Är det egentligen så himla svårt att minska sina transportkostnader?

Under en långpromenad under en av sommarens allra sista lediga dagar lyssnade jag på en podd som handlade om Malmös 2030-mål (klimatneutralitet). Under avsnittet tog en av programledarna upp att hon idag med större barn kan se fördelarna med att äga färre bilar och transportera sig på miljövänliga sätt, men att det tidigare kändes extremt främmande med små barn som skulle släpas till förskola och skola, och all efterföljande stress. Hon sa att det var riktigt svårt att komma i tid till jobbet som det var och att inte ha haft en bil till sin hjälp hade varit betydligt svårare. Personligen är vi ju i ungefär den situationen, men har ändå valt att resa bilfritt nästan uteslutande, vilket fick mig att fundera på om det är så himla svårt egentligen. Och vad man kan göra för att göra det lättare för sig. 

Grunden till att leva ett liv där bilen används så lite som möjligt har för oss varit att designa livet på ett så smart sätt som möjligt. I praktiken betyder det att vi varit väldigt selektiva med var vi bosatt oss. Det har nämligen underlättat avsevärt för oss att bo nära och kunna leva lokalt i staden där vi bor. Men den som dock har ett strikt ekonomiskt perspektiv till lägre transportkostnader kan fundera ett varv extra på om det är värt att bosatta sig längre bort från jobb, aktiviteter och skola och därigenom få högre transportkostnader men lägre boendekostnader i övrigt. För ett antal år sedan, innan pandemin och hemarbete, var vi själva inne på att flytta till landet. Men det valde vi till slut bort för att framför allt jag tyckte det skulle bli för jobbigt med alla transporter, och dessutom dyrt. Jag är dessutom rätt bekväm av mig och skulle kunna  låta bli att göra saker just för att jag vet att det kostar att ta bilen och att det är svårt att hitta parkering till exempel. Nu bor vi därför relativt nära båda våra arbeten. Men långt viktigare än att vi bor nära våra arbeten är att vi bor nära Minis skola och flera förskolor, varav en är Pluttens. Vi kan dessutom promenera hem efter en utekväll på stan (och sådana har vi ju väldigt många av!)  eller om vi (som jag alldeles nyligen) tappat bort cykelnyckeln. Vi kan också rätt så enkelt cykla till biblioteket, biografen och mataffären. Det mesta finns rätt nära med andra ord. 

Att bo nära är således en sak som underlättat i att få ner transportkostnaderna i vår familj. Men många som bor nära oss med liknande förutsättningar har ändå rätt höga transportkostnader och väljer bilen nästan hela tiden. Nyligen hade Mini en vanligtvis bilburen kompis över och jag bad då föräldrarna att hen skulle komma till oss med cykel för att vi skulle kunna hitta på mer saker under tiden. Det visade sig att barnet som ändå går i skolan och är i samma ålder som Mini inte alls var så värst cykelvan. Barnet trillade under dagen omkull, hade svårt att starta efter att ha stannat, blev trött och hade inte alls koll på trafikvett som vilken sida man cyklar på. Då slog det mig just hur viktigt det varit för oss att barnen tidigt lärt sig vistas i trafiken och att bygga upp deras fysiska förmåga och uthållighet. Jag vet inte hur gammal Mini var när hen lärde sig cykla, men en av våra grannar med liknade transportfilosofi lyckades lära sin nyblivna treåring att cykla utan stödhjul till diverse aktiviteter, däribland förskolan på daglig basis. Det finns andra sätt så klart, vi använder till exempel cykelstol flitigt och äger även en cykelvagn. Men så småningom blir barnen för stora för att släpas runt på och då är det viktigt att de både fysiskt fått in vanan att för egen maskin transportera sig längre sträckor och vet hur de ska bete sig i trafiken för att det ska kunna ske på ett säkert sätt. 

Jag tror också att det är viktigt att kunna planera och samköra olika aktiviteter. Vi har sedan urminnes tider kombinerat mathandling med långpromenader, vilket gör att vi slipper ta bilen vid stor- och inte-så-stor-handling. Ibland inser vi att vi saknar en viktig ingrediens till kvällens middag och då brukar en av oss (vanligen min man) passa på att kombinera dagens träning med handling och springa till mataffären. Vi brukar också passa på att hämta ut paket eller handla i samband med att vi söver Plutten eller är på väg hem från jobbet (den som inte hämtar då så klart). I den mån det är möjligt brukar jag även passa på att sköta vissa ärenden under mina raster på jobbet, eftersom jag arbetar centralt. Det kan bland annat handla om att lämna en bok på biblioteket eller lämna in ett paket hos ett ombud. 

En ytterligare aspekt som jag tror jag även skrivit om tidigare är att ha en positiv syn på att transportera sig med cykel eller till fots. En kollega till mig cyklar betydligt längre från hemmet till jobbet än jag, men beskriver det som gratis motion. Och om man väljer att se på det som gratis motion eller som en möjlighet till träning när barnen  har barnomsorg, blir det ju mycket roligare än om man mentalt går omkring och ser det som en uppoffring. För visst är det trist att cykla till jobbet när det spöregnar, vilket det tydligen ska göra idag när det här publiceras. Men då får man vara nöjd med att man ändå tog sig ut och fick både frisk luft och motion trots spöregn. Jag tror också att man ska våga ifrågasätta hur tidsbesparande bilen faktiskt är. Jag vet med säkerhet att det går snabbare för mig att cykla än att ta bilen till jobbet till exempel på grund av köer och svårigheter att hitta parkeringsplatser. Det är inte likadant för alla. Men ofta är nog bilen inte riktigt lika tidseffektiv som vi tror, särskilt inte för oss med kortare pendlingsavstånd. 

Jag tror därför inte alls att det är så himla svårt att minska sina kostnader för transport om man bara vill. Det säger sig självt att den som lever som vi inte behöver fler än en bil (om ens någon), vilket innebär en halverad kostnad jämfört med familjen som tror sig behöva två. Det är också en möjlighet att minska de rörliga utgifterna för transport markant och där besparingen dessutom blir tydlig på en gång. Så våga låta bilen stå och ta dig an regnet. Det kan vara värt att lägga några hundralappar extra på sköna regnkläder om du inte redan har gjort det och bra vinterdäck så småningom. Men det kan det vara värt tycker jag. 

Använder du bilen mer än du skulle vilja? Vad kan du göra åt det? Dela med dig av det eller något helt annat. 

Vem har råd att bli sjukskriven?

När jag var gravid med Plutten mådde jag rätt dåligt under en period. Jag blev som ett resultat av detta sjukskriven, en erfarenhet som fick mig att fundera på huruvida vanligt folk egentligen har råd att bli det. För det är ju faktiskt både kostsamt och kan ta tid att få ersättning, om man ens får det överhuvudtaget. Innan jag blev sjuk vet jag med mig att jag har funderat på hur folk hamnar i situationen att de går från ett bra jobb till rejäl utsatthet, till exempel hemlöshet. Det är väl kanske inte jättevanligt, men ibland läser man om personer som tidigare haft till synes vanliga liv och sedan hamnat rejält i skiten och är beroende av socialtjänst eller lever på gatan. Jag har alltid trott att det skulle vara kopplat till missbruk och allvarligare psykisk ohälsa, men efter att ha varit sjuk själv i vad som jag då upplevde som en längre period slog det mig att mycket kan gå åt helvete rätt snabbt. 

Det första problemet jag upplevde under min sjukskrivning var att jag mådde så dåligt att jag sket i allt. Symptomen kom plötsligt och  lamslog mig helt. Jag lyckades knappt ringa vårdcentralen för att få en läkartid och när jag väl orkade det så hänvisade de mig till mödravården istället. Jag minns inte riktigt hur jag gick tillväga för att till slut få en läkartid, men jag tror att min man var involverad och arg och att jag själv till sist kan ha fått ett utbrott på en stackars barnmorska. Nästa pärs kom när jag träffade den där läkaren som sjukskrev mig, men verkligen skrev världens sämsta läkarintyg. Jag insåg direkt att det var osannolikt att Försäkringskassan skulle godkänna det där värdelösa intyget, eftersom det mest stod vad som var bra med mig och inte det som var dåligt. Jag skickade åtminstone en kopia på det till min chef och eftersom jag aldrig hade varit sjukskriven tidigare så utgick hen väl sannolikt från att jag inte var hittepåsjuk. Efter det här ägnade jag en ganska lång period åt att inte göra någonting alls. Jag ansökte inte om någon ersättning från Försäkringskassan utan koncentrerade mig på att att överleva. Så småningom insåg jag att jag hade varit hemma i över en månad utan att ens ha ansökt om någon ersättning och då upptäckte jag att min arbetsgivare inte hade sjukanmält mig. De skulle kolla upp hur det där funkade och lyckades efter en vecka eller så skicka in en anmälan, varpå jag försökte lista ut hur jag fick en blankett för att ansöka om pengar. Efter en lång tid i kundtjänst så fick jag hjälp med hur jag skulle göra och efter några dagars postgång åt båda håll så hade en ansökan om sjukpenning kommit in till Försäkringskassan. Tyvärr var det ju pandemi och ungefär 100 års handläggningstid så det dröjde betydligt mer än 30 dagar ytterligare innan jag fick några pengar. Jag tror att jag friskanmälde mig ungefär tre dagar efter att jag fått en stor klumpsumma utbetald från Försäkringskassan. 

Egentligen är det inte så värst intressant hur jobbig erfarenhet jag hade av att vara sjukskriven, utan snarare hur länge man klarar sig utan pengar. Jag hade förvisso min man, men ett stort antal räkningar som stod i mitt namn och om jag minns rätt så betalade inte han dem, utan det gjorde min buffert. Även i sparkretsar pratas det ofta om att man inte behöver en större buffert (man kan ju alltid sälja lite aktier), men våren/sommaren 2020 var det inte så roligt att sälja aktier för att betala hyran. Det var inte heller något jag hade haft ork att göra. Det var bökigt nog att logga in på räntekontot för att plocka ut delar av den och faktiskt trycka på "skicka" på internetbanken. Lustigt nog minns jag inte att jag oroade mig för pengar under min sjukskrivning, eftersom jag visste att jag hade en välfylld buffert och den kom verkligen till användning. Jag kommer faktiskt ihåg ett tillfälle när jag låg i min säng och reflekterade över att jag verkligen inte var i stånd att arbeta. Det hade inte spelat någon roll om Försäkringskassan hade sagt definitivt nej till min ansökan om pengar eller om min man hade skjutsat mig till jobbet och sagt åt mig att skärpa mig. Jag hade inte kunnat jobba ändå. Det är en ganska läskig känsla. Men också en skön. För det är väl därför man sparar pengar, särskilt i en buffert? 

Nu har jag inte ens  skrivit om det här med att ersättningen som man får (om man får någon alls) från Försäkringskassan är betydligt lägre än lönen. Personligen hann jag av naturliga skäl inte känna av det där så värst mycket, utan jag minns bara en enorm tacksamhet över att jag fick några pengar alls när jag var sjukskriven. Men för många måste det svida rejält att inte ens få ut 80% av lönen. Här blir det ju väldigt tydligt att låga utgifter är att föredra, då man kan fortsätta leva livet som vanligt även vid lägre inkomster. För den som inte har låga utgifter är ändå en buffert att föredra. För visst kan man kanske dra ner på sina utgifter om det skiter sig, men jag är otroligt tacksam över att inte ha behövt fundera på om jag skulle ta bort Minis streamingtjänst eller mitt gymkort när jag var sjukskriven. Inte heller behövde jag byta ut fredagtacosen mot ärtsoppa och förklara för Mini varför vi plötsligt inte kunde äta lördagsgodis eller betala för fotbollsspelandet. Jag behövde inte heller kämpa mig igenom en tobaksavvänjning eller sälja av saker. 

Sammanfattningsvis kan det bli dyrt att vara sjukskriven och något som många inte riktigt tar höjd för, men där bufferten kan spela en desto viktigare roll - om man bara ser till att skaffa sig en sådan. 

Ljuva sommar - eller?

Sommar, sol och sköna dagar. Eller nja, det regnar ju mest och är inte alls så värst soligt alls. Det är många som är besvikna över vädret och rusar iväg på charterresor till ett (i mitt tycke) inte alltför härligt södra Europa därifrån många tvärtom flyr till kylan och avundas oss och våra behagligare temperaturer. Är det inte lite lustigt ändå? Att gräset alltid tycks vara grönare på andra sidan.

Själv har jag inte så mycket emot det lite sämre vädret. Jag hoppas att det bidrar till en okej skörd för våra bönder och lägre (dvs mindre ökande) livsmedelspriser i höst och vinter än det annars hade blivit. Jag misstänker att de importerade grödorna kommer bli betydligt dyrare till följd av den sydeuropeiska hettan. Eller syd och syd. Även Polen och Tyskland kokar och både de nationerna är stora livsmedelsproducenter, så inflationen blir knappast hjälpt av vädret Europa (exklusive Skandinavien) upplever just nu. På det privata planet är jag just nu mest fascinerad över stressen som många av oss upplever att ha en fantastisk sommar, präglad av resor och upplevelser. Och då menar jag faktiskt inte "alla andra" utan även vi. Vi har varit på resande fot en rätt stor andel av ledigheten som tack vare föräldrapenning blivit något längre än min arbetsgivares strikta maximala fyra veckor. Och ändå var det första min man kom att tänka på när vi kom hem från den senaste turen vad vi skulle boka in härnäst. Det har minst sagt inte varit en ekonomisk sommar och vi har mer än en gång behövt diskutera vilket förhållningssätt som vi vill ska råda under diverse ledigheter. 

Samtidigt upplever jag stora inre konflikter gällande framtiden. Min man är sugen på fler barn och på grund av vår stigande ålder känns det som att det är viktigt att landa i ett beslut i den frågan så snart som möjligt. Jag känner mig också osäker på om jag är larvig som fantiserat om en villa i flera år utan att faktiskt göra slag i saken. Ett samtal med min pappa, en väldigt ekonomisk herre, bidrog till en känsla av att jag kanske väntar lite väl länge på grund av en orimlig rädsla för såväl dålig ekonomi som att vara fastbunden i ett hus som inte enkelt och billigt kan säljas om vi ändrar oss. Utöver det känns det också lite märkligt att vara så extremt nära de kalkylerade FIRE-summorna och ändå inte riktigt veta vad jag ska göra när väl jag är där.

Jag har också reflekterat jättemycket över livsstilsinflation den här sommaren. Både min egen och andras. Men det ämnet är så intressant att jag borde vika det åt ett enskilt inlägg framöver. För egentligen är jag ju en enkel människa. Jag har alldeles nyss bakat en kaka med Plutten. En mjuk kaka som skulle innehålla hallon och filmjölk, men som i slutändan gjordes på 2021 års skörd av blåbär och en skvätt mjölk. Plutten råkade bryna matfettet istället för att smälta det, så kakan får säkert en alldeles ny och spännande smak. De senaste dagarna har jag smugit iväg och läst när barnen roat sig med studsmattan eller Disney +-abonnemanget som jag råkade glömma avbryta efter att ha sett färdigt på de serier jag ville se och sommarens resor avslutats. Under bara helgen har jag därför läst två böcker som självklart lånades på biblioteket. På eftermiddagarna har vi ätit en himmelsk chokladkaka som jag hittat receptet till i en kokbok på biblioteket. När barnen somnat har jag och mannen roat oss med public service, både utländsk och svensk, och tittat på diverse serier. Favoriten är helt klart Morden i Midsomer som är ett lika viktigt inslag under sommaren som jordgubbar. Jag tror att det kan ha varit sommarens bästa dagar i mitt tycke. Trots att det mest regnat och jag gått ungefär 1500 steg per dag. Och kortet, det har inte dragits en enda gång under helgen. Den erfarenheten påminde mig om att det inte måste vara så dyrt att leva och njuta. Något jag tror vi ofta glömmer. Midjemåttet däremot, det kommer få bli höstens problem. 

Jag hoppas ni har en fin sommar vad ni än tar er för. Och att ni kommer ihåg att njuta av det lilla. Oavsett om det är en deckare från biblioteket, en egenbakad fikabuffé eller en löprunda i duggregn. Det måste verkligen inte vara dyrt att njuta och om det är något år man ska passa på att stanna hemma är det nog i år, när vår valuta lika gärna kan användas som toapapper som att växlas in till euro eller danska kronor. 

Spara pengar med utflyktslådan

Det är varmt och soligt och badutflykterna avlöser varandra. Kanske blir det också en och annan utflykt till nöjesparker. Som vi alla vet kan utflykterna bli svindyra eller jättebilliga beroende på hur förberedda vi är inför dem. Idag vill jag dela med mig av mitt för stunden bästa utflyktstips, nämligen utflyktslådan. 

Jag vet att jag berört ämnet ekonomiska utflykter tidigare, till exempel här. Det som är skillnaden för mig är att jag inte längre är planerad på det sätt jag brukade vara. En kollega till mig erkände nyligen att hon inledningsvis (hon har bara jobbat i ett par år) blev rätt skrämd av mina ständigt hembakade mackor och välförberedda matlådor. Där är jag inte längre. Det blir alldeles för mycket Pågen-limpa och pulvermos. Som en konsekvens är jag inte heller längre så duktig att ungarna får hembakade kanelbullar, småkakor och fröknäcke på stranden. Det hade varit mycket billigare att vara så duktig. Och jag hade garanterat känt mig nöjdare med mig själv om jag hade varit i det läget. Men det gäller att laga efter läge och då kom jag på mitt nya life hack, utflyktslådan. Eller snackslådan som den kallas här hemma. 

I kort går det ut på att alltid köpa hem lite extra av sånt som går ut på utflykter, och vanligen lite mer av det som kan lagras längre. Majskakor är ett exempel på något som håller länge och lämpar sig ypperligt för utflykter till både nöjespark och badsjö. När priset är rätt brukar jag därför köpa på mig några extra och se till att ha när det är dags för utflykt. Kanelgifflar eller butiksmuffins kan funka på samma sätt, men har betydligt sämre hållbarhet så där köper jag lite mer restriktivt men ser ändå till att försöka ha tillgängligt till när det är dags. När det sedan är dags att dra iväg plockar vi bara ihop några av grejerna till utflyktspåsen och kompletterar så klart med lite annat mer kostcirkelvänligt (ifall du oroade dig för mina barns hälsa) som mackor, korv i termos, pannkakor, frukt, gurkstavar och liknande. Särskilt korv i termos är väldigt bra enligt kostcirkeln och aktuella kostråd, har jag förstått. 

En rätt så tom utflyktslåda som ändå fyller sitt syfte.

Om du är mer som gamla jag så är det här inte ett så himla ekonomiskt råd. Men om du sätter det i relation till att köpa en muffins i slumpmässig nöjespark för 35 kr eller en festis för 25 kr för att barnet blev akuttörstigt så är det svinekonomiskt. Det rekommenderas därför starkt för andra trötta, stressade och slitna småbarnsföräldrar som inte saftar, syltar och bakar hela dagarna. Komplettera gärna med välfyllda vattenflaskor, antingen frysta under natten innan avfärd eller i termosflaskor så slipper ni betala för att undvika uttorkning. 

Har du några bra utflyktstips att dela med dig av? 

Vad händer om jag blir av med jobbet?

Överallt pratas det nu om artificiell intelligens (AI) och jobb som försvinner. Samtidigt befinner vi oss i en tid där det börjar märkas att företag och offentlig verksamhet försöker bli mer lönsamma och spara pengar, vilket ofta leder till neddragningar och rena varsel. Men i ett läge av privatekonomisk styrka kan det kanske vara bra att bli uppsagd? Eller åtminstone inte dåligt? 

Som av en händelse läste jag i IGMR:s blogg att hans fru varslats, men att det kändes helt okej tack vare deras ekonomiska krockkudde. På min arbetsplats genomförs just nu en stor omorganisation där en del sannolikt kommer bli övertaliga och som alltid när det är mycket oro så byter flera jobb och då särskilt de som är starka på arbetsmarknaden och som har förhandsinformation. Hos oss innebar det att cheferna började röra på sig rätt tidigt, redan förra hösten och på våren, vilket lustigt nog var något positivt för mig eftersom att bli av med dåligt ledarskap visade sig göra otroligt mycket för mitt välbefinnande. Nu är det dock lite orolig stämning på jobbet. Det tisslas och tasslas och jag vet fler än en som räknat LAS-år (jag vet iofs inte riktigt vad som gäller för LAS längre så det konceptet kanske är passé) och funderar på vad de ska göra i den nya organisationen. Samtidigt har arbetsgivaren börjat automatisera en del arbetsuppgifter (för att hjälpa och underlätta för oss förstås!), vilket ytterligare späder på den oroliga stämningen. 

Oväntat nog har jag inte brytt mig det minsta. Jag erkände till och med för en kollega att jag hoppas att de får köpa ut mig för att smidigt bli av med mig. Om grunden i LAS finns kvar står jag nämligen troligtvis väldigt säker, eftersom jag ändå jobbat en hel del år och det har kommit extremt många nya efter mig. För några dagar sedan gick jag därför in på Avanza och kollade min ekonomiska status. Enligt mitt sparmål är jag i mål om ganska exakt fyra år med brasklappen att inflationen gjort mina inplanerade FIRE-siffror något tveksamma. Samtidigt tror jag inte att jag kommer vara helt arbetsfri under mina fria år så portföljen kommer nog inte behöva belastas fullt ut. 

Faktum är att jag nästan ser på arbetslöshet med viss värme. Jag inser att det vore ganska skoj att haka på ett lärarvikariat på 10% som ingen annan vill ha eftersom det är på för låg procent eller ett föräldravikariat på fem månader i något suspekt högkvalificerat jobb som ingen annan skulle våga lämna sina fasta anställning för under så kort tid. Eller varför inte en programmeringskurs eller kommunal kockutbildning? Poängen är att det finns så många möjligheter därute. Och för den som likt mig inte är så låst kring sin yrkestitel eller en hög lön, samt inte har en så stor kostnadskostym så finns det alla möjligheter i världen. Särskilt med några miljoner på banken. Jag läste att en annan bloggare, KtM, får runt 100 000 i utdelningar per år. Vi har ungefär lika mycket pengar men främst i fonder och därför har jag inte tänkt så mycket på direktavkastning. Men enligt 4%-regeln så har ju även jag en passiv årlig inkomst på 100 000 kr. Det är ju faktiskt jättemycket pengar! 

För att komma till någon slags slutsats så känns det som att det är i lägen som dessa som portföljen och den här livsstilen verkligen kommer till sin rätt. För vad kan vara bättre än att få riktigt dåliga besked och inte behöva oroa sig för sin ekonomi? Okej, det finns säkert en massa saker som är bättre, men nog allt är det en enorm trygghet att veta att det faktiskt inte gör så mycket att bli arbetslös. En trygghet som väldigt få utanför den här sfären har. 

Vad händer om du blir av med jobbet? Oroar du dig för det? 

Kan man bli fattig av att vilja bli rik?

Jag har unnat mig Netflix den här månaden. Efter att ha sett färdigt den serie som gjorde att jag betalade 99 kr från början hade jag fortfarande en sådär 28 dagar kvar på mitt abonnemang. Med anledning av detta så började jag söka runt efter privatekonomiska program och hittade serien "Så blir du RIK". Den är lite amerikanskt flummig, men ändå utan en massa religiösa inslag (hittills) och helt okej att slötitta på. Programmet möter ett antal olika individer och par som drömmer om rikedom, men gör ungefär allt fel och ofta så blir de faktiskt fattigare av sin önskan att bli rika. 

Vi får till exempel möta en före detta lyxhustru som säljer ett hus för 2,2 miljoner dollar och tycker det är en bra idé att betala en förvaltare 1% för att hon ska "tjäna pengar" på sina pengar. Hon verkar ganska korkad så även programledaren håller med om att det nog inte är så dumt för henne att få lite stöd, men att betala 1% av kapitalvärdet för det besväret är ju ren och skär kapitalförstöring. Tyvärr fattar inte den här kvinnan det hur ofta hon än får det förklarat för sig och till slut verkar tv-teamet ge upp och låta henne fortsätta vara sjukt korkad i sin jakt på personlig rikedom. 

Det är nog inte många som kan relatera till ovanstående kvinna, men sedan lär vi känna ett par som bland många tveksamma beslut har fått för sig att köpa på sig saker billigt eftersom de tror sig kunna sälja dem dyrare och tjäna pengar. Mannen i familjen är särskilt stolt över en helt ny micro som han tror sig kunna få 60 USD för men bara betalat 17 USD för. Problemet med det? Jo, de hyr ett förråd för 400 dollar i månaden för att förvara prylarna. Programledaren slår ner deras argument rätt fort när han konstaterar att den tiden som paret tror sig behöva för att sälja skiten kostar lika mycket i hyra som de hoppas få in vid försäljning. De kan alltså lika gärna donera sakerna idag och slippa några månader med hyra och därmed gå plus minus noll. Vi är inte lika hysteriska när det kommer till förrådshyrning i Sverige, men jag kunde ändå relatera till situationen. Jag har också en massa prylar som kostar mig energi och som jag varken tar tag i att sälja eller som jag accepterar att helt enkelt donera. Hur rationellt är det egentligen? 

Ett tag in i programmet förklarar programledaren att det är svårt med psykologi och visst är det så. Min man vill till exempel köpa en ny bil eller allra minst en takbox för att vi ska kunna frakta skidor till skidorten och därmed slippa hyra varje år. Problemet är bara att vi åker skidor max en gång om året, men det är lätt att intala sig att det är ekonomiskt smart att äga istället för att hyra och samtidigt glömma bort alla kringkostnader. Vi kanske sparar pengar på våra skidor efter någon säsong (räknat på inköpskostnaden/användningar jämfört med att hyra x antal gånger), men knappast om vi räknar in takboxen eller till och med en större bil. 

I serien får vi även följa ett annat par där det är mamman i familjen som tjänar (svin-)bra med pengar och pappan som är hemmaförälder. Efter ett tag slog det mig att hennes inkomst (som förvisso aldrig räckte till) kanske var tack vare hennes utgifter. Hon såg ut att lägga mycket pengar på sig själv och sitt välmående och jag uppfattade det som att bil och märkeskläder var viktigt för framgången och hennes image på jobbet. Nu avundas jag inte den familjen. De verkade ha det svårare i relationen än vi och gick back varje månad ändå så hon hade inte så mycket positivt från sin höga lön, som jag uppfattade det. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på om jag skulle ha högst lön av alla inom min yrkesroll (det har jag absolut inte idag) om jag inte slösade en massa energi på att baka limpor och vara runt mina barn. Yrkeskvinnan i programmet var hemma en dag med sina barn och var förfärad över hur jobbigt det är, och ibland slås jag av just hur dränerande det är att aldrig få en paus från barnen. Vem vet, mina kollegor som outsourcar städ och matlagning kanske har lyckats få upp sin lön genom god prioritering? Nu vet jag inte vad som är bäst, men klart är att den personliga önskan att bli rikare kan få en negativ effekt. För vissa för att de tror sig kunna köpa sig till besparingar. För andra (som yours truly) genom att de snålar sig till lägre inkomster. Oavsett kan ens önskan om rikedom potentiellt göra en (åtminstone lite) fattigare. 

Har du sett den här serien? Några reflektioner från den eller erfarenheter av att vilja bli rik men göra sig onödigt fattig istället? 

Sparar man pengar med årskort?

Vilken tråkig fråga att inleda ett blogginlägg med för svaret är väl med största sannolikhet "det beror på" för de allra flesta av oss. Men årskortets vara eller icke vara är något jag funderat allt mer på i samband med mina tankar om billiga nöjen. För ett årskort borde väl kunna vara ett svinbilligt sätt att roa sig med träning, badhusbad, nöjesfält eller liknande. Eller?

Vi måste nästan börja med att diskutera mina erfarenheter av årskort hittills. Jag har köpt ett årskort på ett gym i yngre ålder och även ett på det lokala badhuset. Båda köpen var kopplade till arbetsgivarnas friskvårdsbidrag som gjorde att jag inte i praktiken betalade den fulla kostnaden själv. Och kanske bidrog det, men hur mycket tror ni att jag använde dem? Inte särskilt mycket alls. Jag kämpade mig plikttroget till badhuset med barnen ett par gånger (ett barn i taget) medan min man som också hade årskort i samma veva enbart följde med mig och barnen en enda gång i samband med att Mini fyllde år. Jag tror att jag räknade ut att det krävdes minst 30 besök för att man skulle ha sparat på det, något som inte jag (och definitivt inte min man) alltså gjorde. 

Man kan väl säga att det med den bakgrunden var lite småkorkat att köpa årskort på en rätt så lokal nöjespark, med skillnaden att det inte krävs 30+ besök för att det ska löna sig, utan snarare typ tre. Vi fick idén förra sommaren när vi insåg att vi betalat säkert runt 600 kr per person för en dag på ett nöjesfält, men hade kunnat köpt ett årskort för 800 kronor och därigenom sluppit hetsa oss igenom parken på en dag även om det bara hade inneburit att vi delade upp vårt besök på två dagar. Nu har vi av rent öppningstekniska skäl inte haft möjlighet att se om just detta årskort lönar sig eller inte, men när jag satt och försökte planera möjliga besök i parken slog det mig vad det är som är problemet med alla dessa årskort. För själva problemet ligger ju i att det ofta är så att de som har råd att pytsa ut en massa pengar på säsongsliftkort, årskort på djurparker och badhus ofta inte har tid att använda dem. Eller så kanske det finns en del tid på lediga helger (tid finns väl alltid egentligen), men så står man där efter en tuff jobbvecka med störiga kunder och gnälliga kollegor och känner att det sista man pallar göra är att ägna en hel jäkla dag (50% av ens lediga tid i veckan!) på att göra ungarna glada på Liseberg. Och då spelar det ju mindre roll att man köpt hela familjen ett säsongskort à 2295 kronor per person om man inte pallar använda det. 

Precis som vanligt lyckas jag inte skriva ett muntert inlägg, men är inte det här en situation som egentligen ganska tydligt visar på problematiken med dagens samhälle? Eller kanske är det inte ens ett problem, utan snarare en tydlig illustration av hur det ser ut. Lite som ett vykort från 2023 som någon hittar om 100 år eller gör en tv-serie om lika storslagen och fascinerande som Downton Abbey varit för mig. Vi köper saker och kläder som sällan används för att vi jobbar för mycket för att hinna använda dem. En kompis till mig vandrade i höstas med några andra av våra gemensamma vänner och hon var otroligt imponerad över hur tydligt allas personligheter syntes i utrustningen de hade. En av vandrarna hade riktigt bra utrustning och identifierar sig som en person som vandrar, men hade i princip aldrig använt utrustningen för att han inte har tid för det. En annan hade alldeles för dåliga kläder för att han själv inte tyckte att han höll på med vandring i någon större utsträckning, men vandrade naturligtvis betydligt mer än den pryltokige. Det blev kanske en lite lång utvikning, men poängen jag ville göra är att många av oss har större ambitioner än vi har ork och tid för. Och det leder till beslut som att köpa årskort på badhuset men inte gå dit oftare än någon gång per år eller köpa bästa möjliga vandrarutrustning, men aldrig ha tid att vandra. Ironin i det är ju så klart att så länge inte arbetsgivaren står för hundra procent av det där årskortet så gör ju årskortet i sig att man måste arbeta mer för att ha råd att finansiera det. Och då blir det där ekorrhjulet allt mer tydligt. 

Samtidigt tänker jag att ett årskort har potential att vara ett riktigt smart ekonomiskt beslut. För om man har tiden så kan man ju använda det massvis. Låt säga att man gör vad jag borde ha gjort i sommar men inte gjorde, och tar ledigt hela skolans sommarlov. Då finns ju tiden att gå till utomhusbadet, djurparken, nöjesfältet eller vad det nu är och då kanske man därigenom kan hålla sig ifrån dyra resor, restaurangbesök och annat som ofta hör sommaren till. För uppriktigt sagt är ju en sommar för drygt 6000 (tre årskort på Liseberg) för oss ett kap jämfört med en charterresa till Kreta eller ens en vecka på Västervik resort eller valfri stugby på Gotland. Det kräver dock i vanlig ordning lite planering och medhavd matsäck, men det har jag ju skrivit om flera gånger förut. Årskortet kan således möjliggöra minskade utgifter för annat, åtminstone om man faktiskt uppskattar fler mindre upplevelser framför en större. 

Vi får väl se hur det blir för oss med vårt senast årskort. Det återstår ännu att se. Men jag hoppas kunna lyckas bättre att ta tillvara på det än vad jag gjort hittills i livet och jag hoppas att det kan bidra till en fin sommar. Och om det blir en bra grej kan jag inte låta bli att tänka att jag längtar till mer frihet, mer tid och större möjligheter att ta tillvara på diverse årskort i framtiden. För det är något alldeles speciellt med att göra pensionärerna sällskap i badhuset en onsdag förmiddag. Det är för mig en dröm som jag hoppas uppfylla inom inte alltför många år. 

Brukar du köpa årskort? Brukar de löna sig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet och jag hoppas du får en fin 1 maj!