söndag 2 december 2018

Att tala sanning

En sak som jag tycker är jobbigt med privatekonomi är att det känns som att man inte kan vara riktigt ärlig och öppen gällande den. Eller kan och kan, kan kan man ju, men det är inte helt socialt accepterat. Jag stöter på det här problemet nu och då, och det går liksom lite åt båda hållen. Jag vågar varken berätta just hur mycket jag sparar (och därmed hur lite jag spenderar) eller lämna någon som helst slags kritik till hur andra gör, för det är ju privat. Mina kompisar berättar mer som sina sexliv än sin privatekonomi.

I och med att jag är rätt fokuserad på privatekonomi så har min omgivning ändå noterat att det är något jag kan en del om och är intresserad av. Jag skulle gissa att det var anledningen till att min bästa kompis för ett tag skrev till mig i fasa efter att ha upptäckt att hennes familj lade 9-11 K i månaden på mat (exklusive kött som de får i gåva av familjemedlem). När hon skrev siffrorna blev jag inte det minsta förvånad i ärlighetens namn (är det inte lustigt att det är lättare att se vad andra är dåliga på än vad man själv är dålig på?), även fast hon uppenbarligen blev det. Hennes lösning var att börja veckohandla i Ica Maxis e-butik. På samma sätt pratar en kollega till mig som jag står rätt nära om att hon minsann bara kan spara 4 k i månaden för att hon måste ta alla fasta kostnader på grund av sambons arbetslöshet. Samtidigt vet jag att hon köper lunch på jobbet för minst en tusenlapp i månaden, går på ansiktsbehandlingar regelbundet och köper kläder till sina barnbarn för flera hundra i månaden. I hennes sits hade jag kunnat lösgöra otroligt mycket mer pengar till sparande, men det ser inte hon. Problemet är att jag inte vågar säga något heller.

Igår kväll när jag stod och kämpade mig igenom frysen för att få plats med de nybakade saffransbullarna blev jag plötsligt så matt. Det slog mig att det nog inte är så normalt att behöva flytta om, paketera om, bära ut, äta upp saker och planera morgondagens måltider efter vad som frigör mest plats i frysen varje gång man bakat eller handlat. I alla fall inte när man har 1,5 frys på 2 vuxna och en unge. Plötsligt insåg jag att jag som ofta tror mig vara något slags ekonomiskt helgon (inte i jämförelse med er så klart, men många andra) nog också har svagheter som jag inte själv riktigt ser.  Jag började fundera lite på vad det är förutom kanske bunkrande, men insåg att det kanske inte är mig själv jag ska fråga om det här. Jag gick till mannen och frågade honom vad jag gör fel. Han svarade lite svävande på frågan att det inte är jag som är problemet, utan att mycket som blir jobbigt för mig har att göra med andra saker som inte är mitt fel. Typ platsbrist och sånt. Jag blev lite sur på honom för jag förstod att han inte talade sanning (men det var ju lördag kväll så jag kan inte klandra honom alltför mycket för att han försökte hålla mig på gott humör). Däremot ska sägas att han kan haspa ur sig en massa saker när vi är osams, men då är jag så upprörd att jag inte riktigt tar till mig ändå utan bara är defensiv.

Jag hade kanske trott att det här problemet enbart var mitt eget om det inte vore för all tid jag lagt på att titta på Lyxfällan. I princip varje par där är fullt medvetna om allt den andre gör som är ekonomiskt kasst. Men de har ofta inte reagerat på att de själv har andra saker. I det där inledande snacket på varsitt håll så sitter frun och säger bland annat: "Jo, Magnus röker ju också. 1 paket om dagen. Och så har han Netflix. Och gillar öl. Och Playstation." Sen kommer de till budgettavlan och så visar det sig att klädkontot är på 11 k i månaden och heminredning ungefär lika mycket. Då utbrister Magnus att hans fru minsann är "en storshoppare som köper mycket onödigt. Gillar Wish för mycket och går på alldeles för många Me&I-parties." Det är jättebra att vi vet det här om varandra, absolut. Men vi gör kanske inte tillräckligt med informationen?

Om inte ens ens bästa vänner, kollegor eller till och med partners vågar belysa ens svagheter, hur ska man då utvecklas och skaffa sig bättre ekonomiska vanor? Min bästis har inga problem alls att säga att jag borde utveckla min barnuppfostran eller klädstil, men jag vågar inte säga till henne att hon är alldeles för inflexibel vad gäller varumärken och dålig på att planera sina inköp. Varför måste det vara så här? Och varför är det så jobbigt att göra annorlunda? (svaret på det är nog att man inte gärna vill såra folk man älskar.) Det känns ändå som att det är ett jäkla tråkigt förhållningssätt.

Brukar du öppet prata om privatekonomi och lämna feedback till andra som står dig nära? 

16 kommentarer:

  1. Nej, pratar väldigt lite privatekonomi med vänner. Det och politik kan verkligen skapa dålig stämning tycker jag. Det blir så personligt antar jag.
    Inte ens med mina syskon. Fast jag hade ett gyllene tillfälle igår. Med mina föräldrar pratar jag lite ekonomi, har hjälpt dem att flytta det mesta sparandet till Avanza, då fick jag inblick i deras ekonomi.
    Tänker att för många är deras pengar och vad de spenderar dem på som ett slags snuttefilt och ett personligt val, och nåde den som kritiserar det!
    Så, nej pratar sällan privatekonomi. Upplever dock att det är lite vanligare bland 80-talister på jobbet? Då kan de nämna lite runt vad de lägger pengar på .
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske lite. Men tycker det är mest "usch vad det är dyrt att ha barn", "Jag borde inte åka till Ullared till helgen för vi har typ inga pengar kvar den här månaden" osv. Folk berättar gärna att de går på ansiktsbehandlingar, köper Linas matkasse osv, men inte på ett kostnadsmedvetet sätt. Ingen säger "Vi köper ju Linas matkasse, trots att det kostar 35 kr per portion för att vi uppskattar variationen i kost vi får därigenom." Jag minns att jag frågat kollega om det inte är dyrt och får då snarare svaret. "Det kostar ju." Men inte som att man tänkt på det på riktigt. Jag har brutit ner måltidspriset vid något tillfälle och insåg att det var otroligt mycket mer än vi lägger på mat. Det tror jag inte min kollega gjort.

      Spännande med familjen. Det beror kanske på hur nära man är, men nog allt är det ofta jobbigt. Kanske även i nära relationer. Då menar jag inte att säga "Jag köpte en tröja idag på Lindex" utan snarare att på ett konstruktivt sätt belysa beteenden som inte är så sunda. Min man skulle tex kunna säga att jag varit alldeles för varumärkesfokuserad och för orolig för att vara en dålig mamma och att det leder till onödigt dyr mat- och klädkostnad. Men det gör han inte, om vi inte är osams över något och han påpekar att jag slösar pengar på vårt barn. Det är svårt det här.

      Radera
  2. Jag instämmer till fullo, det är i stort sett omöjligt att ge människor i ens närhet (kanske bortsett från partner, föräldrar, syskon möjligtvis) feedback på ekonomiskt beteende. Det är endast ett fåtal jag kan prata om privatekonomi med men ingen jag kan prata helt öppet med (förutom från maken). Jag tror att vänner och bekanta skulle bli rätt provocerade om de visste att jag hade nån mille på banken och sen inte vill t.ex. splitta notan 50/50 utan betala för sin del osv. Sedan tycker jag också att det är rätt mycket avundsjuka bland de familjemedlemmar som mer eller mindre känner till att vi har lite deg i aktier. Vi får mycket pikar, t.ex. tog vi in en offert på att fixa lite på husfasaden, 150 k och kommentarer vi fick frå makens familj var i stort sett "det drabbar ingen fattig", "det får ni allt ta och unna er". Men ingen tänker ju att vi har slitit som djur för att få ihop de där stårlarna liksom. Så som svar på din fråga så skulle jag säga att det bästa är att vara riktigt restriktiv med vad man delar med sig till människor i sin närhet. /S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ugh, fy för den där avundsjukan. "Det drabbar ingen fattig". Det är den där offermentaliteten där de själva ser sig själva som "fattiga" för att de konsumerar upp alla sina pengar utan att reflektera över det. De någon annan jobbat hårt för att åstadkomma ser man inte jobbet bakom, bara andra har och man själv saknar. Tycker det är så tråkigt att det är så.

      Radera
    2. Bra jobbat med besparingar förresten! :-)

      Radera
    3. Hej S! jag gillar din kommentar starkt. Jag tror det är ett vanligt problem faktiskt. Jag visade en kompis min excelfil och efter det har hon väldigt svårt för när jag säger att jag tycker det är orimligt dyrt med kaffe på stan eller är obenägen att äta lunch ute. Jag tjänar sämre än hon gör och hon är dessutom barnlös. Men just för att det finns ett rätt stort sparkonto så förväntas jag tycka att det är helt okej att slösa pengar? Det är på något vis sparkontot som avgör. Hon skulle aldrig sagt till mig att jag minsann har råd med kaffe på stan om hon vetat om att jag hade slut på pengar varje månad till följd av dyra skönhetsbehandlingar och frekventa klädinköp. Är inte det lustigt? Det ena är okej, det andra inte. Då är man snål....

      Radera
  3. Åh igenkänningsfaktor 1000% minst. De flesta har lättare att prata om sitt sexliv än sin ekonomi. Av sina vänner då. Man kanske inte kavlar fram sexlivet på fikabordet på jobbet direkt. Jag har slutat prata om ekonomi med folk. Det är sånt tabu-belagt ämne i Sverige att det blir nästan alltid jobbiga situationer. Mina nära vänner vill eller kan inte förstå när jag prata om FIRE och de blir bara defensiva och irriterade för de tror att jag försöker ändra på deras liv på nått sätt. Människor (över lag) är inte mottagliga helt enkelt och jag bespar mig energi och frustration genom att inte börja prata om det. Ibland får man bita sig i tungan som häromdagen när en kollega sa att han drömde om att gå i pension vid 62 (han är väl i min ålder sena 30) och möttes av hån och förlöjligande av resten av fika bordet. Det kan du glömma! Skratta dom. Jag sa inget...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Instämmer Flow-FI, det är verkligen tabu i Sverige med ekonomi och människor har så svårt att tänka utanför boxen. Ingen tar ju saken i egna händer heller och planerar inför framtiden så att den där "drömpensionen" vid 62 ens blir verklighet. Folk köper verkligen statens "justerade pensionsålder" om att alla 80- och 90-talister måste jobba till 70 års ålder. /S

      Radera
    2. Skönt att vi är flera, Flow-FI! Jag tror att nyckel är att hitta någon likartad att dela det med. Enbart min man och en kollega (och ni då) känner till mina planer på tidig reträtt. I kollegans fall så fann vi varandra i och med att hen berättade om sina tankar. Sen att hens planer är pension vid 61 och mina vid senast 45 spelar inte så stor roll. Vi har samma mål. Jag tycker det är tråkigt att mina vänner inte känner till hur jag resonerar. Men jag är faktiskt rädd att bli dömd även av dem.

      S, eller hur. Jag skulle dö om jag hade 40 år kvar i yrkeslivet nu. Nej, mer än 20 känns helt otänkbart. Jag tänker på MI30. Tror han skrev i sin första bok att: "Pension innan 40 är fullt möjligt och pension innan 50 måste du vara klantig för att misslyckas med om du börjar i rätt ung ålder". Det är ju faktiskt inte svårt att gå i pension vid 50, även för oss 80/90-talister.

      Radera
  4. Levar på 7700 kr i månaden + en tilltagen buffert där sådant som tandläkare, glasögon, mobil,dator och resor ingår. Allt annat ingår i 7700. Min "sämre" ekonomi gör att jag alltid tänker över mina köp, tycker att jag får mer valuta för pengarna nu än när jag tjänade mer. Köper både presenter och bjuder på mat, är bra på att fixa båda och vill inte vara snål. Medan min gode vän som tjänar mångdubbelt mer än jag och dessutom har en partner med hyfsad lön att dela utgifterna med, aldrig har pengar. De skulle vilja köpa en lägenhet utomlands som inte är alltför dyr, men det verkar vara omöjligt att få ihop till insatsen. Försökt att nämna det här med budget, vi förstår inte varandra alls, så jag gör inga trevande försök längre att få dem att tänka i andra ekonomiska banor/M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att det är fler som erfarit problematiken. Imponerande budget förresten, det är inte många som klarar sig på de summorna (tror dock att jag gör det, men det är ju tack vare att vi är två).

      Radera
  5. Väldigt mycket igenkänning i inlägget.

    Jag har väl själv tidigare kommit runt problemet med att säga något i stil med "fattig student du vet", men det funkar inte riktigt nu när man har heltidsjobb, tro mig jag har testat :P då fick man direkt mothugg på att man fortfarande inte är student och att man förväntas anamma den sedvanliga lifestyle inflation.

    Är ytterst selektiv vilka jag väljer att prata privatekonomi med då det så lätt kan bli dålig stämning som många i kommentatorsfältet säger. Tror fru EB skrev något inlägg om hur hon försöker snappa upp om någon av hennes vänner är intresserade av sparande och på den vägen försöka öppna upp dialogen. Att bara peka på någons dåliga beteende är nästan aldrig uppskattat.
    /A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det är säkert en smartare strategi egentligen. Det är bara det att jag tycker det är sorgligt att det ska vara så. Jag har ju massor med personer som känner och ser mig mycket nog att de skulle kunna påpeka skit som jag säkert aldrig ens reflekterat över. Jag önskar de gjorde det. Men det kommer de ju inte göra på grund att "man inte gör så" i Sverige. Jäkla skit.

      Radera
  6. Intressant ämne. Jag tror att intresset funnits i familjen så pass länge att det varit tydligt för vänner att jag förstår mig på det jag pratar om. Därför har folk ofta kommit till mig för spartips eller investeringstips. Sedan så har du rätt i att man drar sig för att komma med reprimander eller tips till den som inte frågar utan i mitt fall har det nog handlat om att jag varit tydlig med att det är ett intresse. Så söker sig folk till en separat helt enkelt. För en öppen diskussion kring privatekonomi i grupp är, konstigt nog, inte något som händer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som en klok överlevnadsstrategi. Det som lätt blir en utmaning är ju att man bryr sig om de man älskar. Och då vore det himla skönt att kunna hjälpa varandra att nå ett bättre liv, eller? Jag kanske bara låter som ett Jehovas vittne nu.

      Radera
  7. Igenkänning på detta och jag tar heller inte upp privatekonomi med vänner, kollegor och familj. Dock brukar jag tänka att man ska vara försiktig med att döma andra för snabbt och avfärda alla runt fikabordet som typiska Svensson-slösare. Det finns en växande rörelse av minimalism och FI och man vet inte vilka "hemlisar" de sitter och ruvar på. Fan, jag sitter ju med där själv runt fikabordet och protesterar inte när flosklerna flyger. Skulle inte förvåna om några fler tyst inte håller med. Men nu är det ju så att "flosklerna har företäde", man vill ju inte uppfattas som en snåljåp eller vara den som knäpper sina värderingar på någon annans näsa. Framförallt på jobbet (om man är intresserad av karriär). Mellan vänner och familj kan jag dock tänka mig att det kan funka för vissa att ha dessa diskussioner, men risken är att ordet sprids vidare till andra som är missunnsamma och som börjar prata illa om en av avundsjuka (som en The S... ovan beskriver) /H

    SvaraRadera