måndag 3 december 2018

Varför spara till sitt barn?

I FIRE-världen tror jag att jag är närmast en utomjording som tycker att barnspar är väldigt viktigt. Jag håller så klart med många andra om att det är ännu viktigare med en ekonomisk uppfostran, men det hindrar mig inte från att tycka att min unge har rätt till att få ett liten hög med pengar med sig in i vuxenlivet. För mig handlar det inte om curling och jag tycker också att det känns helt okej att fördröja mina egen tid till FIRE därigenom. Här kommer mina topp 5 anledningar till varför barnspar är viktigt:

1) Det finns inga garantier för att allt blir bättre sen. Många föräldrar verkar tycka att sparande till barnen inte spelar roll eftersom framtida generationer per automatik får det bättre än tidigare. Den här artikeln hävdar till exempel att min egen generation inte spenderar som tidigare generationer på grund av att den är fattigare än tidigare, snarare än att den önskar leva på ett annat sätt. Nu gäller den förvisso inte svenska villkor, men jag har själv ofta reflekterat över att jag upplever mig ha det tuffare än mina föräldrar hade i samma ålder vad gäller ekonomi. De hade förvisso också många problem, men hade helt andra förutsättningar att ta lån och det krävdes betydligt mycket mindre utbildning (och därmed kortare studietid) för att ta sig någonstans. Om mina föräldrar hade haft samma utbildningsnivå som jag eller min syster hade fått de bästa jobben, medan det för oss varit en grundförutsättning för att få något jobb alls.

2) Jag tror det är rejält svårt att ta sig in på bostadsmarknaden utan ett litet startkapital. Jag pratar inte om att alla har rätt till en innerstadslägenhet i Stockholm, men för mig är det uppenbart att det bland vänner är de som fått sparande som relativt tidigt kunnat köpa sig en bostadsrätt eller ett hus och därigenom sluppit dyra andrahandslösningar. Det betyder inte att sparandet täckt hela kontantinsatsen, men det har hjälpt till på vägen.

3) Pengar föder pengar. I princip alla vet att det är dyrt att vara fattig och om man inte vet det kan man till exempel läsa den här boken (men låna den på biblioteket istället, ränta- på-ränta på 54 kr är inte att leka med på 40 år). Men är det inte också så att pengar gör att man lättare får mer pengar? Jag tycker själv att det varit lättare att spara när jag redan haft en del pengar och jag tycker de växer snabbare då också. Det här kanske till stor del är psykologiskt, eftersom jag växer i självförtroende med mina pengar och på så vis tror mig klara spara ännu mer, men oavsett så känns det som något jag tror skulle hjälpa mitt barn på sikt.

4) Jag tror att man lätt blir intresserad privatekonomi om man har en del pengar själv att relatera till. Jag inkluderades aldrig särskilt mycket i mitt sparande, men hörde ganska tidigt att det fanns. Mina syskon likaså och på något vis så ledde det ändå till att vi ville bevara vår lilla "förmögenhet" (som det kändes som då) och lära oss mer om de där fonderna och aktierna längre fram. Vi fick förvisso viss uppmuntran att skaffa Avanza längre fram när pappa kom på att de fanns, men jag tror att intresset skapades innan, eftersom vi någonstans visste att vi skulle få en del pengar att "förvalta" själva.

5) Jag tycker att alla barn förtjänar en trygghet. För gemene man handlar det här vanligen om rena kläder, kärlek, stabila relationer och så vidare. Men för mig handlar det också om pengar. För mig är trygghet den största anledningen till att jag söker FIRE. Och jag tror att om vi alla hade större ekonomisk trygghet skulle vi bli lyckligare människor i och med att vi inte skulle behöva gå till jobb vi hatar eller stanna i relationer vi inte mår bra i. Jag ser därför gärna att mitt barn har en rejäl ekonomisk trygghet och jag skulle i grund och botten inte ha något emot att göra mitt barn rätt rik i framtiden. Desto större trygghet barnet har ekonomiskt, desto bättre.

Var och en får naturligtvis göra som man vill och jag kan till viss del köpa argument om att vissa barn är för omogna vid en viss ålder, mår bra av att kämpa osv. Jag tycker dock att det finns lösningar på det mesta. Till exempel så finns det ju inget som säger att man måste spara i barnets namn och därmed behöva ge pengar till barnet just på 18-årsdagen. Det finns goda argument för att inte göra så till och med. Om man vill att barnet ska kämpa kan man ju också se till att villkora pengar på något sätt (mina svärföräldrar krävde ett öppnat investeringssparkonto och uppvisade kunskaper i investering innan de gav min svägerska tillgång till sitt sparande till exempel). Det finns också många som argumenterar att det är lönlöst att ha olika "pengapåsar" för olika ändamål och att man bara kan ge barnet pengar vid behov. Jag tycker dock att det just med barnspar har en funktion med separation både för mig egen skull (vilka pengar är mina och vilka är ungens) och för barnets skull som ändå har en uppfattning att förhålla sig till om hur mycket vi tänkt att det ska få så småningom. Vi har därför valt att spara barnbidraget i en kapitalförsäkring på Avanza. Vi ser det som att de pengarna tillhör barnet och inte oss (kanske för att mina föräldrar resonerat så?) och tycker därför inte att det känns för mycket eller för lite att spara det till vårt barn. Det passar oss helt enkelt.

Sparar du till dina barn eller för den delen andras barn? Tycker du att det är viktigt? 

15 kommentarer:

  1. Håller helt och hållet med ditt resonemang. Har också noterat att många i FI-communityt är emot barnspar. Jag tror det är viktigt att tänka själv och inte köpa andras argument rakt av. T.ex. är det där argumentet mot olika "pengapåsar" vanligt, men det tar ju inte hänsyn till att vi människor inte är rakt igenom rationella. Jag känner iaf mig så pass bra att veta att det skulle ta emot vansinnigt mkt mer att ta ut 250k från min ISK snarare än att ge bort ett sparande som varit dedikerat till barnet från start.

    För min del handlar barnsparet mycket om trygghet och möjligheter för barnet. När vi (alla) uppmuntrar och pushar våra barn till studier, meningsfulla fritidsaktiviteter, spåkklasser, läsa böcker, utbytesterminer etcetera är det ju bl.a. för att ge dem en bra start i livet. Det öppnar upp möjligheter och ger dem ett försprång i livet. Syftet med ett barnspar är ju precis detsamma och det tycker jag är värt otroligt mycket. T.ex. kan barnet etablera sig snabbare och enklare och därmed fokusera på att ta sig vidare i livet snabbare (oavsett om det innebär karriär i innerstan eller att starta hönsfarm i Norrland). För att ta mig själv som exempel så har jag snålat och harvat med andrahandskontrakt och hyresrätter i dåliga förorter för att spara pengar till insats. Hade gärna bytt ut de åren av "harvande" mot en liten brf-etta i trevligare förort. Det hade även hjälpt mitt sociala liv en hel del. Sen behövs det som sagt ofta en viss summa pengar för att etablera sig t.ex. deposition för andrahandskontrakt/insats lägenhet, flyttkostnader, möbler, en garderob dressade kläder till första jobbet, eventuellt bil mm. Har man NOLL kronor på kontot kan dessa saker vara ett stort hinder (även om ens föräldrar har en fet FI-pengapåse). Det är ju inte säkert att ens barn törs be om pengar vid behov eller att man har den förtroliga relationen när de är 20 år. Finns mer att säga, men får stoppa nu... :-) /H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej H och tack för din kommentar. Jag håller med dig om att människor inte är rationella och att det har en rätt stor inverkan på hur det blir i verkligheten. Visst är det så att vi ofta tycker oss vara väldigt duktiga (FIRE-ister alltså), men jag hade ändå haft precis samma problem som du med att ta ut pengarna när det väl var dags. Dessutom tycker jag att det har en funktion att barnet får pengarna villkorslöst och att inte jag tex säger att jag vill att barnet ska använda dem till lägenhet eller dylikt. Jag tror att jag i egenskap av kontrollerande mamma lätt skulle kunna använda sparandet som ett sätt att bestämma över barnet. Och det vill jag faktiskt inte. Jag vill inte säga att hen inte får finansiera utlandsstudier (när det finns billigare hemma) eller att hen inte får köpa boende med den där hemska partnern den har. Så för mig är ett specificerat sparande också en garant för att min unge i rätt ung ålder, sannolikt 19-20 kommer få pengar att göra egna misstag med eller att lyckas superbra med. Om jag inte uppfostrat en lite tölp kommer hen inte köpa champagne till vännerna för alla pengar. Eller en ny Mercedes.

      Personligen gör det också det lättare att beräkna tid till FI, eftersom jag vet vilka pengar som ska räknas med och inte. Gillar din sista kommentar också. Tror det är spot on. Jag hade ALDRIG frågat mina föräldrar om pengar. Men nu behövde jag inte det för pengarna bara fanns där.

      Sen är det absolut vanligaste motargumentet jag hör: "Jag skulle ha slösat bort de pengarna direkt på 18-årsdagen om jag hade fått några 100 k då." I min mening har man i så fall misslyckats lite med sin ekonomiska uppfostran och jag kan av erfarenhet (min familjs) säga att det absolut inte MÅSTE vara så. Om det råkar vara så, så tycker jag att man får ge barnet pengarna något senare. Vid 20 kanske? Eller 25 om det mognat först då.

      Radera
  2. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på temat: https://iblandgormanratt.blogspot.com/2018/08/spara-till-barn.html

    Vi sparar barnbidraget till vår son. Sedan är det kanske inte så att han kommer få allt utan detta sparande kommer göra att vi kan hjälpa honom under vägen. Större utgifter kopplade till honom tänker vi också att det går att ta ur detta sparande.

    Jag tycker inte du är konstig utan vi sparar på. Hur pengarna sedan portioneras ut får vi se. Det beror på sonens mognad och behov.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt, jag kommer spana in ditt inlägg. Tack för tipset!

      Radera
  3. Själv tillhör jag de som inte tar barnspar så allvarligt. Under tiden som jag är ansvarig för mina barns ekonomiska situation kommer mina pengar vara deras (men självklart är det jag och maken som beslutar vad de ska gå till). Förstår inte riktigt vad som är fel med att fråga sina föräldrar om pengar? Pengar är bara pengar - det är ingenting på riktigt egentligen. Tror som du att kommande generationer inte kommer ha det lättare än vi men tror snarare att det handlar om att folk inte kommer ha något att äta än att de inte har insats till lägenhet. Då är det bättre att jag gett mina barn förutsättningar att förstå livet än att de får en pengapåse.

    Våra möjligheter att skapa en bra framtid för hela familjen ökar markant av att INTE ha ett barnsparande just nu. De har fondkonto för födelsedagspengar mm men jag skulle behöva höja inkomsten något otroligt för att tycka det var värt att spara hela barnbidraget till dem. Finns det en liten bidragsrädsla liggandes i fenomenet att spara just barnbidraget? Att en vill visa för sig själv och kanske andra att en minsann inte behöver något bidrag? Tack för ett intressant inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl inget som är fel med det, men många har inte en god nog relation att göra det. Jag har inte en god nog relation med mina föräldrar att jag kan be dem bara barnvakt i några timmar så att be om 300 k känns inte aktuellt direkt. Sen om man värdesätter trygghet så tycker jag att det är bra att barnet får sina pengar, utan tjat för att kunna göra det som är viktigt för just hen.

      Att spara barnbidraget vet jag inte om det har med rädsla att göra eller inte. Jag tror det är väldigt få personer därute som är beroende av det för att kunna vara föräldrar, det hoppas jag iaf. Det är nog många som tror att de är det, tex min bästis, men det hade inte krävts mycket rensande i matkassen för att jag skulle kunna ge henne tillbaka de där pengarna varje månad, vips så hade hon isf råd. :)

      Radera
    2. "Jag har inte en god nog relation med mina föräldrar att jag kan be dem bara barnvakt i några timmar så"

      Antar att du skrev detta med lite glimt i ögat? Annars kanske det är värt att skaffa en mer öppen dialog med päronen =) Borde väl funka om man frågar om det utan någon förhoppning på att ställa upp, dvs om det inte passar just den gången så påpeka att de kan säga att det inte passar just denna gång, så de inte känner press att tacka ja bara för att :P
      (ja jag är sjukt intresserad av barn då många av mina vänner har barn :D är den är jobbiga vännen som frågar varför de gör som de gör, ibland ska tilläggas, inte alltid)

      Radera
  4. Hej!
    Tycker det är bra att spara en slant till barnen. Men hela barnvidraget blir väldigt mycket pengar.

    Vi sparar just nu 500kr per barn. Höjde när barnbidraget höjdes.

    Bara det ger ca 200 000kr när det troligtvis är dags för barnen att köpa bostad.

    Tänk då vad hela barbidraget skulle ge. Alldeles förmycket tycker jag.

    Om du vill kan du läsa vad jag skrivit om ämnet:
    https://pappabetalar2018.blogspot.com/2018/06/vart-barnsparande.html

    Mvh PB?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fick nog drygt 300 k själv. Jag tycker inte det var för mycket eller för lite. Det är ju alltid lite svårt att avgöra vad som bli för mycket. Jag tror att jag skulle haja till om min unges konto blev typ en miljon. Men det känns helt orimligt, framför allt i och med att totalen till och med är på minus i nuläget (jäkla H&M!)

      Tack för lästipset!

      Radera
    2. Hej!
      Det var inte illa. Jag fick 0kr men har klarat mig bra ändå.
      Ja en miljon då snackar vi väl iaf för mycket!?
      Jag tänker att barnen måste få spara ihop lite pengar själv också.

      H&M kommer tillbaka :)

      Mvh PB?

      Radera
  5. Jag sparar inte specifikt till mitt barn, jag bara sparar:). Jag vill inte att han ska förutsätta att det kommer en stor klump pengar utan motprestation för så funkar inte livet. Däremot pratar vi mkt om ekonomi o FIRE så han har hört det till leda. Det är klart att jag kommer att hjälpa honom ekonomiskt om han verkligen behöver det, men helst vill jag att han klarar det själv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lisa,
      Spännande reflektioner. Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på din egen bakgrund. Bor ni i storstad eller på landet? Finns det tillgång till hyresrätter? Har du själv fått stöd av dina föräldrar osv? Din son är ju ganska stor nu så det är ju verkligen snart som det här blir relevant för er. :)

      Min hypotes är att sparande ses som mindre viktigt på landsbygd eller mindre orter med lägre bostadspriser. För klart man kan spara ihop 15 k om en lägenhet säljs för 100 k, men om man bor i Stockholm kommer det sannolikt röra sig om 20 gånger så mycket pengar (nu pratar vi förort och inte innanför tullarna). Det kan nog vara svårare för en tonåring/ung vuxen.

      Radera
    2. Hej igen,
      Mindre ort yes, men lägenhet under 1 miljon för 1 rok får du inte o hyreslägenheter är det låång kö till (han står förvisso i den). Kan bero på att vi bor vid havet (priserna alltså). Själv fick jag inga pengar av mina föräldrar när jag flyttade hemifrån, behövde heller inga. Det var längesen o på den tiden fanns det hyreslägenheter på ett helt annat sätt än nu. Däremot har de hjälpt mig ekonomiskt en del senare (ensamstående mamma 24/7),det är jag såklart tacksam för, men jag hade säkert klarat mig ändå :)

      Radera
  6. Jag tror inte det är så att FIRE-sfären har något emot barnspar, bara att det finns flera sidor av myntet och att frågan är mer komplex än att dela in folk som är för eller emot barnspar.

    Tror inte det finns ett svar som är rätt eller fel utan man ska nog köra på det som passar för en själv. Det jag kan tycka är lite märkligt är när en kollega på lunchrasten berättar att hen sparar till svärsönerna samtidigt som dem har tagit blancolån för att köpa hund etc. Då blir det lite att man vill ha credd för sitt fina val att spara till svärsönerna samtidigt som de knappt håller sig över ytan.

    Jag har sagt till mina föräldrar att jag inte vill ha några pengar i arv. Jag vill hellre att de använder sina pengar på att leva deras liv och så får jag tjäna mina egna pengar. Ska tillägga att jag fick ungefär 25k när jag fyllde 18.
    /A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte vad det var som gjorde att min text framstod som att jag delar in folk, för det var egentligen inte min mening. Det var heller inte tänkt som en kritik mot andra bloggare, utan jag ville mest förklara att jag inte håller med det som jag upplevt som nån slags konsensus. Men oavsett så känner jag att jag är på det klara i varför jag tycker det är viktigt. Jag kan förstå att man resonerar på andra sätt. Egentligen är det nog enbart argumentet om att framtida generationer får det så mycket bättre som jag stör mig på på riktigt.

      Sparande till sina svärsöner låter helt sjukt från början. Varför inte spara till sina barn istället? Det skulle vara om ens barn dött då kanske och man vill stötta den kvarlevande föräldern i en tuff tid. Hundköpet låter också märkligt. Personligen har jag bara csn och ett bolån jag inte har för avsikt att amortera på, så jag tycker inte i nuläget att jag begår några större synder när jag sparar till min parvel.

      Mina föräldrar har för avsikt att leva upp sina pengar de också. Det har de sagt så länge jag kan minnas. Det återstår att se om de lyckas, men i nuvarande konsumtionstakt inte alls helt omöjligt. Personligen så önskar jag att de kunde ha lagt lite pengar på någon utrikesresa då (när vi var små) istället för att köpa bilar för flera miljoner nu, men de kom väl på det vid pension att de hade mer pengar än de kunde göra av med. Mina svärföräldrar däremot resonerar helt annorlunda. De har kommit på att de vill stötta oss nu när livet är som tuffast ekonomiskt (små barn och på väg att köpa hus). De vill därför ge oss pengar nu istället för att framtida arv. Så kan man också resonera. Personligen tycker jag att mina svärföräldrars resonemang är galet logiskt nu sedan jag själv fått barn och insett att vi borde väntat till 40 för att kunna köpa ett hus och ha möjlighet att vara ordentligt mycket med våra barn. Då är det kanske inte så dumt att två medelålders personer med avbetalt hus och okej pensioner lämnar över en del av sitt sparande till sina barn som har allt jobbigt framför sig?

      Förlåt för osammanhängande text. Jag är galet trött.

      Radera