tisdag 29 januari 2019

Du har inte nått FIRE om du fått hjälp!

I många olika sammanhang har jag läst en del om att folk tycker det är fult, bortskämt eller att det inte räknas om man har uppnått god ekonomi med hjälp av någon annan. Tvärtom verkar det väldigt viktigt att ens "förmögenhet" är skapad på egen hand och det är därmed också mycket viktigt att vi FI-föräldrar inte skämmer bort våra barn med en massa pengar. Men varför är det så viktigt?

Jag är en sådan där bortskämd unge som fick en del pengar när jag fyllde 18. Mina föräldrar sparade hela barnbidraget i åt mig i mitt namn och likaså till mina syskon. De här pengarna var inte särskilt välinvesterade, dels på grund av att möjligheterna var sämre då, men också för att mina föräldrar gick mycket på bankens råd (och därmed fick ett sparande med höga avgifter). Jag har några syskon och kan med absolut säkerhet säga att ingen av oss shoppat upp våra pengar på skit (om inte lägenheter, hus eller Kinnevik-aktier räknas), varpå jag personligen inte tycker att argumentet om barns mognad eller bortskämdhet är så legitimt. Oavsett, så är jag medveten om att mina föräldrars sparande gett mig ett tillskott eller ett försprång som hjälpt mig på den här resan. Mitt personliga samlade kapital överstiger en miljon (exklusive CSN och bolån förvisso) trots att jag inte (riktigt än) fyllt 30. En del bloggare som jag följer har vid betydligt högre ålder ett lägre kapital än vad jag hade som 18-åring. Det kanske till viss del är orättvist?

Sedan finns det också andra sätt att komma över pengar. Jag tror att en del får ett förskottsarv. En kompis till mig fick till exempel en större summa av en mormor och min man har fått en större summa av sina föräldrar som förskott på arv. Logiken bakom båda dessa gåvor har varit att givarna tycker det är bättre att hjälpa barnen och barnbarnen när de har det tuffare ekonomiskt och är i behov av att köpa bostäder, vara hemma med barn och så vidare än när de är medelålders och har bättre ekonomi. Personligen kände jag mig ganska skeptisk inledningsvis (kanske kändes det lite fult?), men med tiden har jag insett att det är väldigt logiskt. För det är faktiskt sant att de flesta av oss har mer nytta av några hundratusen, eller kanske till och med miljoner, extra i 30-årsåldern än i 50-60-årsåldern, förstås beroende på hur tidigt man skaffar barn (och om man ens gör det). 

Därtill kommer så klart arv. För många blir detta först aktuellt när de egna föräldrarna går bort och då är man ofta i övre medelåldern (förhoppningsvis!). Under förra helgen hade jag ett samtal med mina föräldrar om deras önskan om att inte lämna efter sig något kapital till sina barn. Där kunde vi gemensamt konstatera att det är mycket osannolikt att de kommer lyckas spendera upp sina pengar och att ett arv är oundvikligt. Deras sparsamhet är nämligen så djupt rotad att de inte ens nu kan sluta köpa Eldorado-ost, danskt kött och Premier-läsk. De ser liksom ingen anledning till att ändra på sig och det kan jag förstå när man levt på ett visst sätt under så många år. Jag vet inte om det är lika stigmatiserat att ärva pengar av folk som faktiskt råkar dö som att få dem av levande människor, men jag tror även här att många inte tycker det är "på riktigt" om man når sitt FI-nummer och inser att 30% av beloppet kommer från ett arv.

Personligen skiter jag fullständigt i hur stor del av vårt kapital som kommer från barnspar, förskottsarv eller faktiska arv. För mig spelar det bara roll att vi har de pengarna och därmed kan nå våra mål. Men nog allt kan jag förstå charmen i att driva en blogg om att nå från 1 krona till 1 miljon på egen hand, eller att inleda sin resa som skuldsatt till att nå ekonomiskt oberoende. Men hur charmigt eller imponerande det än är så tycker jag ändå att alla andra därute räknas. Pengar är pengar och jag har inga planer på att se ner på dem som råkar komma över en del av sitt kapital på annat sätt än lönearbete. Jag tänker att arv, förskottsarv och gåvor är att likställa med bostadskarriärer (som faktiskt inte alls är lika möjliga numera som tidigare) eller löjligt välbetalda jobb. Även om jag personligen blir mer imponerad över lokalvårdare och undersköterskor som når FIRE än marknadschefer och finansknuttar, så är det ju faktiskt inte främst resan som räknas, utan resultaten.

Tycker du det är mindre värt att nå FIRE om man får en skjuts av andras pengar än om man gör det på egen hand? Berätta gärna varför eller varför inte. 


13 kommentarer:

  1. Jag håller med dig och bryr mig själv inte var folk har fått sina pengar ifrån eller hur hårt eller lätt de jobbat för att nå sina mål. Det är ju just det. Deras mål. Varför ska jag vara missunnsam mot det? Däremot kan jag tycka att det kan vara på sin plats med lite ödmjukhet inför andras förutsättningar. FIRE-kretsen verkar bestå av till största del av akademiker och mellanchefer (ja jag vet att inte alla är det) där de har en möjlighet att kanske spara +20k/mån. Den kritik som uppstår mot detta besvaras med att "alla kan spara". Men sanningen är att vi ska inte lura oss in i att förutsättningarna är det samma. Det ÄR skillnad på att kunna spara ihop en miljon på 3-4år eller nå ekonomisk frihet på kanske 8-10år än att göra det på 25 år. Sanningen är att om jag själv hade en sparplan på 25år för att nå FI hade jag nog lagt ner. Jag hade inte pallat. Det hade känts som för stort hinder/lång tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Word på allt. Gamla pengar, nya pengar. Vem bryr sig? Målen och människan är det viktiga. Vi föds med olika förutsättningar och så är det bara.

      Radera
    2. Vilken bra kommentar, Flow-FI! Jag håller helt med dig där, men har alltid tyckt att jag själv kunnat mala på lite mer om att det faktiskt stämmer att alla kan spara, eftersom jag själv tjänar mindre än hälften än de flesta i det här communityt. En annan får ut 15 k en månad när jag slipper VAB och egen sjukdom, så då tycker jag att jag kan gnälla lite på kollegor som påstår sig inte kunna spara till sina barn eller gå i pension vid 61.

      Med det sagt så har du rätt. Jag minns att någon länkade till ett inlägg av Frugalwoods på detta tema och jag uppskattade det mycket. Själva kontentan var typ: "Kom ihåg att alla inte är födda i den delen av världen du är (bara i Sverige kan vi ju se folk som skickar stor del av inkomst till släktingar utomlands tex), har dina föräldrar (Som bistått med sparnade eller vettig ekonomisk uppfostran) eller dina individuella förutsättningar att lyckas (min svägerska hade tex dyslexi odiagnostiserat och hoppade till slut av skolan för att hon inte klarade att göra läxor/uppgifter som krävdes för skolans studier). Så nog allt ska vi vara tacksamma, även vi akademiker med långa utbildningar och riktigt dåliga löner.

      Radera
  2. "Även om jag personligen blir mer imponerad över lokalvårdare och undersköterskor som når FIRE" Det håller jag med om. Där ligger mest troligt ett hårt arbete bakom i form av planering och minskad spendering jämfört med någon som får sitt kapital serverat på silverfat. Men till syvende och sist handlar det väl om hur duktig man är på att förvalta sitt kapital oavsett om pengarna är fådda eller inarbetade. Lite så tänker jag.

    SvaraRadera
  3. Det kommer kanskje an på hvor mye hjelp man har fått? Jeg mener, det ville være litt merkelig om Paris Hilton plutselig erklærte seg selv som FIRE. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Anette: Cred för bästa kommentaren! "Welcome to this years Chitaquaua featuring: JL Clooins, Montana Mney Adventures and...PARIS HILTON!" Det var faktisk henne jag tänkte på när jag läste Frihetsmammans "Jag är en sådan där bortskämd unge som fick en del pengar när jag fyllde 18." Ja, men du gick nog inte ut som trust fund kid antar jag, annars hade du nog inte bloggat.

      Min devis för barnen är att lagom är bäst. De ska ha rörelsemedel, men inte ha livet kirrat på förhand.

      Radera
    2. "Welcome to this years Chitaquaua featuring: JL Clooins, Montana Mney Adventures and...PARIS HILTON!"

      LOL!

      Radera
    3. Ja, jag vet. Hade tänkt ha med det i inlägget faktiskt, men med kanske Persson-familjen eller Stenbeck. Lite less på rikingfamiljerna i Sverige och saknar lite nyrikingar. Men jag orkade inte göra något vettigt av det och släppte därför den pucken (bollen?).

      Radera
  4. Det här med arv alltså, får ångestklump i magen bara av att tänka på´t. Det finns noll tänk på arv i mina FIRE-planer. Rent logiskt kan jag förstå att det kanske dyker upp en tredjedel av pappas skog i min ägo någon gång i framtiden men blir helt apatiskt vid den tanken, farmor och farfar var så glada i sin skog och det känns otroligt osmart att dela upp den mellan folk. Och ska jag behålla hela ska jag alltså punga ut minst två miljoner för att få mina syskons del av himla träd? Alltså hjärnan brinner av detta.

    Pratade om arv på jobbet en gång och nämnde att det var lite konstigt att man skulle spara pengar till sina barn AJ AJ AJ det ämnet tas inte upp igen, blev typ skriken på.
    Vänligen, Hanna

    Ps. Pengar som pengar, minus den sortens pengar som i Blood Diamond typ. Ds.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt, det låter som vi är lite i samma sits. Jag vägrar dock att tänka på det, eftersom jag inte tänker acceptera att mina föräldrar ska dö en vacker dag. Jag lever i förnekelse för nu med andra ord.

      Ja, barnspar är känsligt. En annan är helt för, men det betyder ju inte att diskussionen inte är spännande att ta.

      Gillar Blood Diamonds-kommentaren, det var inte riktigt så jag tänkte i mitt inlägg. Men valid point.

      Radera
  5. Jag är i den där sisten att det kommer bli ett arv, och att mina förälddrar hellre ser att det kommer oss tillgodo som förskottsarv när vi har nytta av det än mycket senare i livet. Min man vill stå på egna ben och göra vår ekonomiska resa på egen hand medan jag tycker det spelar mindre roll, vi kommer ändå fortsätta som vi gjort de senaste 1,5 åren med en sparkvot på 40-65%. Som min far uttryckte det, "det är inte var pengarna kommer ifrån utan vad ni gör av med dem". Får man 5 miljoner in och spenderar 5 000 001 kr så är man fattig.

    Samtidigt skrev jag ju själv ett inlägg om huruvida jag "fick" vara stolt över den resa vi gör, när vi inte kommer från noll eller minus till att börja med. Jag tycker att jag kan vara stolt över den resa vi gjort senaste 1,5 åren, bara för att vi gått från 5-7% sparkvot (som vi inte hade koll på, bara att det blev lite pengar över) till att ha en plan och spara över 40% varje månad.

    SvaraRadera
  6. Hej!
    Tycker inte det spelar någon roll hur man får pengar.
    Det viktiga är vad man gör med pengarna.

    Jag har inte fått en krona men det gör inte att jag tycker ni som fått pengar (arv eller annat) inte förtjänar dem.
    Tycker bara det är kul och speciellt när det görs något vettigt av pengarna.

    De som får pengar och bara slänger det på konsumtion eller strunt. Det tycker jag mindre om.

    Skönt för er att ni fått möjligheten att komma över pengar via era föräldrar och att ni gör något bra med dem!

    Mvh PB?

    SvaraRadera