Vad händer om jag blir av med jobbet?

Överallt pratas det nu om artificiell intelligens (AI) och jobb som försvinner. Samtidigt befinner vi oss i en tid där det börjar märkas att företag och offentlig verksamhet försöker bli mer lönsamma och spara pengar, vilket ofta leder till neddragningar och rena varsel. Men i ett läge av privatekonomisk styrka kan det kanske vara bra att bli uppsagd? Eller åtminstone inte dåligt? 

Som av en händelse läste jag i IGMR:s blogg att hans fru varslats, men att det kändes helt okej tack vare deras ekonomiska krockkudde. På min arbetsplats genomförs just nu en stor omorganisation där en del sannolikt kommer bli övertaliga och som alltid när det är mycket oro så byter flera jobb och då särskilt de som är starka på arbetsmarknaden och som har förhandsinformation. Hos oss innebar det att cheferna började röra på sig rätt tidigt, redan förra hösten och på våren, vilket lustigt nog var något positivt för mig eftersom att bli av med dåligt ledarskap visade sig göra otroligt mycket för mitt välbefinnande. Nu är det dock lite orolig stämning på jobbet. Det tisslas och tasslas och jag vet fler än en som räknat LAS-år (jag vet iofs inte riktigt vad som gäller för LAS längre så det konceptet kanske är passé) och funderar på vad de ska göra i den nya organisationen. Samtidigt har arbetsgivaren börjat automatisera en del arbetsuppgifter (för att hjälpa och underlätta för oss förstås!), vilket ytterligare späder på den oroliga stämningen. 

Oväntat nog har jag inte brytt mig det minsta. Jag erkände till och med för en kollega att jag hoppas att de får köpa ut mig för att smidigt bli av med mig. Om grunden i LAS finns kvar står jag nämligen troligtvis väldigt säker, eftersom jag ändå jobbat en hel del år och det har kommit extremt många nya efter mig. För några dagar sedan gick jag därför in på Avanza och kollade min ekonomiska status. Enligt mitt sparmål är jag i mål om ganska exakt fyra år med brasklappen att inflationen gjort mina inplanerade FIRE-siffror något tveksamma. Samtidigt tror jag inte att jag kommer vara helt arbetsfri under mina fria år så portföljen kommer nog inte behöva belastas fullt ut. 

Faktum är att jag nästan ser på arbetslöshet med viss värme. Jag inser att det vore ganska skoj att haka på ett lärarvikariat på 10% som ingen annan vill ha eftersom det är på för låg procent eller ett föräldravikariat på fem månader i något suspekt högkvalificerat jobb som ingen annan skulle våga lämna sina fasta anställning för under så kort tid. Eller varför inte en programmeringskurs eller kommunal kockutbildning? Poängen är att det finns så många möjligheter därute. Och för den som likt mig inte är så låst kring sin yrkestitel eller en hög lön, samt inte har en så stor kostnadskostym så finns det alla möjligheter i världen. Särskilt med några miljoner på banken. Jag läste att en annan bloggare, KtM, får runt 100 000 i utdelningar per år. Vi har ungefär lika mycket pengar men främst i fonder och därför har jag inte tänkt så mycket på direktavkastning. Men enligt 4%-regeln så har ju även jag en passiv årlig inkomst på 100 000 kr. Det är ju faktiskt jättemycket pengar! 

För att komma till någon slags slutsats så känns det som att det är i lägen som dessa som portföljen och den här livsstilen verkligen kommer till sin rätt. För vad kan vara bättre än att få riktigt dåliga besked och inte behöva oroa sig för sin ekonomi? Okej, det finns säkert en massa saker som är bättre, men nog allt är det en enorm trygghet att veta att det faktiskt inte gör så mycket att bli arbetslös. En trygghet som väldigt få utanför den här sfären har. 

Vad händer om du blir av med jobbet? Oroar du dig för det? 

Kan man bli fattig av att vilja bli rik?

Jag har unnat mig Netflix den här månaden. Efter att ha sett färdigt den serie som gjorde att jag betalade 99 kr från början hade jag fortfarande en sådär 28 dagar kvar på mitt abonnemang. Med anledning av detta så började jag söka runt efter privatekonomiska program och hittade serien "Så blir du RIK". Den är lite amerikanskt flummig, men ändå utan en massa religiösa inslag (hittills) och helt okej att slötitta på. Programmet möter ett antal olika individer och par som drömmer om rikedom, men gör ungefär allt fel och ofta så blir de faktiskt fattigare av sin önskan att bli rika. 

Vi får till exempel möta en före detta lyxhustru som säljer ett hus för 2,2 miljoner dollar och tycker det är en bra idé att betala en förvaltare 1% för att hon ska "tjäna pengar" på sina pengar. Hon verkar ganska korkad så även programledaren håller med om att det nog inte är så dumt för henne att få lite stöd, men att betala 1% av kapitalvärdet för det besväret är ju ren och skär kapitalförstöring. Tyvärr fattar inte den här kvinnan det hur ofta hon än får det förklarat för sig och till slut verkar tv-teamet ge upp och låta henne fortsätta vara sjukt korkad i sin jakt på personlig rikedom. 

Det är nog inte många som kan relatera till ovanstående kvinna, men sedan lär vi känna ett par som bland många tveksamma beslut har fått för sig att köpa på sig saker billigt eftersom de tror sig kunna sälja dem dyrare och tjäna pengar. Mannen i familjen är särskilt stolt över en helt ny micro som han tror sig kunna få 60 USD för men bara betalat 17 USD för. Problemet med det? Jo, de hyr ett förråd för 400 dollar i månaden för att förvara prylarna. Programledaren slår ner deras argument rätt fort när han konstaterar att den tiden som paret tror sig behöva för att sälja skiten kostar lika mycket i hyra som de hoppas få in vid försäljning. De kan alltså lika gärna donera sakerna idag och slippa några månader med hyra och därmed gå plus minus noll. Vi är inte lika hysteriska när det kommer till förrådshyrning i Sverige, men jag kunde ändå relatera till situationen. Jag har också en massa prylar som kostar mig energi och som jag varken tar tag i att sälja eller som jag accepterar att helt enkelt donera. Hur rationellt är det egentligen? 

Ett tag in i programmet förklarar programledaren att det är svårt med psykologi och visst är det så. Min man vill till exempel köpa en ny bil eller allra minst en takbox för att vi ska kunna frakta skidor till skidorten och därmed slippa hyra varje år. Problemet är bara att vi åker skidor max en gång om året, men det är lätt att intala sig att det är ekonomiskt smart att äga istället för att hyra och samtidigt glömma bort alla kringkostnader. Vi kanske sparar pengar på våra skidor efter någon säsong (räknat på inköpskostnaden/användningar jämfört med att hyra x antal gånger), men knappast om vi räknar in takboxen eller till och med en större bil. 

I serien får vi även följa ett annat par där det är mamman i familjen som tjänar (svin-)bra med pengar och pappan som är hemmaförälder. Efter ett tag slog det mig att hennes inkomst (som förvisso aldrig räckte till) kanske var tack vare hennes utgifter. Hon såg ut att lägga mycket pengar på sig själv och sitt välmående och jag uppfattade det som att bil och märkeskläder var viktigt för framgången och hennes image på jobbet. Nu avundas jag inte den familjen. De verkade ha det svårare i relationen än vi och gick back varje månad ändå så hon hade inte så mycket positivt från sin höga lön, som jag uppfattade det. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på om jag skulle ha högst lön av alla inom min yrkesroll (det har jag absolut inte idag) om jag inte slösade en massa energi på att baka limpor och vara runt mina barn. Yrkeskvinnan i programmet var hemma en dag med sina barn och var förfärad över hur jobbigt det är, och ibland slås jag av just hur dränerande det är att aldrig få en paus från barnen. Vem vet, mina kollegor som outsourcar städ och matlagning kanske har lyckats få upp sin lön genom god prioritering? Nu vet jag inte vad som är bäst, men klart är att den personliga önskan att bli rikare kan få en negativ effekt. För vissa för att de tror sig kunna köpa sig till besparingar. För andra (som yours truly) genom att de snålar sig till lägre inkomster. Oavsett kan ens önskan om rikedom potentiellt göra en (åtminstone lite) fattigare. 

Har du sett den här serien? Några reflektioner från den eller erfarenheter av att vilja bli rik men göra sig onödigt fattig istället? 

Sparar man pengar med årskort?

Vilken tråkig fråga att inleda ett blogginlägg med för svaret är väl med största sannolikhet "det beror på" för de allra flesta av oss. Men årskortets vara eller icke vara är något jag funderat allt mer på i samband med mina tankar om billiga nöjen. För ett årskort borde väl kunna vara ett svinbilligt sätt att roa sig med träning, badhusbad, nöjesfält eller liknande. Eller?

Vi måste nästan börja med att diskutera mina erfarenheter av årskort hittills. Jag har köpt ett årskort på ett gym i yngre ålder och även ett på det lokala badhuset. Båda köpen var kopplade till arbetsgivarnas friskvårdsbidrag som gjorde att jag inte i praktiken betalade den fulla kostnaden själv. Och kanske bidrog det, men hur mycket tror ni att jag använde dem? Inte särskilt mycket alls. Jag kämpade mig plikttroget till badhuset med barnen ett par gånger (ett barn i taget) medan min man som också hade årskort i samma veva enbart följde med mig och barnen en enda gång i samband med att Mini fyllde år. Jag tror att jag räknade ut att det krävdes minst 30 besök för att man skulle ha sparat på det, något som inte jag (och definitivt inte min man) alltså gjorde. 

Man kan väl säga att det med den bakgrunden var lite småkorkat att köpa årskort på en rätt så lokal nöjespark, med skillnaden att det inte krävs 30+ besök för att det ska löna sig, utan snarare typ tre. Vi fick idén förra sommaren när vi insåg att vi betalat säkert runt 600 kr per person för en dag på ett nöjesfält, men hade kunnat köpt ett årskort för 800 kronor och därigenom sluppit hetsa oss igenom parken på en dag även om det bara hade inneburit att vi delade upp vårt besök på två dagar. Nu har vi av rent öppningstekniska skäl inte haft möjlighet att se om just detta årskort lönar sig eller inte, men när jag satt och försökte planera möjliga besök i parken slog det mig vad det är som är problemet med alla dessa årskort. För själva problemet ligger ju i att det ofta är så att de som har råd att pytsa ut en massa pengar på säsongsliftkort, årskort på djurparker och badhus ofta inte har tid att använda dem. Eller så kanske det finns en del tid på lediga helger (tid finns väl alltid egentligen), men så står man där efter en tuff jobbvecka med störiga kunder och gnälliga kollegor och känner att det sista man pallar göra är att ägna en hel jäkla dag (50% av ens lediga tid i veckan!) på att göra ungarna glada på Liseberg. Och då spelar det ju mindre roll att man köpt hela familjen ett säsongskort à 2295 kronor per person om man inte pallar använda det. 

Precis som vanligt lyckas jag inte skriva ett muntert inlägg, men är inte det här en situation som egentligen ganska tydligt visar på problematiken med dagens samhälle? Eller kanske är det inte ens ett problem, utan snarare en tydlig illustration av hur det ser ut. Lite som ett vykort från 2023 som någon hittar om 100 år eller gör en tv-serie om lika storslagen och fascinerande som Downton Abbey varit för mig. Vi köper saker och kläder som sällan används för att vi jobbar för mycket för att hinna använda dem. En kompis till mig vandrade i höstas med några andra av våra gemensamma vänner och hon var otroligt imponerad över hur tydligt allas personligheter syntes i utrustningen de hade. En av vandrarna hade riktigt bra utrustning och identifierar sig som en person som vandrar, men hade i princip aldrig använt utrustningen för att han inte har tid för det. En annan hade alldeles för dåliga kläder för att han själv inte tyckte att han höll på med vandring i någon större utsträckning, men vandrade naturligtvis betydligt mer än den pryltokige. Det blev kanske en lite lång utvikning, men poängen jag ville göra är att många av oss har större ambitioner än vi har ork och tid för. Och det leder till beslut som att köpa årskort på badhuset men inte gå dit oftare än någon gång per år eller köpa bästa möjliga vandrarutrustning, men aldrig ha tid att vandra. Ironin i det är ju så klart att så länge inte arbetsgivaren står för hundra procent av det där årskortet så gör ju årskortet i sig att man måste arbeta mer för att ha råd att finansiera det. Och då blir det där ekorrhjulet allt mer tydligt. 

Samtidigt tänker jag att ett årskort har potential att vara ett riktigt smart ekonomiskt beslut. För om man har tiden så kan man ju använda det massvis. Låt säga att man gör vad jag borde ha gjort i sommar men inte gjorde, och tar ledigt hela skolans sommarlov. Då finns ju tiden att gå till utomhusbadet, djurparken, nöjesfältet eller vad det nu är och då kanske man därigenom kan hålla sig ifrån dyra resor, restaurangbesök och annat som ofta hör sommaren till. För uppriktigt sagt är ju en sommar för drygt 6000 (tre årskort på Liseberg) för oss ett kap jämfört med en charterresa till Kreta eller ens en vecka på Västervik resort eller valfri stugby på Gotland. Det kräver dock i vanlig ordning lite planering och medhavd matsäck, men det har jag ju skrivit om flera gånger förut. Årskortet kan således möjliggöra minskade utgifter för annat, åtminstone om man faktiskt uppskattar fler mindre upplevelser framför en större. 

Vi får väl se hur det blir för oss med vårt senast årskort. Det återstår ännu att se. Men jag hoppas kunna lyckas bättre att ta tillvara på det än vad jag gjort hittills i livet och jag hoppas att det kan bidra till en fin sommar. Och om det blir en bra grej kan jag inte låta bli att tänka att jag längtar till mer frihet, mer tid och större möjligheter att ta tillvara på diverse årskort i framtiden. För det är något alldeles speciellt med att göra pensionärerna sällskap i badhuset en onsdag förmiddag. Det är för mig en dröm som jag hoppas uppfylla inom inte alltför många år. 

Brukar du köpa årskort? Brukar de löna sig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet och jag hoppas du får en fin 1 maj! 

Att stressa sig fattig

För inte allt för länge sedan skrev Fru EB om tendensen att köra all in när hon ändå var igång och spenderade. Beteendet likställdes med en bulimikers förhållande till mat. Jag kände igen mig, både när det kommer till hälsa och ekonomi. Som en ekonomisk jämförelse så var mars månads kreditkortsräkning på drygt 6000 medan aprils var på över 25 000 kr. Jag har också ofta dagar med över 20 000 steg, men andra med 2000. Efter ett tag in i dyrmånaden så kändes det faktiskt inte som att det spelade någon roll längre. Det här tycker jag är ett intressant fenomen som säkerligen inte drabbar alla. Men vad är det som gör att det blir så här?

Om vi ska börja med det uppenbara, nämligen att det är lätt att känna att en liten hundralapp på konditorifika eller ett par hämtpizzor inte spelar någon som helst roll när man ändå lagt 15 000 på en weekendresa och kreditkortsskulden (som betalas i sin helhet varje månad så klart) växt sig helt enorm så är det uppenbart helt irrationellt resonerat. 200 kr spelar inte mindre roll en månad bara för att jag redan spenderat 25 000, även om min störda hjärna kan intala sig det. Egentligen är det faktiskt precis tvärtom. Om jag redan dragit på mig en skuld som motsvarar mer än min lön innevarande månad så är det ju extra viktigt att den inte blir ännu högre så att jag måste ta SMS-lån för att lösa problemet. Men så resonerar inte min irrationella hjärna, vilket gör att jag måste lära mig att jobba runt det här problemet. Nu låter det som att jag gör mig själv väldigt speciell, men tydligen är det här ett känt fenomen. Jag hittar ingen vettig källa på det, men det har garanterat ett fräsigt namn, och jag vet att jag läst om det i termer av att man enkelt kan öka ett bud på en bostad med 100 000 bara för att slippa budgivning eller skrämma konkurrenterna samma dag som man åker till extra affärer för att maxa rabatten på hushållsosten. En krona är egentligen alltid en krona och 100 000 alltid 100 000, men av någon anledning kan vi gilla att sätta kronan i relation och på så sätt jaga den största rabatten istället för störst ekonomisk besparing. 

Jag har också insett att jag stressar mig till konsumtion. Tidigare har jag skrivit om att vi nu när vi arbetar heltid kan bli otroligt oplanerade och därigenom dra på oss fabriksbrödsköp, hämtmat, och en massa matinköp till ordinarie pris i mataffären, men det är inte det jag menar här. På påsklovet insåg jag att jag blivit en riktig Svenne-banan som vill maxa varje ledig dag och att det leder till onödigt höga kostnader. Det tog ett tag innan jag hajade vad jag höll på med, men i kort insåg jag att jag verkligen känt av att mina lediga dagar är begränsade och att jag därför vill få ut det mesta av dem. Det tråkiga är att "det mesta" allt som oftast innebär konsumtion. Det kan innebära att förbättra en vab-dag genom att passa på att köpa bagerifrukost när jag ändå lämnar Mini i skolan. Eller att klämma in två resor på påsklovet för att verkligen maximera den lediga tiden. Eller kanske att släpa hela familjen på kafé och/eller bio en ledig studiedag eller slumpmässig söndag. För mig är det här fenomenet rätt nytt. Jag har ju varit föräldraledig en massa de senaste 7-8 åren och även jobbat deltid, vilket både gjort att ekonomin varit mer begränsad och att jag haft mer tid. Det är väl egentligen först nu som jag börjat känna mig stressad över att tiden som föräldraledig är förbi och att jag kommer förpassas till kvalitetstid med mina barn snarare än kvantitet. 

När jag väl kommit till insikt om hur mycket jag förändrats blev jag för en stund lite arg. Ni har ju sagt att ni önskar läsa mer om min vardag och för att erbjuda lite av detta så kan jag dela med mig av när jag strax därefter tog barnen på en långpromenad för att storhandla på annandag påsk. Väl i affären blev jag vansinnigt irriterad på brödpriset och bestämde mig för att baka på eftermiddagen istället för att göda Ica. Det glömde jag dock bort helt och hållet, vilket min man tog upp ungefär halv elva på kvällen. Jag svarade glättigt att det inte gjorde något. Vi var ju ändå lediga och kunde dra till bageriet på tisdagsmorgonen och köpa oss finfrukost. Jag gick och la mig, men hittade sedan tillbaka till ilskan över hur mycket jag förändrats. Istället började jag tänka på en kommentar på inlägget Sparbluffen från Micke som tipsade om att jag borde nattjäsa bröd. Så strax före elva på kvällen gick jag ner till köket och satte en deg. Det visade sig ta 14 minuter och nästföljande dag fick mina barn nybakade tekakor till frukost. Det var tydligen jättegott, enligt Mini, och med den stora fördelen att jag på förhand kunde garantera att det fanns bröd som de faktiskt gillar. Ibland är ju tekakorna slut när väl jag kommer till bageriet och framför allt det äldre av mina barn brukar ha mycket svårt att tackla besvikelsen. 

Som ett resultat av detta kommer jag framöver att försöka hitta billiga nöjen med fokus på barnfamiljen. Jag är nämligen alldeles för less på att stressa mig fattig och minska mitt sparutrymme utan någon egentlig ökad livskvalitet. Jag hoppas orka skriva om mina försök och kanske ta en bild eller två ibland. Redan nu inser jag att det med stor sannolikhet kommer vara väldigt basic-aktiviteter, men för en gångs skull så tänker jag att jag gör det för min skull och inte för er. Jag behöver helt enkelt bryta vanan att umgås på kaféer, köpa mig till glädje och ha konsumtion som default-aktivitet. To be continued. 

Har du något förslag på billiga eller gratis nöjen att roa familjen med? Dela gärna med dig av det eller exempel på din egen ekonomiska irrationalitet.  Det uppskattas. 

Att bränna pengar för att det är det alla gör

Den som varit med ett tag vet att frisörkostnaden var något av det första som kapades när jag blev (mer) ekonomiskt medveten. Därför kan det komma som en överraskning att jag faktiskt betalade  för en klippning nyligen. Min man blev kanske mest förvånad av alla, men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle se mer framgångsrik ut inför kommande arbetsintervjuer med en frisörklippning och dessutom att jag genom att gå till frisören igen efter en himla massa år skulle se om jag missat en massa livskvalitet genom att hålla mig borta. Så hur blev det? Kommer jag bli en trogen salongskund framöver?

Nja, det första min man sa när jag kom hem var att han hade kunnat klippa mig så som frisören gjort. Och jag måste medge att jag åtminstone själv hade kunnat göra det. Jag är i och för sig inte så van salongskund, men jag hade trott att de skulle kunna åstadkomma något mer än vad jag själv hade kunnat ordna med Youtube och 20 minuter utan barn. Det hade hon kanske också kunnat om jag hade begärt en avancerad frisyr eller bett henne justera. Nu bestämde jag i princip längden och bad henne göra vad som passade mig bäst och för det betalade jag ungefär 500 kr och det innefattade inte något annat än en vanlig rak klippning. Som en följd av detta är jag tveksam till att jag kommer återkomma inom någon snar framtid och jag är numera övertygad om att jag inte gått miste om någon enorm livskvalitet genom att ha klipp mitt eget hår de senaste sex-sju åren. Nåväl, det är väl skönt att veta. 

Men detta till trots tycker jag faktiskt inte att besöket var helt värdelöst. Även om jag själv inte var så sugen på småprat så visade det sig att min grannkund var otroligt sugen på att prata om sitt eget liv och likaså hennes frisör. Att jobba som frisör måste handla väldigt mycket om konsten att kunna prata om totalt ointressanta saker under väldigt lång tid. Jag minns en gång när jag befann mig utomlands och fick för mig att gå till frisören. Just det faktumet att jag var helt värdelös på det lokala språket gjorde att jag fick för mig att prata som en galning om livet i Sverige för en frisör som säkerligen ägnade större delen av tiden åt att försöka förstå min katastrofala grammatik. Han fick sig en 45 minuter lång utläggning gällande svensk politik, mat, Dalahästar och nog även lite popmusik. Min kompis som satt bredvid mig undrade efteråt varför jag inte bara tog tillfället i akt att konstatera att jag var svensk och rätt värdelös på det lokala språket och därför med gott samvete kunde sitta tyst, men det hade jag inget bra svar på. Än idag tycker jag synd om den där manliga frisören som råkade ut för mig. 

Tillbaka till 2023 så tyckte jag nästan lika synd om frisören bredvid mig. Hon hade en kvinnlig kund som närmade sig 60 år och verkade komma dit regelbundet för färgning och klippning, kanske var sjätte vecka eller så. Hon delade också väldigt generöst med sig av livet som delades mellan villan i det finare området (som jag önskar flytta till, men inte har råd med) och en härlig lägenhet i Spanien. Hon och gubben arbetade båda i Sverige, så som jag förstod det kunde de bara sporadiskt åka till Spanien över en helg nu och då. Jag uppfattade också att vänner och bekanta av någon anledning (ekonomin? klimatet?) numera inte är lika sugna på att följa med dem till lägenheten, vilket var besvärligt för min grannkund. En stund senare gick hon över till att beklaga sig över de höga elpriserna och berättade att hon känt sig tvungen att installera solceller och elda braskaminen hela vintern eftersom det är hopplöst att betala de höga elräkningarna nuförtiden. Frisören instämde i detta och berättade att hon just flyttat till ett radhus och inte alls varit beredd på att betala 5-6000 varje månad i elräkning. Jag vet inte riktigt hur hon lyckas ha så höga kostnader, men något säger mig att elräkningen ändå var ett större problem för frisören än för damen som åkte till lägenheten i Spanien på helgerna. 

Det roligaste med besöket hos frisören var ändå en känsla av att vi gör en massa saker bara för att vi alltid gjort dem. Nu vill inte jag förringa frisöryrket eller påstå att det är helt onödigt, men lite onödigt tycker jag ändå att det är. Vi lägger hundralappar eller kanske till och med tusenlappar på att småprata om elpriserna medan en underbetald kvinna (med största sannolikhet) klipper och färgar våra hår. Nu finns det så klart många som till skillnad från mig går dit och får en frisyr de inte hade kunnat återskapa själva med hjälp av Youtube, men det är ju ändå bara hår. Vi skulle rent krasst kunna göra som min kollega som bara rakar av det. Eller köpa en sax på Apotea för en hundralapp och göra det själva en gång i halvåret. Och då är ju inte frisören ens något extremt exempel. Hur många av oss lägger inte tiotusentals kronor på solresor där vi aldrig ens lämnar hotellkomplexet? Bara för att vi vill ha värme och vila upp oss från jobbet. Det är ju också en ganska märklig företeelse. Det är också märkligt att köpa en massa födelsedagspresenter till en ettåring som inte fattar någonting. Vi var sådana skumma typer som gjorde så med Mini blev jag varse häromdagen när Google delade med sig av ett minne. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag av att större delen av det vi gör som människor beror på andras förväntningar. Och för den som vill uppnå ekonomisk frihet eller kanske till och med oberoende eller FIRE så är det ju rätt besvärligt att känna sig bunden av förväntningar. Nyckeln är så klart att träna bort det där, men frågan är hur lätt det är att varaktigt vara framgångsrik om man samtidigt lever med barn eller en partner som i sin tur också så klart präglas av sin omgivning. 

Brukar du gå till frisören? Har du några sådana där utgifter som känns som att de bara finns där för att de ska det? 

Är det nu vi ska köpa oss en villa?

Den som har varit med ett tag vet att jag tänkt på att köpa en villa rätt länge. Vi var på allvar på väg att göra det 2017-2018, men sen kom vi av oss lite och plötsligt kändes det som att priserna skenat och vi var för sent ute. Delvis på grund av detta skrev jag ett väldigt frekvent läst inlägg om vem som egentligen har råd att bo i villa för några år sedan. Jag har ofta tänkt på mina observationer i det där inlägget och diskussionen som följde efter i kommentarsfältet, men ändå inte helt kunnat släppa drömmen om en villa. Nu är ju folk allmänt rädda, räntorna är höga och bostadspriserna har faktiskt sjunkit något. Är det kanske nu vi borde våga ta steget att köpa oss ett nytt boende? 

Det finns en del aspekter som talar emot. Den allra tyngst vägande sådana är att vi båda är less på jobbet och har börjat fundera på ett miljöombyte. Det skulle kunna vara att flytta hem till någon av våra hemstäder för att bo närmare släktingar som skulle kunna vara barnvakt, eller ett par expat-år utomlands bara för att det är roligt. Min man är mer sugen på att det första alternativet medan jag dras åt det senare. Om vi riktar in oss på det senare så måste inte en flytt vara katastrofal. Vi skulle säkert kunna hyra ut villan, vilket kanske inte ens vore möjligt med nuvarande bostadsrättsradhus. Men det är klart att det känns sådär att binda sig vid ett dyrt lån och sedan inte ens utnyttja fastigheten. Samtidigt älskar jag läget där vi bor nu. Det finns väldigt många barn i området och Pluttens förskola ligger riktigt nära, typ hoppa på ett ben-nära. Likaså ett fenomenalt löpspår som åtminstone min man använder flitigt. Att byta upp sig skulle onekligen också bli dyrare. Nu kanske inte det minskande sparutrymmet stör mig allra mest utifrån att det ändå känns som att mitt nysparande inte gör till eller ifrån, men det är ändå lite jobbigt att öka sina utgifter. Det innebär ju också en permanent (nåja, men åt det hållet) ökad utgiftskostym som kommer finnas kvar även om räntorna går ner. Fyra miljoner ska ju betalas tillbaka någon gång, mer eller mindre. 

Samtidigt är jag vansinnigt trött på att bo i en bostadsrätt. Som nu råkar jag tycka att vi borde höja våra avgifter i förväg trots bundna föreningslån ett tag till, eftersom vi kommer få kraftigt ökade utgifter inom en relativt snar framtid. Men det vill inte styrelsen. De vill ju inte öka sina egna utgifter ännu mer under föräldraledighet, dåliga tider etc. Så vi fortsätter att betala en för låg avgift som med stor sannolikhet kommer behöva chockhöjas snart. Jag är också less på att inte känna mig hemma. Min man är expert på att påpeka att vårt boende bara är tillfälligt så han vill inte att vi ska göra om något, investera några större belopp i boendet eller lägga så mycket energi på stället. Det gör att många besökare tror vi är nyinflyttade när de går husesyn. Men ja, det var ju några år sedan vi flyttade in. Och vi har fortfarande inte fullt möblerat alla rum.

Jag längtar inte bara bort från saker, utan även till. En större trädgård istället för vår gräsplätt vore härligt att ha nu när våren närmar sig och det förhoppningsvis ska odlas en massa. Jag längtar också till ett ordentligt gästrum som släkt och vänner kan känna att de trivs i. Jag längtar till sovrum utan papperstunna väggar där vi inte hör varandras minsta andetag. Jag längtar till ett garage där bilen kan stå eller åtminstone till att ha ett eluttag i anslutning till bilen så att vi skulle kunna använda motorvärmare eller köpa en elbil och ladda hemma. 

Men åter till det här med ekonomin. Det tar emot att låna så mycket pengar som krävs. Känslomässigt, logiskt, FIRE-istiskt. På väldigt många plan med andra ord. Jag tycker inte att det känns ansvarsfullt att ha en boendekostnad på 20 000 kr eller mer med våra rätt så normala löner. Hade någon köpt huset åt mig hade jag inte skrämts av potentiella takrenoveringar eller höga elräkningar, men att dra på mig en så hög fast kostnad för lånet gör att viss risk finns att jag skulle kissa på mig vid alltför jobbiga besked från riksbanken. Och det är ju inte roligt. Frågan är om det någonsin kommer kännas annorlunda? Vi tjänar ändå några tusenlappar mer nu än vad vi gjorde 2018, men jag tycker mentalt ändå inte att jag är redo mentalt för att ha så mycket högre utgifter än vad jag hade som student. Vi har ju det så klart, men jag tycker fortfarande att målsättningen borde vara en riktigt låg kostnadskostym som kan bantas ännu mer vid behov. Vi kan ju sluta ha streamingtjänster igen. Vi kan sluta äta eko-kött och hålla oss till baljväxter. Vi kan sälja vår gamla bil och köra kommunalt och cykel genomgående. Men det där lånet ska ju betalas oavsett. Och rent krasst så är vi inte i position att radera lånet helt ens om vi säljer av allt vårt börskapital, vilket känns läskigt. Det har varit oväntat skönt att dividera med banktjänstemän om att vi kanske lika gärna kan göra en Cosmonomics och nolla bolånet. Det är inte många som kan det, menar jag. Så ja, det är en tuff nöt att knäcka. Och det handlar väldigt lite om vad vi faktiskt behöver utan mer om villhöver. Det gör det svårare att motivera. Hade vi behövt en ny, bra bil för att kunna pendla till drömjobbet eller en båt för att kunna hälsa på mormor så hade det nog känts lättare. Men nu tar det emot. Så till den grad att vi nog faktiskt fortfarande inte tycker oss ha råd att egentligen köpa oss en villa. Tråkigt, men så lär det förbli. För om inte inflationen sänker priserna med mer än 5-10% så finns det inte så mycket mer att hoppas på utan vi får leva med att vi inte är familjen som känner oss rika nog att bo i en friliggande villa. 

Vad ska till för att du ska acceptera en högre belåning? 

Sparbluffen

Jag läste för några veckor sedan ett inlägg från Fri2032 som väckte en massa tankar. Hon konstaterade att det för närvarande inte är så himla roligt att ha en sparblogg, eftersom hon de facto inte sparar några pengar. Jag sparar pengar. Faktiskt till och med rätt så mycket, men det är i kronor och ören inte mer än 2018 och jag tjänar faktiskt ganska mycket mer nu än då. Men jag känner mig inte ens sparsam längre. Faktum är att jag känner mig mest som folk. Det gör att jag i sparsammanhang känner mig lite som en bluff.  Så vad är det egentligen som har förändrats? 

När jag läste det här inlägget från Fru EB så slogs jag av det igen. Hon tar upp hämtpizza som en abnormitet. I kommentarsfältet får hon medhåll. Vi åt hämtpizza senast i fredags och det är i ärlighetens namn väldigt normalt förekommande i den här familjen sedan vi båda började jobba heltid. I fredags berodde det på att min man vabbade och inte på egen hand kunde komma på vad vi skulle äta och jag drog till jobbet och lämnade honom ensam i det. Gången innan berodde det nog på min egen lättja, sannolikt i kombination med en av mannens tjänsteresor eller egen sjukdom. När de chockhöjde priserna någon gång förra året har jag för mig att jag höll mig borta i protest i några månader, men jag föll tillbaka till sist. Och jag reflekterar inte ens så mycket över det. Man måste inte köra all in. Vi brukar fortfarande dela på två pizzor allt som oftast, eftersom min man inte är så överförtjust i pizza och inte blir ledsen om vi andra är superhungriga och han får komplettera med något annat. Men i takt med att framför allt Mini bli äldre så lär det bli aktuellt med en tredje pizza och en ökning i kostnad med 50%. Verkligen inte så ekonomiskt för lite bröd och ost. 

Mina kollegor brukade göra sig lustiga över allt mitt hembakade bröd. Men jag måste vara den enda som i inflationskrisen slutat baka bröd. Jag orkar det alldeles för sällan. Och det är något som brukade kännas ungefär lika naturligt som att borsta tänderna. Inte ens när jag vabbar kommer jag mig för att göra det. Fast jag vet att det är både ekonomiskt och väldigt mycket godare. Jag gillar verkligen inte Skogaholmslimpa och Polarbröd egentligen. Dumt med andra ord. 

I helgen sålde jag en grej. Det var nog det första jag lagt ut till försäljning på ett år eller så. Jag tappade helt lusten efter att PostNord slarvat bort ett paket sist jag försökte, vilket kostade otroligt mycket tid och energi för mig som säljare. Det gick faktiskt jättesmidigt den här gången, sannolikt på grund av att försäljningen inte inkluderade PostNord och köparen var en helt normal person som kunde klockan och hade en telefon med Swish. Men försäljningen inbringade en femtiolapp. Dagen innan hade jag köpt nya kläder för 1397 kr. Det bara slog mig återigen att det hade varit lättare att inte ge med mig när Mini tjatade om en ny tröja för 150 kr dagen innan än att sälja en pryl för en femtiolapp. Jag har massor att sälja, framför allt alla mina tygblöjor som garanterat går att sälja och har ett bra andrahandsvärde. Men att ta 100 kort, beskriva skicket på alla grejer och boka frakt med ett fraktbolag som kanske eller kanske inte faktiskt levererar varan känns inte jättelockande. Inte så himla ekonomiskt smart här heller. 

När det kommer till matlagning känner jag mig också ganska bluffig. Förra veckan åt vi kött sex av sju dagar, och det är ju inte ens billigt kött vi köper utan ekologiskt och svenskt. Och det var inte jättelångt ifrån att även söndagen blev en dyr kötträtt, eftersom min man fick för sig att det vore roligt att grilla. Men jag fick honom på andra tankar när även han insåg just hur mycket kött vi konsumerat under veckan. Vad hände med ärtsoppa och linsgrytor? Bara för att straffa mig själv tror jag bestämt det får bli en sådan här ikväll. Apropå mat så blir det inte så många besök i mataffären. Jag har inte helt klart mig om det är till vår plånboks fördel eller nackdel, eftersom jag tycker mig märka att det ofta smyger sig ner en godispåse när jag ska handla extrapriser på Coop en vanlig tisdag. Men förut brukade jag nog åtminstone fixa tre olika affärer i veckan när inte Corona begränsade mina shoppingmöjligheter. 

Så vad ska bloggen handla om? Ska jag vara uppriktig och skriva som det är, att börssvängningar har betydligt större effekt på mitt kapital än huruvida jag plockar upp pantburkar och håller mig till en strikt vegansk kost? Eller att det nog ändå är en framgångssaga att orka fortsätta månad ut och månad in med regelbundna insättningar i indexfonder? Jag är övertygad om att det på sikt är en bra sak att orka hålla i och hålla ut, pumpa in pengar på månadsbasis utan vidare reflektion och inte överkonsumera. Men det är ungefär lika roligt att läsa om som att titta på målarfärg som torkar. Jag är tacksam för att vi har ett sparutrymme. Och tacksam för att vi har ett kapital som borde göra pension innan femtio möjlig för oss båda även utan en endaste insatt krona till. Men ändå känns det som att jag för att kunna uttala mig borde vara mer som Günther Mårder. Och som att den stora motivationen som jag fortfarande hade när jag påbörjade det här projektet för över sju år sedan försvunnit. Det finns liksom inte så många gränser att tänja på. Jag vet att jag kan laga jättebillig mat. Jag vet att jag kan plocka många pantburkar. Jag vet att jag kan sysselsätta mig med jättebilliga nöjen och egen matsäck. Jag vet att jag kan jobba övertid och spara några extra tusenlappar. Men det hjälper ju bara på marginalen. Och hur pepp blir man av att spara 14 000 istället för 13000? 

Min fråga till er blir därför hur ni håller motivationen uppe under er sparresa och om motivationen förändrats med tiden? Jag är också jättenyfiken på vad ni uppskattar att läsa om.