Hur vill jag egentligen leva?

För mig har ekonomisk frihet haft en hel del fördelar sedan tidigare, men under den här sommaren har jag fått betydligt mer klart för mig vilka fördelar en god ekonomi kan ge. Jag har nämligen fått det väldigt klart för mig ungefär hur jag vill leva.

Jag tror att jag redan som barn fick frågan vad jag skulle göra om pengar inte spelade någon roll, kanske i samband med gymnasieval eller dylikt, och jag minns det som att jag inte hade ett vettigt svar på det alls. Så jag gjorde det enda vettiga och sökte den utbildning mina föräldrar valde åt mig. Ett icke-val med andra ord. Trots sur börs är det svårt för mig att inte redan börja inse vad befintligt kapital skulle kunna göra för mig, särskilt eftersom vi definitivt klarar oss på enbart en inkomst. Lite ledighet, lite bokläsning, lite vila och lite matlagning har givit mig insikten att jag vill göra något med mina händer. Något som skapar ett konkret värde och inte kräver att jag lämnar mitt hem (dock inte detta hem som jag gladeligen lämnar).

För att konkretisera det hela så tänker jag mig att min familj ska bo på landet med viss mark och utan ett enormt bostadslån, att vi ska få stöd av kapitalförsäkringen och att jag ändå producerar något på mina egna villkor. Det är viktigt att vi inte är beroende av någon inkomst, för då tror jag inte att jag kan göra det med glädje. Efter att Fri2032 sålde REKO när vi sågs på CampFI har jag blivit helt såld. Jag tänker mig att ett liv som småskalig producent av till exempel honung eller grönsaker skulle kunna vara något för mig. Jag inser dock att jag kommer behöva förbereda mig på rätt många sätt. Jag kommer behöva flytta till en lämplig plats, köpa en gård, få det att fungera med skola och arbete för övriga familjen. Dessutom kommer jag behöva läsa på om odling och bestämma mig för i detalj vad jag ska rikta in mig på. Därtill tillkommer det där lilla med att jag behöver få ihop ett par miljoner till i min KF.

Mina idéer kanske låter lite konstiga. Men det är ofta så det börjar. När jag pratat med mina REKO-producenter så är det inte ovanligt att de haft högintensiva arbeten som typ ingenjörer och bara ledsnat, eller att de till och med flytt sina trånga (västeuropeiska) hemländer och helt börjat om på nytt på den svenska landsbygden. Nyligen läste jag till och med om ett holländskt par som fått för sig att flytta till Sverige och göra glass. De framstod som galna, men så vitt jag förstår så funkar deras verksamhet bra.

För att summera så känns det som att jag börjar förstå ungefär hur jag vill leva. Det ideala vore ett långsamt liv, som präglas av slow growing, slow baking, slow cooking och dylikt. Tänk att leva i en värld där kanelbullarnas formande får ta sin tid och där man kan rulla köttbullar för hand i flera timmar. Där vill jag vara. Där är jag inte nu.

Vet du hur du vill leva? Är FIRE en drivkraft för att komma dit? 

Är kläder pengar ner i sjön?

Flera av mina bloggkollegor har skrivit spännande inlägg om klädkonsumtion, såväl deras egen som normen enligt Konsumentverket. Jag minns inte exakt hur stora summor det rör sig om som en normal familj lägger på kläder, men de är väldigt mycket större än jag hade förväntat mig. Det här inlägget ska dock inte handla om kostnader för plaggen, utan snarare om vad vi gör med dem. För under Miljöpartiets dag i Almedalen nämnde språkröret att snittplagget bärs 10 gånger innan det kastas. 10 gånger. Kan ni fatta?

Den spontana tanken jag fick därefter var att det måste handla om antal gånger folk har på sig ett plagg innan det tvättas. Den tanken försvann ganska snabbt när jag insåg att inte ens jag under mina mest extrema försök att minimera tvättandet lyckades få ner det så mycket. Det betyder alltså att folk faktiskt på riktigt köper kläder som de inte använder, eller använder väldigt sällan. Nog allt kan jag erkänna att jag har en del klänningar i min garderob med lapparna kvar. De allra flesta är rätt nya, men till exempel en klänning jag köpte för ett halvår sedan och som jag inte riktigt kan ha i ärlighetens namn, lär jag inte heller kunna ha än på ett tag. Det drar ju ner snittet så klart. Men sedan så tänker jag på typ alla andra klänningar jag har. Klänningar som bara i sommar har använts åtminstone 10 gånger redan och som jag ser på alla sommarbilder  under mitt barns livstid. Jag har alltså även en hel del plagg som använts minst 100 gånger, kanske närmare 1000 till och med. Så helt igenom dum är jag inte.

Jag och mannen har i sommar handlat mer kläder än tidigare. För hans del beror det på att han fått ett nytt, mer ansvarsfullt jobb och för min del att jag faktiskt haft en hel del kläder på jobbet med hål i. Jag har också insett att en pinsamt stor andel av mina kläder har köpts av mina föräldrar, alltså innan jag fick studiebidrag (!!!) och började handla dem själv. Jag har därför uppgraderat mig något, men som Onkel Tom konstaterade för några år sedan så funkar det ju faktiskt att gå omkring i trasiga kläder. Egentligen bryr jag mig så lite om vad jag har på mig att jag nog kan gå till jobbet utan att notera att mina kläder är trasiga, eller ut och in, och det säger nog en del.

Det som är fascinerande  är att det när det kommer till kläder blir väldigt tydligt att snålhet, FIRE och sparsamhet kan gå himla bra ihop med en miljömedvetenhet. För om det är så att vi bara använder våra kläder i snitt 10 gånger, hur stor skillnad skulle det då inte göra om vi dubblerade detta till 20 gånger? Betydligt färre plagg skulle då (sannolikt) tillverkas och väldigt många kronor sparas i hushållen. Tänk om en barnfamilj köpte hälften så många plagg? Skulle inte det boosta sparkvoten rejält?

Apropå det så har jag insett att min sparkvot är under all kritik i år så jag har dubblerat mitt autosparande i fonder. Nu jävlar ska det bli bättring.  Kanske skulle snittpersonen kunna göra detsamma om den började använda sina kläder lite mer? Eller vad tror ni?

När pengar gör en rädd

Jag tror att jag nämnt att jag är bosatt i ett ganska fint område där folk generellt sett åtminstone utåt sett verkar ha väldigt mycket mer pengar än jag och min man. Fördelen med detta är enligt min man att ingen skulle ha något intresse av att göra inbrott hos oss när det finns så många rikingar att stjäla från, personer som bara skriker ut med sina tyska bilar och pooler att de har just pengar. Nackdelen är att det är ganska lätt att känna sig fattig och det har jag ju pratat en del om förr också. Igår gick larmet till en av de här dyra bilarna och då slog det mig att det måste vara lite läskigt att äga så många dyra saker.

Mitt i ett migränanfall gick ett larm någonstans i närheten. Eftersom jag hade så ont i huvudet försökte jag bara stänga ute ljudet, medan min man gick och kollade vad som hade hänt. Det visade sig vara en dyr bil som skulle flyttas något av en anhörig till ägarna för att det skulle se ut som om ägarna var hemma. Det är lustigt det där tycker jag. För just nu ser vi liknande händelser hela tiden. Folk tror att de kan åka iväg med en stor husvagn eller husbil som normalt står på tomten och lämna kvar en sportbil eller andrabil på uppfarten i ett i övrigt mörkt och stilla hus och så ska inbrottstjuvarna tro att någon är hemma. Jag vet inte så mycket om hur inbrottstjuvar fungerar, men spontant känns det som att de är smartare än så. Jag kan se på ungefär 20 sekunder om ett hus är lämnat för semester i mitt område eller inte. Om tjuvarna tillåter sig ta 10 minuter på sig kan de säkert lista ut samma sak.

Jag har haft inbrott i mitt förråd en gång och fått min cykel stulen några gånger. Det är alltid lika jobbigt, men varje gång jag ska skaffa mig en hemförsäkring slås jag av att mitt lösöre totalt saknar värde. Jag har en dator som har kanske fem år på nacken och en mobiltelefon som var rätt billig i inköp och har några år på nacken, men i övrigt är det mest värdefulla i hushållet typ vår IKEA-säng. Jag tror knappast tjuvarna bemödar sig med att stjäla just den. Ibland kan det ju kännas lite vemodigt. Som när man vill se på en bra film på en bra skärm, eller när flera förskoleföräldrar råkar hamna i ens lilla lägenhet som saknar ordning och rum för barnen att leka i. Men ofta är det också ganska skönt. Som när jag fick ångest över att jag glömt låsa in cykeln i förrådet och min man konstaterar att tjuven gör oss en tjänst om den stjäl mitt ruckel till cykel.

Frågan är hur mycket energi mina grannar (inte bara de med larmet, utan även de andra) lägger på att oroa sig för att någon ska stjäla deras Koi-fiskar, Porschar, Teslor, husbilar, TV-apparater och robotgräsklippare. Jag undrar även hur mycket pengar de lägger på att ha larm, försäkra allt från stöld och ordna husvakter som får det att se bebott ut när de inte är hemma. I och med dessa kostnader kanske det är extra viktigt att fundera på om det är mödan värt att fylla sitt hem med värdefulla prylar. Om man till följd av en bättre skärm, kraftfullare ljud, automatstädat hem och coola och ovanliga husdjur måste oroa sig för att någon tar dem ifrån en är det kanske inte lika attraktivt längre. Eller så är det just det för den stora massan, eftersom de vet att dessa försäkringar ger dem tillbaka prylarna vid eventuell stöld eller skadegörelse. Men för mig som gillar frihet så handlar frihet om mer än att bara vara fri från en arbetsgivare. Jag vill även slippa oro och känna mig fri från försäkringsbolag och fri från eventuella skurkar. Därför ser jag på frihet från kostsamma prylar som särskilt viktigt, på så vis slipper jag känna att mina pengar gör mig rädd.


Tror du att dyra prylar leder till en rädsla att förlora dem? 

Med familjen på FIRE-utflykt

Efter mitt senaste inlägg där jag kanske till viss del drog på offerkoftan något över sommarens stora kostnader kände jag att det var dags att ta tag i mig själv och problemet. Så vad gjorde jag? Jag tjatade mig till att hela familjen skulle gå ut i skogen och göra något produktivt tillsammans, nämligen plocka bär.

Eftersom min familj inte är lika förtjusta i skogen som jag så krävdes det viss övertalning. Jag fick till exempel se till att ta med rikligt med fika, läsk och frukt för att alla skulle känna att det var okej. Dessutom fick jag lova att det inte skulle ta hela dagen att plocka de två liter blåbär som skulle behövas till projektet "blåbärssylt". Trots att min lilla tonåring light (man kan tro det iaf utifrån hur hen uttrycker sig) hela dagen påpekade att "det kan du göra själv!" så följde hen med och var rätt så munter hela tiden. Mannen däremot ägnade första timmen åt att titta på mig och barnet, fota oss och läsa nyheterna på mobilen. Därefter surade jag till, samtidigt som han konstaterade att vi fått ihop mindre än en deciliter på samma tid. Såld av mitt "ju snabbare vi plockar två liter, desto snabbare kommer vi alla hem" valde han därför att hjälpa till. Och han visade sig vara en naturbegåvning.

Lustigt nog så var det efter ett tag han som fick ihop mest, konstaterade att det var rogivande och började prata om "nästa gång vi går hit". Han började även prata om möjligheten att göra marmelad, saft och dylikt varpå jag trodde han blivit riktigt såld. Jag försökte uppmuntra honom ytterligare genom att förklara att vi sparar massor med pengar på att göra egen sylt. Två liter bär, ett paket syltsocker för 16.90 och så har vi runt ett halvårs konsumtion för vår familj. Han påpekade dock vilken timlön han har och sa att det inte var särskilt bra timlön att plocka bär jämförelsevis. Då bemötte jag naturligtvis honom med motfrågor om vad han annars hade gjort som var så produktivt just nu och han fick lägga sig, eftersom han mest hade tänkt läsa böcker. Jag  drog också upp det slitna argumentet att man inte kan mäta insats i timlön om det inte vore så att man faktiskt har möjlighet att tjäna pengar här och nu. För den som läser MI30 så brukar han vara duktig på att till exempel gå en omväg på 30 minuter för att spara 15 kr, eftersom han ändå inte hade kunnat jobba de 30 minuterna och tjäna 250 kr eller vad det nu var han tjänade på sin tid som lönearbetande. Det är ganska sällan man faktiskt kan byta ut sin tid mot pengar om man redan jobbar heltid. Kanske som egenföretagare eller på en arbetsplats med ständigt behov av övertidsinsatser.

Nåväl, jag är mycket nöjd med insatsen. Vi spenderade inga pengar förutom det på syltsockret, vi har rabarber- och blåbärssylt så det räcker till nästa år och jag fick dessutom motion på köpet. Är min man lika nöjd? Nej, tyvärr inte. När vi kom hem efter 3 km promenad  i spöregn visade det sig att han hade runt 30 myggbett över hela kroppen. Jag själv plågades en del av dessa varelser, men ägnade rätt mycket tid åt att slå ihjäl dem under tidens gång. Han hade visst missat den biten och tycks dessutom närmast vara allergisk mot dem. Men, men. Sylt fick vi ju iaf.

Har ni några tips på FI-smarta utflykter eller aktiviteter? 


Uppdatering: Jag har visst också 30 myggbett, jäklar vad jag kliat i natt... 

Varför blir sommaren alltid så dyr?

Så var sommaren och för min del så även semestern här. Trots halvtaskigt väder är jag nöjd och glad ändå, eftersom själva ledigheten i sig är mer värd än solbränd hud. Varje år och trots att jag är långtifrån nybörjare i FI-världen så chockas jag över att jag under sommaren både spenderar så mycket mer pengar och trycker i mig så många  kalorier mer än vanligt. Det här inlägget ska i bloggens anda dock fokusera på pengarna och inte kalorierna, även fast jag kanske behöver mer stöd vad gäller kalorier.

Under de sista dagarna på jobbet innan semestern pratade jag och några kollegor om vad det var med sommaren som gjorde att man så gärna lägger mer pengar än vanligt. På sätt och vis tycker jag sommaren borde vara vansinnigt billig. Låga energikostnader, möjligheter att promenera/cykla till arbetsplatsen, ledighet som möjliggör god planering av måltider och ett helt skafferi i naturen av såväl bär som frukt och kryddor. Det finns kort sagt en massa anledningar till att kostnaderna borde vara låga. Istället pratade flera kollegor om att de kände sig ovanligt fattiga just under sommarens månader. Personligen önskar jag att jag skulle kunna raljera och säga att jag är ett riktigt proffs som inte alls förstår vad de menar, men så är inte fallet. Även jag kan relatera till detta.

Vad är det då som händer? Jo, jag känner för att äta ute i tid och otid och för att slippa  laga mat (trots att jag ju gillar matlagning och borde ägna all min fritid åt det). Eftersom jag inte är helt pantad så väljer jag detta till trots inte att göra det så ofta som jag eller ungen vill, men vi har ätit så mycket på Max att vi har fått alla deras leksaker och nu nästan måste byta kedja (det vägrar dock barnet så lär inte hända) för att få lite variation i krimskramset vi släpar med oss hem. Jag är också hela tiden sugen på indiskt, italienska pizzor och grillat från en uteservering. Detta trots att det är skitdyrt och vi sällan har någon barnvakt. På det stora hela känns det orimligt och jag skäms lite för att jag skriver de här raderna, men ändå är det så verkligheten ser ut.

Jag pratade med en kompis om det här fenomenet också. Hon hade gjort liknande observationer, men berättade också att det för henne inte handlade så mycket om lathet som om att hon ville fira hela tiden. Antingen skulle bra väder firas, eller semestern, eller att en resa närmade sig. Ni förstår grejen. Jag gör det också. Min lunch ska till exempel vara supersmarrig varje dag för jag har ju semester. På jobbet är jag kollegan som har samma linsgryta 4 dagar i veckan för att jag gjorde storkok och ändå inte njuter av lunchmaten. Om jag mot förmodan inte har varit förutseende nog så tar jag hemgjorda köttbullar från frysen och kokar snabbmakaroner. Varför gör jag inte det nu? Jag har ju tillgång till samma köttbullar nu, men istället tycker jag det är rimligt med utemat eller Max för att jag "glömt att laga mat". Inte så klokt.

En annan vän pratade om hur mycket alla aktiviteter på sommaren kostar. Vanligen är barnen på förskolan och vi föräldrar inlåsta på ett kontor. Nu ska vi gå på lekland för att aktivera barnen, på vattenland, äta lunch på stan eller kila på kafé. Listan kan göra oändligt lång och då talar jag ändå inte om sånt som alla vet kostar pengar, typ semesterresan till Gotland, Legoland eller Mallorca. Sånt kostar. Det fattar jag också, men det är nog inte så många som tänker lika mycket på att daglig aktivering även det kostar rätt så ofta. Jag försökte mig på en budgetversion för några dagar sedan och släpade med mig familjen till ett naturreservat med fikakorgen redo. Det var inte jätteuppskattat. Visst tyckte alla att det var lite skoj att komma ut, men den hemgjorda rabarbersaften och delicatobollarna förlorade både mannens och barnets intresse på runt två minuter. Rätt stor skillnad från när vi besökte ett konditori dagen därpå och alla satt nöjda och glada i en timme. Jag tror med andra ord att jag måste försöka ändra hela familjens vanor och beteenden under ledighet. Hur det går däremot, det återstår att se.


Blir din sommar dyr eller är du en sann FI-übermensch?

Har jag drabbats av one more year syndrome?

I samband med att jag började fixa och trixa inför flytt skapade jag och min man en "att köpa-lista". För oss är det något nytt, vi har enbart haft det för att komma ihåg att olivoljan, muskotnöten eller liknande sällanköpsvaror tagit slut. Det vi dock slagits av mängden saker vi tänker oss att vi ska köpa. Det känns lite som att vi inte köpt något alls på 100 år. Hur kommer det sig egentligen?

Om vi bortser från faktumet att vi kommer flytta från mindre till större och därför har fler ytor att fylla (haha, det låter rätt vidrigt, men ni fattar nog vad jag menar) så har vi också problemet att vi dragit ut på alla inköp till max. Nyligen diskuterade jag och Fri2032 detta och hon erkände då att hon likt mig gärna skjuter upp klädinköp så länge det bara går. Jag känner igen mig i det här och började fundera på om det något slags fysiskt one more year-syndrom som vi gör oss skyldiga till. För om grillen, tv:n, sängen, skjortan eller skorna kan duga i ett ytterligare år så kan vi ju boosta sparkvoten åtminstone ett år till. I praktiken låter det jättesmart, men det har också sina brister.

Som nu när vi ska flytta och kollar lite på vad det skulle kosta att köpa den där tv:n vi pratat om i säkert fem år, matberedaren som varit trasig i åtminstone tre år, och en ny cykel i och med att den gamla blev stulen för fyra år sedan så blir det jäkligt dyrt. Till skillnad från Svensson så innebär inte det att vi inte kan köpa de här sakerna, men det innebär att det blir mycket pengar på en gång. Och i en värld där jag präktig som jag är har trott att jag gått runt på under 7000 i månaden och nu måste punga ut runt 30 000 på saker som vi pratat om att köpa i hundra år så känns det som att jag misslyckats. För om vi skulle fördela ut den här summan på ett år blir det ju snarare så att jag har 10 000 kr i kostnader månatligen, vilket är typ 50% mer än jag hade trott. Det blir ju rätt stor skillnad ändå. 

Dessutom så upplever jag att jag kan känna att jag vill köpa mig en finare produkt nu när jag väntat så länge. Hade jag köpt en tv för fem år sedan hade jag sannolikt inte valt en 65 tummare för 8000 kr. Men när jag väntat i fem år extra känns det som att jag måste få en extrastor, extrabra och extradyr produkt. Är det logiskt? För Svensson sannolikt ja. För er? Sannolikt inte direkt. Men likväl är det så jag instinktivt resonerar. 

Har ni er gjort skyldiga till one more year syndrome med prylar? Hur tacklar ni detta? 

Det här med billig mat...

Nu har ju jag förvisso gått och blivit REKO-fantast tack vare en blogg-kollega som man nästan kan anklaga för att jobba för andra sidan (storspenderarna), men detta åsido så tycker jag att midsommarveckan gör det uppenbart att det går rätt bra att vara ekonomiskt klok. Åtminstone för vissa. Vi ska dock spendera midsommar med ett större sällskap där arrangören är allt annat än ekonomiskt klok. I vanliga fall är ju det helt okej, men den här gången ska hon handla och dela upp kostnaden mellan alla gäster. Det i sig är ett initiativ jag gillar, jag tycker det är bra när alla är med och bidrar, men det blir lite jobbigare när den som handlar har svårt att hålla i plånboken. Idag ska jag skriva lite om varför.

När jag ser på midsommar tänker jag mig att den optimala lösningen vore antingen knyt, eller att alla fixar det de själva vill ha. Låt säga att Fri2032 vill ha lyxkorvar från REKO och Sparo vill äta kikärtsbiffar, då är det ju smidigast om var och en får ta med det de vill. Värdparet ordnar en grill eller två som man kan nyttja under dagen. Om vi tänker oss samtidigt att allas vår cava-älskare Fru EB vill dricka sig dyngrak (inte för att hon brukar det, men ni förstår tanken) på alkohol, medan jag föredrar kranvatten som sovit i frysen så känns det ju enklast att hon tar med sig sin cava och jag fixar mitt eget vatten.

Nu är det ju dock sällan så det blir och då skulle man ju kunna tänka sig att en person handlar och alla bidrar med sin del. Det som dock vore idealiskt i den situationen är att man faktiskt planerar menyn utifrån vad som är ekonomiskt rimligt. Jag och knodden käkade till exempel fetaostbiffar (köttfärs 49 kr/kg, fetaost för 10 kr per förpackning) och färskpotatis för 90 öre/kg. Kostnaden för den maten jag gjorde idag blev runt 22 kr och det råkade bli fyra portioner i vår familj. Utifrån att det är midsommarvecka tänker jag att färskpotatis, oavsett om den kokas eller rostas, är ett givet inslag för typ 0 kr. Flera butiker säljer för 1 öre/kg och vi är inte fler gäster än att det borde räcka till oss trots att det ofta begränsas till typ 5 kg per kund och butik. Sen tänker jag mig att man skulle kunna välja ett billigare kött på extrapris. Jag såg till exempel svensk fläskytterfilé (nåväl, kotlett) för 49 kr/kg. Hade man varit förutseende hade man även kunnat handla den för två veckor sedan till vrakpriset 39 kr/kg. För den som gillar sill så finns det ju även det på extrapris på många ställen. Då tänker jag mig att man väljer ett vettigt alternativ rent prismässigt, kanske från Coop för en femma eller 6.90 för Garants på Willys. Jag tänker mig inte att man går in på närköpet och handlar Abbas sill till ordinarie pris. Jag tänker mig inte heller att man bestämmer sig för vilken köttbit man är sugen på och handlar just det på samma närköpsbutik, fast till 10-20 personer. Jag resonerar ungefär likadant vad gäller dessert. I min värld är det inte smartast att ha för utgångspunkt att man ska hitta något exotiskt som man är sugen på att bjuda på, utan snarare något som är gångbart utifrån allergier, är barnvänligt och inte kostar så mycket. Kanske betyder det att det är läge att dumpa den lyxiga midsommartårtan man läste om i Buffé (passionsfrukt:dyrt, vaniljpulver:dyrt, färska ordgubbar på midsommar:dyrt) och istället väljer en hemgjord tårta utan krusiduller eller en kladdkaka med vaniljglass och någon jordgubbe som dekoration.

Jag vet inte hur dyrt vårt firande kommer bli. Men jag har väldigt svårt att tro att värdparet har utgått från annonsbladet när de valt menyn och handlat. Med lite otur kommer det gå på närmare tusenlappen trots att vi inte dricker alkohol, är stora i maten eller tycker det är nödvändigt med fint kött (observera att jag menar detalj, inte ursprung).

Hur planerar ni festmat? Låter ni priserna styra till någon del?