Har du råd att skaffa barn?

Om det inte är separationer eller shopping jag pratar om så är det ungar. Jag känner mig som en ganska enkelspårig skribent faktiskt. Jag beklagar detta på förhand. Men jag läste det här inlägget och kunde inte låta bli att fundera på huruvida man borde ha en ekonomisk plan innan man väljer att skaffa barn? För den som inte orkar läsa (det gjorde typ inte jag heller) så är kontentan att ungar kostar asmycket pengar (och då pratar vi i inlägget inte ens om inkomstförlust som är det vi i Sverige tjatar om i tid och otid men som jag dissade lite här) och att det på 40 års tid blir flera miljoner dollar. Det beror på att man i USA tydligen lägger 16 K USD per år på varje barn.

Jag har ju tidigare skrivit en del om att man faktiskt inte måste lägga så himla mycket pengar på sina barn, eftersom det finns Tradera, gratisnöjen, bibliotek och det dessutom inte granskas av socialen att varje unge får minst 10 julklappar med nya fräscha plastleksaker varje år. Men detta till trots så måste ju även jag medge att det finns en del saker som kostar och är svåra att undkomma. Vi betalar maxtaxa för förskolan (så värt det och inga klagomål på detta, men vore svårt att undvika), vi betalar en barnförsäkring för trollet, vi har varit så snälla att ungen fått en egen säng och en del leksaker. Dessutom ger vi barnet mat (försöker iaf, men det är mest makaroner med ketchup som går hem)! Man måste kanske inte köpa nya märkeskläder, laga gourmetmat (som sagt, det är makaroner och pommes de vill ha ändå) eller köpa en elbil eller iPad till varje treåring, men ändå kommer man inte ifrån att man spenderar en del på dem.

Betyder det att vi borde fundera i förväg på om detta är värt det innan vi skaffar dem? Jag måste medge att jag själv inte hade en tanke på det alls innan jag fick barn. Min man pratade lite om att han nog borde skaffa sig en bättre lön först, men jag var ovanligt avslappnad och malde på om att barn bara behövde kärlek. Varför vänta liksom? (Är det nu kidsen skulle skriva YOLO?) Min känsla sådär generellt är att de flesta därute är som jag. Jag har förvisso hört min bästis säga att de nog inte bör skaffa fler än tre barn för att det vore dyrt med ännu större bil och resor utomlands, men få analyserar nog på allvar kostnaderna innan de skaffar sig en liten knodd.

Min gissning är att det här är djupt rotat i oss svenskar som är vana med att lita på samhället. Om man vet att Försäkringskassan och socialen finns (och ingen kan nog ha missat det), tänker jag att man i grund och botten inte behöver oroa sig så mycket. Särskilt om man har i åtanke att sjukvård är i princip kostnadsfritt, mediciner för barn likaså och det även finns a-kassa för arbetslösa. Vi behöver nog inte oroa oss så himla mycket. Annat verkar det vara i USA, utifrån vad jag förstår på ChooseFI-podden.

I och med att ni är de mest ekonomiska människorna jag vet, kan jag inte låta bli att fundera på hur ni resonerar. Har ni någonsin funderat på om ni har råd att skaffa barn (okej, råd har ni med största sannolikhet) eller om det är värt att skaffa barn på grund av de kostnader de skapar? Påverkar ekonomin (som vi alla tycker är ett rätt viktigt ämne) er vilja att skaffa ett eller flera barn?

Snälla, dela med er. De senaste dagarna har ni verkligen visat att ni kan. Jag uppskattar det SÅ mycket.

Är du en bolånesyndare?

Om det är något jag tycker är jobbigt så är det det här med bolån och förhandling. Jag sitter på ett amorteringsfritt lån som jag gärna inte vill börja amortera på. Det vet banken om och drar nytta av, de kan alltså ge mig lite sämre villkor tack vare att de vet att de flesta (alla?) banker skulle påtvinga en amortering vid byte. Därför har jag dragit mig lite för det där med att höra av mig till dem. Jag brukar ändå göra det varje år, men skjuta upp det så länge som det går.

Den här veckan var det dags igen. Den här gången hade jag fått hem ett brev som sa att jag kunde skippa samtalet och ändå slippa listränta, eftersom jag för första gången skulle få behålla min rabatt utan samtal. Det lät lockande. Väldigt lockande för någon som har telefonskräck sedan barnsben. Jag tycker faktiskt det är ungefär lika roligt att ringa till banker, vårdgivare, förskolor, kommuner och dylikt som att rensa avlopp. Konstigt nog är det ändå alltid jag som gör det i hushållet. Vad beror det på? (minns en gång när jag tvingade min man att ringa till banken för att diskutera ett eventuellt bolån och han fick lämna över luren för att han inte kunde få ett klart besked om det vi ringde om. Det verkade krävas en arg mamma för att bankrådgivaren skulle kunna uttrycka sig i klarspråk om vad de ville ha för uppgifter från oss)

En stor anledning till att jag inte kände mig motiverad var vetskapen om att det aldrig brukar gå så värst bra. Jag har hotat att byta till SBAB, påpekat att jag är på gång att köpa större, påvisat att mina inkomster stiger och så vidare utan att de har brytt sig. Det har ändå alltid landat i att mitt fackförbunds rabatt är det  bästa de kan ge mig. Så vad gjorde jag nu då? Jag väntade till typ 18.09 sista möjliga dagen och bestämde mig för att ändå ringa ett samtal. Jag tänkte att jag rimligen borde kunna få ner det ena lånet två punkter åtminstone (har två med två olika rabatter, korkat nog). Jag fick direkt veta att förväntad kötid var 3 timmar och 3 minuter, vilket innebar att de troligen skulle stänga innan det blev min tur. Jag valde därför alternativet att bli uppringd och hoppades på det bästa.

Efter två timmar och elva minuter ringer en banksnubbe upp och efter några sekunders tystnad säger han "vi ökar rabatten med 17 punkter och jag fixar det på båda lånen på en gång. Låter det bra?". Jag blev så paff att jag bara tackade och lade på. Troligen blev jag grundlurad och jag kvalificerar mig (nästan) för Avanzas lån så jag har definitivt bättre alternativ. Men som den där snubben nog vet så är jag vansinnigt lat och rejält obenägen att byta bank. Därför blev jag rätt glad över att det där samtalet jag nästan inte ringde besparade mig över en hundralapp i månaden.

Är du likt mig dålig på att förhandla om räntor? Eller har du några knep att dela med dig av?

Hur sparar man bäst?

Nu har den här bloggen snart funnits en hel månad utan att jag skrivit något alls om hur jag sparar och investerar. Det är egentligen lite roligt eftersom jag själv tycker mig driva en ekonomiblogg och länge följt en hel del mer aktie/sparande-inriktade bloggar. Tyvärr har jag insett att jag inte alls tycker det är roligt att läsa analyser av enskilda aktier eller jämförelseinlägg om typ Holmen vs SCA och därför skriver jag inte heller om det. Men jag har ändå under en tid tänkt att jag borde delge er som följer mig ungefär hur jag resonerar vad gäller investerande, det har bara inte blivit av. Som det råkar slumpa sig så har jag på sistone läst gurun JL Collins bok The Simple Path to Wealth och därigenom har jag börjat fundera på om min strategi verkligen varit den bästa. Men vi går tillbaka till början innan vi gräver ner oss i det.

Jag började med aktieintresse innan jag hittade mitt "FIRE-intresse". Min pappa uppmuntrade mig att börja med aktier och fonder typ 2006-2007 och jag fick i samband med det lite lekpengar. Det intresset var kul i ungefär 1,5 år. Sen kom den där kraftiga finanskrisen som vi typ först nu återhämtat oss fullt från. Då var det där med sparande mindre roligt. Jag minns att jag slutade titta (notera att jag aldrig sålde) när det gått ned 50%. Jag tror att det var 2012-2013 som intresset kom tillbaka och jag började då investera mer målinriktat i enskilda aktier, främst genom att jag sålde fonder jag fått av mina föräldrar (tänk Swedbank Robur med hutlösa avgifter och ett snittbetyg på 2 stjärnor av Morningstar). Jag var också en sån där jäkel som köpte aktier för mitt CSN-lån. Jag kunde i princip försörja mig på mitt extrajobb och levde snålt som få, men lånade ändå. (För dig som vill moralpredika ber jag vänligt men bestämt att du låter bli. Mina kursare jobbade och tog fullt CSN, men festade upp pengarna. Det är inte mer moraliskt okej än att investera lånet.) Idag önskar jag att jag hade tagit ut färre veckor med CSN så att jag enkelt kunnat plugga igen när jag väl kommit ut i arbetslivet och insett att mitt yrkesval var skit, men rent ekonomiskt var det inte så dumt ändå.

Jag har sedan dess främst investerat i enskilda aktier. Någon gång började jag oroa mig för att jag presterade markant sämre än index och lade till ett månadssparande i indexfonder på 2000 kr. Jag äger dock runt 30 olika aktier, vilket i princip innebär att jag gjort närmast en egen indexfond. Varför inte bara skaffa en fond om man ändå inte har en chans att överprestera index, kanske du frågar dig? Svaret på det har varit enkelt och tidigare logiskt i min värld. Jag har velat få och se utdelningen. Anledningen till det är att det även i dåliga börstider är riktigt motiverande att hålla sig till att titta på utdelningar som växer. Då menar jag inte bolagens, utan att jag från ett år till ett annat får mer utdelningar för att jag köpt på mig nya aktier. I år var målet runt 15 000 kr och det kommer jag slå även om börsen stänger på minus rent kursmässigt. Jag har också fått en kick av att köpa på mig fler aktier och det har därigenom definitivt ersatt viss annan shopping. Ska jag köpa en ny klänning på KappAhl? Nej, jag köper 21 aktier i bolaget istället. Ska jag gå och handla lyxost på Ica och en fin köttbit? Nej, vi köper en aktie i Icagruppen istället. Jag vet att det låter präktigt, men jag har verkligen gjort så på största allvar. Jag vet inte om det skulle fungera för någon annan.

Eftersom jag är extremt seg på att bestämma mig för saker har Buy and Hold blivit min självklara strategi. Jag har i princip aldrig sålt någon aktie (förutom Oriflame som jag insåg att jag bara köpt för att någon på DI skrivit att den var köpvärd. De hade rätt. Sålde med mer än 50% i vinst). Det som jag dock insett efter att ha blivit mamma (läs: trött som fan) är att det här tar en del energi. Jag blir så sur när jag missar börsdippar på förmiddagarna för att jag jobbar och jag känner alltid att jag missar bra köptillfällen. Sen känns det också som att jag borde läsa mina 30 årsredovisningar, men jag tittar bara på första sidorna på de som hamnar i min postlåda. Efter att ha läst Collins bok inser jag också att Index är bra även för att det är självrensande (från bolag som tappar relevans/styrka) till skillnad från Buy and Hold. Jag kommer säkert sitta där med mina H&M även när de blivit frimärksaktier om 50 år och säga "Det vänder nog tillslut". Jag känner också att aktier har fördelen att man inte behöver sälja något i uttagsfasen. Då bara trillar den där utdelningen in och så plockar man ut den med intakt portfölj. Det är faktiskt ganska skönt.

Vad har du för investeringsstrategi? Satsar du på aktier, sparkonto eller fonder? 

Kan man bli ekonomiskt oberoende med vanlig lön?

För den som faktiskt läser den här bloggen och andra liknande bloggar regelbundet så tänker ni säkert att svaret är ett självklart ja. Men för de allra flesta därute är det inte så självklart och det beror kanske på att de inte ser andra vanliga människor som lyckats med samma sak och att de inte förstått ränta-på-ränta-effekten. För den som inte vet så mycket om mig (och det kan nog vara en del eftersom jag aldrig skrivit en ordentlig introduktion till skillnad från till exempel nytillskottet Flow-FI) kan jag avslöja att jag är galet medel-Svensson och inte alls sådär inspirerande som många andra bloggare därute. Jag tjänar tydligen till och med mindre än medelkvinnan och mindre än de flesta kollegorna i samma yrkesroll på min arbetsplats. Jag misstänker att jag är lite avvikande i FIRE-världen till följd av detta. Min känsla är att de flesta andra bloggarna tjänar betydligt bättre än medel och att många har en ambitiös yrkeskarriär bakom sig innan de kommer in på det här spåret.

I och med att jag på sistone varit så inne på det här med huruvida jag klarar en eventuell separation beslutade jag mig för att räkna på huruvida jag kan bli ekonomiskt oberoende även som ensamstående mamma med den här halvtaskiga lönen. Jag räknade därför på ett ungefärligt startvärde utifrån senaste tidens börssvängningar och ett månadssparande på runt 5000 kr. Det är den nivå jag tror att jag skulle klara av att upprätthålla även som ensamstående, deltidsarbetande mamma och om jag inte klarar av det får jag helt enkelt börja arbeta heltid igen. Det är också den nivå jag bestämt mig för att klara av vid en eventuell ny föräldraledighet (utan att först separera i detta fall, om jag gör båda samtidigt kan det bli svårt). För enkelhetens skull räknade jag på ett hypotetiskt behov av att kunna leva på 15 000 kr i månaden i framtiden (notera att jag ALDRIG levt på så mycket pengar någonsin). Det motsvarar ungefär vad jag får ut i månaden på heltid minus 5000 kr i sparande. Vad sa då sparkalkylatorn när jag tryckte in de här siffrorna och lade på lite skatt?

Enligt sparkalkylatorn skulle jag i så fall nå ekonomisk frihet om 17 år. Jag räknade ut frihetsbeloppet genom att ta det hypotetiska högre behovet av årsinkomst (180 000) och dividera det med 0,04 enligt 4%-regeln. Man kan också ta beloppet och multiplicera med 25, det ger samma effekt. Det gav mig ett behov av ett kapital på 4 500 000. Jag har medvetet valt att bortse från inflation och som kompensation valt att inte öka månadssparandet alls. Och hittills har mina löneökningar överstigit inflationen, så det borde inte vara något problem att öka med inflationstakten. Nu har jag förvisso en startplåt som definitivt innebär att jag kan komma dit snabbare än jag annars hade. Men den startplåten finns ju där för att jag börjat tidigare än idag (och till viss del på grund av mina föräldrars barnspar, tack!!) och jag tycker därför inte att det ska fungera avskräckande. För den som inte är förälder och för den som tjänar något bättre än jag blir det helt klart lättare än det är för mig i mitt hypotetiska exempel. Likaså för den som bor tillsammans med någon och delar på fasta kostnader. 

Svaret på frågeställningen blir alltså ja. Men det tar nog längre tid än för de som tjänar 50000 i månaden och än för de som är barnlösa. I alla fall om dessa personer klarar av att leva lika enkelt som jag gör som medelinkomsttagare (nästan) och småbarnsförälder. 

Hur ser dina förutsättningar att nå FIRE ut? Tror du att lönen har en stor inverkan på när man når dit? 

Varför jag älskar biblioteket

Min man kommenterade nyligen att min blogg är så väldigt negativ och att jag borde fokusera på positiva saker ibland också. Även om jag sådär generellt är en ganska cynisk person så kom jag på att han kanske har en poäng. För även om det är mycket negativt som lett till valet att sträva efter frihet, så är det mycket positivt som gör att jag kan fortsätta göra det. En viktig sak är biblioteket. Jag skäms för att säga att det var Miljonär innan 30 som fick mig att våga prova först när jag var föräldraledig. Jag har alltså gått i över 25 år och köpt alla böcker jag velat läsa, mycket på grund av att jag tyckt att det varit bekvämt att äga böcker. Så fel jag hade. Här kommer i alla fall topp sex anledningar till att jag älskar biblioteket:

1) Det är kostnadsfritt (gratis är ju faktiskt inte riktigt sant, som FEB konstaterade i kommentarsfältet nyligen). Jag behöver inte säga så mycket mer egentligen, men det har sparat mig några tusen per år sedan jag kom på det. Och för att inte tala om de kulturella fördelarna. Jag lånar sånt jag inte hade vågat köpa.

2) Det finns kompetent personal som kan hjälpa mig att hitta bra barntitlar, svara på frågor om huruvida en intressant titel är del av en serie eller bara ge allmänna tips. Jag går oftast på ett mindre bibliotek i min stadsdel och där är det himla familjär stämning, där personalen gärna bistår. Jag vet inte om det är samma grej på stora stadsbibliotek, men det är härligt när man har det så.

3) Jag kan (okej, måste ) lämna tillbaka felköp. Jag köpte nyligen Mamma Mu som visade sig vara en seriebok istället för the real deal. Den kostade mer att returnera än att behålla så den fick stanna. Det problemet har jag inte med biblioteket. Det är bara att lämna tillbaka saker som visade sig vara skit eller som jag kom på att jag inte alls vill/orkar med. Ingen skada skedd liksom.

4) Jag kan reservera titlar och så slipper jag tom leta. Jag vet att det inte borde vara så svårt att hitta saker. Men en lördag begav jag mig till mitt stadsbibliotek och ville låna en specifik film. Den fanns ingenstans. Jag blev så sur och inte ens personalen hittade den. Men i och med att resevationssystem finns måste man inte böka med sånt. Man kan bara boka in sig på att alltid gå till biblioteket på tisdagar och så finns ens titlar där och bara väntar på en. Smidigare än när bokköp hamnar på sju olika post/DHL/Schenker-ombud.

5) Man kan låna annat också. Det finns ju filmer att låna fysiskt och tjänster som Cineasterna. Någon annan i kommentarsfältet tipsade om ljudbokstjänster också. Gud, så fantastiskt! Kultur blir så himla tillgängligt kostnadsfritt. Även fast en kompis till mig höll på att smälla av när jag nyligen envisades med att ta med mig en dvd-spelare till henne för att vi skulle kunna titta på en lånefilm. Hon föreslog att vi skulle betala 49 kr för att hyra filmen via tv:n istället(man kan tydligen göra sånt nuförtiden, har aldrig provat). Över min döda kropp, säger jag bara. Det blev dvd-spelare och dvd-film i pensionärsshoppingväska istället.

6) (Hade bara tänkt ha fem saker, men det här är för viktigt och bra för att bortse från.) DET ÄR BRA FÖR MILJÖN. Det är så mycket smartare att dela på saker än att alla ska äga egna exemplar av saker. Det förstod jag även innan jag blev biblioteksfrälst. Jag brukade därför alltid tjata på min syster att låna mina konstiga filmköp och mina föräldrar. "Men snälla, jag lovar, girls just want to have fun är suuuper, mamma. Låna den!" På samma sätt verkade min präktiga storasyster inte så sugen på att låna julkalendrar, men jag fortsatte försöka för att jag kände mig som en miljöhjälte då. Alla vi som minskar på olika inköp och istället lånar på bibliotek och av varandra är ännu mer miljöhjältar.

Stort tack till dig, biblioteket! Trots att vi fann varandra så sent i livet så har jag en känsla av att vår relation kommer hålla livet ut och att du kommer vara en nyckel till att jag till sist når min frihet.

Är du biblioteksfrälst? Hur har du implementerat det i din vardag? 

Shoppa hemma!

Nu börjar ni säkert undra om det här med shopping konstant är i mitt huvud, men det är det egentligen inte. Det är bara svårt att inte reflektera över ämnet en vecka som denna. En liten disclaimer att dagens inlägg inte direkt passar sig för riktiga minimalister, alltså de som till skillnad från mig inte bara gillar konceptet och vill  anamma det, utan som faktiskt  gör det på riktigt.

Vid det här laget vet ju ni att jag har en del märkliga beteenden och vanor vad gäller konsumtion. Till en följd av detta glömmer jag ofta bort vad jag redan äger och har tillgång till. Jag har därför kommit på ett life hack som passar mig utmärkt. Jag shoppar hemma! Observera att jag inte pratar om näthandel den här gången, tvärtom! Det går till på samma sätt som shopping i fysisk butik, det vill säga man måste lämna soffan men med skillnaden att det är betydligt färre människor omkring en (om inte Duplo-gubbar räknas). Är det så att jag känner mig lite sugen på att köpa mig en ny bok eller två går jag och luktar på böcker, läser baksidor och känner hur boken känns i handen. Skillnaden är bara att jag går till mitt vardagsrum istället för närmaste Akademibokhandel. I och med att jag inte läst alla böcker jag äger så finns det garanterat skatter där som jag inte ens kommer ihåg att jag köpt. Då får jag bokhandelsupplevelsen, fast gratis och utan alla jobbiga typer.

Det funkar på samma sätt på andra områden. Innan jag går och handlar underkläder brukar jag ta min enorma underklädeslåda som jag ändå ofta upplever som tom och tömma den. Bland alla konstiga saker som min man lagt där när han sorterar ren tvätt eller städar (till exempel tröja storlek 98, herrstrumpor storlek 45, huvudvärkstabletter, diadem och sexy nurse outfit som inte använts på minst 5 år) brukar det finnas mer än man tror. Ofta så är det inte alls så tomt, utan en låda med färre saker som faktiskt syns när man letar, ger ofta en mer välfylld känsla. Efter att jag gjort en sån genomgång brukar behovet i alla fall alltid direkt upphöra. Som jag själv konstaterade i det här inlägget så funkar det utmärkt även för hygienprodukter.

I vårt hushåll funkar det även med mat. En tur till frysen innebär att man kan glädjas åt impulsköpet av glass, närproducerade fläskkotletter som köptes på kort datum till halva priset, eller en fryspizza som räddar en i nöden en vabbande tisdag. Även om jag tidigare förespråkat att man ska ta tillvara på mat och motverka matsvinn så är inte det det primära syftet med den här aktiviteten. När jag shoppar hemma i min egen frys så får jag möjlighet att bli glad på samma sätt som i en mataffär, jag får liksom uppleva glädjen av högrevsfärs till halva priset igen.  Eller den där rabarbern som jag tjatade mig till av syrrans granne som plötsligt kan bli en fantastisk paj även i vintertid. Hos oss funkar det här även i skafferiet (men inte kylen) och efter en genomgång där kan jag få inspiration att göra någon exotisk rätt med glasnudlar, ha en hemmakväll med chokladpraliner eller hitta en flaska gott vin. Nu kanske man måste vara hoarder med minne som en guldfisk för att det ska få full effekt, men jag tror att många därute kan anamma tänket åtminstone lite. I alla fall kvinnor när det kommer till garderoben.

Har du testat att shoppa hemma? 

Jag kan själv!

Eftersom det här med ekonomiskt oberoende handlar mer om att begränsa ens utgifter än att ha superhöga inkomster (åtminstone för mig) så jobbar jag ständigt på att göra mer själv. Idag tänkte jag dela med mig av några av mina senaste försök.

Ett försök var att hitta ett substitut till de här hamburgerbröden från Willys som annars varit en självklarhet i vår familj till fredagsburgaren. Efter några misslyckade försök landade vi till sist i att det här receptet fungerade bra som substitut.

Sen har vi också engagerat oss i att göra lite bättre, prisvärda egna tillbehör. Nu senast satsade vi på att göra egen coleslaw enligt detta recept. Det visade sig också att det fungerade lika bra med turkisk yoghurt istället för creme fraiche.

Nu skrev jag egentligen inte det här inlägget för att få er läsare att baka hamburgerbröd, utan snarare för att få er att reflektera över era egna möjligheter till insourcing. För om det är så att ni har något som ni ofta köper och som är betydligt billigare att göra själva, överväg då att prova. Min man visade sig till exempel vara en baddare på att baka pizza. Nu föredrar jag hans version framför den lokala pizzerians alla dar i veckan.

Vad kan du börja göra själv istället för att köpa?