Hur sparar man lagom?

Oj, vad tiden går! Helt plötsligt är det maj och jag har inte skrivit någonting. Jag har tänkt ekonomi, jag har pratat ekonomi och jag har till och med drömt ekonomi, men ändå har jag inte lyckats skriva något. Ett rätt så gemensamt tema för månaden har varit när och om vi i familjen sparar för mycket. Och kan man ens det? Eller kan man alltid spara lite, lite mer? Går det ens att hitta en lagom nivå?

Bakgrunden till mina tankar är att vi börjar närma oss målsumman för arbetsavslut. Jag har alltså gnetat och skramlat ihop de slantar som jag vid projektets början trodde skulle räcka livet ut, men står nu och funderar på om summan verkligen räcker eller om vi kommer vilja öka våra konsumtion framgent. Min man är övertygad om att mer pengar går åt när man är ledig, medan jag tycker att det historiskt varit precis tvärtom för oss när vi varit föräldralediga. Däremot känns det ibland som att jag tänker för mycket på ekonomi och behöver hitta någon slags rimlig nivå. Till exempel följde jag i veckan med ett par kollegor (och nära vänner) och åt lunch för 180 kr och det skapade mest ångest. Jag var egentligen inte alls sugen på att gå ut och det stället som de ville till är allmänt dyrt och jag kände verkligen inte för det. Samtidigt kände jag inte heller för att sitta ensam på kontoret medan de hade det trevligt så jag följde med. Min lunch bestod av en överprissatt pizza och eftersom jag var sugen på läsk så valde jag att säga ja när personalen frågade om det fick lov att vara dryck till. Döm om min förvåning när den där colaflaskan kostade 40 kr och jag ägnade resten åt lunchen åt att fundera på om det var värt det att jag tog den när jag bara hade kunnat dricka cola på jobbet efteråt istället. Nu är det här inget ekonomiskt problem för mig och rent generellt så har jag blivit bättre på att acceptera utgifter, men ändå känns det som att jag inte riktigt landat i mig själv gällande hur mycket pengar jag faktiskt känner mig bekväm med att spendera. Jag vet vad jag värdesätter i grunden, men har ibland svårt att hitta en gyllene medelväg när det kommer till komfort, flexibilitet och ekonomi. 

En helt annan dag på jobbet diskuterade jag ett möjligt större inköp med en annan kollega där han pushade mig att inte slänga iväg en massa tusenlappar i onödan. Då kände jag plötsligt att jag är alldeles för rik för att bry mig om några tiotusen hit eller dit. Eftersom min kollega känner mig väl och vet en hel del om mina ekonomiska värderingar var jag öppen och sa som det var, att det för mig inte spelar så stor roll om jag lägger onödigt mycket pengar på det här köpet, men att jag förstår att han i sitt läge inte resonerar likadant. Det ironiska i sammanhanget var att den som försökte få mig att vara sparsam var den kollegan jag har med höga ekonomiska ambitioner, men rätt knapra resultat. Det kändes nästan som att det han sa till mig borde han ha sagt till sig själv innan han skaffade en fin bil på leasingavtal, hyrde ett hus i Italien eller köpte dyr fritidsutrustning. Jag har under månaden också haft intressanta diskussioner med min man om huruvida vi inte bara ska ta smällen att köpa ett hus även om vi inte tror att vi kommer bo där för alltid, bara för att vi vill. Vi har ganska olika syn på husägande och ekonomi och jag kan inte säga att vi kommit till konsensus där än, men det är alltid roligt att prata om ekonomiska olikheter. 

Under månaden har jag också fått möjlighet att prata privatekonomi med en läsare som ställde den briljanta frågan: "Men om vi bortser från barnen, varför vill du bo i hus?". Det var en jättebra fråga, jag är  inte ens säker på att hon själv förstod hur bra den var, men jag har inte riktigt kunna släppa den. För om det är något som präglat i princip alla val jag gjort sedan jag fick barn är vad de vill. Jag har gått ner i arbetstid fast jag innan vetat om att arbetsbelastningen inte skulle minska, eftersom det varit bäst för barnen. Jag har åkt på semesterresor till nöjesparker, semesterland och äventyrsbad för att det är vad barnen vill. Nu har vi vagt planerat sommarsemestern och den består nästan till 100% av aktiviteter som barnen önskat sig. Jag tror att det här är en reaktion på att de få semestrar jag åkte på som barn var till 100% för mina föräldrars skull och att de la väldigt lite vikt vid vad vi barn faktiskt ville. Men inte desto mindre började jag fundera på om jag ens vill ha ett hus. Jag kom fram till att jag avskyr att bo i bostadsrätt och att inte ha kontroll över utgifterna på det sätt som jag kan ha som markägare och att jag gärna skulle vilja odla mer och ha fruktträd. Men är det värt fyra miljoner i högre utgift för att köpa en villa? Jag vet inte. Det kanske är mer värt att åka på en månads semester utomlands varje år eller vara ledig 20 timmar extra i veckan? 

Nu vet ju jag att en del av er stör er på att jag funderar så mycket och aldrig bestämmer mig. Så det är säkert otroligt frustrerande för er att läsa det här inlägget. Det är lite frustrerande att skriva det också faktiskt. Men just att fundera på vad jag vill känns så himla långt bort. Det är på riktigt något jag inte kan komma på att jag gjort alls förut. Ändå så är det just det jag tänker på när Fru EB skriver om bostadsfrågan och hur hon och hennes familj ska gå vidare efter skilsmässan. Hur kan det vara så naturligt att tänka att någon annan ska prioritera sig själv och inte lägga all vikt vid vad barnen vill, men inte ens slås av tanken i sitt eget liv? Märkligt är vad det är. 

Så vad är egentligen en lagom nivå? Jag vet inte. Jag tror fortfarande att koncept som slaktår där man tidigt i sparkarriären snålar till det rejält och avstår det mest är en bra idé, men för den som likt mig aldrig riktigt lärt sig att spendera pengar så kanske man snarare ska lägga fokus på att spara pengar på en rimlig nivå och sedan KBT:a sig själv till att spendera mera. Vara mer vanlig. Först när man testat så vet man nog egentligen om man behöver tre miljoner för att sluta jobba eller tio. 

Hur har din månad sett ut? Sparar du lagom?