Blir tacksamma personer rikare?

Just nu har jag och min man intensiva diskussioner om hur viktig ens lön är och vad man (läs: han) är beredd att göra för att tjäna bättre. Kort sagt är vi ganska oense, men har fastnat i diskussioner om vilken skillnad mer pengar i lönekuvertet faktiskt gör. Hans bild är att jag blivit knasig som övergått till att att säga att det inte är så viktigt och att han istället borde sträva efter att känna sig uppskattad och nöjd. Men det där ordet nöjd och kanske även tacksamhet är väldigt närvarande i mitt huvud just nu. Och just att jag känner mig tacksam och nöjd gör att jag börjat klura på om det kanske är nyckeln till rikedom. Är det lättare att bli rik om man är tacksam?

När jag skriver det här så sitter jag i vår typ 15 år gamla soffa och lyssnar på en countrylista på Spotify (tack AI!). Jag fullkomligt älskar den här soffan trots att barnen spillt ner den massor med gånger och att min favoritplats är särskilt nedsutten. När jag varit borta från soffan, tex vid resor eller besök hos familjen, brukar jag numera vid hemkomsten sätta mig ner och njuta av hur skön och fantastisk den här soffan är. På samma sätt brukar jag njuta lite extra av min egen (Ikea-)säng när jag sovit hos andra med sämre sängar. I min soffa finns det ett par kuddar som är alldeles för välanvända, så till den grad att det inte längre går att tvätta vare sig fodral eller kudden, men jag har älskat dem så mycket att jag inte velat byta ut dem. Och igår när jag gick och la mig i sängen ägnade jag säkert fem minuter åt att njuta av hur mysigt mitt jättebilliga täcke från Jysk är trots (eller kanske på grund av) att det är jättegammalt. Om jag minns rätt så köpte jag det där täcket till studentrummet när jag flyttade hemifrån för hundra år sedan och den främsta anledningen till att jag använder det fortfarande är att min man råkade glömma vårt andra täcke på någon resa eller i något tillfälligt boende för en massa år sedan. Jag plockade därför upp det från förrådet och har sedan ett antal år haft det som mitt huvudsakliga täcke. 

Nu var det ju inte meningen att jag skulle ägna ett helt inlägg åt att lovprisa mina gamla prylar, men det blev visst så ändå. Poängen som jag vill få fram är att det nog är lättare att inte vilja ha så mycket annat (som kostar i inköp och arbetstid) om man är tacksam för det man redan har. Det här kanske låter som ett simpelt resonemang. Tydligen har jag till och med skrivit om det förut, men jag tror att jag har ett annat förhållningssätt till det idag. Jag har nog länge trott att det är bra att vara tacksam för att jag är född i Sverige och inte Kongo eller att jag kunnat studera utan att ruineras till skillnad från mina amerikanska vänner. Men precis som en uppmärksam läsare påpekade när jag skrev om det här för första gången så jämförde jag mig mycket och försökte därigenom skapa mig tacksamhet. Det är ju lätt att känna sig tacksam för att man har en trogen partner till skillnad från syskonet som dras med en otrogen odåga eller att man uppbär en läkarlön istället för en lokalvårdares, men att känna sig tacksam för att man orkat laga en god och billig fredagsmat eller för att ens lakan känns så sköna mot huden är något helt annat. 

Nu inser jag själv att jag låter nästan andlig, men jag kom på alldeles nyligen hur sällan jag saknar något. Jag kan knappt delta i ett normalt samtal på jobbet längre, för jag känner inte att jag kan relatera till en önskan om en större TV, ny bil eller semesterresa till solen. Jag tror till och med att jag lyckades förstöra stämningen alldeles nyligen genom att påpeka att folk har för mycket pengar om det är sånt vi vill prata om och sånt som påverkar vårt välmående. Jag påpekade även det här för min man i en av våra diskussioner nyligen, eftersom jag på riktigt inte förstår vad det är han saknar som gör att han måste tjäna ännu mer pengar. Han tog upp huset som vi inte äger, vilket jag också kan relatera till. Men i övrigt kändes det mest som att diskussionen blev hypotetisk. Han vill tjäna bättre så att han kan ge sina barn mer än han själv hade som barn om de någon gång i framtiden vill ha något mer. Jag förklarade att det kanske är bättre att fokusera på det vi vet att de vill ha nu, nämligen mer tid med oss och dessutom att vi är gladare och mer mentalt tillgängliga. Jag vet inte om budskapet gick hem, men jag tror verkligen att jakten på ekonomisk frihet underlättas av förmågan att känna att det jag har här och nu räcker bra och att jag inte blir lyckligare av mer. Det kan tyckas vara kontraintuitivt att det skulle göra en rikare att vara nöjd än om man som min man strävar efter och kämpar för mer pengar och säkert lyckas med det. Men jag tror ändå att risken med att jaga och sträva efter mer är att man hela tiden bränner det man tjänar och kanske även att jakten gör en så trött att man inte orkar reflektera eller ta hand om de tillgångar man har.

Tror du tacksamhet kan hjälpa till att bygga rikedom? 

Varför intalar vi oss att allt måste vara så dyrt?

För inte alltför länge sedan var min man iväg med vår yngsta på en egen minisemester, bara de två. Vi har genom åren prioriterat den typen av resor med vårt äldsta barn, men nu börjar även lilla bli så pass stor att hen vill åka på egen semester med en förälder. Den här typen av resor rekommenderas varmt, för det är mycket enklare att umgås med ett barn och jag tycker alltid att respektive förälders relation fördjupas med barnet under och efter resan. Jag hade ändå lite dåligt samvete över detta, eftersom det var första gången som vårt äldre barn måste vara den som stannar hemma och var redo att plocka fram plånboken för att kompensera detta. Kan du gissa hur dyra de här dagarna blev? 

Jag började med att fråga om mat. Här hade jag tänkt att det kanske kunde bli en pizza eller grekisk takeaway. Mini tänkte en stund och frågade om vi skulle kunna äta tacos. Jag sa att vi absolut kan äta tacos, men att hen får välja exakt vad den vill och att det även får vara något som vi inte brukar äta. Jag fick då svaret att Mini ville att jag skulle göra stuvade makaroner med falukorv. Inte pizza. Inte thaimat. Utan makaroner och korv till en kostnad av kanske 10 kr per portion. Jag frågade sedan om Mini hade något förslag på aktiviteter. Här tänkte jag att det kanske skulle vara önskvärt med lekland, bio eller något annat kostsamt. Vad svarar Mini? "Kan vi inte titta på Bäst i test och äta chokladbollarna som du bakade igår?" Jahapp, ja men visst, svarar mamman. Sen drog Mini till en kompis och lämnade mig ensam med mina tankar. För vad är det som gör att jag fortfarande tänker att plånboken ska fram när jag ska unna mig eller kanske framför allt barnen något? 

Det är en konstig vana, som säkert typ etablerats i barndomen och är djupt etsad i den svenska kulturen. Eller något sådant. Det jag vet är att jag reflekterat över det här förut. Särskilt under föräldraledigheten med min yngsta unge. Då tror jag att jag lyckades bryta vanan. Jag vet åtminstone att jag hann börja skissa på en inläggsserie om billiga nöjen som aldrig publicerades. Jag tror att en del av problemet ligger i stress. För när jag vet att jag bara är ledig en helg eller att jag har två dagar på mig att göra något roligt med Mini så blir det lätt att jag fattar väldigt snabba beslut och då blir de mindre genomtänkta. Kanske är det samma impuls som gör att vi köper skräpmat när vi är hungriga eller vänder oss till godis och söta drycker på impuls när vi är trötta. Vi vet ju egentligen att det inte gör något bättre, men vi hinner inte riktigt tänka efter och vips så står vi där och sörplar på cola framför datorn i ett försök att stå ut eftermiddagen ut. 

I ett tidigare inlägg så nämnde jag att jag haft kollegor över på middag för inte så länge sedan. Vi är ett gäng som brukar ses lite nu och då, men då vanligen på någon restaurang. Att jag bjöd in dem till mig var faktiskt mest för att jag inte kände att jag orkade med allt stök som är på restauranger i stan fredag kväll. Alla blev jättenöjda och höll med mig om att det här var ett mycket smartare sätt att umgås än att ses på krogen. Det som förvånade mig var att flera av gästerna tog upp just ekonomin som en aspekt. Nu blev det det här besöket närmast gratis för dem eftersom jag stod för maten så klart, men en av mina kollegor tog upp att hon ofta på sistone känt att det inte är värt det med krogbesök. Maten är dyr och alkoholen ännu dyrare och dessutom är miljön ofta så stimmig att man blir alldeles trött efteråt. Då är det mycket smartare att ses hos varandra och rotera. Jag kunde inte hålla med mer. Det här kanske låter som en rätt basal insikt som jag borde ha haft för flera år sedan, men ändock tycker jag det är ett fascinerande exempel på hur vi kan göra ungefär samma sak (umgås) på ett annat sätt än vi brukar och därigenom minska våra utgifter. 

Det här var också något som jag slogs av en helg nyligen när min man en söndag tyckte vi skulle gå på café. Jag påminde honom om att stans i princip enda söndagsöppna café slagit igen och att vi har hela frysen full med kakor från mitt bakexperimenterande på sistone. Vi lät därför alla familjemedlemmar välja kakor och bullar från frysen, packade ihop frukter och kokade kaffe till termosen och knatade sedan iväg på fika i naturen. Väl där träffade vi en främling och hann gå igenom ämnen som fåglar, förskolor och kommunens bästa promenadstråk. Det var en av de bästa helgerna på länge och till en extremt låg kostnad. Motion fick vi dessutom och socialare än vad det brukar vara för oss att gå på café en helg. 

Så hur dyra blev de där dagarna? Inte dyrare än en vanlig måndag ungefär. Och det trots att jag säkert hade kunna lägga en extra tusenlapp på de där 48 timmarna bara för att min impuls sa just det. Nej, det måste inte kosta pengar att göra något lite extra speciellt. Kanske kan det få vara speciellt bara för att ens småsyskon inte är hemma och man får sin förälder lite för sig själv? Eller så kan det få vara speciellt för att man får välja maten helt själv? Eller kanske för att man får både popcorn och chokladbollar som fredagsmys? Det finns många sätt att göra något speciellt, och pengar är faktiskt inte det enda eller ens bästa sättet. 

5 saker jag hellre är beroende av än min arbetsgivare

Nyligen meddelade jag i möte min chef att jag bestämt mig för att vara föräldraledig hela sommarlovet detta år. Som ni som varit med ett tag kanske vet så är det den sista sommaren innan vår lilla blir fyra och endast 96 dagar med föräldrapenning får sparas. Det är alltså dags att använda upp de där föräldrapenningdagarna jag inte använde under ungens första år i livet så att de inte brinner inne. Reaktionen gjorde inte direkt att jag blev en mer lojal arbetstagare, utan jag fick en stark känsla av att min chef både är ytterst fundersam kring mina prioriteringar och hur jag kan försörja mig med tanke på all ledig tid jag tagit mig under de senaste åren. Efter att ha hamnat i försvarsställning en stund (kanske helt obefogat, chefen kanske inte menade något illa alls) slutade jag prata och började istället tänka på just hur glad jag är att jag inte längre är beroende av mitt jobb på det sätt de allra flesta är. När jag gick hem efter arbetsdagen började jag som en direkt konsekvens fundera på saker jag hellre är beroende av än min arbetsgivare. Den listan följer här. 

1. Min man.  Kontroversiellt, jag vet. Redan nu kan jag föreställa mig kommentarsfältet som svämmar över med feministiska kommentarer om hur hemskt det är att jag kan tänka mig att leva på min man, eller åtminstone att han tillåts höja familjens levnadsstandard, men det är sant. För hittills i mitt liv, när saker gått åt helvete, har han stått där. Han har steppat upp, tagit över allt jag vanligtvis gör och när jag inte trott att jag klarat av något så har han sagt att vi gör det här tillsammans och så blir x, y och z klart. Vad har min arbetsgivare gjort när jag sagt att jag inte fixar något längre? Antingen sagt att det säkert blir bättre sen eller uppmanat mig (och kollegorna) att sluta gnälla så mycket. 

2. Min familj. Jag må inte ha världens bästa relation med alla mina familjemedlemmar, men ändå tar det väldigt mycket mindre emot att ta hjälp av mina syskon eller föräldrar än min arbetsgivare. Om allt skiter sig känns det betydligt mer lockande att brainstorma arbetsplatsidéer med syskonen eller flytta in i föräldrarnas källare än att förlita mig på att min arbetsgivare bryr sig om mig och värdesätter mitt arbete. 

3. Mina vänner. Ni börjar ju ana vart jag är på väg med det här inlägget, men för att göra det ännu tydligare så kommer även vännerna in på listan. Jag vet inte hur många gånger i livet jag har hamnat i småknepiga (om än ibland bara psykiskt) situationer och då har det funnits människor där som trots att vi saknar blodsband tänker åt mig, agerar åt mig och lugnar ner mig. Tänk er att att mannen är otrogen med en ung kollega och jag inte vet vart jag ska ta vägen och allt känns kaos. Jag vet direkt vem det är som kommer installera mig och barnen i sin källare, göra en lista på tillgångar, ringa en advokat och ny karriärsplan om det visar sig att kalkylen inte håller eftersom jag sagt upp min innan jag fyllt 40. Det tror jag är en viktigare tillgång än ett CV utan glapp. Det kanske låter märkligt. Men heltidsarbetande Frihetsmamman har svårt att upprätthålla den typen av relationer  på lång sikt så till viss del är det sant att man (jag) inte kan få allt. Tiden att investera i goda relationer, tycker jag därför borde ligga högt upp på priolistan hos många av oss. 

4. Min egen förmåga att anpassa mig.  Som det känns just nu så värdesätter jag min förmåga att ställa om till Lidl-köp, konventionellt producerade livsmedel, Spotify med reklam högre än mitt arbete. Visst är det så att jag uppskattat en viss livsstilsinflation de senaste fem åren, men jag har trots det stor tilltro till att jag kan gå tillbaka till ett enklare leverne om nödvändigt. En stor del av mig är dessutom säker på att jag automatiskt kommer göra det till stor del när väl jag slutar jobba och känner att jag har tid att springa i flera mataffärer, baka bröd och laga mat från grunden i större utsträckning än just nu. 

5. Socker. Okej, det hör kanske inte hemma här. Men det lät bättre att ha fem saker att hellre vara beroende av än fyra. 

Så vad betyder egentligen allt detta? Egentligen inte så mycket. Mer än att jag äntligen verkligen förstått vad som är viktigt och inte, samt att jag verkligen vill lägga mer av min begränsade energi på andra människor snarare än tråkiga arbetsuppgifter. Det betyder inte att jag eller någon annan som inte är så beroende av förvärvsinkomst behöver säga upp sig. Men det är ändå en ganska trevlig insikt att ha med sig in i ett lönesamtal, en omorganisation eller en grå tisdagsmorgon. Sen kan jag medge att jag ibland önskar att min arbetsgivare uppskattade mig mer och i större utsträckning var beroende av mig och därmed värdesatte mig högre. Och jag vet att det säkert är så för många av er som läser det här. Men många av oss är eller anses vara väldigt utbytbara och har inte den lyxen. Då är det desto trevligare att inte vara det minsta beroende av arbetsgivaren. 

Hur bör man förbereda sig för att säga hejdå till jobbet?

Målet för många av mina läsare och i princip alla bloggare inom FIRE-sfären är väl ändå att få säga hejdå till jobbet. Det kanske inte måste vara för alltid, men det är få som kämpar med FIRE i sikte för att ändå vilja stanna i en tillsvidareanställning på heltid när väl man uppnår sitt mål. Det finns självklart även en mental förberedelse att göra, men det här inlägget ska framför allt handla om hur bra ekonomisk situation man faktiskt behöver ha innan steget kan tas. Hur väl förberedd behöver jag vara innan jag tackar för mig? 

Den första förberedelsen som jag knappast behöver gå in på är ju att ha ett kapital som täcker ens önskade utgiftsnivå. För egen del är det fyraprocentsregeln jag förlitar mig på och har därför sedan några år tillbaka ett fastställt belopp jag önskar fylla min kapitalförsäkring med innan jag säger upp mig. Det här är nog något som många av oss tänkt jättemycket på och kanske loggar in både en och två gånger för mycket på Avanza eller Nordnet för att se hur vi närmar oss målet. Det här är med andra ord ingenting jag funderar jättemycket på längre, även fast det så klart är klokt att göra en riktig ekonomisk avstämning (hur mycket bränner vi faktiskt nu) och prognos (hur mycket tror vi att vi kommer bränna i framtiden) innan man skriver under avskedsansökan. Däremot har jag börjat fundera mycket på hur likvid jag vill vara när väl jag kastar in handduken. Vi är ju i situationen att min man sannolikt kommer fortsätta jobba åtminstone några år framöver och i nuläget sparar vi gemensamt mer än min månadslön, så vi bör kunna klara oss bra på hans lön även framåt. Behövs det i det läget några större summor alls? Det är klart att det ska finnas en buffert ifall värmepumpen går sönder eller han blir sjukskriven, men det kanske inte behövs 300 000 i buffertspar för att säkerställa att vi klarar oss ett år utan någon som helst form av inkomst. 

Jag har också klurat på boendesituationen. Tidigare har jag tänkt att jag vill att vi ska ha flyttat till vår drömvilla, alltså bo där vi vill bo i princip för alltid och att vi ska vara lågt belånade. Problemet med den drömmen är att vi verkar ha svårare för att bestämma oss för var och hur  vi ska bo än att spara pengar, vilket leder till att det nog faktiskt blir så att jag når mitt målkapital innan vi köper en villa. En kritiker kan påpeka att en för tidig exit kommer försämra möjligheterna att få köpa en villa och denne har i så fall rätt. Och där vet jag faktiskt inte hur vi ska resonera. Ska vi jobba vidare i väntan på en eventuell bostad eller ska vi ta ut friheten nu och njuta i den bostad vi faktiskt bor? Det är ingen lätt fråga att svara på, men om det är något som känns otroligt deprimerande så är det blotta tanken att arbeta kvar för kunna visa för banken att vi tjänar mycket mer pengar än vi faktiskt behöver för att leva så att vi får låna pengar som vi egentligen rent krasst inte behöver låna. Vi har ju faktiskt mer pengar i fonder och aktier än vi någonsin skulle få för oss att köpa en bostad för i dagsläget. Svårt. 

En del strävar också efter total skuldfrihet innan exit. Det är något som vi med dagens boende och aktuell CSN-skuld mycket väl skulle kunna ordna i en handvändning. Rent ekonomiskt är det så klart inte lönsamt, men jag har ändå en vän som faktiskt valde betala av hela CSN-lånet för att känna sig mentalt fri. Min skuld är för stor för att jag skulle känna mig motiverad att göra just det, men jag kan ändå förstå känslan av att det vore skönt att inte ha några inbetalningar alls att göra, och det skulle ju så klart påverka kassaflödet positivt. Det är ändå runt 7000 kr i månaden som vi idag betalar för bo- och studielån. Vi skulle med andra ord klara oss på 23 000 kr i månaden istället för nuvarande 30 000 om vi valde att släcka våra lån. Den rationelle skulle dock välja att investera pengarna istället. Men privatekonomi är inte alltid rationellt och kanske vore det otroligt skönt att veta att det enbart är utgifter för försäkringar, till bostadsrättsföreningen och mat som är nödvändigt på riktigt. På samma tema så handlade Ekonomibyrån nyligen om just bostäder och där tog en av gästerna upp kulturella skillnader när det kommer till lån. Tydligen satsar britterna starkt på att betala av sina bostadslån inom 20 år, vilket jag antar innebär att de är skuldfria när de når pensionen. Jag ska inte fördjupa mig i den diskussionen här och nu, men ibland blir jag inspirerad av länder (och personer) med den här kulturen, som faktiskt eftersträvar att betala av sina lån. Då kan jag, åtminstone för en stund, känna att jag också vill göra just det. Andra gånger tänker jag precis tvärtom när jag slås av hur omöjligt ett nytt bolån kommer vara för mig den dagen jag faktiskt slutar jobba för gott. 

På ett mindre och väldigt irrationellt plan kan jag ibland också tänka att jag vill förbereda mig ekonomiskt genom att ha gjort de dyrare privatekonomiska köpen innan exit. Här pratar vi egentligen inte om summor som spelar roll, men det skulle gissningsvis kännas lite mentalt jobbigt om bilen gick sönder veckan efter sista lönen någonsin kommit eller om den snart 10 år gamla datorn kraschar just då. I svaga stunder kan jag även känna att jag vill ha alla ytterkläder och skor jag behöver för en tid framöver, men det är ju naturligtvis småsummor i sammanhanget. Egentligen tror jag det handlar mest om att underlätta i början. För inledningsvis kommer det troligtvis kännas svinläskigt att inte gå till jobbet och då tror jag det är bra att inte tillåta sig få ännu fler hjärnspöken genom att ha ovanligt dyra månader på en gång. 

Som ni ser finns det mycket jag funderar på, men lite jag vet. När jag skrev det här så kollade jag också upp vad en villa i Stockholm kostar och insåg i samma veva just hur lite pengar vårt totala sparande är i sammanhanget. Plötsligt betvivlar jag för en stund hela idén att sluta jobba utan att vara en multimiljonär och känner mig jättefattig. Andra gånger, som när jag pratar med kompisen som kämpar för att spara ihop en miljon och just kommit till 200 000 så känner jag mig jätterik. Det är mycket märkligt. Jag hoppas jag kommer någonstans med mina funderingar, helst innan jag fyller 40. 

Vilka ekonomiska milstolpar skulle du vilja ha nått innan du tar sommarlov för alltid (eller åtminstone så länge som du känner för det)? 

Jakten på frihet - vad har hänt med mig?

Ibland slås jag över att jag idag gör saker jag aldrig skulle ha gjort i början på min sparresa. Det känns ibland som att jag tappat bort mig själv, ibland som att jag mognat och ibland som att jag fortfarande är på jakt efter den magiska nivån för hur jag egentligen vill leva. Det här inlägget ska handla om skillnaden mellan Frihetsmamman för snart ett decennium sedan när allt började och Frihetsmamman idag. 

En av de mest påtagliga skillnaderna som min älskade man ofta tar upp är hur snabb jag är på att skaffa diverse streamingtjänster numera. Idag har vi fyra stycken aktiva abonnemang samtidigt. Jag tror att jag fram tills för kanske två-tre år sedan sällan ens hade en pågående tjänst. Att det blivit såhär beror på flera olika saker, men den absolut mest orsakande är bristande ork och behov av återhämtning. Vi har till exempel skaffat Storytel till Mini så att hen går i säng på egen hand, Spotify så att jag slipper reklam när jag lyssnar på musik och en tv-programstjänst efter vad vi är sugna på. Just nu tv4 play för tillgång till BritBox. Utöver det har vi en annan tjänst till lågt pris som bara följer med (HBO). Alla står i mitt namn och har skaffats av mig, för att vara transparent. Han är alltså inte det minsta skyldig till den här livsstilsinflationen. 

Vi har de senaste åren även lagt mer pengar på semestrar och upplevelser. I år har vi köpt årskort på det lokala badhuset, förra året på en annan attraktion. Egentligen tycker jag att årskort på relativt lokala attraktioner är en ekonomiskt bra idé, men likväl är det en ny företeelse för min familj. Man kan ju lika gärna bada i havet (eller kanske skogen) och leka i kommunala lekparker. Och det körde vi länge på, men nu tycker jag att minst ett årskort är en okej utgift även fast det brukar landa på 7-10 papp årligen. Ett årskort som används är oftast en ekonomiskt bra idé. Problemet är väl bara att de flesta av oss jobbar så mycket att vi inte har tid att använda årskorten. Eller använda streamingtjänster för den delen. 

När jag gav mig in i det här projektet var jag också en mästare på att laga billig mat, baka bröd och ordna billiga tillställningar när det var dags för födelsedagar och andra festligheter. Jag minns att jag skrev ett inlägg om barnkalas som nått många. Nu, sådär hundra år senare har jag precis lovat ett av barnen att nästa kalas kommer vara på lokal, där mat och underhållning fixas på stället. Mamma bara betalar. Och det får jag verkligen  göra, för det kommer kosta väldigt mycket pengar. Min man såg ut att misstänka att jag slagit mig i huvudet när jag lovade detta och kan till och med ha yttrat att jag minsann får betala det själv. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte. För jag orkar inte underhålla 10 ungar, pynta huset och baka en massa saker som ungarna säkert spyr upp eller inte behagar äta upp ändå. Så ja, här har jag bloggen att tacka för att jag påminns om just hur mycket jag förändrats. 

Ju närmare mitt ekonomiska mål jag kommer (och det är verkligen riktigt nära nu), desto mindre glorifierar jag också FIRE som lösningen på alla mina problem. Tolka mig rätt, jag är fortfarande så tacksam över att jag gav mig in på det här för alla dessa år sedan, men jag vet inte om det kommer vara helt enkelt eller ens helt rätt att bara lämna in en avskedsansökan och hänga med mina barn en massa så snart mitt konto har X antal miljoner. Det beror på flera olika saker, som att den enorma inflationen gjort mig lite osäker på hur länge jag klarar mig på ett visst belopp, att det är en väldigt stor kontrast från att mestadels arbetat heltid och att jag är osäker på vad som är bäst för barnen. Kan de kanske umgås för mycket med sina föräldrar? Och hur påverkas de i så fall rent socialt av att hänga med mig istället för jämnåriga? Det här är sånt som jag inte tänkt jättemycket på, eftersom jag mentalt tänkt att det är framtidens problem. Men plötsligt så vänder börsen, kapitalet växer och så är vi inte så långt ifrån det där monetära målet jag haft. 

Andra saker har inte förändrats alls. Google är till exempel vänlig nog att påminna mig om att jag väldigt sällan köper nya kläder eller möbler, vilket turligt nog fortsatt bidrar till relativt låga omkostnader. Jag tycker fortfarande att det känns rätt att använda kläder tills de går sönder, stolar tills de är helt nedsuttna och vitvaror tills de är omöjliga att reparera. Jag hade ett gäng kollegor över för ett tag sedan, varav några för första gången, och först skämdes jag lite för att mitt hem är så enkelt. Sen kom jag på att det ju är onödigt eftersom mitt hem passar väldigt bra ihop med mina värderingar och det jag utstrålar i dialoger med dem. Jag tycker ju på riktigt att det känns fel att köpa en massa nyproducerade saker och textilier, så då är det ju inte mer än rätt att det framgår av mitt hem. 

Så ja, Frihetsmamman har förändrats. Kanske till det bättre. Kanske till det sämre. Kanske är det en nödvändighet för att orka ta sig igenom det maraton som jakten på ekonomisk frihet faktiskt är. Eller så är det ett resultat av att fler nollor på sparkontot gör att några tusenlappar för barnkalas känns obetydliga. Vem vet. 

Nytt år, nya möjligheter!

Så kom då ett nytt år igen. Det blir på en gång uppenbart att tiden går. Och just tiden och dess gång har varit ständigt i tankarna på sistone. För jäklar vad fort den går! Mini är verkligen inte så mini längre och både jag och min bättre hälft blir allt gråare och rynkigare. Att vi ser tristare ut är väl i och för sig ingen katastrof, men det som det representerar är desto jobbigare. För vad representerar egentligen de gråa hårstråna på riktigt? 

Som jag skrev är Mini inte så mini längre. Och Plutten är verkligen inte heller så liten. Det märks. Livet börjar på många sätt och vis bli enklare, allt eftersom barnen blir mer självständiga. Samtidigt påminns vi om att tiden med dem är väldigt begränsad. De tycks fortfarande vilja umgås med oss, och en filmkväll med chips och saft är fortfarande populärt och likaså en dag på badhuset. Men vi inser samtidigt att det inte kommer vara så för alltid. För Minis del har jag en känsla av att det kan vara den absolut sista tiden i livet som kvalitets- och kvantitetstid med päronen är populärt, även om jag så klart inte kan veta med säkerhet. Det är lustigt med föräldraskapet, för jag har snart ägnat ett decennium åt att längta efter egen tid och tystnad, men när småbarnsåren är på väg bort så känns det ändå vemodigt. Ännu jobbigare är att det känns som att jag stressat mig igenom dessa år, med undantag föräldraledigheten med Plutten. Vad skulle det egentligen vara bra för? 

Till följd av allt detta ägnar jag därför mycket tid åt att få min man att inse samma saker som jag och passa på att spendera mer tid med våra barn, och faktiskt även pengar. För en del av föräldrapaketet som jag önskar ge mina barn är upplevelser. Det kan låta konstigt med tanke på att jag under många år förespråkat aktiviteter som är kostnadsfria eller nära på och försökt hacka både bad och semesterresor. Jag vill fortfarande agera smart. Vi kommer därför med största sannolikhet inte åka på dyra resor när alla andra gör det och försöka att vara selektiva med rörliga utgifter på resorna som lunchmat och fika. Däremot känns det otroligt viktigt att mina barn som vuxna kan minnas tillbaka på sin barndom och känna att de haft roligt med sina föräldrar och att vi inte snålat oss igenom allt. Med största sannolikhet kommer de ändå tycka att vi borde gjort precis tvärtom och prioriterat annorlunda, för det för väl de flesta. Men jag vill ändå känna att jag gjort mitt bästa och givit dem det mina värderingar säger att jag önskar ge dem. Min älskade man har tagit upp tajmingen och frågat om det just nu, med osäkra arbetssituationer, hög inflation och svag krona är rimligt att ge sig iväg på en längre resa. Han har naturligtvis rätt, men samtidigt känns det för första gången som att barnen är tillräckligt stora för att få ut mycket av en resa och tillräckligt små för att uppskatta sina föräldrars sällskap. 

Jag har också på allvar börjat fundera över kvantitetstid. Inget beslut är fattat ännu, men efter år av velande tror jag att jag under 2024 kommer göra en stor förändring gällande hur jag spenderar min tid. Det finns lite olika alternativ, som studier, byte av jobb eller kraftig minskning av arbetstid, eller kanske en kombination av alternativen, men jag är relativt säker på att mitt liv kommer se väsentligen annorlunda ut när jag skriver mitt första inlägg 2025. 

Hoppas ni haft en fin jul och en härlig nyårsafton. Själv ska jag ta tag i att inhandla fyllningen till nyårspizzan som vi ska äta ikväll. (Nä, jag lovar att jag inte alltid är så här präktig. Om det blir något inlägg om utgifter 2023 för mat kommer alldeles för mycket utemat att dölja sig där.) 

Gott nytt år! 

Kan pengar köpa trygghet?

Trygghet, trygghet, trygghet. Och att undvika olust och osäkerhet. På olika sätt har det präglat mig otroligt mycket hela livet, men det är först på senare tid som jag börjat inse det. Och hur är det egentligen, kan pengar köpa trygghet? 

En kollega som kommit att bli en nära vän var den som först lyfte det här med mig. Hon påpekade efter att jag reagerat starkt på ett av infall av vår chef att jag är extremt trygghetssökande. Egentligen är det väldigt logiskt, jag har länge insett att mitt behov av ekonomisk trygghet är större än de flesta andras och jag har förstått att det präglat min önskan av att nå FIRE och bygga kapital. En annan kompis pratade också med mig om det här nyligen. Hon sa att hon tycker det är fascinerande att jag som ändå haft en ekonomiskt trygg uppväxt har ett sånt enormt stort behov av ekonomisk trygghet. Kompisen själv däremot har växt  upp med stor ekonomisk osäkerhet och har därför hela det vuxna livet levt snålt och krävt en stor buffert för att må bra. Båda mina vänner har ju rätt i sina observationer. Troligen har det här någon djupt psykologisk orsak som jag borde lägga en förmögenhet på att rota i hos en psykolog, men det har jag inte riktigt lust till just nu. 

För ett tag sedan hände något på mitt jobb som gjorde att jag kände att jag fått nog på riktigt. Jag har genom åren inom mitt yrke flera gånger tänkt tanken att det kanske har kommit till vägs ände, men den här känslan var annorlunda. Jag sa faktiskt till och med till min chef att det kanske räcker nu, att jag nog inte pallar jobba kvar. I nära anslutning till detta pratade jag med den nära kollegan om att jag tycker det känns så himla jobbigt att vara så här nära FIRE och nu behöva ge upp på grund av arbetsgivarens nycker. Jag redogjorde för min plan på att nå ca: 3,5 miljoner och sedan ställa mig helt öppen till att ta ett kortare vikariat för att det känns roligt eller söka en tjänst på 40%, alternativt gå en utbildning för skojs skulle och bara se om jag trivs med jobbet efteråt. Hon ställde den uppenbara frågan: "Men varför gör du inte bara det nu?" Jag började försöka formulera ett sammanhängande svar, men vi båda två insåg nog svaret på det på en gång, nämligen mitt enorma behov trygghet. 

Diskussionen med min kollega väckte ändå något inom mig. Jag började fundera på om det verkligen är viktigare att känna sig trygg än att känna sig glad. För i ärlighetens namn är det inte några längre stunder som jag känt mig glad på jobbet de senaste fem åren och i den mån jag gjort det har det uteslutande berott på kollegorna jag jobbar med snarare än på bra chefer eller utmanande arbetsuppgifter. En vän föreslog att jag skulle tackla trygghetsbehovet genom att anmäla mig till någon slumpmässigt utvald kurs och ansöka om tjänstledighet för studier. På så vis finns en möjlighet att återgå till anställningen kvar, men jag slipper gå dit på ett tag och kan under tiden fundera vidare och möjligen leta andra jobb. Egentligen tycker jag att det är en bra mellanväg och inte så kategoriskt "Stanna kvar ett tag och bli sedan tidig pensionär för alltid" eller "Ha roligt tills pengarna tar slut och lev sedan på soc". Men det svider och plågar trygghetsnarkomanen som skriver det här. För tänk om inte heller min man står ut? För som det ser ut nu är vi två föräldrar till små barn som vantrivs på jobbet. Men så slog det mig att vi säkert skulle klara oss på hans a-kassa om han tvingas sluta och om vi inte gör det så klarar vi oss åtminstone ett par år med bara de likvida medel vi har ett knapptryck bort. Kanske är det dags att välja glädjen, mindre stress på morgonen och mer frihet nu på bekostnad av drömmen av FIRE inom en rätt snar framtid. Och på bekostnaden av att känna sig helt trygg under tiden. 

Det svårhanterliga i hela situationen är att jag först nu börjar inse att pengar faktiskt inte kan köpa trygghet för alla. Eller åtminstone att pengarna inte är hela lösningen. För mina pengar, som täcker hela familjens utgifter i åtminstone 10 år om inte börsen kraschar totalt, var inte tillräckliga för att jag skulle säga upp mig på studs när jag kände att jag fått nog. Och de är inte tillräckliga för att vi ska känna oss avslappnade nog för min man att kräva förändring på sin arbetsplats trots att han vantrivs. Han har till och med fått höra från mig att han ska tagga ner och låta ledningen köra med honom ett tag så att allt lugnar ner sig. Vad är det då vi har Pippi-pengar fuck off-kapital till? Samtidigt så vet jag att för många andra så skulle en miljon på börsen betyda mycket trygghet och faktiskt göra att de skulle ta mindre skit. Men uppenbarligen är inte pengarna i sig (eller åtminstone inte förrän man nått enorma belopp, är helt skuldfri, har utflyttade barn och närmar sig vanlig pensionsålder) tillräckliga för att en otrygg person som jag ska känna sig trygg. Så min slutsats blir därför att pengar nog tyvärr inte köper trygghet i den utsträckning jag hade förväntat mig eller önskat, men samtidigt att de så klart underlättar. För om jag inte hade haft en krona på banken hade jag nog inte spontant vågat lyfta i samtal med min chef att jag känner att jag fått nog. Eller jag tror åtminstone inte det. 

Vad tror du, kan pengar köpa trygghet?