Spara pengar med minimalism eller tvärtom?

Vän av ordning bör inleda dagens inlägg med att erkänna att det är nyårsafton. Den bör också medge att det vore mer vettigt att skriva om 2020s misslyckade nyårslöften, men det känns alltför deprimerande så jag tänkte fokusera på det som legat till grund för mest diskussioner här hemma på sistone, nämligen om det är ekonomiskt smart att behålla saker eller ej. 

Det finns två olika läger här hemma. Vi har på ena sidan min man som tycker att det kan vara bra att ha en massa olika saker, alltifrån plastpåsar till konstiga verktyg och klädesplagg. På andra sidan står jag som mentalt känner att det vore väldigt skönt att sälja och donera saker, men som samtidigt vet att det i regel är jag som tar ansvar för nya inköp och att det är rätt jobbigt. För att ge min man lite stöd så har han haft rätt ett antal gånger. De började faktiskt ta betalt för de plastpåsar från H&M och liknande ställen som agerat soppåsar i hushållet i flera år (typ tre år efter att han sagt att det snart skulle komma, men ändå) och likaså 3D-glasögonen till bion som han förvarade inför framtiden. Han hade också rätt i att vi så småningom skulle intressera oss för att laga kläder och jag medger att jag saknar min favoritklänning som bara hade en trasig resår. Samtidigt blir det svårare att hitta de barnkläder vi faktiskt använder när vi har en massa vi inte gillar och som Plutten växt ut. Detsamma gäller typ allting annat, såväl wokpannan som Minis vaccinationsdokument. 

Nu är det här ju en ekonomiblogg så jag kommer därför lägga min energi åt sidan och fokusera på de rent ekonomiska aspekterna av frågan. Om vi ska inleda med mina argument så känns det som att vi relativt ofta köper nya saker för att vi inte hittar de gamla. Ibland minns vi inte ens om det finns en gammal. Nyligen frågade till exempel en vän mig om jag ville köpa en av deras gamla overaller till Plutten. Då började jag fundera på om vi hade en sådan i storlek 86, men insåg snabbt att jag inte hade en aning. Det föranledde att min man fick lägga ett par timmar åt att leta på vinden, men utan resultat. I det läget är det ganska lätt att köpa en för att slippa leta mer, vilket som bekant är ekonomiskt korkat. I den bästa av världar kan det också generera en del pengar att sälja av saker, men än så länge är jag inte riktigt beredd att vara en sådan där duktig mamma som säljer varenda bebisbody på Facebook så de auktioner jag startar på Tradera (för att slippa allt tjafs och prutande på Marketplace, hatar't) är i regel enbart med mer värdefulla saker i nyskick. Gissningsvis kommer vi därför inte kunna finansiera nästa kontantinsats med försäljningar av prylar. 

Min man å andra sidan tycker det är dumt att göra sig av med saker vi inte vet med säkerhet att vi inte behöver. Han tycker därför att det är okej att sälja de barnkläder vi inte gillar, men att det är dumt att skänka dem (det får vi ju inget för rent ekonomiskt och man vet ju aldrig om man ändrar sig) och ännu dummare att göra sig av med våra favoriter. Bakgrunden vad gäller just barnkläder är att vi inte vet med säkerhet att Plutten är vårt sista barn. Båda två velar fortfarande vad gäller den saken och om jag känner oss rätt kommer vi inte bestämma oss säkert förrän vi typ är fyrtio eller jag är gravid redan. Vi har samma problem med gravidkläder, just nu tar de bara plats men de skulle ju kunna vara användbara vid en eventuell framtida graviditet. Han har också svårt för att göra sig av med saker av värde som inte används. Där tror jag att det är ett klassiskt fall av att ha svårt att acceptera en sunk cost. Vi blir liksom inte rikare av att förvara träningsmaskiner, men det är väldigt jobbigt att acceptera att tusenlappar lagts på något som de facto aldrig används. Då känns det skönare att behålla den i förrådet och hoppas att träningsandan faller på eller att vi får bättre betalt för den i framtiden. 

Jag upplever dessutom att jag personligen värdesätter mina saker mer om jag har färre. Jag har haft fördelen att spendera några terminer utomlands och har vårdat såväl frottéhanddukar som femkronorsmuggar från Ikea som om de vore gjorda av rent guld. Det är något jag saknar nu när det känns som att vi dränks i barnkläder och lagahögen bara växer för var dag som går. Då är det lätt att känna att vi lika gärna kan kasta allt och köpa nytt, vilket allt som oftast är det sämre alternativet rent ekonomiskt (och alltid miljömässigt). Samtidigt som jag skriver det påminns jag om hur jobbigt jag tyckt det varit att leta efter begagnade barnkläder och gravidkläder på nätet, scrolla i facebookgrupper och Traderas app. Kanske är det lika bra att göra som min man tycker och lägga ner minimalismen och istället satsa på att förvara ditten och datten tills jag vet om jag ska bli fembarnsmamma, soffpotatis eller boxningsproffs. På så vis slipper jag i alla fall köpa en massa nytt om jag lär mig hitta bland allt (förutom möjligtvis förvaring). 

Tycker du att ägande av mindre eller mer är mest ekonomiskt för dig? 

Och just ja, gott nytt år! 

Varför storbanker är lurendrejare

Jag vet att det är jul och att folk har juliga och mysiga saker för sig, men trots det kan jag inte låta bli att engagera mig i ekonomiska frågor. Den här gången har jag varit så påträngande på min bästa kompis liv att hon (till slut) varit så vänlig att skicka mig en screen shot på deras sparande och i samma ögonblick som hon gjorde det insåg jag varför storbanker är riktiga lurendrejare. 

Min bästa vän med make är ärliga och hårt arbetande människor, men inte superintresserade av ekonomi. Faktum är att de är så ointresserade att det tagit ett par år att få tillgång till dessa uppgifter. Det visade sig sedan i alla fall att Swedbank har varit så vänliga att de sålt på dem en massa skräp. Här kommer en redogörelse för varför jag påstår det: 

1) De har rekommenderats att ha sitt sparande i en kapitalförsäkring som inte bara är så kass att den kostar dem 120 kr i fast avgift varje år utan dessutom en rörlig avgift på 0,75% av kapitalets värde. Det här kostar den här barnfamiljen många hundralappar varje år till vilken nytta då? Absolut ingen. 

2) När man säljer en sådan bedräglig kontoform kan man ju hoppas på att de åtminstone levererar bra fonder. Men icke. De har en snittavgift på 1,35 % men när jag kollar på innehaven i deras aktiva fonder så visar sig de vara i princip identiska med deras indexlösning Swedbank Access. Slump? Knappast. Men betalt ska de ha ändå tydligen. Och det som om det vore en framgångsrik aktiv fond. 

3) De har rekommenderat sina kunder räntesparande i barnsparandet. Kan ni förstå något så dumt? Hur kommer det sig då? Jo, de frågade nämligen min kompis hur mycket risk de ville ta. Får en person den frågan så bör man som bankperson förklara att risk handlar om tid och inte hur nervös man är som person. Det har deras missat och därav en hög andel räntor i barnsparandet. Dessutom i ett konto som schablonbeskattas. Logiskt? Nej. 

4) De har även hjälpt paret att hitta en lösning på att den ena parten i förhållandet varit föräldraledig mycket mer än den andra och satt upp ett kompenserande pensionssparande till denne. Det var ju vänligt, men de missade att informera paret om att de som gifta makar måste ordna med det juridiska så att inte det delas på hälften vid eventuell framtida separation. De var väldigt snabba på att ordna ett sparande, men missade därigenom hela syftet med sparandet som ju faktiskt var att kompensera en part för dennes pensionsförlust. 

När jag insåg detta förstod jag plötsligt varför människor som granskar och synliggör bankernas brister behövs och varför böcker som Mer pengar för pengarna kommer till. Min slutsats av min bästa kompis erfarenhet av sin "rådgivare" på banken är att det bästa vore om alla likställde dem med bilsäljare. Alla vet att bilsäljare vill pracka på folk bilar, men alldeles för få personer inser att deras bankman gör detsamma med tvivelaktiga produkter. För den som läser detta och inte är så engagerad i ekonomiska frågor (okej, ni lär vara i minoritet men ändå) föreslår jag därför att inte lita på bankmannen alls, utan tänk att de råd du får är ungefär lika välmenande som råd från din värsta fiende. 

Hur gillar du storbankerna och deras "rådgivare"? 

PS. Det här rör bara sparande. Jag skulle ha kunnat förlänga listan avsevärt om vi även pratat om bolån.

Är målet med friheten att jobba på annat sätt?

Åtminstone bland dem som pratar om FIRE öppet och får medial uppmärksamhet så är det vanligt att prata om FI snarare än RE och att skjuta in att man gärna vill jobba, men på ett annat sätt. Inledningsvis under min sparresa kändes det här väldigt konstigt (man sparar väl inte pengar för att jobba till kass timpenning på annat håll?), men ju äldre jag blir, desto mer börjar det där locka ändå. 

Som jag har skrivit om tidigare har jag under Corona-tiden börjat värdesätta andras arbete och till och från mer aktivt försökt stötta enskilda verksamheter som jag uppskattar. Jag har även efter att en bloggkollega övertygat mig börjat att handla mycket på REKO och uppskattar kontakten med dessa företagare mycket. Det känns skönt att kunna besöka gårdar och se hur produktion, särskilt köttproduktion, går till och jag måste säga att de allra flesta företagare jag kommer i kontakt med känns som väldigt bra människor. Det här har blivit en sån stor del av familjens liv att Mini kan fråga om det inte är dags att åka till Anna och köpa ägg, till Eva att köpa mjölk eller till Göran och köpa nötfärs. Eftersom jag är lite nördig har jag inte bara besökt olika gårdar utan även spanat in företagen på allabolag.se. Vad jag vanligen upptäcker är att det är rätt små företag jag har att göra med som gissningsvis inte gör några enorma vinster. Spontant kan jag tycka lite synd om personer som anstränger sig för att driva företag, kanske producera mat eller guida folk till rätt miljövänlig produkt, men som ändå inte tjänar så mycket pengar. Anledningen till den känslan är att jag kanske lite fördomsfullt utgår från att de önskar tjäna pengar för den rätt omfattande tid de lägger på sitt arbete. Någonstans där slogs jag av att alla faktiskt inte måste tjäna en massa pengar för att arbeta och att jag faktiskt är en av dem.

Tolka mig rätt, jag är inte direkt ekonomiskt oberoende, men om något enstaka år kommer jag ha en rätt grundläggande nivå ekonomiskt även utan lönearbete och skulle då kunna utföra något annat slags arbete även om det betalar sig dåligt. Jag är heller inte så verklighetsfrånvänd att jag inte förstår att det är rätt få som driver företag utan en ambition att försörja sig på det åtminstone på sikt eller till viss del. Samtidigt har jag fått en känsla av att jag har att göra med personer som inser att de är värdeskapande på ett annat sätt än ekonomiskt och i samband med det börjat fundera allt mer på om jag inte själv skulle vilja vara det. Jag har inte direkt en solklar affärsplan eller ens en idé om vad jag skulle kunna bidra med (förutom eminenta blogginlägg inom ett område ingen någonsin skulle betala för) men idéen att ändå göra något lockar. Som det känns just nu är det främst lockande att göra något som kan anpassas enkelt och inte binder upp en på samma sätt som min arbetsplats semesterplanering, men jag måste erkänna att jag också inspireras mer och mer av alla dem som bosätter sig i obygden och ordnar sysselsättning åt sig själva. En fördel med livsstilsföretagande kan ju alltså vara just att det går att bedriva på platser med dålig arbetsmarknad och låga boendekostnader, vilket kanske inte är fallet för en plastikkirurg eller raketingenjör (om det nu finns sådana). 

Den som älskar sitt jobb eller känner att den bidrar till mer gott än en marknadsförare eller telefonförsäljare kanske tycker det låter onödigt att spara halva lönen under 10-15 år för att skapa värde i samhället. Den personen har absolut en poäng, även fast alla så klart inte har möjlighet att få ett fast jobb man brinner för och som innebär stora förbättringar för samhället. Samtidigt är det något extra lockande med att göra det under friare former och sina egna premisser. Investeringsundersköterskan har på sätt och vis gjort det på ett annat sätt när hon arbetar som timanställd med möjlighet att avböja arbete, men för många vore nog en enskild firma en enklare lösning för att göra just det. På så vis kanske man på friare dar kan sälja tvättbara amningsinlägg från källaren i Grums eller egenodlade purjolökar i den lokala REKO-ringen utan att känna någon press på att bli rik av det. Under tiden jag klurar på min egen framtid kommer jag fortsätta handla de där amningsinläggen och purjolökarna av andra och passa på att känna tacksamhet för att det finns någon som odlar mat åt mig trots att det är mycket möda för lite deg. Jag kommer även kosta på mig själv att betala lite extra för frakt när jag beställer mig en vattenflaska i stål eller en tygblöja från en mindre aktör och känna mig lite extra glad över att folk vågar sig på att vara en miniaktör i en värld fylld av jättar. Sen får vi se vad det gör med sparkvoten, men kanske skulle ett framtida livsstilsföretag i liten skara ändå göra att jag skulle våga mig på att sluta lite tidigare tack vare en viss inkomst under väldigt liten press. 

Vill du jobba när du är fri? I så fall på vilket sätt? 

PS. Om någon tycker jag skriver osammanhängande så är det tack vare att min man avbrutit mig minst varannan mening under hela inläggets gång. Vi är nu osams. 

Är det dags att sluta spara nu?

Jag vet inte om jag är ensam om att inte bara spara på pengar utan även på en rad andra saker. Till viss del kanske det kan förklaras med min personlighet, men det är inte att jag kan låta bli att undra om den ekonomiska aspekten flyttat över på vissa andra områden. Här följer en kort genomgång av mitt sparande. 

1) Först och främst så sparar jag på bonuspoäng. Så till den grad att de inte alltför ofta förfaller för att de blir gamla. Det är ju inte bara tråkigt utan rent av ekonomiskt korkat. Jag är fortfarande arg över att jag i ett tidigare liv lät en miljard miles förfalla. Mitt råd till mig själv och alla andra är därför att tömma såväl Coop-poäng som miles och filmstaden-bonus. På så vis slipper man dessutom att en pandemi försätter företaget i konkurs eller omöjliggör utnyttjande av de hårt intjänade poängen. 

2) Jag har liknande tendenser när det kommer till föräldrapenningdagar. Här är jag i alla fall så pass smart att jag inte rusar tillbaka till jobbet när jag får barn, utan problemet är att jag stannar hemma utan ersättning i hög utsträckning och sedan hamnar i situationen att jag måste ta ut typ 200 föräldrapenningdagar inom 220 kalenderdagar på grund av att barnet snart fyller fyra. Eller ja, det har ju bara hänt en gång. Men det blev lite besvärligt att hinna ta ut alla dagar och i slutändan fick vi vara hemma med ersättning sju dagar i veckan och under långa perioder för att ta ut alla dagar. För än så länge är jag allergisk mot tanken på att låta föräldrapenning förfalla som bonuspoängen i ovanstående punkt. Bättring utlovas med nästa barn. 

3) Jag har även haft samma tendenser med cashback. Efter att någon informerade mig om att ersättningen förfaller inom två år på de flesta sidorna har jag nu dock börjat ta ut pengarna från Refunder och liknande ögonaböj. 

4) Semesterdagar är dessvärre ännu ett sådant område. Kan ni fatta något så dumt som att en frihetssträvare sparar semesterdagar till framtiden? Till viss del har det här så klart med föräldrapenningen att göra, i och med att jag behövt ta ut de dagarna så har jag låtit bli att ta semester. Men det finns också en liten röst inom mig som säger att det kan vara bra att ha dessa dagar sen. Som nu när jag gick på föräldraledighet så tog jag ut någon vecka för att at ta ut den mängd jag måste ta ut, men en hel del dagar sparades återigen. Varför? Särskilt korkat eftersom jag tjänat in dagarna när jag jobbat heltid, men har tankar på deltidsarbete i framtiden vilket i så fall innebär att jag får ut mindre pengar sen när jag väl tar ut dem. 

5) Som jag erkänt tidigare brukar jag även spara på mat. Hela frysen är full och när min man en morgon berättade att en säkring gått och frysen varit utan ström ett okänt antal timmar höll jag på att kräkas. Tänk ironin i att köpa mat till bra priser (tex svinnsmart) eller plocka bär i skogen i timmar och så råkar ett strömavbrott förstöra hela ansamlingen? Nästan så att det är bättre att köpa det man vill ha för stunden till ett högt pris än att låta en hel frys förfallas vid strömavbrott. 

Frågan är hur jag kommer vidare? Min man tycker en frysrensning är en bra idé och det kan jag nog hålla med om. Problemet är ju dock större än vårt frysskåp och det känns därför som att jag borde ge mig själv i hemläxa att ta ut lite mer semesterdagar. För jag kommer aldrig få ta ut sex veckors semester på sommaren eller kunna åka på långresa över julen. Min arbetsplats möjliggör typ några extra dagars ledighet i oktober på sin höjd, helst en dag i veckan på villkoret att hundra procent av ens arbetsuppgifter utförs de övriga fyra dagarna och att skolorna inte har lov just då. Har jag sagt att det är en viktig anledning till att jag inte vill jobba? Det är helt enkelt orimligt svårt att vara ledig ens när man är det och vanligen får man betala för det när man väl är tillbaka. Nåväl, det är nog dags att sluta spara nu oavsett varför jag gjort som jag gjort. 

Sparar du mer än bara pengar? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

Låt någon annan sätta guldkant på din tillvaro

Jag vet inte om jag är den enda som har en lång lista med gamla poddavsnitt att ta igen. Jag gillar egentligen poddar, men lyssnar bara när jag är ute och går utan Mini och det händer ungefär en gång i veckan numera och tidigare en gång i halvåret typ så jag ligger lite efter. För ett par veckor sedan lyssnade jag ikapp ett två år gammalt avsnitt av Lyxfällan-podden som handlade om att sätta guldkant på tillvaron till låg eller ingen kostnad. Jag tyckte faktiskt att det var ett väldigt bra avsnitt och började fundera lite kring hur jag skulle kunna sätta guldkant på min egen tillvaro. 

Det bästa med avsnittet var nästan att många av tipsen var väldigt Corona-säkra så de passar utmärkt nu. De föreslog till exempel att man ska skippa caféet och istället ses över en promenad, vilket jag tycker känns som ett alldeles utmärkt förslag i dessa tider. För visst är det ändå så att sociala sammanhang tenderar att innebära kostnader, i mitt fall vanligen i form av restaurangbesök och caféer.  Jag vet inte om jag minns så mycket mer av avsnitten än detta och huvudbudskapet som gick ut på att varje person ska fundera på vad som är guldkant för en själv och därefter hitta ett ekonomiskt sätt att möjliggöra det. Om det är middag med vänner kan man ju till exempel turas om att bjuda varandra på mat och om det är långa samtal kan man ju ta dem över en promenad istället för på ett café. 

Som det slumpade sig så samtalade jag ett tag senare med Mini om att det är viktigt att kommunicera vad man vill och inte bara bli sur på andra människor för att de inte gör som man vill. Det fick mig att fundera lite på hur mycket jag delat med mig med min man om hur vi (eller kanske snarare han) skulle kunna sätta guldkant på mitt liv. För när min man ska göra mig lite extra glad har han historiskt försökt med rätt misslyckade presenter. Jag minns till exempel när han kom hem med praliner med enbart alkoholsmaker efter att han hade försökt förklara för personalen att jag inte gillade alkohol-praliner. Jag undrar fortfarande vad som gick snett där. När jag tänker på vad som skulle göra mig glad idag är det nämligen inte alls några presenter utan snarare att han ansträngde sig på andra sätt. Han är till exempel rätt bra på att laga asiatisk mat och jag uppskattar i allmänhet sjukt mycket när han lagar mat på egen hand och jag slipper hjälpa till. Där snackar vi guldkant på ett mycket enkelt sätt (enligt mig, inte honom). För den som lever i en mer jämställd relation är det kanske inte lika mycket guldkant som för mig, men då finns det säkert andra saker som är lyxigt och som ens partner kan bidra med. Jag avskyr till exempel att byta lakan, men älskar att gå och lägga mig i rena lakan så för mig skulle en härlig överraskning vara att min man hade bytt lakan och städat sovrummet. Andra favoriter vore att han frivilligt och utan tjat masserar mig eller drar iväg med båda barnen och säger: "Sov du, eller läs en bra bok. Vi är borta i x timmar." Jag vet också många som uppskattar tända ljus eller ett bubbelbad, vilket inte alls måste vara dyrt om inte bubblorna kommer från Rituals som alla tjatar så mycket om. 

Poängen är att som trött småbarnsmamma finns det mycket som skulle sätta guldkant på min tillvaro och de sakerna kostar mycket sällan pengar. Många andra kanske känner att hämtmat från lokala restaurangen gör det eller att shoppa en massa kläder, men så känner inte jag utifrån min livssituation. Däremot kräver det att min man får kännedom om vad som sätter guldkant på min tillvaro och naturligtvis även att jag får kännedom om vad som skulle glädja honom. Det är något jag tror att vi rätt sällan pratar om och som enkelt skulle kunna skapa guldkant utan en massa pengar. Jag vet hur många par som helst som slänger iväg barnen till mormor för att gå på spa eller hotell över helgen för att få den där guldkanten. Som ammande mamma i Corona-tider känns det så klart inte superaktuellt ändå, men personligen skulle jag få betydligt mer glädje av tre ostörda timmar hemma eller av att kunna njuta av en god måltid som jag inte alls behöver handla eller bidra till själv. Det kanske egentligen är så som många känner, men det är lättare att planera en spahelg än att berätta att man önskar att ens partner bakade sitt supergoda surdegsbröd lite oftare. 

Vad som är guldkant för mig bygger ju sedan naturligtvis på vad jag inte har så gott om i mitt liv just nu och för den som läser det här kanske det är något helt annat. Oavsett så tror jag att i princip alla av oss skulle kunna sätta rätt mycket guldkant på våra liv utan att slösa en massa pengar. För den som lever i en parrelation och särskilt som är förälder gissar jag att det vore löjligt enkelt om vi bara kommunicerade det. 

Vad skulle sätta guldkant på din tillvaro? Brukar du vara tydlig med din partner om hur hen kan bistå med detta? 

Blir det svårare att spara pengar med tiden?

Pappa Betalar? skrev ett spännande inlägg om att konsumtion plötsligt börjar locka mer än tidigare. I inlägget lyfter han att det inledningsvis var så lätt att dra ned på kostnaderna genom förhandling av avtal och liknande att det gick av bara farten, men att det senare blir allt svårare när man levt sparsamt under en längre tid. Det här är något jag känner igen mig lite i och det fick mig att börja fundera på om det är lättare att spara pengar från början än senare. 

En stor skillnad mellan honom och mig är att jag inte direkt tappat någon motivation. Jag känner oftast inte att min livsstil är någon större uppoffring och jag har dessutom fördelen att inte ha någon "före-tid" att jämföra med. Både jag och min man har alltid varit väldigt enkla och har inte direkt haft någon konsumtion att skala av. Nackdelen med det är att vi inte har några glömda Prada-väskor i garderoben att använda när vi vill smälta in, men fördelen är att vi aldrig riktigt provat på att leva upp hela lönen och behövt dra ner på något. Jag har i och för sig för mig att jag hade en Spotify-prenumeration (heter det ens så?) som avslutades när jag upptäckte FIRE och jag bytte till Vimla, men inte något mer extravagant än så. Inte desto mindre känns det nu som att allt fler kostnader bara dyker upp som jag tidigare kunnat ducka. Jag har till exempel nu i veckan brutit mot mitt köpstopp på kläder och beställt ett par utebyxor att ha vintertid för att kunna vara ute med barnen utan att frysa ihjäl. Det har också blivit nödvändigt att byta Minis säng till en större och såväl vitvaror som vardagsrumssoffa känns som att de sjunger på sista versen. Samtidigt känns det också svårare och svårare att bestämma över Minis huvud vad hen ska ha på sig och barnkläder dyker inte heller längre upp från ingenstans, vilket kräver att vi köper kläder till våra egna barn. Ja, jag vet, vilket i-landsproblem! 

De senaste månaderna har jag också stött på ett nytt problem, nämligen att jag inte orkar engagera mig så mycket i pris och erbjudanden på det vi faktiskt köper. Min man kan stöta och blöta ett inköp av en teknikpryl i månader, medan jag allt oftare bara säger: "Vi tar den." Igår skulle det inhandlas julpyssel på nätet och han reagerade på totalsumman (jag med förvisso), men jag kände plötsligt att jag inte orkade gå igenom och diskutera med Mini vilka av prylarna som var viktigast. Istället accepterade jag till stor del beloppet, betalade och gick vidare med mitt liv. Sånt kostar också pengar och är något helt nytt för mig. 

Andra delar av sparandet tycker jag bara blir enklare och enklare. Alltså i och med att jag etablerat många bra vanor (gå/cykla till stan, låna biblioteksböcker, laga vegetarisk mat hemma etc) så behöver jag inte tänka så mycket på hur familjen konsumerar. Vi kan gott skaffa oss Spotify nu till jul, köpa en orimligt dyr julklapp till Mini eller köpa ekologisk oxfilé till middag en tisdag för vi har en vettig grund att stå på. Det är absolut en fördel med att etablera en god vana och jag kan med glädje titta tillbaka på tidigare års nyårslöften och se att de bidragit till nya smarta ekonomiska vanor (som vegetarisk kost, tygnäsdukar och secondhandkläder) som vi även nu har nytta av. Däremot är det ju så att jag inser att jag inte har en massa områden kvar att jobba på. Åtminstone inte sådana som gör stor skillnad. Det är rätt ofta jag är avundsjuk på den som äter lunch ute varje dag eller röker  ett paket om dagen (eller inte, men ni fattar min poäng) för att den har möjlighet att få uppleva kicken av en rejäl besparing som kan ske från en månad till en annan. 

Slutligen tror jag att huruvida det blir svårare eller lättare har en del med utgångsläget att göra, men också med hur hållbart man levt under tiden. I det här sammanhanget har hållbarhet absolut ingenting med miljö att göra, utan jag menar snarare att det är lättare att fortsätta leva på liknande sätt som tidigare om man även under ackumuleringsperioden (=när man sparar pengar till FIRE) konsumerat regelbundet både vad gäller nöjen och tråkigare produkter (till exempel vitvaror och kläder) som förbrukas. Då behöver man inte år fem ta igen de där resorna man aldrig gjort med barnen eller köpa en helt ny garderob för att man bara har reklam-t-shirtar kvar som är hela. För mig som nog likt Pappa Betalar? gått ganska hårt in på att spara så är det nog sannolikt att det kan bli något svårare att fortsätta på samma nivå om jag inte får ett bättre och mer välbetalt jobb. Jag tror inte att jag behöver öka utgifterna jättemycket, men i ärlighetens namn kommer det nog bli en del nya möbelköp, vitvaruköp och kläder som jag undvikit att handla de senaste åren. För den som däremot gått från en hög konsumtionsnivå till en något lägre, gissar jag att det bara blir lättare och lättare med tiden. Åtminstone till en viss gräns. Det tänker jag har att göra med att man blir bättre och bättre på att spara. Om man först inser att det är billigare att handla på Ica Supermarket än Lilla Coop så är nog steget till Lidl eller Willys inte extremt långt borta. Kanske kommer man också på att det är klokt att använda sina gamla påsar flera gånger och spara in några extra kronor på hur man fraktar hem varorna. Oavsett vilket utgångsläge man har och var man befinner sig i sin sparresa, så hoppas jag att man fortsätter. För det kommer vara värt det i slutändan. 

Tor du att det blir svårare eller lättare att spara pengar med tiden? 

Är det när det är som mörkast som vi drömmer som mest?

Det här året har varit ett riktigt skitår, vilket är något jag tänker på flera gånger varje vecka. Jag är jätteglad över att ha blivit dubbelmamma, men det är rätt ofta jag önskar att Plutten hade kommit ett år eller två tidigare eller faktiskt också senare. Nu har vi en bebis som i princip inte har träffat någon utöver den närmaste familjen (alltså oss) och personalen på BVC. Min föräldraledighet går mest ut på att hålla barnen och oss friska (dvs isolerade) utan att någon av oss ska bli galen. Inte riktigt den föräldraledighet jag drömt om under den långa väntan på vår bebis med andra ord. Under den här trista tiden har jag roat mig en del med att lyssna på musik på Youtube och kom förbi en utländsk låt som (jag tror) handlar om att det är när det är som mörkast som man får de största drömmarna. Det fick mig att fundera en del på om en kris som Corona faktiskt kan bidra till större och mer utarbetade drömmar?

Jag har mentalt varit otroligt negativ under det här året. Jag har haft en tidvis tuff graviditet som dessutom blev ännu jobbigare av oron att drabbas av en sjukdom som ingen riktigt visste hur den påverkade bebisar och gravida. Utan att överdriva tror jag att jag tappade bort mig själv en del och mest varit orolig och negativ under större delen av året. Nu när Plutten är ute och jag kan kontrollera vilka Mini träffar är jag lite mindre neurotisk och har fått möjlighet att tänka utan att präglas av rädsla på samma sätt. På många sätt har Corona fått mig att ifrågasätta tidigare sanningar. Vi har till exempel valt att bosätta oss rätt långt ifrån våra familjer, vilket inte har känts som ett problem tidigare eftersom man bara kan köra, ta tåget några timmar eller flyga hem. Som ni alla vet har ju inte det längre varit en möjlighet under det här året, vilket fått mig att inse att jag vill flytta närmare någon av våra familjer. Jag kan som det känns nu inte tänka mig att ännu en gång vara utan familjen under en så lång tid och jag vågar inte ens tänka på hur negativt mina barns relationer med mor- och farföräldrar har påverkats till följd av detta. Mini har totalt tappat intresset för sin pappas familj och kom faktiskt inte ens ihåg vad hens faster hette för någon dag sedan. Det kanske är vårt fel till viss del, men det gör det ändå väldigt tydligt för mig att vi förlorar en del på avståndet. 

Att det är mörkt och kallt samt omöjligt att resa har också påmint mig om att jag redan innan jag fick barn haft en tydlig vision om att resa en hel del med mina barn. Det är en dröm som jag delar med min man, men hans ökade miljömedvetenhet har lett till att han inte längre är säker på att det är miljömässigt försvarbart att resa över Atlanten när Europa och Sverige har så mycket att erbjuda. På ett plan har han naturligtvis rätt. Samtidigt är de resor jag är sugen på att göra rätt kostsamma och kommer kräva viss sparhorisont så det är inte direkt som att vi kommer släpa med barnen till New York över helgen utan snarare något längre resor. All sjukdom och död har påmint mig om att barnen blir större och vi äldre och att jag vill göra minnesvärda saker med dem innan det är för sent. Med för sent menar jag inte primärt att vi dör, utan snarare att Mini blir äldre och äldre och riskerar att absolut inte vilja resa med sina gamla föräldrar om en sådär 5-15 år. Då vore det kul om vi gjort något medan hen fortfarande tyckte vi var okej. För tydlighetens skull tycker jag fortfarande att det är viktigt att göra vardagssysslor tillsammans, men jag har ändå kommit till insikt om att jag skulle vilja ha viss kvalitetstid med barnen också och att den tiden lär kosta en del pengar. 

På ett större plan har jag också funderat en hel del på om det gäller andra människor också. Om jag vore sjuksköterska på intensiven hade jag nog i och för sig inte orkat drömma om så mycket mer än att Corona skulle försvinna, men många andra har ju haft en hel del extra tid genom permitteringar och uteblivna aktiviteter. Kommer det leda till att fler vill ta sig ur ekorrhjulet? Jag har ju naturligtvis ingen aning, men jag tänker att det här året som onekligen tvingat oss att stanna upp rimligen borde få en del att inse att man inte måste springa lika fort som man alltid gjort och även att det är fullt möjligt att leva på mindre pengar. Om inte nätshoppingen gått alldeles överstyr så borde de flesta ha tvingats spara en himla massa pengar de annars hade bränt. Kanske innebär det nya insikter och nya drömmar, precis som för mig och min familj. 

Har Coronaårets mörker bidragit till några nya drömmar för dig? Tror du att det gjort det för andra?