Jag har inte haft något beroende som jag behövt avvänja mig från. Men jag tror att känslan jag hade när den 25 kom första månaden var liknande. Det var svinjobbigt. Jag minns att jag kände mig stressad. Jag kände mig nästan irriterad på världen. Som att någon annan tvingat mig att utsätta mig för detta. Mot min vilja. Jag höll i ett tag, men så småningom kom någon börsdipp (minns inte ens vilken) och jag kunde inte stoppa mig själv från att pytsa in några tusen i någon specifik aktie. Lättnaden jag kände efteråt var total. Men sen följde...ångest. Jag kände mig värdelös som inte ens kunde sluta spara. Ironin i det hela är slående. Man sparar för att kunna sluta arbeta. Men kan inte sluta spara ens när målet är nått och man de facto ska sluta arbeta.
Jag försökte hantera de här känslorna av att vilja spara på alla möjliga sätt jag kunde komma på. Jag började i excel och räknesnurror. Varför då kanske du undrar? Jo, för att ett sparande på 10 000 kr i månaden när man har flera miljoner, spelar väldigt liten skillnad. Jag minns inte exakt, men jag tror att jag kom fram till att om jag fortsätter spara 10 000 i månaden i fem år till så blev skillnaden mindre än en miljon i slutbelopp jämfört med att inte spara alls. Matematiskt kunde jag förstå att det inte var rimligt att skjuta upp ledighetsbelöningen, att det inte var värt det för att ha en miljon till om fem år. Men det tog inte känslomässigt. Vad testade jag istället då? Jag gav mig ett undantag. Jag fick inte spara av min lön, men däremot när jag sålde saker på Vinted. Så vad gör en sparberoende person? Jo, den börjar lägga ut tusen annonser fast det ofta inte ens var lönsamt. Jag la ut saker för 30 kr istället för min vanliga gräns på 50 kr i något slags försök att få in pengar att spara. Och det fungerade. Jag minns inga exakta belopp, men jag vet att jag aldrig sålt så mycket som det här året och då har vi ändå nästan halva året kvar. Särskilt aktiv var jag i februari då jag fick in flera tusen och skickade nästan lika många paket med Postnord. Som av ett mirakel försvann inte ett enda heller. Vilken grej!
Någongång när jag var som mest försäljningsaktiv började min man oroa sig lite för mig. När jag berättade hur lite pengar det gav och han insåg hur ofta jag försvann till postombudet om kvällarna, sa han att jag behöver hitta en ny strategi. Så då ägnade jag mina postombudspromenader åt att klura på hur jag skulle kunna hantera det här på något annat sätt. Till slut bestämde jag mig för vad en klok PT eller hälsocoach skulle ha rekommenderat och började trappa ner istället. Jag trappade ned rätt rejält, men tillät mig ha kvar ett månadssparande på tusen kronor. Jag hör hur bisarrt det låter. Om jag upptäckt att 10 000 i månanden i fem år inte gör någon skillnad, vad har jag du för illusioner om den här tusenlappen i ett halvår? Ja, ni har förstås rätt. Det är skitlarvigt, men det är en strategi för att känna att jag ändå sparar lite grann och tar del av börsens upp- och nedgångar. Och det har faktiskt funkat. Jag säger inte att det är en perfekt strategi, men den är helt okej. Hade jag istället planerat för en definitiv exit hade jag nog byggt strategin på den grunden, men istället gjort en tydligare trappa. Typ spara 8000 i ett halvår, spara 5000 i ett halvår och spara 2000 i ett halvår och sedan sluta spara och sluta jobba. Nu hade jag inte riktigt den tiden på mig och behövde rent krasst få ihop pengar till mina levnadsomkostnader under tiden jag avser studera, så det blev inte min strategi just den här gången. Men jag tror på den.
Så ja, det här med att spara kanske kan bli något av ett beroende. Och inte nödvändigtvis något som det är så himla lätt att sluta med. Tänk på det, innan du slutar jobba.
Tror du det skulle vara enkelt för dig att sluta spara?
Ett lite udda beroende, men jag kan inte med säkerhet säga att jag inte skulle ha samma problem på sätt och vis.
SvaraRaderaJag har börjat spara till buffertkonto istället för direkt in på ISK. Anledningen till det var mest att jag bytte courtageklass och började sluta göra småaffärer. Då blev det rimligare att spara ihop en 50-100k innan överflytt till ISK. Då får pengarna ligga på buffertkontot under tiden.
På så sätt har jag vant mig vid att vara lite mer tålmodig, och jag tror det har gjort det lättare att ha pengar "vilande". Avsikten är visserligen fortfarande att de ska in på ISK:t, men jag tror att det lägre tempot gör det lättare att flytta dem till lönekontot istället om det skulle behövas.
Det fina är att man inte behöver sluta spara för att man har sparat tills att man inte behöver "jobba" (med ett "valigt jobb"). Det är bara bestämma sig hur stor eller liten andel man vill "återinvestera" av det kassaflödet man får... som en säkerhet (mot bl.a. inflation och galna politiker som vill skatta ihjäl befolkningen).
SvaraRaderaDu verkar inte ensam om detta. På många håll ser man ett likartat osunt beteende i bloggvärlden. Tyvärr. Det är ett beroende, som andra beroenden. Det har väl antagligen sin förklaring rent psykologiskt det med?
SvaraRaderaJag känner igen mig i att det kan bli en diffus ångestkänsla kopplat till pengar och sparande någon enstaka gång ibland. Jag tror att det är känslan av brist (istället för överflöd ”abundance” som är en så himla poppis term på internet), att det är så människor som inte lyckats hitta detta ”livshack” med hög sparkvot/låga omkostnader/förmågan av att nöja sig känner jämt och som får dem att göra tvivelaktiga val?
SvaraRaderaJag tänkte på det när jag läste Sparos inlägg idag om Laila 39, att hon måste vara i en så konstant stressad hjärna att hon helt enkelt inte kan se lösningar. Man blir nog lite knäpp av att kroppen får för sig att man själv eller ens barn håller på att svälta ihjäl (fast det i ditt fall (och egentligen inte hennes heller) verkligen inte handlar om det, men hur ska nervsystemet veta det).
Jag skulle verkligen ha svårt för att sluta spara och jag tror också att jag kommer ha svårt att sluta dra in pengar när den dagen kommer.
Vänligen, Hanna