Kan pengar köpa trygghet?

Trygghet, trygghet, trygghet. Och att undvika olust och osäkerhet. På olika sätt har det präglat mig otroligt mycket hela livet, men det är först på senare tid som jag börjat inse det. Och hur är det egentligen, kan pengar köpa trygghet? 

En kollega som kommit att bli en nära vän var den som först lyfte det här med mig. Hon påpekade efter att jag reagerat starkt på ett av infall av vår chef att jag är extremt trygghetssökande. Egentligen är det väldigt logiskt, jag har länge insett att mitt behov av ekonomisk trygghet är större än de flesta andras och jag har förstått att det präglat min önskan av att nå FIRE och bygga kapital. En annan kompis pratade också med mig om det här nyligen. Hon sa att hon tycker det är fascinerande att jag som ändå haft en ekonomiskt trygg uppväxt har ett sånt enormt stort behov av ekonomisk trygghet. Kompisen själv däremot har växt  upp med stor ekonomisk osäkerhet och har därför hela det vuxna livet levt snålt och krävt en stor buffert för att må bra. Båda mina vänner har ju rätt i sina observationer. Troligen har det här någon djupt psykologisk orsak som jag borde lägga en förmögenhet på att rota i hos en psykolog, men det har jag inte riktigt lust till just nu. 

För ett tag sedan hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände att jag fått nog på riktigt. Jag har genom åren inom mitt yrke flera gånger tänkt tanken att det kanske har kommit till vägs ände, men den här känslan var annorlunda. Jag sa faktiskt till och med till min chef att det kanske räcker nu, att jag nog inte pallar jobba kvar. I nära anslutning till detta pratade jag med den nära kollegan om att jag tycker det känns så himla jobbigt att vara så här nära FIRE och nu behöva ge upp på grund av arbetsgivarens nycker. Jag redogjorde för min plan på att nå ca: 3,5 miljoner och sedan ställa mig helt öppen till att ta ett kortare vikariat för att det känns roligt eller söka en tjänst på 40%, alternativt gå en utbildning för skojs skulle och bara se om jag trivs med jobbet efteråt. Hon ställde den uppenbara frågan: "Men varför gör du inte bara det nu?" Jag började försöka formulera ett sammanhängande svar, men vi båda två insåg nog svaret på det på en gång, nämligen mitt enorma behov trygghet. 

Diskussionen med min kollega väckte ändå något inom mig. Jag började fundera på om det verkligen är viktigare att känna sig trygg än att känna sig glad. För i ärlighetens namn är det inte några längre stunder som jag känt mig glad på jobbet de senaste fem åren och i den mån jag gjort det har det uteslutande berott på kollegorna jag jobbar med snarare än på bra chefer eller utmanande arbetsuppgifter. En vän föreslog att jag skulle tackla trygghetsbehovet genom att anmäla mig till någon slumpmässigt utvald kurs och ansöka om tjänstledighet för studier. På så vis finns en möjlighet att återgå till anställningen kvar, men jag slipper gå dit på ett tag och kan under tiden fundera vidare och möjligen leta andra jobb. Egentligen tycker jag att det är en bra mellanväg och inte så kategoriskt "Stanna kvar ett tag och bli sedan tidig pensionär för alltid" eller "Ha roligt tills pengarna tar slut och lev sedan på soc". Men det svider och plågar trygghetsnarkomanen som skriver det här. För tänk om inte heller min man står ut? För som det ser ut nu är vi två föräldrar till små barn som vantrivs på jobbet. Men så slog det mig att vi säkert skulle klara oss på hans a-kassa om han tvingas sluta och om vi inte gör det så klarar vi oss åtminstone ett par år med bara de likvida medel vi har ett knapptryck bort. Kanske är det dags att välja glädjen, mindre stress på morgonen och mer frihet nu på bekostnad av drömmen av FIRE inom en rätt snar framtid. Och på bekostnaden av att känna sig helt trygg under tiden. 

Det svårhanterliga i hela situationen är att jag först nu börjar inse att pengar faktiskt inte kan köpa trygghet för alla. Eller åtminstone att pengarna inte är hela lösningen. För mina pengar, som täcker hela familjens utgifter i åtminstone 10 år om inte börsen kraschar totalt, var inte tillräckliga för att jag skulle säga upp mig på studs när jag kände att jag fått nog. Och de är inte tillräckliga för att vi ska känna oss avslappnade nog för min man att kräva förändring på sin arbetsplats trots att han vantrivs. Han har till och med fått höra från mig att han ska tagga ner och låta ledningen köra med honom ett tag så att allt lugnar ner sig. Vad är det då vi har Pippi-pengar fuck off-kapital till? Samtidigt så vet jag att för många andra så skulle en miljon på börsen betyda mycket trygghet och faktiskt göra att de skulle ta mindre skit. Men uppenbarligen är inte pengarna i sig (eller åtminstone inte förrän man nått enorma belopp, är helt skuldfri, har utflyttade barn och närmar sig vanlig pensionsålder) tillräckliga för att en otrygg person som jag ska känna sig trygg. Så min slutsats blir därför att pengar nog tyvärr inte köper trygghet i den utsträckning jag hade förväntat mig eller önskat, men samtidigt att de så klart underlättar. För om jag inte hade haft en krona på banken hade jag nog inte spontant vågat lyfta i samtal med min chef att jag känner att jag fått nog. Eller jag tror åtminstone inte det. 

Vad tror du, kan pengar köpa trygghet? 

Vem orkar egentligen jobba?

Under ett samtal med en kompis började jag reflektera över min egen trötthet. Jag känner själv att den för mig (tillsammans med mina barn) har varit en viktig drivkraft att nå frihet. Kanske är det så att det finns folk som inte riktigt orkar jobba? 

Det hade varit vettigt om jag kunde börja inlägget med en rolig anekdot om föräldraskapet för det är som bekant uttröttande. Tyvärr upplever jag att det var långtifrån början på min egen trötthet. När vi fick barn började vi redan under de första kolikdrabbade månaderna dividera om vem som egentligen var tröttast. Jag minns att jag vid flertalet tillfällen under åren försökt få min man att förstå varför han borde ha hanterat sömnlösheten bättre än jag och då med motiveringen att han ju inte varit så himla trött innan barnen, vilket jag däremot varit. Och det har jag verkligen varit. Jag har allra helst sovit till lunch på helgerna sedan tidiga tonåren och det har så länge jag kan minnas krävt en jäkla massa pannben för mig att ta mig upp till skola, universitet, arbetsplatser och liknande. Jag är långtifrån en morgonmänniska och tycker det borde vara olagligt att tvinga små barn att börja skolan klockan 8 på morgonen (inte riktigt, men lite så). 

Jag har genom åren försökt hitta olika lösningar, bytt kost, knaprat vitamintillskott, börjat träna, spenderat mer tid i dagsljus, käkat antidepressiva och en massa annat, men jag tycker inte att det har blivit bättre. Däremot blev det avsevärt sämre när jag fick covid-19 2021. Efter det sov jag middag dagligen tills jag började jobba och det inte var möjligt på arbetsplatsen. Det har gått så långt att jag börjat acceptera att jag är en tröttis som inte riktigt är gjord för att leva ett fullt liv. Och så kanske det är för mig. Det finns säkert tröttare och piggare människor därute. Jag är uppväxt med två föräldrar som jag minns som väldigt trötta och en av mina föräldrar somnar i tid och otid. 

Samtidigt kan jag känna mig rätt trött på att leva så här och fundera på hur knasig jag är som ägnar 10-12 år åt att nå FIRE bara så att jag får vila mer. Den typiske personen i min situation hade väl sjukskrivit sig istället eller bokat in en solsemester. Kanske gått i terapi. Vad gör jag? Jag kämpar på med heltidsarbete, skippar bilen under milen och veckohandlar i tre olika matbutiker för att maxa rabatterna. Lägg till att kämpa så hårt på jobbet att jag ofta glömmer ta raster och är så trött efteråt att jag inte orkar prata med mina barn. Men det är egentligen inte kopplat till min motivation att nå FIRE. Jag har alltid varit såhär. Jag hade svinbra betyg genom såväl grund- som gymnasieskola och likaså på universitetet. Alla uppdrag jag tagit på mig, både privat och i jobbet tar jag på så stort allvar att jag bara inte kan misslyckas. När jag skulle försöka framhäva mig under årets lönesamtal tog jag till och med upp mitt enorma engagemang som en tillgång för organisationen. Min chef höll med om att jag tar mig igenom arbetsveckan med ett häpnadsväckande engagemang, men frågade om jag verkligen får tillräckligt med återhämtning på jobbet för att orka med min vardag. Det hade jag inte tänkt så mycket på. För sanningen är väl att det kostar att vara perfekt och på topp hela tiden och det lönar sig inte ens i lönekuvertet. 

Innan jag ansöker om förtidspension har jag därför bestämt mig för att försöka en ny strategi för att se om jag kan ta mig igenom livet med mindre motstånd. Jag ska testa att inte jobba lika hårt. Alldeles nyligen blev jag sjuk (som så ofta annars) och jag valde faktiskt att sjukanmäla mig. Det tog emot och jag ägnade alldeles för mycket energi åt att fundera på om jag inte skulle ha kunnat jobba på distans ändå, ha dåligt samvete både gentemot mina kollegor och mina barn (som gick förskola och fritids som vanligt fast jag låg på soffan). Jag planerar också att framöver gå hem när min arbetstid är slut, även om det är något jag känner att jag måste göra, inte vara mest involverad och anmäla mig frivillig på APT:er och helt sonika skjuta upp arbetsuppgifter som jag inte orkar genomföra just nu. Jag kommer också acceptera att meningar i min blogg innehåller fel eller är lika skumt formulerade som den förra. Jag kommer inte korrekturläsa 10 gånger. Det får bli fel helt enkelt. Kanske hjälper det? Kanske gör det det inte. Men då har jag ändå försökt. Varit ambitiös i min försök att vara oambitiös  så att säga. Kanske kommer det påverka min lön negativt. Men eftersom min chef uttryckt att mitt engagemang snarare är vad hon förväntar sig än något speciellt, men samtidigt varit helt nöjd med mina kollegor som tar sig igenom arbetsdagen utan att yppa ett ord eller engagera sig i någonting så tänker jag att jag knappast lär straffas för det. Och i det här skedet så gör inte några hundralappar hit eller dit på framtida lönesamtal någon större skillnad ändå. Det är med andra ord läge att tagga ner. Och försöka hitta en större slacker-livsstil. Lite inspirerad av min kollega Eva, 60+. Hon vet att hon ska gå i pension snart ändå och framstår mest som trött. Jag vet ju faktiskt också att jag ska gå i pension snart, eller åtminstone att jag kan det. Så jag är ju så att säga 60+ utan att ha fyllt 40. 

Jag vet inte om jag är ensam om det här problemet, men jag tror inte det. Det går nästan inte en dag utan att jag tittar på folk i ren beundran över att de pallar jobba heltid (eller nästan), skjutsa ungarna till tre fritidsaktiviteter per person, laga mat och hålla ett städat hem. Det finns flerbarnsföräldrar som faktisk tar sig till gymmet mer än tre gånger i veckan eller upprätthåller en hobby på sin fritid med regelbundenhet. Jag tycker de är superhjältar. Mitt liv känns mest som ett jobb (som en barnlös vän just sa) och jag behöver verkligen semester från det. För den som är som jag så är det svårt att orka jobba på riktigt. Och jag undrar verkligen vilket antal timmar som vore optimalt för att jag skulle stå ut långsiktigt. Det står väl skrivet i stjärnorna. Nu är jag trött igen. Dags att sova. Tills klockan ringer lagom till detta publiceras och jag återigen får kämpa för att komma upp. 

Hur mycket tror du att det vore optimalt att jobba för att orka leva också?

Är det fel sorts människor som strävar efter FIRE?

Miljonär innan 30 skrev nyligen om den så kallade FIRE-paradoxen och resonerade kring huruvida det stämmer att den som lyckas nå FIRE är för driven för att vara nöjd med RE-delen. Slutsatsen han drar är att det inte nödvändigtvis är så, men jag kan inte låta bli att fundera på om det ändå inte finns en poäng i att det är fel sorts människor som får för sig att nå FIRE? 

Om du inte hängt med i debatten så går paradoxen kort och gott ut på att den som är driven nog att faktiskt nå ekonomiskt oberoende sannolikt inte är nöjd med att vara ledig, medan den som skulle trivas svinbra med det faktiskt har noll chans att nå dit. Jag vet inte om jag är helt säker på att en driven person inte skulle trivas med ledighet och arbetsfrihet, men däremot kan jag verkligen tänka mig att det finns en massa människor som skulle älska att vara ekonomiskt oberoende men aldrig kommer nå dit. Jag har faktiskt en kompis som jag tror skulle trivas svinbra med att vara ekonomiskt fri. Han gillar inte bara att vara ledig, men är dessutom bra på att komma på nya, roliga projekt som att brygga öl, vandra lokala leder eller läsa en kurs på universitetet i något själv-utvecklande. Vad han däremot inte är bra på är att spara pengar. Jag hör faktiskt honom säga "Ja, MEN..." så ofta att jag tappat intresset för att uppmuntra honom. Det finns fler i hans kategori. Under tidigare sommarjobb och vikariat har jag kommit i kontakt med en massa personer som uppenbart allra helst är lediga, men som slösar bort sina pengar på cigaretter och fillers och därför inte kommer komma dit om de inte råkar vinna storkovan på triss. 

Jag kan ändå föreställa mig att många som når ekonomisk frihet är rejält ambitiösa och därför riskerar att inte älska friheten så som de hade tänkt att de skulle. Personligen vet jag inte om det stämmer på mig. Mina kollegor uppfattar mig som väldigt engagerad och jag har en historia av fasligt bra betyg och många högskolepoäng, men jag har sedan ett bra tag tillbaka slutat att ta på mig extrauppgifter och extrauppdrag (även om de genererar extra pengar). Jag känner mig inte heller tillräckligt ambitiös för att jobba extra på helgen eller söka nya jobb. På många sätt känner jag mig faktiskt riktigt lat, vilket rimmar bättre med RE-delen i FIRE än med FI-delen. Samtidigt lyckas jag ju spara pengar. Även om de senaste två åren varit sega utvecklingsmässigt på börsen så har jag ändå klarat spara ordentligt med pengar och tycker mig sådär i största allmänhet ha en väldigt god spar-"kondition". 

Kanske är den allra bästa FIRE-personligen den som är lite lagom ambitiös? Den som ändå är verklighetsförankrad och har självförmågan (self efficacy) nog att förstå att den är sin egen lyckas smed, men samtidigt inte drömmer alltför stort och kräver konstant klättrande. Det skulle kunna vara jag.  Jag har full koll på att valet i matbutiken, klädaffären och hos mäklaren påverkar mina möjligheter att bygga kapital, men jag är också ganska nöjd med ett lågintensivt liv. För bara några dagar sedan tycker jag att jag hade en perfekt kväll. Det var fredag och jag hade slutat tidigt och därigenom hunnit hämta barnen i tid och lagat en hemlagad middag som alla åt. Barnen nattades utan konflikter för jag var inte helt sönderstressad och när de gått och lagt sig la jag mig på soffan och läste en bok jag stått i kö för på biblioteket. Samtidigt var tv:n igång och jag lyssnade på utländsk popmusik som Youtube föreslagit. I och med att jag inte betalar för någon musikstreaming så kom det reklam ibland, precis som det gör när jag lyssnar på radiokanaler som Lugna Favoriter och Rix FM. Men det gjorde inte mig inte så mycket. Jag kan ha ätit något också och drack garanterat ett glas isvatten till. Det är lite lyx över att ha isbitar i ett finare glas även om drycken bara är vatten. 

Vem vet, jag kanske bara glorifierar det här livet som jag strävat efter sedan Mini bra var några månader. Det kanske är dötråkigt att vara ledig och jag kanske är mer ambitiös än vad jag tror. Men annars tror jag att jag kan vara lite lagom ambitiös och lat och därigenom faktiskt både nå FIRE och trivas med det. Det är dock fullt möjligt att det redan är exakt den gruppen som strävar efter FIRE. Den superambitiösa sådana däremot jagar säkert ekonomiskt oberoende (istället för frihet), skapar coola företag och hamnar på listor över inflytelserika personer. Den gruppen når nog ekonomisk frihet ganska lätt, men den kommer aldrig njuta av RE-delen. Eller så generaliserar jag bara alldeles för mycket och oförtjänt. Men det är någonstans här jag har landat. 

Vad tycker du om FIRE-paradoxen? Är den sann?

Det ÄR enkelt att laga billig mat

I perioder är maten en riktig utmaning för oss. Ibland beror det på att vi är trötta och inte pallar laga mat. Ibland snarare på att vi konstant är sugna på saker vi inte är så bra på att laga själva. Ibland beror det istället på att vi tycker det är jobbigt med disk. Och ibland beror det på att vi inte kommer på vad man kan laga. Nyligen insåg jag att vi kommit in i den senare fasen. "Kommer inte på" vad man kan laga. I den fasen är det väldigt lätt att vända sig till närmaste restaurang eller till Uber Eats så får alla välja vad de vill istället. Det är också lätt att bli sur på ens partner för att denne har lika kass fantasi som en själv. Oavsett anledning är det inte en så ekonomisk fas. Med den enormt höga kreditkortsräkningen (orsakad av sommarens alla utsvävningar) i minnet bestämde jag mig för att vi faktiskt får skärpa oss nu. 

Att laga billig mat är egentligen inte så himla svårt. En bra bas är en billig grundråvara. I detta fall gula ärter. Den här rätten innehåller även en halv gul lök som verkar ha blivit något av en lyxråvara numera, men turligt nog blir det inte så mycket lök per portion.  Man trycker bara ner allt i en bunke inför nästa steg. 

Fram med stavmixern så har vi sedan en deg som man antingen kan göra till bollar eller till biffar. Den här gången blev det biffar. 

Rätten har sedan byggts på med potatis som är en annan billig basvara och som blir tusen gånger godare rostad om man blandar den med olja och kryddor innan man stoppar in den i ugnen för rostning. Den här potatisen kan eventuellt se lite tråkig ut. Den hade armar lika långa som jag själv, men blev jättegod till slut ändå. 

Som den superexemplariska mamma jag är så serverades även lite grönsaker till maten. Morötter för 10 kr/kg och en egenodlad gurka. Såsen var en "gåva" från Ica, men normalt sett brukar jag bara blanda ihop grekisk eller turkisk yoghurt med gurka och vitlök så har vi en rätt så billig (tzatziki-)sås som passar till de flesta vegobiffarna. 

Det är inte meningen att jag ska konvertera bloggen till en matblogg. Det finns andra som är bättre på att laga mat än jag. Men kanske kan det vara skönt att komma ihåg att det kan vara sjukt enkelt och billigt att laga mat. När jag lagade den här rätten så räknade jag ut vad det kostade. Tyvärr har jag glömt priset per portion, men definitivt under tian. Och det tog inte många minuter att få fram. Den största väntan var på potatisen som behövde drygt 20 minuter i 225 graders ugn. Det gick totalt sett snabbare än vad det brukar göra när jag beställer från stans indiska restaurang. Billig mat måste således inte vara så värst tidskrävande eller svår. 

Har du några bra och billiga recept att dela med dig av? Skicka gärna länkar eller recept i kommentarsfältet! 

Gränslösa arbetsgivare - när får vi nog?

Det här är ett inlägg jag funderat på länge och skrivit på till och från utan att riktigt bli nöjd. Men ämnet som jag funderat kring är arbetsgivare som tänjer lite väl mycket på gränserna, både de allmänna och kanske mer specifikt mina egna. 

Inspirationen kommer egentligen från min mans arbetsplats. Jag har gång på gång stört mig på hans chefers eller ledningsgruppens agerande. Det kan röra sig om att någon ringer honom i hemmet om något som de får för sig är superviktigt 06.45 eller 18.37, vilket för tydlighetens skull är utanför hans arbetstider och vanligtvis dessutom gäller otroligt oviktiga saker. Eller så bokar de in ett möte till klockan 18 (gärna en fredag också) dagen innan mötet sker, vilket alltså kräver att någon annan (jag) hämtar våra barn, då förskolan och fritids inte accepterar att man ändrar tiderna så snabbt inpå. De kan också boka in möten efter avtalad arbetstid de dagar som de har arbetstidsförkortning (skärtorsdagen är en klassiker fast nästan ingen arbetar då) och är superskickliga på att pricka in alla stängda dagar på förskolan och fritids för obligatoriska aktiviteter. En gång uppmanades han att ta med sig Mini, som kanske var 4 år då, på någon utvecklingsdag eftersom det var superviktigt trots att hans chef beviljat honom föräldraledigt och han bokat in en resa långt tidigare. Han åkte aldrig på den resan och jag fick ta hand om Mini istället. Vi fick inte pengarna tillbaka för resan, då störiga arbetsgivare som bekant inte är skäl för återköp ens vid kreditkortsbetalning. I slutändan var det bara runt hälften av kollegorna som behagade komma på den där aktiviteten som han missat resan för och dagen handlade om något i stil med "inkluderande samtal" eller "kreativ brainstorming i multikulturella sammanhang". När någon vid annat tillfälle påpekat att de är ensamstående föräldrar och därför inte kan följa med på övernattningar brukar stämningen bli frostig och det enormt dåliga samvete som cheferna försöker ge min man när väl han vabbar är så påtagligt att det verkligen tar emot. Jag minns en gång när jag tvingade honom att vabba (vilket jag sällan gör) och en chef skickade ut ett mail till alla om att det akuta mötet behövde bokas om på grund av att min man till skillnad från alla andra deltagare prioriterade att vabba framför att delta i mötet. 

Ibland har jag tänkt att det är förståeligt om små arbetsgivare stör sig lite på när folk utnyttjar rätt till föräldraledighet eller har många vab-dagar, men det verkar som att även större sådana besväras av småbarnsföräldrar. Jag tycker mig i sociala medier läsa om flertalet liknande historier, där anställda i förskola, på sjukhus eller större fabriker har synpunkter på eller till och med straffar anställda för att de har sjuka barn. En vän till mig drevs in i sjukskrivning delvis av den enorma ångest som hen fick av att meddela chefen att något barn återigen blivit sjukt. Tänk dig vattkoppor som drabbar en efter en och så råkar man ha tre eller kanske fyra barn. Jag har själv, mina barn till trots, blivit på sämre humör till och från när jag insett att flera av mina kollegor vabbar, men i den känslan har jag egentligen aldrig ifrågasatt att de gör det. Det är klart att bördan blir större för dem som är på plats i många fall, men att att någon, chef eller kollega, skulle ifrågasätta att man måste vara hemma tycker jag är skumt rakt igenom. En tidigare chef till mig, en barnlös sådan, brukade förresten också vara rätt kylig när jag meddelade att barnen var sjuka. Ibland meddelade jag hen uttryckligen något som behövde åtgärdas, ombokas eller fixas, men kom i princip alltid tillbaka till att hen inte hade brytt sig. Istället fick jag bli utskälld över möten jag inte deltagit i, missa deadlines och liknande som gjorde min arbetsmiljö allmänt dålig. Jag började till sist ringa eller sms:a väl utvalda kollegor direkt istället så fixade de det för att jag skulle undvika obehag vid återkomsten. 

Något som jag också reflekterat mycket över är hur mycket mina egna gränser förskjuts med tiden fast alltså snarare blir striktare. Jag tror, men kan inte påstå att jag vet, att det har med den ekonomiska tryggheten att göra. När min man senast utsattes för något av sin arbetsgivare (värre än vanligt ska tilläggas) kände jag bara att jag fått nog. Plötsligt så kändes det inte okej längre och jag började istället aktivt leta bland alternativa tjänster för honom att söka. Han blev lite ledsen av chefens agerande vid tillfället och blev ovanligt passiv så han behövde lite uppmuntran. Något som jag även själv blivit i perioder när livet känts tungt och det därför varit svårt att se objektivt på situationen. Jag räknade lite på vårt kapital och insåg att vi faktiskt inte är så värst långt ifrån FIRE någon av oss och sa till honom att jag tycker att han borde överväga att be dem dra åt helvete istället och bara säga upp sig. Han blev kanske något gladare av att inse att vi har rätt rejält med fuck off-pengar, men tog på en gång upp att han inte vet riktigt vem han är om han inte har sitt jobb. Det var en intressant tanke. För jag upplever att många av oss som strävar efter FIRE successivt har vänt oss bort från våra jobb och titlar, vilket jag inbillar mig gör det lättare att skiljas från sin tjänst. Min man däremot har aldrig haft så mycket emot att jobba och planerat fortsätta med det. Han gillar att berätta vad han jobbar med, medan jag undviker att ta upp det med folk jag träffar utan fokuserar hellre på andra gemensamma intressen. Den processen tycker jag varit viktig för mig. Men den har ju samtidigt lett till en lägre ambitionsnivå till viss del orsakad av brist på livegen- het(?). Det är dock ett annat ämne som vi säkerligen diskuterat tidigare. 

Vad är det då som gör en arbetsplats outhärdlig? Jag tror att det till stor del handlar om ledarskap. Jag tycker det är superbra och rimligt med strikta regler om och när det behövs. Tidigare i min karriär satt jag till exempel i kundtjänst och det sa sig självt att det var viktigt att jag jobbade de arbetstider som kundtjänsten skulle bemannas. Men när chefen bara för sakens skull kräver att man sitter på kontoret och arbetar istället för hemma eller vägrar godkänna ens semester för att de hittat på att det en klämdag måste vara en sexioprocentig bemanning är jag mindre förstående. Som ni märker är jag även sjukt intolerant mot arbetsgivare som har svårt för småbarnsföräldrar. Och väldigt ofta är jag, likt min man, den som påpekar när arbetsgivaren inte är tillräckligt barnvänlig. Det gör mig nog inte superpopulär och är rätt jobbigt till och från, men om kanske är det här det jag kommer ägna mina sista år i arbetslivet åt - bara för att jag kan och har fått nog. 

Har du några roliga (eller mindre roliga) exempel på när din arbetsgivare överskridit dina gränser? Dela gärna med dig i så fall. 

Är det egentligen så himla svårt att minska sina transportkostnader?

Under en långpromenad under en av sommarens allra sista lediga dagar lyssnade jag på en podd som handlade om Malmös 2030-mål (klimatneutralitet). Under avsnittet tog en av programledarna upp att hon idag med större barn kan se fördelarna med att äga färre bilar och transportera sig på miljövänliga sätt, men att det tidigare kändes extremt främmande med små barn som skulle släpas till förskola och skola, och all efterföljande stress. Hon sa att det var riktigt svårt att komma i tid till jobbet som det var och att inte ha haft en bil till sin hjälp hade varit betydligt svårare. Personligen är vi ju i ungefär den situationen, men har ändå valt att resa bilfritt nästan uteslutande, vilket fick mig att fundera på om det är så himla svårt egentligen. Och vad man kan göra för att göra det lättare för sig. 

Grunden till att leva ett liv där bilen används så lite som möjligt har för oss varit att designa livet på ett så smart sätt som möjligt. I praktiken betyder det att vi varit väldigt selektiva med var vi bosatt oss. Det har nämligen underlättat avsevärt för oss att bo nära och kunna leva lokalt i staden där vi bor. Men den som dock har ett strikt ekonomiskt perspektiv till lägre transportkostnader kan fundera ett varv extra på om det är värt att bosatta sig längre bort från jobb, aktiviteter och skola och därigenom få högre transportkostnader men lägre boendekostnader i övrigt. För ett antal år sedan, innan pandemin och hemarbete, var vi själva inne på att flytta till landet. Men det valde vi till slut bort för att framför allt jag tyckte det skulle bli för jobbigt med alla transporter, och dessutom dyrt. Jag är dessutom rätt bekväm av mig och skulle kunna  låta bli att göra saker just för att jag vet att det kostar att ta bilen och att det är svårt att hitta parkering till exempel. Nu bor vi därför relativt nära båda våra arbeten. Men långt viktigare än att vi bor nära våra arbeten är att vi bor nära Minis skola och flera förskolor, varav en är Pluttens. Vi kan dessutom promenera hem efter en utekväll på stan (och sådana har vi ju väldigt många av!)  eller om vi (som jag alldeles nyligen) tappat bort cykelnyckeln. Vi kan också rätt så enkelt cykla till biblioteket, biografen och mataffären. Det mesta finns rätt nära med andra ord. 

Att bo nära är således en sak som underlättat i att få ner transportkostnaderna i vår familj. Men många som bor nära oss med liknande förutsättningar har ändå rätt höga transportkostnader och väljer bilen nästan hela tiden. Nyligen hade Mini en vanligtvis bilburen kompis över och jag bad då föräldrarna att hen skulle komma till oss med cykel för att vi skulle kunna hitta på mer saker under tiden. Det visade sig att barnet som ändå går i skolan och är i samma ålder som Mini inte alls var så värst cykelvan. Barnet trillade under dagen omkull, hade svårt att starta efter att ha stannat, blev trött och hade inte alls koll på trafikvett som vilken sida man cyklar på. Då slog det mig just hur viktigt det varit för oss att barnen tidigt lärt sig vistas i trafiken och att bygga upp deras fysiska förmåga och uthållighet. Jag vet inte hur gammal Mini var när hen lärde sig cykla, men en av våra grannar med liknade transportfilosofi lyckades lära sin nyblivna treåring att cykla utan stödhjul till diverse aktiviteter, däribland förskolan på daglig basis. Det finns andra sätt så klart, vi använder till exempel cykelstol flitigt och äger även en cykelvagn. Men så småningom blir barnen för stora för att släpas runt på och då är det viktigt att de både fysiskt fått in vanan att för egen maskin transportera sig längre sträckor och vet hur de ska bete sig i trafiken för att det ska kunna ske på ett säkert sätt. 

Jag tror också att det är viktigt att kunna planera och samköra olika aktiviteter. Vi har sedan urminnes tider kombinerat mathandling med långpromenader, vilket gör att vi slipper ta bilen vid stor- och inte-så-stor-handling. Ibland inser vi att vi saknar en viktig ingrediens till kvällens middag och då brukar en av oss (vanligen min man) passa på att kombinera dagens träning med handling och springa till mataffären. Vi brukar också passa på att hämta ut paket eller handla i samband med att vi söver Plutten eller är på väg hem från jobbet (den som inte hämtar då så klart). I den mån det är möjligt brukar jag även passa på att sköta vissa ärenden under mina raster på jobbet, eftersom jag arbetar centralt. Det kan bland annat handla om att lämna en bok på biblioteket eller lämna in ett paket hos ett ombud. 

En ytterligare aspekt som jag tror jag även skrivit om tidigare är att ha en positiv syn på att transportera sig med cykel eller till fots. En kollega till mig cyklar betydligt längre från hemmet till jobbet än jag, men beskriver det som gratis motion. Och om man väljer att se på det som gratis motion eller som en möjlighet till träning när barnen  har barnomsorg, blir det ju mycket roligare än om man mentalt går omkring och ser det som en uppoffring. För visst är det trist att cykla till jobbet när det spöregnar, vilket det tydligen ska göra idag när det här publiceras. Men då får man vara nöjd med att man ändå tog sig ut och fick både frisk luft och motion trots spöregn. Jag tror också att man ska våga ifrågasätta hur tidsbesparande bilen faktiskt är. Jag vet med säkerhet att det går snabbare för mig att cykla än att ta bilen till jobbet till exempel på grund av köer och svårigheter att hitta parkeringsplatser. Det är inte likadant för alla. Men ofta är nog bilen inte riktigt lika tidseffektiv som vi tror, särskilt inte för oss med kortare pendlingsavstånd. 

Jag tror därför inte alls att det är så himla svårt att minska sina kostnader för transport om man bara vill. Det säger sig självt att den som lever som vi inte behöver fler än en bil (om ens någon), vilket innebär en halverad kostnad jämfört med familjen som tror sig behöva två. Det är också en möjlighet att minska de rörliga utgifterna för transport markant och där besparingen dessutom blir tydlig på en gång. Så våga låta bilen stå och ta dig an regnet. Det kan vara värt att lägga några hundralappar extra på sköna regnkläder om du inte redan har gjort det och bra vinterdäck så småningom. Men det kan det vara värt tycker jag. 

Använder du bilen mer än du skulle vilja? Vad kan du göra åt det? Dela med dig av det eller något helt annat. 

Vem har råd att bli sjukskriven?

När jag var gravid med Plutten mådde jag rätt dåligt under en period. Jag blev som ett resultat av detta sjukskriven, en erfarenhet som fick mig att fundera på huruvida vanligt folk egentligen har råd att bli det. För det är ju faktiskt både kostsamt och kan ta tid att få ersättning, om man ens får det överhuvudtaget. Innan jag blev sjuk vet jag med mig att jag har funderat på hur folk hamnar i situationen att de går från ett bra jobb till rejäl utsatthet, till exempel hemlöshet. Det är väl kanske inte jättevanligt, men ibland läser man om personer som tidigare haft till synes vanliga liv och sedan hamnat rejält i skiten och är beroende av socialtjänst eller lever på gatan. Jag har alltid trott att det skulle vara kopplat till missbruk och allvarligare psykisk ohälsa, men efter att ha varit sjuk själv i vad som jag då upplevde som en längre period slog det mig att mycket kan gå åt helvete rätt snabbt. 

Det första problemet jag upplevde under min sjukskrivning var att jag mådde så dåligt att jag sket i allt. Symptomen kom plötsligt och  lamslog mig helt. Jag lyckades knappt ringa vårdcentralen för att få en läkartid och när jag väl orkade det så hänvisade de mig till mödravården istället. Jag minns inte riktigt hur jag gick tillväga för att till slut få en läkartid, men jag tror att min man var involverad och arg och att jag själv till sist kan ha fått ett utbrott på en stackars barnmorska. Nästa pärs kom när jag träffade den där läkaren som sjukskrev mig, men verkligen skrev världens sämsta läkarintyg. Jag insåg direkt att det var osannolikt att Försäkringskassan skulle godkänna det där värdelösa intyget, eftersom det mest stod vad som var bra med mig och inte det som var dåligt. Jag skickade åtminstone en kopia på det till min chef och eftersom jag aldrig hade varit sjukskriven tidigare så utgick hen väl sannolikt från att jag inte var hittepåsjuk. Efter det här ägnade jag en ganska lång period åt att inte göra någonting alls. Jag ansökte inte om någon ersättning från Försäkringskassan utan koncentrerade mig på att att överleva. Så småningom insåg jag att jag hade varit hemma i över en månad utan att ens ha ansökt om någon ersättning och då upptäckte jag att min arbetsgivare inte hade sjukanmält mig. De skulle kolla upp hur det där funkade och lyckades efter en vecka eller så skicka in en anmälan, varpå jag försökte lista ut hur jag fick en blankett för att ansöka om pengar. Efter en lång tid i kundtjänst så fick jag hjälp med hur jag skulle göra och efter några dagars postgång åt båda håll så hade en ansökan om sjukpenning kommit in till Försäkringskassan. Tyvärr var det ju pandemi och ungefär 100 års handläggningstid så det dröjde betydligt mer än 30 dagar ytterligare innan jag fick några pengar. Jag tror att jag friskanmälde mig ungefär tre dagar efter att jag fått en stor klumpsumma utbetald från Försäkringskassan. 

Egentligen är det inte så värst intressant hur jobbig erfarenhet jag hade av att vara sjukskriven, utan snarare hur länge man klarar sig utan pengar. Jag hade förvisso min man, men ett stort antal räkningar som stod i mitt namn och om jag minns rätt så betalade inte han dem, utan det gjorde min buffert. Även i sparkretsar pratas det ofta om att man inte behöver en större buffert (man kan ju alltid sälja lite aktier), men våren/sommaren 2020 var det inte så roligt att sälja aktier för att betala hyran. Det var inte heller något jag hade haft ork att göra. Det var bökigt nog att logga in på räntekontot för att plocka ut delar av den och faktiskt trycka på "skicka" på internetbanken. Lustigt nog minns jag inte att jag oroade mig för pengar under min sjukskrivning, eftersom jag visste att jag hade en välfylld buffert och den kom verkligen till användning. Jag kommer faktiskt ihåg ett tillfälle när jag låg i min säng och reflekterade över att jag verkligen inte var i stånd att arbeta. Det hade inte spelat någon roll om Försäkringskassan hade sagt definitivt nej till min ansökan om pengar eller om min man hade skjutsat mig till jobbet och sagt åt mig att skärpa mig. Jag hade inte kunnat jobba ändå. Det är en ganska läskig känsla. Men också en skön. För det är väl därför man sparar pengar, särskilt i en buffert? 

Nu har jag inte ens  skrivit om det här med att ersättningen som man får (om man får någon alls) från Försäkringskassan är betydligt lägre än lönen. Personligen hann jag av naturliga skäl inte känna av det där så värst mycket, utan jag minns bara en enorm tacksamhet över att jag fick några pengar alls när jag var sjukskriven. Men för många måste det svida rejält att inte ens få ut 80% av lönen. Här blir det ju väldigt tydligt att låga utgifter är att föredra, då man kan fortsätta leva livet som vanligt även vid lägre inkomster. För den som inte har låga utgifter är ändå en buffert att föredra. För visst kan man kanske dra ner på sina utgifter om det skiter sig, men jag är otroligt tacksam över att inte ha behövt fundera på om jag skulle ta bort Minis streamingtjänst eller mitt gymkort när jag var sjukskriven. Inte heller behövde jag byta ut fredagtacosen mot ärtsoppa och förklara för Mini varför vi plötsligt inte kunde äta lördagsgodis eller betala för fotbollsspelandet. Jag behövde inte heller kämpa mig igenom en tobaksavvänjning eller sälja av saker. 

Sammanfattningsvis kan det bli dyrt att vara sjukskriven och något som många inte riktigt tar höjd för, men där bufferten kan spela en desto viktigare roll - om man bara ser till att skaffa sig en sådan.