Tacksamhet och ekonomiskt oberoende

Innan jag kom in på resan mot FIRE drevs jag väldigt starkt av en önskan om mer. Jag ville ha högre lön, mer pengar, större boende, fler saker (notera att jag dock startade från en rätt basal nivå jämfört med många i min närhet) och fler aktier. Någonstans tror jag att det i grunden är ganska bra att vilja förbättra sin situation och det är nog ganska vanligt att man går vidare till nästa steg när väl man uppnått något. Jag minns en större löneförhöjning min man fick, tror den var på över 5000 och vi var väl nöjda över den säkert i en månad eller så. Sen hade vi vant oss och tyckte att den var för låg i förhållande till utbildningsnivå och kollegors löner.

För mig handlar FIRE om mer än bara en massa pengar, hårdsparande och sparsam livsstil. Det handlar även om att fokusera på det som är bra och det man har. Någonstans tror jag att det lett till den allra största ekonomiska besparingen hos oss. På något sätt har vi (iaf jag, man och barn är inte lika bra på detta) lärt oss att uppskatta det vi har. Vi har också lärt oss att se det positiva i olika situationer. För någonstans är det faktiskt så att det finns rätt mycket att glädjas åt. Rent konkret kan det betyda att jag när jag är irriterad på att det är trångt, stannar upp och påminner mig själv om att det finns folk som inte har ett eget hem. Ibland brukar jag också ta upp bilder från en resa till Afrika och de boenden jag såg där. När det ligger kläder överallt och det finns så mycket tvätt att jag bara vill kräkas brukar jag försöka vara tacksam över att vi har så mycket kläder att vi inte behöver köpa något nytt på länge. Och att vi har mycket fint att ta på oss, samt slipper frysa. I grund och botten tycker jag att det här funkar väldigt bra och det är därför något jag försöker använda mig av dagligen, men det finns ju också vissa problem.

Jag tycker till exempel att det är svårt att få mitt barn att tillämpa detta. Hur mycket jag än pratar med ungen om att mat inte är äcklig och att det finns barn som inte har mat så slutar hen inte klaga på vissa rätter. Hur mycket jag än förklarar att vi ska vara glada för de Bamse-böcker vi har och att vi inte kan ha alla så slutar hen inte prata om alla böcker vi inte har. Och hur mycket jag än pratar om att vi ska vara glada för allt lego vi har så är det ändå aldrig tillräckligt. Särskilt efter ett besök hos vilken annan unge som helst i samma ålder.

Jag tycker också att det är svårt att komma ihåg det här när jag är på min arbetsplats och kollegorna pratar om lön, resor, eller sina hus. Då glömmer jag bort att allt inte är som det verkar och att deras livsstil har sina nackdelar. Jag jämför också ständigt folks livssituationer med min egen och kan till exempel bli irriterad på att kollega X som är så inkompetent tjänar tre tusen mer än jag, eller att bekant Y med sin låga utbildningsnivå lyckats så bra yrkesmässigt, eller att kursaren Z med sämst betyg fått högsta befattningen. Det finns mycket att vara avundsjuk på och det är lätt att dras med i det. Men någonstans tror jag ändå att tacksamhet är nyckeln till att både minska konsumtion och kunna fira de framsteg man gör under det maratonlopp som ändå resan till ekonomiskt oberoende är. För om vi är tacksamma, och allra helst lyckas involvera hela familjen i det, tror jag att vi lättare kan ställa om till ett enklare liv och att vi kan njuta av allt som är bra (inklusive framsteg) under resans gång.


Utövar du tacksamhet i din vardag? 



PS. Jag vet att jag har lite väl höga förväntningar på ett förskolebarn. Jag har full förståelse för att små barn inte kan relatera till barn i Afrika, men tycker ändå att det är jobbigt. Jag vet inte heller om det här kommer lösa sig av sig själv med tiden, eller om jag faktiskt måste jobba lite mer på barnets fostran för att ungen ska bli tacksam.