En sak som jag tänkt på genom åren är hur mycket det verkligen stämmer att pengar föder pengar. Innan min FI-resa startade hade jag nog ganska enkelt resonerat att det hade att göra med inkomster, dvs att det för personer med höga inkomster är lättare att tjäna ännu mer pengar. Till exempel kan en hög lön möjliggöra att ta lån för att köpa en fastighet att tjäna pengar på. Likaså kan jag föreställa mig att en person med högre inkomster åtminstone teoretiskt skulle kunna spara mer och därmed lättare kunna kräva mer av sin arbetsgivare och säga upp sig om det inte fungerar.
Motsatsen till det är kanske att det är dyrt att vara fattig. För väldigt länge sedan läste jag en bok om en kvinna som fick vänta ett tag på ersättning från Försäkringskassan (supervanligt för övrigt för er alla därute som tror att en buffert är till för trasiga vitvaror!!) och till följd av detta hamnade i en riktigt ond spiral som ledde till att hon hamnade hos socialen och inte hade mat att äta. Det berodde alltså på att det helt enkelt kan vara riktigt dyrt att vara fattig. En person med riktigt små marginaler har kanske inte möjlighet att bunkra köttfärs när det kostar 49 kr /kg utan köper istället ett mindre paket för högre priser när denne verkligen vill ha köttfärs. På samma sätt kanske man handlar extramycket mat vid lön och inte innan och åtminstone i min stad är priserna betydligt bättre veckorna innan lön än just vid lön. I min familj har vi noll problem med att lägga 10 000 kr på mat en månad och 500 kr en annan, det huvudsakliga är att vi totalt sett inte lägger för mycket pengar under en längre tid. Så är det troligen inte för en person som kämpar med att spara 500 kr. Det är därför lättare för oss att handla när bra tillfällen ges än för en fattigare person.
En annan kategori som är spännande är gruppen människor som har höga inkomster, men som gör sig fattiga ändå och därför inte alls låter sina pengar föda pengar. När jag påbörjade det här inlägget för typ hundra år sedan var det på inspiration av en Lyxfällandeltagare som tjänade riktigt bra. Betydligt bättre än jag och mer än min man också om jag inte minns fel. Dessutom bodde han i en rätt billig stad och hade lämpat över sina barn på exfrun så han hade väldigt små kostnader för sina barn och allt som annars kan komma av arbete på oregelbundna arbetstider (typ barnvakter eller behov av deltidsarbete). Detta till trots hade snubben sina (förvisso låga) bolån hos Bluestep (!). Här pratar vi räntor på typ 6% (minns inte exakt) istället för 1,5% eller vad man normalt betalar idag. Det berodde på dålig kreditvärdighet, eftersom han satt i system att betala allt försent och hade hamnat hos Kronofogden. På samma sätt hade han som den fattiga låginkomsttagaren svårigheter att handla vid bra tillfällen, utan tänkte mer här och nu.
Slutsatsen av det här blir att pengar förvisso föder pengar, men att det nog inte har så himla mycket med inkomster att göra som en yngre version av mig själv hade trott. Istället handlar det om att personer som har marginaler, sparar pengar regelbundet och planerar väl lättare kan se till att göra sig själv ännu rikare. Det betyder inte att det är lika lätt för alla. Men när man väl har en bra grund, kanske en rejäl buffert, så spelar det ju inte ens någon roll om man är riktig låginkomsttagare, föräldraledig eller vad det nu kan vara. Oavsett så blir det lättare att låta ens pengar föda pengar. Men det är ju ingen nyhet för er.
Har du några exempel på hur pengar fött pengar i ditt liv?
lördag 27 april 2019
onsdag 17 april 2019
Spara pengar med vegetarisk kost
Precis som tidigare så är motivationen och orken för bloggen inte på topp. Något som däremot får större engagemang och där motivationen är större är familjens kost och då särskilt vegetarisk sådan. Om någon minns mina mål för 2019 så var ett av dem att jag skulle äta mer vegetariskt och hitta bra rätter. En del av er har tipsat om rätter och jag har även googlat en massa, läst bloggar och pratat med kollegor. Det som varit avgörande i att upprätthålla ett intresse är att jag slutat försöka tillfredsställa mitt barns önskemål. Förhoppningen är att knodden lär sig acceptera det hen erbjuds, om än så annat än korv och makaroner.
För den som är lite nyfiken så började inte det här med vegetarisk kost så bra. I ärlighetens namn så blev det främst vegetarisk pizza (superbilligt för den som är sugen på att göra egen), vita bönor i tomatsås för 3.90 på Willys (medan ungen åt makaroner och korv) och pannkakor. Jag höll målet, men kanske inte på det sättet jag avsåg. Så småningom blev jag lite less på mig själv och jag började då leta recept. Som det visade sig så finns det faktiskt recept därute som uppfyller min önskan om att inte vara en kompromiss. Jag upptäckte till exempel det här receptet som jag tycker är godare är vanlig köttfärssås och dessutom inte särskilt dyrt, även fast belugalinser är dyrare än tex röda linser. Nu senast insåg jag hur mycket man kan göra med en falafelbas. Med stöd av detta recept gjorde jag fantastisk falafel som friterades och serverades i pitabröd och eftersom en sats visade sig räcka hur långt som helst fortsatte jag och fryste ner, samt gjorde om till biffar. Portionskostnaden visade sig bli mindre än en tia per portion och då lyxade jag ändå till det med fetaost till.
Utöver detta har jag fått tillbaka lusten att baka bröd. Jag har kommit på hur lätt det är att baka allt bröd själv genom att göra i långpanna och min älskade assistent. Min nya taktik är därför att på fredagar eller lördagar göra en deg som kalljäses över natten och sedan slängs in i ugnen på morgonen. De flesta recept jag provat kommer härifrån. Förresten så måste jag medget att ni läsare hade rätt. Planering är A och O och ALLT går om man är lite förutseende. Knodden däremot käkar hellre rågrut, men det är ännu billigare än mitt egna mjuka bröd så inte mig emot. Troligen lessnar nog ungen till slut.
Nu är det här ju en ekonomiblogg och ingen husmorsblogg, varpå jag rimligen bör komma till någon ekonomisk slutsats. Och den är enkel. Det är verkligen billigt att köra vegetarisk mat som bas. Vi har till och med blivit så snofsiga att vi handlar en massa ekologiska produkter av miljöskäl, men ändå sjunker matkostnaderna. Helt ärligt har jag svårt att förstå varifrån Konsumentverket får sina beräkningar. Om man bara drar ner snittet, lagar mat själv och skippar uteluncher blir det verkligen svårt att nå upp till deras normalnivåer. Då har vi ändå en del allergier i vårt hushåll. Det känns som att Sparo ligger närmare vad som borde vara rimligt än Konsumentverket (inte riktigt kanske, men ändå). Min familj lägger nästan hälften av matbudgeten på utemat och fika (bättring utlovas!) och ändå ligger vi på halva Konsumentverkets budgeterade kostnader för vår familj på tre. Är inte det märkligt?
Kör ni på vegetarisk kost för att minska kostnaderna? Hur funkar det i så fall för er?
PS. Eftersom jag i princip även har blivit miljöaktivist (enligt min man åtminstone) känns det numera fullt rimligt att den andelen kött som inhandlas kommer vara ekologisk. Ju mindre andel kött vi köper, desto godare och finare kött kan vi kosta på oss. Fiffigt va?
lördag 6 april 2019
Frihetsmammans etiska (ekonomiska) dilemma
Hej på er och förlåt för att jag hållit mig borta så länge. Jag har börjat skriva inlägg flera gånger, men inte lyckats avsluta dem. Trots att jag knappast är någon Shakespeare brukar det ta flera timmar för mig att få till ett inlägg värt att publicera och jag har inte riktigt haft kraften till att göra något som är publicerbart på sistone. Eftersom några av er till och med mailat mig och undrat vart jag tagit vägen, inser jag att mina små texter ändå har viss betydelse för några personer. Det gläder mig! Tack för att ni hört av er och för att ni fortsatt kika in här ändå. Nu till dagens ämne, här behövs lite input från er.
För några dagar sedan befann jag mig i ett köpcentrum tillsammans med min unge och man nära stängning. Jag skulle hämta ut kläder från en kedja. Min unge var rätt trött, men hade inte somnat i vagnen som jag trott och därför var jag och hen grinigare än vanligt vid tillfället. Eftersom kedjan fått för sig att erbjuda ytterligare rabatt på reapriset en dag efter att jag gjort beställningen valde jag att beställa hem samma produkter igen och returnera de första på en gång. Jag skäms lite för att vara snål (men det sparade mig typ 80 kr så helt värt det i min mening) och valde därför att låtsas "prova" kläderna innan returen och fick således ställa mig i kö igen. När väl damen i kassan kom ihåg hur det här med retur av e-beställningar gick till så lyckades hon inte ge tillbaka mig pengarna och fick ta hjälp av någon annan som till sist kom fram till att de måste sätta in pengarna på mitt vanliga kort istället. Sagt och gjort trodde jag och skenade iväg till sura barnet. När jag sedan var på väg till nästa affär, som skulle stänga om ganska exakt 3 minuter, tittar jag på kvittot och inser att summan att få tillbaka är högre än den jag ens betalade från första början. Jag frågade då min man vad jag skulle göra. Han sa i princip: "Släpp det och shoppa vidare". Jag gjorde som han sa och rusade in på nästa affär och blixthandlade strumpbyxor.
Eftersom jag har en ganska stark känsla av vad som är rätt och fel tyckte jag dock att det här kändes jobbigt. När jag väl var färdig med mina strumpbyxor hade den felande butiken stängt och det är osannolikt att jag kommer gå tillbaka till den butiken de kommande månaderna, eftersom den ligger rätt långt ifrån vår bostad. Jag kan dock inte låta bli att ha dåligt samvete för detta, eftersom jag vet att jag fått ett par hundra kronor tillbaka som jag aldrig borde ha fått. Samvetet blir dessutom ännu tyngre av att jag är aktieägare i det här bolaget och känner att jag på så vis vinner på att företaget upptäcker sina brister i rutiner. Jag undrar därför vad ni andra hade gjort. Ni är likt jag intresserade och motiverade av att spara pengar, varpå det mest rationella är att resonera som min man och behålla pengarna. Samtidigt gissar jag att fellow FI-ers ofta inte vill leva på andra och vara schyssta medmänniskor.
Vad hade ni gjort?
PS. Jag har nu konstaterat (loggat in på internetbanken) att jag faktiskt fått pengarna på kontot, jag har alltså "tjänat" pengar på att handla. Jag hoppades lite på att jag bara hade missförstått kvittot. Det visade sig bero på att jag fått tillbaka ordinarie pris på reavaror.
För några dagar sedan befann jag mig i ett köpcentrum tillsammans med min unge och man nära stängning. Jag skulle hämta ut kläder från en kedja. Min unge var rätt trött, men hade inte somnat i vagnen som jag trott och därför var jag och hen grinigare än vanligt vid tillfället. Eftersom kedjan fått för sig att erbjuda ytterligare rabatt på reapriset en dag efter att jag gjort beställningen valde jag att beställa hem samma produkter igen och returnera de första på en gång. Jag skäms lite för att vara snål (men det sparade mig typ 80 kr så helt värt det i min mening) och valde därför att låtsas "prova" kläderna innan returen och fick således ställa mig i kö igen. När väl damen i kassan kom ihåg hur det här med retur av e-beställningar gick till så lyckades hon inte ge tillbaka mig pengarna och fick ta hjälp av någon annan som till sist kom fram till att de måste sätta in pengarna på mitt vanliga kort istället. Sagt och gjort trodde jag och skenade iväg till sura barnet. När jag sedan var på väg till nästa affär, som skulle stänga om ganska exakt 3 minuter, tittar jag på kvittot och inser att summan att få tillbaka är högre än den jag ens betalade från första början. Jag frågade då min man vad jag skulle göra. Han sa i princip: "Släpp det och shoppa vidare". Jag gjorde som han sa och rusade in på nästa affär och blixthandlade strumpbyxor.
Eftersom jag har en ganska stark känsla av vad som är rätt och fel tyckte jag dock att det här kändes jobbigt. När jag väl var färdig med mina strumpbyxor hade den felande butiken stängt och det är osannolikt att jag kommer gå tillbaka till den butiken de kommande månaderna, eftersom den ligger rätt långt ifrån vår bostad. Jag kan dock inte låta bli att ha dåligt samvete för detta, eftersom jag vet att jag fått ett par hundra kronor tillbaka som jag aldrig borde ha fått. Samvetet blir dessutom ännu tyngre av att jag är aktieägare i det här bolaget och känner att jag på så vis vinner på att företaget upptäcker sina brister i rutiner. Jag undrar därför vad ni andra hade gjort. Ni är likt jag intresserade och motiverade av att spara pengar, varpå det mest rationella är att resonera som min man och behålla pengarna. Samtidigt gissar jag att fellow FI-ers ofta inte vill leva på andra och vara schyssta medmänniskor.
Vad hade ni gjort?
PS. Jag har nu konstaterat (loggat in på internetbanken) att jag faktiskt fått pengarna på kontot, jag har alltså "tjänat" pengar på att handla. Jag hoppades lite på att jag bara hade missförstått kvittot. Det visade sig bero på att jag fått tillbaka ordinarie pris på reavaror.
fredag 22 mars 2019
Hur ska man orka spara pengar?
Förra helgen hängde jag en massa med min bästa kompis, ni vet hon som har en massa barn och inte är världens bästa på ekonomi (men världens bästa när det kommer till allt annat ungefär). Vi pratade en hel del om hennes ekonomi och jag föreslog en del åtgärder som de skulle kunna göra utan att offra så mycket. Hon var med på det och planerar att byta ut Telia mot Vimla och även att säga upp ett mobilt bredband, samt några andra onödiga löpande kostnader. Hur upplyft hon än kände sig av våra samtal så kunde jag se att det var något som störde henne mot slutet av vår tjejhelg och hon förklarade varför. "Frihetsmamman (så sa hon ju så klart inte), jag har ett jobb, flera barn, ett stort hus, pendlar och sköter nästan allt hushållsarbete själv. Jag behöver ta tag i min vikt, renovering av hus, prylbantning och mycket annat. Hur ska man orka styra upp sin ekonomi också?"
Jag tycker hon lyfter något intressant här. För jag misstänker att alla vi med barn känner igen oss i att det är svårt att ta tag i större förändringar samtidigt som man kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Personligen så är jag hjälpt av två saker, nämligen att jag bestämt mig för att pengar och ekonomi kommer först. Det betyder så klart inte att det är viktigare än allt, men det är viktigare för mig än viktnedgång, att ha ett välstädat hem, prylbantning och andra projekt som man gärna drar igång. Den andra stora fördelen är att jag började med det här (om än i mindre skala) innan jag fick barn och jag utvecklade ett enormt intresse och engagemang för frågan redan under min föräldraledighet. Om jag istället skulle ha hittat bloggar och börjat läsa böcker som heltidsarbetande mamma med barn i förskolan är jag tveksam till att jag skulle ha orkat så mycket. Kanske hade jag aldrig ens tagit mig igenom den första boken.
Efter att hon hade lyft det här ämnet så funderade jag en stund och kom sedan med ett förslag. Eftersom jag vet att ekonomi aldrig kommer bli lika viktigt för henne som för mig, medan hon däremot verkligen prioriterar hälsa och viktnedgång till exempel, så föreslog jag att hon skulle försöka hitta beröringspunkter mellan de olika sakerna som är viktiga. Som The Simplicitas skriver så är till exempel Portionen under tian en bra start och även ett hälsosamt alternativ. På samma sätt kan prylbantning inbringa en del extra pengar som hjälper området ekonomi om man bara ser till att sälja saker. På så vis är det kanske även lättare att ta sig tiden och energin till att göra något sådant.
I övrigt så visste jag inte riktigt vad jag skulle tipsa om. Jag var kluven mellan att föreslå att ta tag i saker som inte innebär någon uppoffring (som telefonabonnemanget) eller de saker som verkligen gör skillnad men också smärtar. I slutändan blev det lite av varje, men jag försökte verkligen lägga visst fokus på att få henne att tänka två gånger på huruvida hon skulle köpa en hund som kommer orsaka att de behöver köpa en ny, större bil eller inte. Det återstår att se hur bra det gick.
Vilka tips skulle ni ge en nybörjare som inte vet hur den ska orka ta tag i ekonomin?
Har ni några smarta spartips som jag kan vidarebefordra?
Jag tycker hon lyfter något intressant här. För jag misstänker att alla vi med barn känner igen oss i att det är svårt att ta tag i större förändringar samtidigt som man kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Personligen så är jag hjälpt av två saker, nämligen att jag bestämt mig för att pengar och ekonomi kommer först. Det betyder så klart inte att det är viktigare än allt, men det är viktigare för mig än viktnedgång, att ha ett välstädat hem, prylbantning och andra projekt som man gärna drar igång. Den andra stora fördelen är att jag började med det här (om än i mindre skala) innan jag fick barn och jag utvecklade ett enormt intresse och engagemang för frågan redan under min föräldraledighet. Om jag istället skulle ha hittat bloggar och börjat läsa böcker som heltidsarbetande mamma med barn i förskolan är jag tveksam till att jag skulle ha orkat så mycket. Kanske hade jag aldrig ens tagit mig igenom den första boken.
Efter att hon hade lyft det här ämnet så funderade jag en stund och kom sedan med ett förslag. Eftersom jag vet att ekonomi aldrig kommer bli lika viktigt för henne som för mig, medan hon däremot verkligen prioriterar hälsa och viktnedgång till exempel, så föreslog jag att hon skulle försöka hitta beröringspunkter mellan de olika sakerna som är viktiga. Som The Simplicitas skriver så är till exempel Portionen under tian en bra start och även ett hälsosamt alternativ. På samma sätt kan prylbantning inbringa en del extra pengar som hjälper området ekonomi om man bara ser till att sälja saker. På så vis är det kanske även lättare att ta sig tiden och energin till att göra något sådant.
I övrigt så visste jag inte riktigt vad jag skulle tipsa om. Jag var kluven mellan att föreslå att ta tag i saker som inte innebär någon uppoffring (som telefonabonnemanget) eller de saker som verkligen gör skillnad men också smärtar. I slutändan blev det lite av varje, men jag försökte verkligen lägga visst fokus på att få henne att tänka två gånger på huruvida hon skulle köpa en hund som kommer orsaka att de behöver köpa en ny, större bil eller inte. Det återstår att se hur bra det gick.
Vilka tips skulle ni ge en nybörjare som inte vet hur den ska orka ta tag i ekonomin?
Har ni några smarta spartips som jag kan vidarebefordra?
måndag 11 mars 2019
Borde jag bli hemmafru?
Den roliga effekten av min idol Åsa Axelssons bok är att allt fler personer i min närhet har börjat diskutera möjligheten att en i paret helt slutar arbeta eller starkt reducerar sin arbetstid till förmån för att göra mer saker själv. Vi pratar alltifrån bakning och saftning till att sy egna kläder och handla varor till reducerat pris på tisdagsmorgnar. Jag tycker det är fantastiskt. Inte främst för att jag tror att så många kommer göra det i praktiken, men för att det är bra att ändå ifrågasätta normen om två heltidsarbetande föräldrar som kämpar hårt för att få den heltidsarbetande vardagen att gå ihop. För är det verkligen sant att det viktigaste är att jobba så många år som möjligt och i så hög omfattning som bara går?
Jag tillhör gruppen som nästan känner mig inspirerad av amerikanernas hemmafruliv. Inte för att jag per automatik tycker att kvinnan ska vara hemma och sköta barnen, men för att jag tror att det för många familjer (inte nödvändigtvis alla) är rimligare att spendera mer tid tillsammans inom familjen än i öppna kontorslandskap och på pendeltåg. När frågan om vad jag skulle göra efter att ha nått FIRE dyker upp i min umgängeskrets eller på nätet känns det för mig aldrig som en svår fråga att besvara. Jag tror nämligen inte att jag skulle ha svårt att fylla dagarna med matlagning, bakning, tillagning av sylt och saft och lagning av trasiga kläder. Jag är ingen höjdare på att sy, men skulle säkert kunna lära mig med tiden. Vad som är knasigast är att jag inte kan föreställa mig att det skulle kännas tråkigt ens när jag läser mina egna ord. Objektivt inser jag ju att det inte låter alltför upphetsande att ägna sitt liv åt att baka och laga mat åt enbart den egna familjen, men det är ändå det roligaste jag kan tänka mig.
I helgen var jag på Willys ensam och råkade komma hem med kort datum-nötfärs. Då kunde jag i vanlig ordning (älskar kort datum!) inte hålla mig från att köpa hem drygt två kilo. Eftersom min man (inte så oväntat) blev sur för ännu ett impulsköp nu när vi vill rensa frysen valde jag att direkt göra något med färsen. Jag sa därför åt man och barn att roa sig på eget håll och så satte jag mig i köket och gjorde en miljard köttbullar i ugn. Jag har inte gjort köttbullar i ugn förr, men det var rätt smidigt att bara göra som vanligt och slänga in i ugnen (250 grader, varmluft) på ugnspapper. Efter 8-10 minuter hade jag en massa köttbullar och sen var det bara att göra om. Anledningen till att jag gjorde detta var att min unge är inne i en köttbullsfas där makaroner och dessa runda skapelser är allt som duger. Och personligen vill jag typ kräkas när jag äter Mamma Scan/Garant/Icas version i butik. Poängen med det här är inte att påvisa hur enkelt det är att göra köttbullar i ugn. Det vet säkert ni andra redan. Men det som var så härligt var att jag kände mig så himla kick ass-bra efteråt. Jag känner mig aldrig så nöjd på jobbet ens när jag presterat riktigt bra i chefens ögon som när jag har lyckats riktigt bra med en sats kanelbullar, gjort ett riktigt gott bröd eller fått till en grym pastasås.
Frågan som därför successivt har väckts är om jag helt enkelt borde hoppa av ekorrhjulet redan nu, göra en Åsa (minus sjukskrivning) och bara ägna mig åt sånt som är tillfredsställande. Jag är dock inte helt säker på att det skulle kännas lika tillfredsställande om jag helt ägnade mig åt det. För som Alfons farmor konstaterade i Lycklige Alfons så måste man ha tråkigt också för att ha roligt. Hur jag än vrider och vänder på det är jag riktigt glad över det sparade kapital jag faktiskt har. Tack vare det kommer ränta-på-ränta göra mig rätt rik med tiden ändå. Jag måste bara stå ut med min man och leva på honom i en sådär 20 år först.
Överväger du hemmafru/hemmaman-livet innan att ha uppnått FIRE på riktigt?
Jag tillhör gruppen som nästan känner mig inspirerad av amerikanernas hemmafruliv. Inte för att jag per automatik tycker att kvinnan ska vara hemma och sköta barnen, men för att jag tror att det för många familjer (inte nödvändigtvis alla) är rimligare att spendera mer tid tillsammans inom familjen än i öppna kontorslandskap och på pendeltåg. När frågan om vad jag skulle göra efter att ha nått FIRE dyker upp i min umgängeskrets eller på nätet känns det för mig aldrig som en svår fråga att besvara. Jag tror nämligen inte att jag skulle ha svårt att fylla dagarna med matlagning, bakning, tillagning av sylt och saft och lagning av trasiga kläder. Jag är ingen höjdare på att sy, men skulle säkert kunna lära mig med tiden. Vad som är knasigast är att jag inte kan föreställa mig att det skulle kännas tråkigt ens när jag läser mina egna ord. Objektivt inser jag ju att det inte låter alltför upphetsande att ägna sitt liv åt att baka och laga mat åt enbart den egna familjen, men det är ändå det roligaste jag kan tänka mig.
I helgen var jag på Willys ensam och råkade komma hem med kort datum-nötfärs. Då kunde jag i vanlig ordning (älskar kort datum!) inte hålla mig från att köpa hem drygt två kilo. Eftersom min man (inte så oväntat) blev sur för ännu ett impulsköp nu när vi vill rensa frysen valde jag att direkt göra något med färsen. Jag sa därför åt man och barn att roa sig på eget håll och så satte jag mig i köket och gjorde en miljard köttbullar i ugn. Jag har inte gjort köttbullar i ugn förr, men det var rätt smidigt att bara göra som vanligt och slänga in i ugnen (250 grader, varmluft) på ugnspapper. Efter 8-10 minuter hade jag en massa köttbullar och sen var det bara att göra om. Anledningen till att jag gjorde detta var att min unge är inne i en köttbullsfas där makaroner och dessa runda skapelser är allt som duger. Och personligen vill jag typ kräkas när jag äter Mamma Scan/Garant/Icas version i butik. Poängen med det här är inte att påvisa hur enkelt det är att göra köttbullar i ugn. Det vet säkert ni andra redan. Men det som var så härligt var att jag kände mig så himla kick ass-bra efteråt. Jag känner mig aldrig så nöjd på jobbet ens när jag presterat riktigt bra i chefens ögon som när jag har lyckats riktigt bra med en sats kanelbullar, gjort ett riktigt gott bröd eller fått till en grym pastasås.
Frågan som därför successivt har väckts är om jag helt enkelt borde hoppa av ekorrhjulet redan nu, göra en Åsa (minus sjukskrivning) och bara ägna mig åt sånt som är tillfredsställande. Jag är dock inte helt säker på att det skulle kännas lika tillfredsställande om jag helt ägnade mig åt det. För som Alfons farmor konstaterade i Lycklige Alfons så måste man ha tråkigt också för att ha roligt. Hur jag än vrider och vänder på det är jag riktigt glad över det sparade kapital jag faktiskt har. Tack vare det kommer ränta-på-ränta göra mig rätt rik med tiden ändå. Jag måste bara stå ut med min man och leva på honom i en sådär 20 år först.
Överväger du hemmafru/hemmaman-livet innan att ha uppnått FIRE på riktigt?
torsdag 7 mars 2019
Stackars oss unga som blir fattigpensionärer!
Jag är inte den som vanligen hänvisar till eller blir upprörd över medias ekonomiartiklar, men alltså, är det inte l-i-t-e tröttsamt att höra om hur synd det är om pensionärer och oss kommande pensionärer? Nu är det Expressen som intervjuar Strandhäll om de kommande pensionärernas situation och tidigare har tidningen också skrivit om en 70-åring som tvingas leva på 14 000 kr efter skatt.
Jag är ung och i högsta grad påverkad av detta så jag tycker det är legitimt att agera motvikt till Strandhäll och co. Därför känner jag att en punktlista återigen är på sin plats för att redogöra för varför det inte är synd om oss unga som ska bli pensionärer om typ 40 år:
1) Vi är ju läskunniga tack vare att alla måste och får ta del av en jäkla massa utbildning. Det leder till att vi är medvetna om att den allmänna pensionen inte kommer vara så hög och dessutom borde kunna läsa oss till ett alternativt sätt att trygga pensionen än att gråta ut i Expressen.
2) Vi har tiden på vår sida och har därför alla möjligheter i världen att ta tag i detta nu (när vi råkat hamna på Expressen.se och blivit upplysta om det inte skett tidigare). En tusenlapp i månaden under 40 år in i en kapitalförsäkring och en indexfond och plötsligt blir pensionen till en fest (ungefär 3 miljoner efter skatt bör kunna sätta en rejäl guldkant på tillvaron under de sista 20-30 åren i livet i min mening).
3) Det är inte så jäkla dyrt att vara pensionär. Den där 70-åringen beklagar sig över att "bara ha 7000 kr att leva på efter att hyran är betald". Vad är det som hon måste lägga de pengarna på? Kokain? Flygresor till Dubai i första klass? De pensionärer jag känner hänger mest på biblioteket och bakar kakor och jag tycker att 5000 kr (efter matkostnad på 2000 kr enligt schablon) låter som jäkligt mycket skoj. Varför skulle vi behöva lägga lika mycket pengar på saker när vi är pensionärer som när vi jobbar? Sannolikt har bolånen amorterats ner och behovet av barnprylar, bilar och nya kläder försvinner. Det kostar att jobba och den som är ålderspensionär har sannolikt ackumulerat det mesta den vill och behöver ha under en livstid, kanske till skillnad från en gravid kvinna som behöver ny garderob till sig själv och tusen prylar till en unge.
4) Vi borde med miljön i åtanke kunna anpassa oss lite efter jordklotet och sluta konsumera oss till sopberg. Vi som är medvetna om miljöproblem och överkonsumtion borde rimligen kunna skaffa oss lite rejälare sparkvoter och faktiskt naturligt hamna på en 30, 40 eller 50%-ig sparkvot och vips så är det inget problem att leva på halva lönen vid pensionen. Enkelt va? För mig känns det bakvänt att jobba för att höja pensionen istället för att minska konsumtionen. Resultatet blir ju detsamma i grund och botten.
Vad tycker ni? Är det synd om oss ungdomar som kommer leva som "fattigpensionärer"?
Jag är ung och i högsta grad påverkad av detta så jag tycker det är legitimt att agera motvikt till Strandhäll och co. Därför känner jag att en punktlista återigen är på sin plats för att redogöra för varför det inte är synd om oss unga som ska bli pensionärer om typ 40 år:
1) Vi är ju läskunniga tack vare att alla måste och får ta del av en jäkla massa utbildning. Det leder till att vi är medvetna om att den allmänna pensionen inte kommer vara så hög och dessutom borde kunna läsa oss till ett alternativt sätt att trygga pensionen än att gråta ut i Expressen.
2) Vi har tiden på vår sida och har därför alla möjligheter i världen att ta tag i detta nu (när vi råkat hamna på Expressen.se och blivit upplysta om det inte skett tidigare). En tusenlapp i månaden under 40 år in i en kapitalförsäkring och en indexfond och plötsligt blir pensionen till en fest (ungefär 3 miljoner efter skatt bör kunna sätta en rejäl guldkant på tillvaron under de sista 20-30 åren i livet i min mening).
3) Det är inte så jäkla dyrt att vara pensionär. Den där 70-åringen beklagar sig över att "bara ha 7000 kr att leva på efter att hyran är betald". Vad är det som hon måste lägga de pengarna på? Kokain? Flygresor till Dubai i första klass? De pensionärer jag känner hänger mest på biblioteket och bakar kakor och jag tycker att 5000 kr (efter matkostnad på 2000 kr enligt schablon) låter som jäkligt mycket skoj. Varför skulle vi behöva lägga lika mycket pengar på saker när vi är pensionärer som när vi jobbar? Sannolikt har bolånen amorterats ner och behovet av barnprylar, bilar och nya kläder försvinner. Det kostar att jobba och den som är ålderspensionär har sannolikt ackumulerat det mesta den vill och behöver ha under en livstid, kanske till skillnad från en gravid kvinna som behöver ny garderob till sig själv och tusen prylar till en unge.
4) Vi borde med miljön i åtanke kunna anpassa oss lite efter jordklotet och sluta konsumera oss till sopberg. Vi som är medvetna om miljöproblem och överkonsumtion borde rimligen kunna skaffa oss lite rejälare sparkvoter och faktiskt naturligt hamna på en 30, 40 eller 50%-ig sparkvot och vips så är det inget problem att leva på halva lönen vid pensionen. Enkelt va? För mig känns det bakvänt att jobba för att höja pensionen istället för att minska konsumtionen. Resultatet blir ju detsamma i grund och botten.
Vad tycker ni? Är det synd om oss ungdomar som kommer leva som "fattigpensionärer"?
tisdag 5 mars 2019
Varför jag hatar barnkalas
Rubriken till trots så gillar jag barnkalas på det stora hela och jag tycker det känns självklart att mitt barn både ska få firas och fira andra på olika sätt, men jag ser ändå stora ekonomiska nackdelar. För ett tag sedan var jag till exempel på ett barnkalas (min unges kompis) som mitt barn uppskattade jättemycket, men detta till trots kunde jag inte låta bli att få viss ekonomisk ångest av det.
När jag var barn (förvisso ett tag sedan nu) minns jag att en födelsedagspresent skulle kosta typ 20-30 kronor. Om någon var särskilt rik eller hade ambitiösa föräldrar nog så kunde en present kosta närmare en femtiolapp. Jag minns att jag fick humörringar, muggar och plastbollar. Men boy, vad tiderna har förändrats! I ett facebookforum läste jag nyligen till exempel att föräldrar tydligen tycker runt 100-200 kr per barn är rimligt för ett kompiskalas. Det är en summa som jag lägger på syskonbarn eller möjligen nära vänners barn och inte tycker känns rimligt att ge till 25 ungar varje vår när kalassäsongen drar igång på allvar. En anledning till att jag kan ge lite dyrare presenter till personer som jag står närmares barn är att jag kan fråga dem vad barnen önskar sig eller skulle uppskatta. För mig känns det bisarrt att lägga större summor på en random present som det är högst oklart om barnet uppskattar. På det senaste kalaset vi var på medtog jag en bok från presentförrådet (egentligen avsedd för mitt barn i julklapp, men tyckte hen fick för mycket så gav inte alla presenterna i slutändan) som kanske kostade runt 60-70 kr. Jag tänkte att det var en relativt dyr present och var inte orolig över att behöva skämmas för det. Som det visade sig dock så framstod jag som en rejäl snåljåp. Majoriteten av alla föräldrarna tycktes ha lagt runt 200 kr (vissa ännu mer!) och köpt presenter av sådan karaktär (typ dyrare spel, lego, playmobil, dockor) som jag trodde enbart föräldrar eller far/morföräldrar gav. Jag var tacksam för att min unge och födelsedagsbarnet inte verkade märka att det var så stora monetära skillnader för då hade det kanske blivit ännu värre.
Utöver att jag hatar presentgivande, presentletande och presentkostnader stör jag mig också på att alla föräldrar som ordnar kalas tävlar i att vara bäst förälder. Det ska vara fiskdammar, dekorationer, konditoritårtor och sju (15?) sorters kakor. Sen så vill man ju inte vara totalt onyttig och erbjuder därför färsk exotisk frukt, lunch och annat som gör en till en väldigt bra och hälsosam förälder. Hur trevligt det än må vara att gå på ett sådant kalas så är det desto jobbigare att anordna ett själv. För att inte tala om den ekonomiska pärs det innebär att bjuda 20 ungar och ibland medföljande föräldrar på tårtor, jordgubbar, muffins och dryck. Lägg till lite tallrikar med Pippi-tema, serpentiner, ballonger med personliga tryck och godispåsar så blir det ännu bättre. Vad hände med att bjuda på lite hemgjorda bullar, ett par förpackningar ballerina-kakor, blandsaft? Om man vill festa till det lite så kan man väl blåsa upp ett par, tre ballonger från Willys och servera saften med IKEAs sugrör. I min mening så börjar dagens kalas likna USAs allt mer (eller har folk redan börjat hyra clowner och apor här?) och det tycker jag blir särskilt uppenbart när allt fler har dem på lekland och betalar kuvertpris på 200 kr per unge.
Personligen överväger jag starkt att bara servera ungarna blandsaft, baka en sats bullar och ett gäng chokladbollar och låta det räcka. Jag vet inte vad min knodd skulle tycka om det, men någon måste väl ändå dra ner ambitionsnivån lite? Eller? Vad tycker ni?
Hur mycket pengar får det kosta att anordna ett barnkalas och hur mycket är rimligt att lägga på presenter till andras ungar?
PS. Minimalisterna föreslog för ett tag sedan att deras barns gäster skulle swisha en summa, typ 60 kr, istället för att ta med sig en massa presenter. Jag tyckte det lät lite jobbigt, men alltså, det är ju i ärlighetens namn en mycket smidigare lösning för alla. Personligen hade jag nog sänkt summan något ändå.
När jag var barn (förvisso ett tag sedan nu) minns jag att en födelsedagspresent skulle kosta typ 20-30 kronor. Om någon var särskilt rik eller hade ambitiösa föräldrar nog så kunde en present kosta närmare en femtiolapp. Jag minns att jag fick humörringar, muggar och plastbollar. Men boy, vad tiderna har förändrats! I ett facebookforum läste jag nyligen till exempel att föräldrar tydligen tycker runt 100-200 kr per barn är rimligt för ett kompiskalas. Det är en summa som jag lägger på syskonbarn eller möjligen nära vänners barn och inte tycker känns rimligt att ge till 25 ungar varje vår när kalassäsongen drar igång på allvar. En anledning till att jag kan ge lite dyrare presenter till personer som jag står närmares barn är att jag kan fråga dem vad barnen önskar sig eller skulle uppskatta. För mig känns det bisarrt att lägga större summor på en random present som det är högst oklart om barnet uppskattar. På det senaste kalaset vi var på medtog jag en bok från presentförrådet (egentligen avsedd för mitt barn i julklapp, men tyckte hen fick för mycket så gav inte alla presenterna i slutändan) som kanske kostade runt 60-70 kr. Jag tänkte att det var en relativt dyr present och var inte orolig över att behöva skämmas för det. Som det visade sig dock så framstod jag som en rejäl snåljåp. Majoriteten av alla föräldrarna tycktes ha lagt runt 200 kr (vissa ännu mer!) och köpt presenter av sådan karaktär (typ dyrare spel, lego, playmobil, dockor) som jag trodde enbart föräldrar eller far/morföräldrar gav. Jag var tacksam för att min unge och födelsedagsbarnet inte verkade märka att det var så stora monetära skillnader för då hade det kanske blivit ännu värre.
Utöver att jag hatar presentgivande, presentletande och presentkostnader stör jag mig också på att alla föräldrar som ordnar kalas tävlar i att vara bäst förälder. Det ska vara fiskdammar, dekorationer, konditoritårtor och sju (15?) sorters kakor. Sen så vill man ju inte vara totalt onyttig och erbjuder därför färsk exotisk frukt, lunch och annat som gör en till en väldigt bra och hälsosam förälder. Hur trevligt det än må vara att gå på ett sådant kalas så är det desto jobbigare att anordna ett själv. För att inte tala om den ekonomiska pärs det innebär att bjuda 20 ungar och ibland medföljande föräldrar på tårtor, jordgubbar, muffins och dryck. Lägg till lite tallrikar med Pippi-tema, serpentiner, ballonger med personliga tryck och godispåsar så blir det ännu bättre. Vad hände med att bjuda på lite hemgjorda bullar, ett par förpackningar ballerina-kakor, blandsaft? Om man vill festa till det lite så kan man väl blåsa upp ett par, tre ballonger från Willys och servera saften med IKEAs sugrör. I min mening så börjar dagens kalas likna USAs allt mer (eller har folk redan börjat hyra clowner och apor här?) och det tycker jag blir särskilt uppenbart när allt fler har dem på lekland och betalar kuvertpris på 200 kr per unge.
Personligen överväger jag starkt att bara servera ungarna blandsaft, baka en sats bullar och ett gäng chokladbollar och låta det räcka. Jag vet inte vad min knodd skulle tycka om det, men någon måste väl ändå dra ner ambitionsnivån lite? Eller? Vad tycker ni?
Hur mycket pengar får det kosta att anordna ett barnkalas och hur mycket är rimligt att lägga på presenter till andras ungar?
PS. Minimalisterna föreslog för ett tag sedan att deras barns gäster skulle swisha en summa, typ 60 kr, istället för att ta med sig en massa presenter. Jag tyckte det lät lite jobbigt, men alltså, det är ju i ärlighetens namn en mycket smidigare lösning för alla. Personligen hade jag nog sänkt summan något ändå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)