Vem är egentligen fattig på riktig?

Det är sällan jag får någon större chock när jag läser om ekonominyheter, men när jag läste den här artikeln blev jag faktiskt överraskad. Tydligen så skulle mina barn leva under låg ekonomisk standard om jag separerade från min man och likaså om jag skulle börja studera och vi tillsammans behöva leva på min mans lön. Det ledde till en fundering kring vem som egentligen är fattig. Är vår bild av vem som lever under låg ekonomisk standard helt rimlig?

Först måste vi börja med en skärmdump på vad som tydligen är låg ekonomisk standard. Det är lite lustigt för under 2021 levde vi större delen av året till 100% på min mans lön som var något lägre än vad som tydligen räknades som låg ekonomisk standard. Nu har vi förvisso två barnbidrag som jag antar ska räknas in, men för enkelhetens skull bortser jag mentalt från dem eftersom vi sparar de pengarna till våra barn.  Som ni kan se så har den ensamstående tvåbarnsföräldern med medellön en låg ekonomisk standard. 

Jag och min man brukar, som jag säkerligen skrivit om tidigare, ibland roa oss med att fundera på vad vi skulle göra med alla våra pengar om vi skulle sluta spara. På sistone har den leken mest gått ut på att lista ut vad vi skulle göra om vi skulle leva på 30-40 tusen i månaden, eftersom det ändå skulle medföra en viss ökning i utgifter. Under den där tiden som vi levde på hans lön sparade vi ju samtidigt minst 10 000 i månaden till oss själva så vi har aldrig riktigt upplevt den typen av konsumtion. Vi har inte kommit till någon smart slutsats där ännu, men oavsett så tycker vi idag att en konsumtion i linje med låg ekonomisk standard 2021 (och nu är det 2023!) är extravagant. 

Om jag fattat rätt så bygger definitionen av låg ekonomisk standard på en en viss procentsats av medianen i samhället (60%). Samtidigt kan vi se att den disponibla inkomsten i Sverige ökat kraftigt de senast 70 åren. Nu skriver jag 70 åren just för att jag hittat en graf över det, men den har ökat rätt så jämnt inflationsjusterat med tiden. Det intressanta med det är ju att vi med största sannolikhet samtidigt har ökat vår uppfattning av hur mycket pengar som krävs för ett drägligt liv. Med andra ord har vi kollektivt drabbats av livsstilsinflation. När jag reflekterar över det slås jag av hur märkligt det är att en person som har större konsumtionsutrymme än vad min älskade farmor någonsin hade kunnat drömma om här och nu i dagens Sverige drabbats av något så negativt som låg ekonomisk standard. Ni hör ju bara hur illa det låter. Jag drar automatiskt paralleller till miljonprogramsområden, arbetslöshet och trångboddhet. Utanförskap. Allt sånt där dåligt som politiker pratar om i debatter. Men att det i praktiken handlar om akademiker i bostadsrätter i städer som Karlstad, Jönköping och Sundsvall, tänker nog inte så många. Vi tänker nog inte heller att det är personer som har iPhones, märkeskläder eller åker till Turkiet på charter varje sommar. 

Men kanske är det ändå det som det i praktiken betyder? Om en vanlig tvåbarnsfamilj (som vi) kunde klara sig på runt 20 000 kronor i månaden under 2021 genom att ha köttfria dagar, planera sina inköp och köpa begagnade kläder till barnen samtidigt som allt under 34 000 räknades som lågt så känns plötsligt begreppet låg ekonomisk standard helt urvattnat. Jag kan inte låta bli att komma tillbaka till mitt inlägg om jämförelser. Vi kanske på allvar borde sluta jämföra oss med grannen och vända blickarna mot Bangladesh och de där sömmerskorna som syr våra kläder som vi slentrianshoppar i köpcentret varje lördag efter löning? Kanske skulle vi därigenom ändra uppfattning om vad som faktiskt är fattigdom på riktigt. 

Samtidigt är det ju positivt att reallönerna ökat med tiden. Det är väl positivt att nästan alla föräldrar kan unna sig en utlandsresa om året med barnen, barnkalas på Leos lekland, eller en årskonsumtion av cigaretter om man så föredrar. Många behöver inte ens välja. Att jag själv tror mig leva mig på 90-talet och bli nöjd med min löneökning för att den är lite högre än mammas 1995 är kanske ett personligt misslyckande och ett tecken på att jag inte lyckats anpassa mig så bra till samtiden. Jag borde kanske försöka få mer. Mer pengar, högre standard och fler resor. Men ändå är det något som skaver. För det känns lite som att vi gnäller alldeles i onödan. Nyligen uppdagades en konflikt på min arbetsplats som nästan ingen av oss ens hade noterat. En av mina kollegor sammanfattade det hela med att hon inte förstod varför vi kollektivt ska lösa något som inte är ett problem. Det är lite den känslan jag drabbas av när gemene man upprörs av sena elstöd eller vi ägnar våra dagar åt att prata om dyrt frukostbröd. Vi klagar helt enkelt alldeles för mycket. Och kanske är den låga ekonomiska standarden ett tydligt tecken på att vi kollektivt skaffat oss ett alldeles onödigt stort behov av få in stora summor så att vi kan bränna dem lika fort. Eller vad tror du? 

Lever du under låg standard? Eller har du frivilligt sett till att du konsumerar under beloppen för låg ekonomisk standard? Vad tänker du? Dela gärna med dig i kommentarsfältet.