Sparar man pengar med årskort?

Vilken tråkig fråga att inleda ett blogginlägg med för svaret är väl med största sannolikhet "det beror på" för de allra flesta av oss. Men årskortets vara eller icke vara är något jag funderat allt mer på i samband med mina tankar om billiga nöjen. För ett årskort borde väl kunna vara ett svinbilligt sätt att roa sig med träning, badhusbad, nöjesfält eller liknande. Eller?

Vi måste nästan börja med att diskutera mina erfarenheter av årskort hittills. Jag har köpt ett årskort på ett gym i yngre ålder och även ett på det lokala badhuset. Båda köpen var kopplade till arbetsgivarnas friskvårdsbidrag som gjorde att jag inte i praktiken betalade den fulla kostnaden själv. Och kanske bidrog det, men hur mycket tror ni att jag använde dem? Inte särskilt mycket alls. Jag kämpade mig plikttroget till badhuset med barnen ett par gånger (ett barn i taget) medan min man som också hade årskort i samma veva enbart följde med mig och barnen en enda gång i samband med att Mini fyllde år. Jag tror att jag räknade ut att det krävdes minst 30 besök för att man skulle ha sparat på det, något som inte jag (och definitivt inte min man) alltså gjorde. 

Man kan väl säga att det med den bakgrunden var lite småkorkat att köpa årskort på en rätt så lokal nöjespark, med skillnaden att det inte krävs 30+ besök för att det ska löna sig, utan snarare typ tre. Vi fick idén förra sommaren när vi insåg att vi betalat säkert runt 600 kr per person för en dag på ett nöjesfält, men hade kunnat köpt ett årskort för 800 kronor och därigenom sluppit hetsa oss igenom parken på en dag även om det bara hade inneburit att vi delade upp vårt besök på två dagar. Nu har vi av rent öppningstekniska skäl inte haft möjlighet att se om just detta årskort lönar sig eller inte, men när jag satt och försökte planera möjliga besök i parken slog det mig vad det är som är problemet med alla dessa årskort. För själva problemet ligger ju i att det ofta är så att de som har råd att pytsa ut en massa pengar på säsongsliftkort, årskort på djurparker och badhus ofta inte har tid att använda dem. Eller så kanske det finns en del tid på lediga helger (tid finns väl alltid egentligen), men så står man där efter en tuff jobbvecka med störiga kunder och gnälliga kollegor och känner att det sista man pallar göra är att ägna en hel jäkla dag (50% av ens lediga tid i veckan!) på att göra ungarna glada på Liseberg. Och då spelar det ju mindre roll att man köpt hela familjen ett säsongskort à 2295 kronor per person om man inte pallar använda det. 

Precis som vanligt lyckas jag inte skriva ett muntert inlägg, men är inte det här en situation som egentligen ganska tydligt visar på problematiken med dagens samhälle? Eller kanske är det inte ens ett problem, utan snarare en tydlig illustration av hur det ser ut. Lite som ett vykort från 2023 som någon hittar om 100 år eller gör en tv-serie om lika storslagen och fascinerande som Downton Abbey varit för mig. Vi köper saker och kläder som sällan används för att vi jobbar för mycket för att hinna använda dem. En kompis till mig vandrade i höstas med några andra av våra gemensamma vänner och hon var otroligt imponerad över hur tydligt allas personligheter syntes i utrustningen de hade. En av vandrarna hade riktigt bra utrustning och identifierar sig som en person som vandrar, men hade i princip aldrig använt utrustningen för att han inte har tid för det. En annan hade alldeles för dåliga kläder för att han själv inte tyckte att han höll på med vandring i någon större utsträckning, men vandrade naturligtvis betydligt mer än den pryltokige. Det blev kanske en lite lång utvikning, men poängen jag ville göra är att många av oss har större ambitioner än vi har ork och tid för. Och det leder till beslut som att köpa årskort på badhuset men inte gå dit oftare än någon gång per år eller köpa bästa möjliga vandrarutrustning, men aldrig ha tid att vandra. Ironin i det är ju så klart att så länge inte arbetsgivaren står för hundra procent av det där årskortet så gör ju årskortet i sig att man måste arbeta mer för att ha råd att finansiera det. Och då blir det där ekorrhjulet allt mer tydligt. 

Samtidigt tänker jag att ett årskort har potential att vara ett riktigt smart ekonomiskt beslut. För om man har tiden så kan man ju använda det massvis. Låt säga att man gör vad jag borde ha gjort i sommar men inte gjorde, och tar ledigt hela skolans sommarlov. Då finns ju tiden att gå till utomhusbadet, djurparken, nöjesfältet eller vad det nu är och då kanske man därigenom kan hålla sig ifrån dyra resor, restaurangbesök och annat som ofta hör sommaren till. För uppriktigt sagt är ju en sommar för drygt 6000 (tre årskort på Liseberg) för oss ett kap jämfört med en charterresa till Kreta eller ens en vecka på Västervik resort eller valfri stugby på Gotland. Det kräver dock i vanlig ordning lite planering och medhavd matsäck, men det har jag ju skrivit om flera gånger förut. Årskortet kan således möjliggöra minskade utgifter för annat, åtminstone om man faktiskt uppskattar fler mindre upplevelser framför en större. 

Vi får väl se hur det blir för oss med vårt senast årskort. Det återstår ännu att se. Men jag hoppas kunna lyckas bättre att ta tillvara på det än vad jag gjort hittills i livet och jag hoppas att det kan bidra till en fin sommar. Och om det blir en bra grej kan jag inte låta bli att tänka att jag längtar till mer frihet, mer tid och större möjligheter att ta tillvara på diverse årskort i framtiden. För det är något alldeles speciellt med att göra pensionärerna sällskap i badhuset en onsdag förmiddag. Det är för mig en dröm som jag hoppas uppfylla inom inte alltför många år. 

Brukar du köpa årskort? Brukar de löna sig? Dela gärna med dig i kommentarsfältet och jag hoppas du får en fin 1 maj!