Bebisekonomi - måste det vara så dyrt?

Med första barnet är ju så klart allt rätt omtumlande, typ känslomässigt och så, men jag måste säga att pengar för mig var en rätt stor del i vad som kändes jobbigt när jag skulle få mitt första barn. Titt som tätt läser man att barn kostar en miljon per styck och det är rätt skrämmande för någon med löjligt låga inkomster och som inte direkt planerat i fem år innan den skaffade barn. För den som är sugen att läsa mer om hur psykotisk jag var i samband med den graviditeten rekommenderar jag ett av mina allra första inlägg. Oavsett om en unge kostar en miljon eller ej så blir det så klart en del kostnader i samband med ett barn och en graviditet. I det här inlägget tänkte jag skriva lite om hur man kan undvika de allra största smällarna. 

1) Som gravid har jag upplevt det som att konsumtion faktiskt är en viktig del i att knyta an till barnet i magen. Det låter lite märkligt, men jag är ingen naturbegåvning på att vara gravid och har båda gångerna mått rätt så dåligt, vilket jag gissar gör det ännu viktigare att knyta an till det lilla livet innan det kommer ut. Den här gången har jag inte behövt köpa nästan någonting rent objektivt, men har ändå gjort det till viss del och jag gissar utifrån min mammagrupp att det är ett ganska typiskt beteende för många. Jag har också betydligt bättre ekonomi denna gång och har rent objektivt råd att köpa saker till bebisen i magen. Nu ska ju inte det här inlägget handla om hur man bäst slösar pengar så därför tänkte jag komma med ett tips som jag absolut inte själv kände till med ettan, nämligen att det finns sjukt mycket gulligt begagnat. Den här gången har jag därför tillåtit mig själv att köpa en del onödiga plagg, men det har nästan uteslutande skett på typ Myrorna, Stadsmissionen och Röda korsets second hand-butiker. För någon vecka sedan shoppade jag och Mini loss till dem båda och jag fick nästan ångest när jag kom fram till kassan. Väl där upptäckte jag dock att kalaset slutade på 333 kr, varav en del pengar var leksaker som Mini skulle betala för själv för sina pengar. Det är inte så jobbigt att släpa hem 10 nya plagg, 10 böcker och 5 leksaker när det totalt kostar 333 kr. Så köp om du känner att du vill, men våga upptäcka second hand. Särskilt givande i storlek 50-68 innan barnen börjar använda kläderna i någon större utsträckning och kladda ner dem med mat. 

2) Kämpa med amningen. Nu är det inte alla som ens tycker amning är jobbigt, men jag vet att jag gjorde det sist och av vad jag förstår i min mammagrupp nu när folk börjar få barn så verkar folk ge upp sjukt lättvindigt. Det är ju så klart framför allt tråkigt av hälsoskäl för alla inblandade, men även ekonomiskt. Utan att vara jätteinsatt, har jag läst att ersättning går på runt 500 kr per månad och de pengarna  kan man definitivt ha roligare för (tex köpa en investor-aktie i månaden). Här känner jag att det blir ganska tydligt att många ger upp saker alldeles för fort, särskilt med tanke på att många uppger att de verkligen vill amma. Men det är ju ett fenomen som är tydligt när det kommer till många andra saker också, typ sparande och träning. Jag har läst om personer som givit upp dag tre eftersom barnet inte får någon mjölk, trots att det verkligen inte är alla vars mjölk runnit till då. Det är alltså inte ens något fel (än), men nya mammor blir lätt så uppjagade att de tar allt som ett tecken på att sluta. Min gissning är att det vore en bra förberedelse inför förlossningen att amning kräver arbete och inte är så lätt. På så vis kanske man kan ta sig igenom såväl smärta som babyblues och sömnlöshet utan att ge upp amningen. Det tar jag åtminstone med mig denna gång. Att amning gör ont och att det inte bara fungerar av sig själv. Det återstår att se om jag lyckas felfritt denna gång, men om inte så kommer jag definitivt ta hjälp och kämpa för att få det att faktiskt fungera. 

3) Våga testa flergångsprodukter. Det här är något som är väldigt nytt för mig, men som med mitt ökade miljöengagemang känns allt mer relevant. Med mitt första barn gjorde jag till exempel av med sjuka mängder amningsinlägg och de finns ju även som tvättbara så jag har beställt några sådana från ImseVimse för att testa. Jag har även beställt tvättlappar på tips från andra i min mammagrupp och måste säga att de känns väldigt mjuka och bra jämfört med typ våtservetter eller engångs-tvättlappar. Här tar det nog ett år eller så innan jag får igen kostnaden, men jag tänker att jag kommer ha nytta av tvättlapparna även efter blöjtiden så det gör inte så mycket. Vill du vara riktigt ekonomisk ska det tydligen gå bra med att riva t-shirtar istället. Jag har inga som jag vill avvara så jag har därför köpt nya från några olika märken att testa. 

4) Våga vara utan "nödvändigheter". Det finns långa listor på allt som man bör ha som förälder, men mycket klarar man sig faktiskt utan. Jag tänker därför att man våga testa att klara sig utan alltifrån Isofix-bas till spjälsäng och amningskudde och sedan se lite vad man faktiskt behöver. Personligen minns jag att det jag verkligen var tacksam för att jag hade när jag fick första barnet var sånt kopplat till blöjbyte, för det är inte så kul att springa i affärer efter inotyol och blöjor när man är nyförlöst. Har man en insatt partner går det ju så klart att klara sig utan det också, men min har aldrig köpt ett blöjpaket i hela sitt liv och skulle garanterat komma hem med helt fel salva om jag bad honom köpa en mot blöjeksem. 

5) Våga lite på din egen förmåga. Det här hör definitivt ihop med förra punkten, men jag tror många av oss tenderar att köpa så mycket bebissaker just för att vi är oroliga för att inte räcka till. Om vi inser redan innan bebisen kommer att den främst behöver en famn (utan tröja inledningsvis) och inte en massa prylar så uteblir rätt många falska "behov" som annars kan uppstå under graviditeten. Det är rätt djupt rotat inuti mammor (kanske pappor också ibland?) att vilja förbereda sig inför en bebis ankomst och det innefattar ofta en himla massa konsumtion. Men för den som ser till att prata med sig själv innan ankomsten trots alla jobbiga känslor och lyckas komma till insikt gällande att det faktiskt är kärlek och tid som är viktigast för en nykläckt människa har väldigt mycket att vinna även ekonomiskt. 

På det stora hela tror jag därför inte att det måste vara så himla dyrt att få barn och ha en bebis. Särskilt om man tillämpar tips 4 och 5 även på större inköp som nytt boende och bil. Det finns hur många stockholmare som helst som bor i ettor och tvåor med en bebis för att de inte har råd med annat och det gör absolut ingenting för en liten person. Tvärtom, om det leder till en längre föräldraledighet (för att man inte måste rusa tillbaka till jobbet för att betala amorteringarna) så tror jag det är att föredra. Om det är något jag skulle vilja tipsa om så är det nämligen att vara ledig extra länge. Kanske som prov på FIRE för oss som är sugna på att sluta jobba, även fast det inte alltid är så avkopplande att vara ledig med små barn? Eller bara för att småbarnstiden aldrig kommer tillbaka och vi har ett ypperligt tillfälle att vara ledig utan tjafs från jobbet just när vi får en bebis. Personligen behöver jag inte ta ut någon föräldrapenning alls och borde därför inte göra just det. Andra kan behöva ta ut en del, men kanske kan försöka ta ut så lite som möjligt. Man behöver nämligen inte ta ut något alls innan bebisen fyller ett år. Utnyttja det och passa på att umgås med ditt lilla barn. 

Tycker du att det är dyrt att få en bebis? Har du några spartips gällande detta? 

Utvärdering av odlingsåret

Nu skriver jag ett sånt där inlägg som knappt ens går att koppla ihop med FIRE och särskilt inte för mig, eftersom jag är dålig på att spara pengar med odling. Det är dock ett av mina mål inför framtiden, eftersom jag tror att det finns en större ekonomisk potential i att odla sin egen mat än vad jag än så länge lyckats kapitalisera på. Grunden till det kommer belysas i det här inlägget, men om man vill läsa mer om positiva erfarenheter av besparing med odling rekommenderar jag det här blogginlägget.

Jag skrev tidigare om hur man skulle kunna använda sig av odling för att spara pengar och delade redan då med mig omvänt genom tips vad man ska göra om man vill spara pengar, till exempel att inte odla paprika som ingen äter. I det här inlägget tänkte jag främst fokusera på de felen jag gjort och som bör åtgärdas för att jag ska kunna spara pengar på min odling i framtiden. En stor fördel för mig har varit att jag under en rätt lång tid har kunnat äta färska grönsaker på daglig basis. Det är inte något jag vanligtvis gör, utan som den snålis jag är så brukar det annars bli mer från frysdisken. Vad som varit desto sämre dock är att jag inte tagit det allra bästa ekonomiska besluten i min odling. Min åtgärdslista inför nästa år ser därför ut ungefär såhär: 

1) Sätt inte alla frön på en gång om du inte vill drunkna i tomater/salladsblad/zucchini exakt samtidigt. En idé kan vara att så lite mer i intervaller som gör säsongen längre. Särskilt viktigt med tomater och sallat som annars riskerar att dränka en delar av säsongen och helt utebli andra tider. 

2) Börja tidigare än du tror med typ allt. Det är en jäkla dålig idé att så paprika i april om de ska hinna mogna. Rekommenderar inte heller att så purjolök i juni eller tomater i juli.  

3) Så inte bara hejvilt utan en plan. Jag råkade hamna i situationen att jag hade typ 10 000 plantor, men ingen aning om var jag skulle göra av dem. Det är slöseri på egen energi, vatten och frön. Rekommenderar därför alla (mig själv!) att planera lite bättre inför säsongen. 

4) Dela frön med vänner och fråga vad de rekommenderar. Det är dumt att odla apäckliga tomater i mängder och det kan ju undvikas rätt enkelt om man frågar kollegan eller fotbollspolaren om de har några tips och frön och att dela med sig av. Efter den här säsongen verkar man kunna fråga absolut alla, eftersom hela Sverige tydligen odlat. 

5) Ta till vara på det du odlar. Lustigt nog skriver jag det här sist, men det borde komma först, eftersom det är så centralt. Det är sjukt irriterande att jag låtit så mycket gå till spillo. Paul Svensson hade varit rejält besviken. För mig visade sig graviditet inte vara kompatibelt med odling och att arbeta heltid. Jag lät därför min odling förfalla rätt rejält och vi pratar säkert om ett antal kilo tomater som blivit fågel- och snigelmat. En lösning på den här problematiken kan också vara att odla mindre så att man inte blir alldeles less på mängderna. 

Hur har jag då gillat att odla lite mer storskaligt? Nja, alltså smaken har varit fantastisk och jag har nog sparat en del pengar ändå framför allt eftersom jag brukar köpa sjukt dyra tomater på somrarna. Men det är en hel del arbete bakom odlingen som inte känns helt lätt att förena med heltidsarbete. Dessutom är bevattningen rätt besvärlig om man vill resa på sommaren när det är varmare. Jag tänker att jag i framtiden kommer fokusera på saker som sköter sig själv lite mer, kanske morötter och vitlök. Eller jordgubbar. Sen har jag blivit bra less på skadedjur, men därigenom fått en rejäl respekt för de personer som producerar vår mat, särskilt småskaliga producenter med ett ekologiskt tänk. Jag gissar att jag inte blir gurkproducent när jag når FIRE, men om det vore så att jag skulle vilja bli det så är fördelen att jag åtminstone kan få saker att gro. Det är inte fy skam det.

Hur gick ditt odlingsår om du odlat? 

Hur undviker man att FIRE blir ett jobb?

En sak jag funderat på under min föräldraledighet är om det inte lätt blir så att friheten blir ett arbete i sig när man väl når ekonomisk frihet. Jag hör själv hur luddigt det låter, men det jag främst reflekterat över är två aspekter. Först och främst känns det som att risken är påtaglig att man börjar jaga småinkomster, men sedan även att man ägnar orimligt mycket energi åt att ta ut pengarna man sparat ihop på rätt sätt. 

Det här med att tjäna småslantar är det nog flera som upplevt. Personligen minns jag att jag under min första föräldraledighet gjorde en massa så kallade mystery shopping-uppdrag. Vissa var egentligen mest på skoj (typ att ta med bebisen och gå och äta på Taco Bar gratis och kolla hur rena toaletterna var), medan andra krävde betydligt mer av mig till rätt kass timpenning. Visst är det enkelt att gå in på Systembolaget och fråga vilket vin som de rekommenderar till fisk, men det tog desto mer energi att sätta sig in i exakt vilka frågor som bör ställas, lämna tillbaka vinet som man inte fick ersättning för och rapportera in  exakt vad personen svarat och huruvida butiken varit välkomnande och liknande. Allt som allt gav den här typen av uppdrag typ 90 kr netto för två-tre timmars arbete. Då vet jag dock att jag är onödigt noggrann i såväl förberedelser som slutrapport. Det måste man kanske inte vara, men det ligger i min personlighet. Än har jag inte varit ledig så länge den här gången, men just nu känns det som att det är Panta På-appen som riskerar att bli mitt nya arbete till slavlön. Det är för den oinvigde en app där man scannar sin återvinning vid en returstation och får poäng som kan bytas in till rabatter eller pengar. Om jag förstått det hela rätt så är det typ 80 kr i månaden man kan tjäna på det, så inga enorma summor, men väldigt mycket jobb med såväl scanning och skräpplock (om man inte är ett enormt stort hushålla med hundratals förpackningar att återvinna varje vecka). Sedan Håll Sverige Rent-dagen är dock Minis absoluta favoritsysselsättning (näst efter att äta godis) att plocka skräp så vi skulle säkert kunna komma upp i maxbeloppet om inte mamma vore för kräsmagad och kastade alla fynd i närmaste sopkorg.

Det intressanta i sammanhanget är naturligtvis inte hur mycket pengar man får vid mystery shopping, utan snarare vad det är som gör att jag och andra (däribland Miljonär innan 30 vill jag minnas) känner ett behov av att tjäna pengar så snart man inte egentligen måste det, men man har lite ledig tid. Personligen tror jag att det är svårt att inte få in lite fräscha pengar att roa sig för, samtidigt som det går lite på vana. Om man alltid varit sparsam, tackat ja till extrajobb och liknande tror jag det är svårt att sluta. Vanan och känslan att pengar in avgör hur nyttig och värdefull man är (grovt överdrivet, men ungefär så brukar det låta bland politiker och vanligt folk) leder nog till att man inte riktigt kan hålla sig från att tjäna lite pengar trots att det var just exakt det man ville slippa känna behovet av från början när man valde att satsa på ekonomisk frihet. 

Den andra aspekten som jag funderat allt mer på (trots att det i ärlighetens namn är sjukt långt tills jag gör en permanent exit från arbetsmarknaden) är just hur man undviker ägna för mycket tankeverksamhet åt försörjningen när man officiellt bett chefen dra något gammalt över sig. Jag har tidigare tänkt att det bästa är att satsa på utdelningsaktier så att man bara får pengar att ta ut. Det låter ju smidigt i teorin åtminstone. Allt eftersom jag blir mer övertygad om att jag är en värdelös investerare inser jag att direktägande i aktier nog inte är något för mig. Jag läser dessutom aldrig årsrapporter eller gör några djupare analyser och sitter därför kvar på skatter som H&M och Ratos. Därmed känns det som att grundförutsättningen (att man äger bra bolag) saknas lite för att man ska kunna ta det lugnt och bara spendera inkommen utdelning. För mig personligen som via Nordnets Shareville följer Familjen Fris uttag känns det dessutom lite småjobbigt att behöva sälja av aktier i tid och otid och fundera på vilka som ska säljas. På det stora hela känns det som att mardrömmen vore att aktier, fonder och börsen blir mitt nya jobb. Jag tror nämligen inte att jag är så värst intresserad av företagens utveckling som jag tidigare trott och framför allt att jag blir allt mindre intresserad med åren. 

Lösningen på problemet att FIRE i sig själv kan bli en ny (heltids?-)sysselsättning är inte jätteenkel. Jag gissar att jag kommer ha ett bättre svar på uttagsfrågan när det närmar sig, men känner själv att jag borde få koll på det inom kort för att underlätta kommande investeringar i rätt tillgångsslag och för att slippa fundera mer. Den första aspekten däremot tror jag kräver viss träning. Jag föreställer mig att det kan vara bra att i god tid före sin exit inte haka på varje extrapass på jobbet och återvinna förpackningar utan att först panta dem. Jag tror nämligen inte att en exit för en 40-åring är så mycket lättare än för en 65-åring som arbetat hela sitt liv på samma arbetsplats och runt samma människor. Vi behöver successivt  vänja oss vid en ny livsstil, vare sig  det är en sjukt hälsosam sådan eller ett liv utan inkomst av tjänst.  

Tror du att friheten kan bli en ny omfattande sysselsättning för dig? Hur löser du (eller jag) det (om du är en supermänniska)?

Att vara ledig en vardag: en dröm

Kära vänner, jag är mycket glad över responsen på  mitt förra inlägg även fast jag blev lite bestört över att jag uppfattas något som en kuf. Men sånt är livet. Idag tänkte jag skriva om en otroligt positiv upplevelse jag just haft. Jag har varit ledig på en vardag. 

Bakgrunden är att jag gått på föräldraledighet, vilket känns himla fint. För den som inte vet det så finns faktiskt möjlighet att göra det typ två månader innan man får barn om man är gravid, så det kan verkligen rekommenderas om man är lite less på sitt jobb. Som en följd har jag nu möjlighet att stanna hemma på helger och aktivera mig och Mini på vardagar, vilket rekommenderas varmt för alla men kanske särskilt höggravida kvinnor som bör undvika att dra på sig Covid-19 inför en förlossning. Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det förut, men jag hatar köpcentrum på helger. Där vi bor brukar man typ få köa i en kvart för att komma till en parkering och väl där ska man sedan krypköra i jakt på en ledig ruta. Jag är nästan säker på att jag tidigare tänkt skriva exakt det här inlägget fast tvärtom, dvs om varför jag hatar besök på shoppingcentrum under helgen. För att fokusera på det fina så var det nämligen så att Mini var i behov av ett par nya skor och min man tyckte då att det var en ypperlig uppgift för mig att ta mig an. Vi begav oss därför till det stora köpcentrumet i vår stad och letade efter skor. 

När vi väl kom fram insåg jag att shopping en måndag och shopping en lördag (särskilt i samband med lön) är som natt och dag. Vi slapp kö överhuvudtaget för att ta oss till parkeringen och kunde välja ruta nästan helt fritt när vi väl var där. Inne bland butikerna kunde vi i lugn och ro leta efter det vi skulle köpa och jag kunde som förälder göra ett inköp som inte innefattade någon typ av stress för att jag ville hem eller bort från allt stimuli. Därefter kunde jag och Mini i lugn och ro äta lunch i en food court och även det var så lugnt och njutbart att jag nästan började förstå varför folk väljer att äta lunch ute. (Det gjorde jag dock inte egentligen, eftersom det inte alls är så det brukar se ut på krogarna runt mitt jobb en vanlig vardag mellan 11.30-13.) Stärkt av den här upplevelsen kände mig sugen på att testa att gå på kafé en vardag också och det var också helt underbart. Jag och Mini kunde i lugn och ro botanisera och klura på vad som såg allra godast ut i diskarna. 

Båda gångerna har jag funderat på vad det är som gör att alla inte handlar på vardagar. Ganska snabbt har jag kommit ihåg att alla är för upptagna med att jobba för att strosa runt bland butiker eller ta en lugn eftermiddagsfika på kafé. Den enorma tacksamhet som jag då känt över mina FIRE-planer är verkligen fantastisk. Tänk att min ekonomiska planering kommer göra det möjligt för mig att i framtiden ALDIG handla gummistövlar i panik en lördagseftermiddag! Det är helt fantastiskt. Jag och Mini strosade även runt i second hand-butiker efter att ha varit på vår skojakt och likaså där var det helt underbart att vara en vardag. Det fanns så klart fortfarande en del (arbetslösa?) aggressiva fyndjägare där, men det var inte alls på samma sätt som på en helg. Vi lyckades även där komma hem med en del inköp som varken orsakats eller triggats igång av stresspåslaget som jag ofta drabbas av i köpsammanhang. Det är nästan så att det är värt det med FIRE bara av den anledningen.  

Hur upplever du att vara ledig en vardag när andra jobbar? 

PS. Vi testade även biblioteket en vardag, men det var sjukt fullt av pensionärer och skolbarn så vi åkte därifrån rätt raskt. 

Att vara öppen med FIRE eller inte - ett dilemma

En av de svårare sakerna med min strävan efter FIRE upplever jag är att avgöra vilka jag ska vara uppriktiga med och vilka som inte ska känna till det. Det är en rätt tuff balansgång där jag känner att jag gång på gång gått på minor när jag valt att vara uppriktig. Ni minns kanske till exempel min diskussion med en tidigare kollega angående om mitt sparande var skäl nog att slösa pengar på vad jag anser vara onödigt. Nyligen började jag reflektera kring det här igen, fast i en motsatt situation. Jag kände plötsligt att jag bara önskade att jag kunde skrika ut "Vi lever så här av val, inte av fattigdom". 

För att vara tydlig så tycker jag öppenhet har tydliga fördelar. Den första jag kan se är att jag känner mig mer ärlig och öppen med vem jag är när jag är tydlig med varför jag inte vill följa med ut på lunchen, väljer att ha en liten och billig bil eller föreslår hemmaträff framför en utekväll. Det känns som jag inte lever enligt mina värderingar om jag inte kan berätta tydligt varför jag gör saker utan istället är vag eller till och med ljuger om att jag har det lite tajt nu och därför inte vill följa med. Personligen har jag alltid värdesatt öppenhet och uppriktighet, även när det inte varit det smidigaste, så just därför tar det emot en hel del för mig att gå en annan väg. En annan viktig fördel jag ser med att vara uppriktig är att jag slipper att andra tycker synd om mig. På min arbetsplats sticker jag inte direkt ut som fattiglapp, eftersom ingen är särskilt välbetald, men på Minis förskola blir det gång på gång jobbigt att vi väljer enklare bil, enklare cyklar och billigare kläder. Det är aldrig någon som säger något till oss vuxna, men det märks att Mini börjar tycka att det är lite jobbigt att de andra alltid "slår hen" i flådighetstävlingen. Personligen är det här det som mest har överraskat mig, både att det börjar i så tidig ålder och att jag tycker det är så jobbigt att Mini får det "sämre" än andra barn. Det har för övrigt också varit de största och jobbigaste diskussionerna jag och min man har haft, där han allt mer ifrågasätter att Mini blir lidande av vår livsstil. Jag däremot har hittills sagt att det är omgivningen som är fel, inte vår livsstil. Det vore därför skönt att helt enkelt kunna förklara för de andra föräldrarna att vi har ambitionen att sluta arbeta, eller minska på arbetet rejält inom något år. Det känns liksom bättre än att förklara för en fem-åring att en Monarkcykel är löjligt dyr. En tredje aspekt som jag gillar med öppenhet är att det möjliggör inspiration till andra. Nu är det bara två personer i mitt liv som jag påverkat rätt rejält med mina egna ambitioner, men det har varit otroligt givande att se andra ändra sina beteenden och öka sina sparkvoter. Gemensamt för de personerna är att de inte trivs på sina jobb och gärna skulle göra en tidig(are) exit från arbetsmarknaden. 

Nyligen lyssnade jag på en föreläsning med Farbror Fri. En lyssnare undrade vilka nackdelar han och familjen såg med sin livsstil. Min känsla var att frågeställaren var ute efter ett svar om att han gärna skulle vilja resa mer eller gå på café oftare, men föga förvånande (för mig) var det inte alls utebliven konsumtion som var nackdelen enligt Oskar utan något helt annat. Han beskrev det som jobbigt att andra människor inte förstår varför familjen lever som de gör och han tog även upp att man riskerar få en del kritik för sitt beslut. Vi redan frälsta kommer kanske ihåg kritiken familjen Fri och Åsa Axelsson fått ta emot efter att ha släppt sina böcker och medverkat i typ Expressen. Sånt slipper man ju helt om man helt sonika väljer att vara helt tyst om sina planer. Man slipper bli kallad parasit (för att man inte betalar inkomstskatt som en vanlig arbetare) och man slipper försvara sin livsstil. Det är alltså en klar fördel med att vara tyst och anonym. En lite lustig fördel som min man ofta tar upp är att anonymitet minskar risken för att bli brottsutsatt. När man har en billig bil och halvsunkiga kläder så ser man inte ut att ha mycket att stjäla rent fysiskt (till exempel i ens hem) samtidigt som riskerna för att bli utsatt för ekonomisk brottslighet lär minska. Stora delar av mig ångrar även att jag varit uppriktig med delar av min familj, eftersom jag nu har ett syskon som roar sig ordentligt på min bekostnad när jag gör något avvikande. Jag upplever mig ofta kritiserad om jag berättar att jag lånat något av en kompis, inte tycker en viss kostnad är rimlig eller inte låter Mini få något särskilt. Särskilt utskrattad blir jag om jag frågar om de inte har någon barnjacka att sälja till oss (eftersom samma syskon har äldre barn än vi) innan jag köper en helt ny. Hade mina syskon och föräldrar inte känt till våra planer hade de aldrig tyckt det vore märkligt att jag först frågade dem efter diverse barnutrustning, även fast det helt klart bara gynnar oss alla om jag köper av dem istället för att de måste gå igenom en Traderaförsäljning och vi handla nytt. 

För att summera känns det som att såväl öppenhet som anonymitet har sina fördelar, men att det nog ändå är enklast att vara väldigt diskret med sina planer om man ska passa in i samhällets normer. Det utesluter inte att vara öppen med några väl utvalda personer, men jag tänker att jag kommer passa mig för att berätta för förskoleföräldrarna i ren frustration eller sprida ordet bland kollegorna. Tyvärr kan jag inte göra något åt att min familj redan känner till våra exit-planer, men jag behöver inte göra det värre genom att låta ännu fler människor i vår omgivning känna till det. Sen blir det ju en helt annan sak när (om?) vi väl når frihet för då blir det nog svårt att låtsas vara arbetslös eller liknande, men det problemet får vi ta när det kommer. 

Är du uppriktig med folk i din omgivning om dina planer? Varför, eller varför inte? 

Varför jag hatar banker

Ibland känner jag mig som en total hycklare rent privatekonomiskt och det gäller framför allt när det kommer till uppgifter som kräver någon slags förhandling. Det beror framför allt på att jag tycker det är så sjukt jobbigt och det blir bara värre och värre med åldern, inte bättre. Till följd av detta är jag den där turisten som betalar vad som står på prislappen även i Thailand (inte för att jag varit där, men ni förstår principen) om ingen knuffar på mig och skäller på mig tills jag prutar ner priset lite. I Sverige är det ju inte direkt läge att förhandla om mjölkpriset eller tröjan på H&M, men när det kommer till vissa saker ska man faktiskt förhandla även här. Den största effekten av sådan förhandling får man hos arbetsgivaren och banken. Trots att alla vet att det är förhandlingsläge där så tycker jag det är sjukligt jobbigt att sitta mittemot chefen och diskutera lönen (trots att jag vet att jag presterar sjukt bra på jobbet!) eller i telefonen med banken. Nu senast var det dags för banklåneräntan som jag så motvilligt skjutit upp en längre tid. 

Scenariot är ungefär som vanligt. Jag sitter där och ska kvartalsvis betala min ränta och inser att den stuckit iväg trots att jag ändå har en sån där rabatt och alltså inte betalar listränta. Jag inser att jag nog borde kolla på snitträntorna och inser att min banks är betydligt lägre än min ränta och blir lite sådär lagom irriterad. Jag har en lågt belånad bostad, men inte ett jättelågt lån och vi har gemensamt en del tillgångar hos banken. Jag förstår att de skulle föredra om jag hade mitt Avanzasparande där, men en uppriktig bankman berättade vid senaste tillfället att det inte skulle göra någon större skillnad med något sparande eller flytt av befintligt kapital dit. Trots att jag vet att jag inte kan blunda för min irritation tar det typ en vecka innan jag tar mig för att ringa och när jag väl gör det är det två dagar kvar tills lånet läggs om, det är med andra ord rätt bråttom. Jag ringer lunchtid och får veta att banken inte har någon tillgänglig bankman och att jag i så fall får försöka igen imorgon bitti. Och "ju tidigare jag ringer, desto större chans har du att få prata med någon". Bara här bli jag lack. Alltså adrenalinet pumpar och jag känner mig typ förbannad under resten av dagen. 

Detta till trots så gör jag som kundtjänstkvinnan sagt och ringer tidigt på morgonen till banken. De ska höra av sig klockan 11.15 och jag sitter på helspänn tills de faktiskt ringer upp klockan 13.30. Alla har faktiskt inte jobb som möjliggör att sitta och vänta på en banksnubbe, så här blir jag också rätt irriterad, även fast mitt jobb möjliggör sådant väntande. När han väl ringer spelar bankmannen mycket förvånad över att jag vill sänka min ränta och diskussionen blir ganska tråkig där jag pratar om belåningsgraden och befintlig sparande och han håller med, men säger att det typ inte gör någon skillnad. Till sist föreslår han så generöst en sänkning med 10 punkter, men med den fantastiska dealen att göra det till 15 punkter om jag börjar spara 1000 kr i månaden hos dem. Jag skrattar lite för att jag tycker det är en så dålig deal att han blir lite osäker och frågar mig om jag har utrymme att spara något alls och jag förklarar att jag kan lösa det här lånet utan några problem och att min sparkvot inte direkt är låg, men att jag är väldigt osugen på att byta ut Avanza mot kuckelimuck-storbank. Jag förklarar att jag däremot inte har några problem att byta ut storbanken mot Avanza som erbjuder bättre ränta via Stabelo. Tyvärr är det lite av en lögn, eftersom jag inte lyckats med Stabelo riktigt på grund av deras rätt stela villkor för anställningsform.  

Så vad  gör jag? Jag accepterar de 10 punkterna, flyttar inte mitt sparande och förklarar för bankmannen att de har en för dålig hemsida, app och dessutom för kasst utbud samt villkor vad gäller courtage för att jag ska överge Avanza. Jag avslutar samtalet med ett tomt hot om att jag inför nästa kvartal kommer se över ett byte till annan aktör. Eftersom jag känner mig själv inser jag att jag sannolikt inte kommer byta bank eller ens ringa igen vid nästa kvartal och att jag därför blir kvar med de dåliga villkoren tills jag antingen tar tag i ett byte till SBAB (för att slippa förhandla) eller uppfyller Stabelos villkor. Eftersom jag återigen är irriterad ringer jag också min man och föreslår att vi löser lånet på bostaden så att bli slipper "ha med de där jävlarna att göra igen". Han förstår min frustration, men förklarar att det nog inte är det smartaste rent ekonomiskt. Nu kanske någon tycker att jag borde överlämna förhandlandet till honom. Då ska jag berätta om den gången jag faktiskt försökte det för några månader sedan. Jag hör hur han pratar med banken som förklarar att de inget kan göra åt räntan och han svarar: "Okej, tack så mycket ändå." och lägger på (!). Han kom alltså inte med ett endaste motargument utan var tacksam för samtalet som gav absolut ingenting... 

Gillar du banker? Skulle du kunna överväga att lösa lånet bara för att slippa banken? 

Ekonomisk kris eller flockbeteende?

Jag kanske har levt under en sten de senaste åren, men när jag vaknade idag var det till typ 100 mail och sms om olika rabatter. Ännu fler följde sedan under dagen. Det var inte riktigt som under den värsta Coronapaniken när Polarn och Pyret hade 40% rabatt på allt under en period och KappAhl 70% rea på halva sortimentet typ, utan det känns mer som en mini-Black Friday som innefattar mer än bara kläder. Frågan är varför det kommer just nu?

Jag är inte väl insatt i hur marknadsföring fungerar eller hur vinstdrivande företag agerar när väl någon börjar köra på stora kampanjer, men jag tycker ändå att det är spännande att typ alla gör det samtidigt. Har de kommit överens om att de ska ha medlemshelg, klubbhelg eller rabatter till alla-helg? Eller var det bara så att någon började och resten hakade på? Eller är det kanske snarare ett tecken på något större? 

Mitt nya favoritprogram är Ekonomibyrån på SVT. I veckans avsnitt pratade de om deflation och inflation och slutsatsen som panelen drog var att vi sannolikt kommer se prissänkningar under de kommande månaderna. Om det stämmer låter det rimligare att alla kampanjer beror på att företagen inser att vinsterna och shoppinglusten inte kommer hägra under höst- och vintermånaderna och att de därför passar på att mjölka sina kunder medan de kan, innan R-talet stiger och paniken kommer åter. Utifrån vad man kan se ute i Europa nu i kombination med svensk lättnad på restriktioner, gissar jag att hösten och vintern kommer bli minst lika jäklig som våren. Det innebär i så fall sannolikt en tråkig tid på hemmafronten för mig och mindre spontanshopping i gallerior för många andra. 

Så hur agerar vi när vi överöses av kampanjer, somliga bättre än de brukar vara när de är som bäst? Vi gör ingenting. Jag måste erkänna att dessa sms väckte någon instinktiv önskan om att "passa på" att göra ett klipp, men än så länge har jag lyckats hålla mig. För stunden är det en sak som känns som ett riktigt behov i hushållet och det är nya kalsonger till min man, men eftersom han aldrig beställer något själv så är det inte han som överöses med mail och sms så han har inte ens fattat att det är kampanjhelg den här helgen. För att vara lite positiv så känns det faktiskt som att jag äntligen lärt mig något. 

Tror du vi kommer begränsa vår shopping under hösten eller blir det business as usual? 

PS. Om du fattar varför jag överöses med kampanjer just exakt nu får du också gärna förklara det för mig.