onsdag 7 november 2018

Varför jag hatar mitt jobb

Jag önskar att jag kunde påstå att jag är en sån där som eftersträvar frihet trots att jag älskar mitt jobb, alltså bara för att jag värderar frihet ännu högre än mitt härliga jobb. Tyvärr vore det en fet lögn. Jag avskyr mitt jobb! I det här inlägget tänkte jag förklara varför utan att peka ut Robert, Carin och Eva* som alla naturligtvis är riktigt störande kollegor som mitt liv (och arbetsplatsen i mitt tycke) vore bättre utan. Här kommer topp 5 anledningar:

1) Alla dumma, onödiga mail som kommer på daglig basis. Hälften av dem har avsändaren inte ens någon tanke med, utan man mailar runt saker som är totalt irrelevanta för stora massan mottagare. Det kan till exempel stå:

"Tänkte bara säga att jag går hem en kvart tidigare idag, men jag finns på mobilen", "Erik kände sig lite krasslig idag så han stannar hemma och kurerar sig, men kommer sannolikt imorgon" (utsänt klockan 15.49 när de flesta börjar bege sig hemåt), "Kom ihåg att ställa tillbaka kaffekopparna på rätt plats". 

Man kan också få tre mail (skoj!) från samma person om ett och samma ämne, eftersom hen kom på att hen glömt saker som hen ville behandla. När jag väl läst det och försökt åtgärda problemet fick jag snabbt till svar (också via mail): "Äsch glöm det, jag gjorde som jag tänkte från början." Där rök den halvtimmen av mitt liv! Tack!  Jag har också haft glädjen att ha chefer som mailar ut helt irrelevant information och kallar det "veckobrev", "allmän info", "ledningen informerar", men som mest verkar gå ut på att påminna oss på golvet om att vi har chefer någonstans som är VÄLDIGT upptagna och viktiga.

2) Alla dumma möten. Absolut allt ska diskuteras och sällan fattas några beslut. Istället skjuts det upp till nästa möte. På sistone har min arbetsplats dessutom börjat med ännu fler onödiga möten som går ut på att någon ska säga "Jo, det här tycker jag är ett problem. Så jag tänkte visa just hur viktig och smart jag är som kan berätta det för er. Jag har inga lösningsförslag, men det kanske vi kan diskutera tillsammans. Som grupp." Om det inte är sådant vi roar oss med så är det istället någon som pratar om något viktigt som vi alla måste bli bättre på (men som personen missar att vi alla hade varit bättre på om vi bara fått JOBBA istället för att lyssna på hen). Nu kan man tro att jag är särskilt negativ och att de andra säkert trivs mycket bättre med dessa möten. Men icke. Sist var det faktiskt en som somnade. Ja, somnade på arbetstid. I rest my case.

3) Alla gnälliga kunder man kommer i kontakt med. Ibland känner jag för att delge olämplig information för att få tyst på dem: "Ja, jag hade säkert brytt mig om att hjälpa dig om det inte vore för att jag fick missfall igår så jag känner inte riktigt att jag bryr mig om dina problem", eller "Det kanske vore bättre om du likt mig eftersträvade ekonomiskt oberoende istället för att shoppa så mycket. Då skulle vi inte behöva ha det här samtalet."  Det gör jag ju så klart inte i praktiken. Jag får istället nöja mig med att säga att deras problem inte går att lösa just nu och att de får prata med min chef om de har problem med det. En riktigt mesig lösning det vill säga. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag kanske vågat mig på tvåan istället (nej, vem försöker jag lura, då hade jag så klart inte varit kvar där en minut till!)

4) Att man faktiskt måste vara där på fasta tider. (jag vet att jag låter som en bortskämd 90-talist när jag skriver det här, men det är faktiskt jobbigt!) Jag har ett jobb som är flexibelt jämfört med typ en sjuksköterskas eller busschaufförs, men jag måste ändå vara där ungefär samma tider varje dag. Jag måste dyka upp. Jag kan inte bara stanna hemma för att jag inte har flyt eller har en dålig dag. Jag förstår att det är vardag för i princip alla med fasta jobb, men jag hatar det. Jag vill kunna stanna hemma om jag har ont i huvudet eller känner mig totalt okreativ, men det går inte. För det är bara sånt man inte gör. Klart folk gör det, men då kallas det "sjukdom" och så kommer man tillbaka innan man måste uppvisa läkarintyg. Jag gör inte sånt. Jag bara fortsätter dyka upp. Jag bara önskar att jag slapp.

5) Semesterplanering. Det hör samman med med punkten ovan, men jag gillar inte att jag inte kan åka på semester som jag vill och jag gillar inte att komma överens med mina kollegor om när jag får ha semester under sommaren. Jag jobbar på ett sånt där ställe som enligt ovan nämnda ledning måste vara bemannat, fast det egentligen inte måste det. Det leder till att om mina kompisar Robert, Carin och Eva vill ha semester just vecka 44 så får inte jag det. Det leder också till att jag måste ha god framförhållning för att hinna få semester beviljad innan dem. Det leder därtill till stora diskussioner om vems behov om julisemester som är störst. Jag vinner aldrig.**

Är du en sån där som älskar både ditt jobb och frihet? Var god berätta hemligheten. Om inte, berätta gärna ändå så att jag känner mig mindre ensam. 




*Som den goda mycket bättre kollegan jag är så heter de naturligtvis inte så på riktigt, men de finns där och förpestar min vardag. 
** Jag noterar att min idol Fru EB beskrivit mig som kortfattad. Det visade sig inte vara fallet när jag behandlar min underbara arbetsplats. Jag beklagar detta! (har lånat dina * också, fiffigt!) 

14 kommentarer:

  1. Åh Jag förstår excis vad du menar!! Jag avskyr att behöva dyka upp en viss tid men gör det varje dag trots feber till och med! Eftersom Robert och Karin är så blää tittar jag ibland på andra jobb men jag har insett att det varken är kollegorna eller just min arbetsplats som är problemet.jag är tämligen övertygad att det finns puckon till chefer och meningslösa mailkedjor som snurrar runt med 'ta bort mig från maillistan, tack' (arbetar kommunalt och det är titt som tätt ngn Agneta som inte kan hantera gruppmail utan mailar hela kommunen med info om att Olle bjuder på fika nästa APT) Min strategi är att försöka tänka 'Livet handlar inte om hur en har det utan om hur en tar det' och att inte engagera mig så mycket.. Det känns lite lättare att komma dit om jag tänker att Ja ja, nu gör jag mitt och så får de andra göra sitt. Det hjälper också att tänka på vilken consumer sucka Karin är och vilken liten människa hon egentligen är! Så, du är inte ensam! Tack för en ny kul blogg! /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att jag inte är ensam! Det där med fika-mailen var riktigt spot on. Får sånt hela tiden och det roliga är att man sällan behöver känna till sånt i förväg ens om man är bjuden. Men alla vill alltid vara så delaktiga och inkluderande att de skickar en massa onödig info.

      Jag håller helt med om att det nog är lika överallt. Jag trodde tidigare att detta främst gällde viss sektor, men nu har varit på en del olika arbetsplatser själv och har tagit del av en massa bra blogginlägg från FIRE-communityt som lärt mig att det är ganska likadant överallt. Jag tror att både offentlig och privat sektor har sina Agnetor, Robetar och Karins. Därför är sannolikt enda hållbara lösningen att slå sig fri (eller prova din snälla version att inte låta det störa en). Jag ska försöka anamma ditt sätt i väntan på att nå min lösning. Det är trots allt ett tag kvar till FIRE för mig.

      Radera
    2. haha mail om fikat, det är precis likadant i privat sektor. Varje onsdag är det onsdagsfika och man får då på mailen en liten "teaser" om vad det är för fika som bjuds på, och någon rolig kommentar i stil med, "brownie 4/5 solar". Totalt irrelevant information i min bok.

      Gillar verkligen Annas kommentar ovan om att se det humoristiska i det och att sänka engagemangsnivån över dessa grejer.
      /A

      Radera
    3. Ja, vise Anna får nog bli min andliga ledare. Har försökt anamma hennes tankesätt, även fast det är svårt. Du sannerligen en late bloomer vad gäller kommentarer. Jag beklagar att jag inte sett detta, A. :)

      Radera
  2. Jag hatade också mitt jobb. Därför gjorde jag så här: Jag såg till att leva väldigt billigt (flyttade till och med) för att öka mina valmöjligheter. Jag sparade ihop till en FU-fond på banken. Sedan sa jag upp mig, gick en kortare utbildning och bytte till något som intresserar mig, med kollegor som är bra. Idag jobbar jag två dagar i veckan och visst, det har sina nackdelar som alla jobb men jag har sett till att maximera fördelarna.

    Jag menar inte att vara taskig nu men när jag läste dina två senaste inlägg kan jag inte låta bli att tycka att du själv ser dig som ett offer när du beskriver hur du hatar ditt jobb. Jag är nyfiken på vad du gör för att förändra situationen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för din kommentar!

      Jag förstår absolut att du funderar på det när du läser inlägget. Jag har två svar på det. Det första är att jag inte skrev det här för att påvisa att just min arbetsplats är hemsk, utan för att jag tror det är ungefär lika på de flesta ställen. Jag hade velat länka till ett bra inlägg av Fru Efficient Badass, men hittade tyvärr inte inlägget trots flera försök. Hon skriver i alla fall om vad hon inte saknar med sitt jobb och det visade sig vara liknande problem jag har. Jag har jobbat statligt, privat och kommunalt och problemen har varit liknande på alla ställen. Min poäng är därför att det suger att jobba ganska generellt. Iaf på en arbetsplats med andra människor att ha i åtanke. Det är kanske annorlunda om man är mer självständig, till exempel egen företagare. Men jag tror inte att livet som anställd är riktigt för mig och det är en stor morot till FIRE.

      Mitt andra svar på frågan är att det inte vore så spännande för er att läsa om mina samtal med Robert om förbättrad kommunikation, mitt aktiva jobbsökande eller samtalen med chefen om förbättringsförslag. Det hade inte varit lika spännande läsning för er tänker jag och därför skrev jag inte om det i inlägget. Men det är klart att jag gör saker!

      Jag ska nog däremot skriva något om hur jag ska gå vidare längre fram och förhoppningsvis får jag lite förslag då från er läsare :)

      Radera
    2. Jag är helt med dig på att anställning inte är det optimala. Och jag vill uppmuntra till att det är lättare än man tror att ta klivet till en friare roll. Det finns egentligen ingen anledning att stå ut i en väldans massa år innan man blir FI.

      Radera
    3. Samtidigt tänker jag att Frihetsmamman är rätt ung (under 30 va?) och det kanske kan vara bra att "bita ihop" åtminstone några år under ordnade former - lite tjänstepension in och ganska "lätta" & riskfria pengar och hen kan lägga energi på att skala lökar privat. Katarina du har ju haft ganska lätt att hitta uppdrag och har en tydlig talang inom ett visst område. Jag hade - särskilt inte i Frihetsmammans ålder - vetat vad min frilansprodukt hade kunnat vara.

      Jag känner naturligtvis igen mig i allt du beskriver i detta inlägg (mitt inlägg du letade efter är detta https://efficientbadass.blogspot.com/2018/10/alligatorer-och-kattungar.html) och jag kan tycka att det är så, pardon my frecnh, jävla befriande att kunna ta bladet från munnen och diskutera de här sakerna med andra fellow humans. Ja gnälla rentutav. För arbetslivet är dessvärre fyllt av alligatorer av exakt de ingredienser som beskrivs ovan. Mitt sista ryck start-upen var ett sätt att testa något helt annat för att se om det blev bättre. Aningens, för en start-up lägger inte 80% av tiden på livsdränerande möten och fikaraster, men kvar fanns kundjävlarna (what's wrong with them? Får de inte ligga eller vad?) och inrättelsetiden (eller vad man nu kallar det inom den öppna kriminalvården - eller som det heter i yrkeslivet: "arbetstider") och därtill kom en ny alligator som hette cash flow jätteliten och sen fick jag lyckligtvis kicken. Men poängen är att det hade ändå inte varit värt det, även om de lyckats få in mer deg. Att vara frihetsberövad måste per definition vara sämre än motsatsen nämligen att INTE vara frihetsberövad. Länge trodde jag att jag började bli sinnessjuk eftersom det verkade som att bara jag såg ett problem i detta men iom FI(RE)-communityn inser jag att jag inte är ensam. Fortsätt ösa Frihetsmamman, censurlöst!

      Radera
    4. Åh, tack för såväl stödet som länken! Jag höll på att bli tokig när jag letade. :) Håller med om att frihetsberövandet är det värsta (haha, vilken jäkla liknelse!) och det är nästan som att man inte kan uttala de orden högt i verkliga livet. Jag är SÅ tacksam för allt du, alla andra bloggare, poddare och twittrare därute har gjort för att få mig att känna mig mindre som en alien. Det är ovärderligt.

      Radera
  3. Det där var ju klockrent beskrivet. Alla ställen har sina problem och klart det är bättre och vara fri än frihetsberövad :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Frihetsberövad", jag och fångarna. Haha, tack för ett skratt sent omsider!

      Radera
  4. Du satte ord på exakt hur jag känner mig. Jag avskyr alltihop. Vissa dagar är bättre men för det mesta är det fullkomligt vidrigt.
    Jag har sagt upp mig efter mycket funderande och söker nu mitt drömjobb (jag hoppas fortfarande att det finns nånstans där ute).
    Jättebra text, verkligen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittat inlägget såhär sjukt långt senare. Hoppas jobbletandet gick bra och att du nått andlig frihet ;)

      Radera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera