet så är det rätt många som inte heller ser fram emot jul (minns ingen siffra). Anledningen till att jag själv inte tycker jul känns så kul är just julklapparna. Jag kan hantera städstress, bakstress, matlagningsstress och dylikt, men julklappar tycker jag är jobbigt på riktigt. Slapp jag dem vore julen bättre.


Vilka ger du julklappar till? Har ni pratat öppet om att strunta i att ge julklappar?