tisdag 30 maj 2023

Vad händer om jag blir av med jobbet?

Överallt pratas det nu om artificiell intelligens (AI) och jobb som försvinner. Samtidigt befinner vi oss i en tid där det börjar märkas att företag och offentlig verksamhet försöker bli mer lönsamma och spara pengar, vilket ofta leder till neddragningar och rena varsel. Men i ett läge av privatekonomisk styrka kan det kanske vara bra att bli uppsagd? Eller åtminstone inte dåligt? 

Som av en händelse läste jag i IGMR:s blogg att hans fru varslats, men att det kändes helt okej tack vare deras ekonomiska krockkudde. På min arbetsplats genomförs just nu en stor omorganisation där en del sannolikt kommer bli övertaliga och som alltid när det är mycket oro så byter flera jobb och då särskilt de som är starka på arbetsmarknaden och som har förhandsinformation. Hos oss innebar det att cheferna började röra på sig rätt tidigt, redan förra hösten och på våren, vilket lustigt nog var något positivt för mig eftersom att bli av med dåligt ledarskap visade sig göra otroligt mycket för mitt välbefinnande. Nu är det dock lite orolig stämning på jobbet. Det tisslas och tasslas och jag vet fler än en som räknat LAS-år (jag vet iofs inte riktigt vad som gäller för LAS längre så det konceptet kanske är passé) och funderar på vad de ska göra i den nya organisationen. Samtidigt har arbetsgivaren börjat automatisera en del arbetsuppgifter (för att hjälpa och underlätta för oss förstås!), vilket ytterligare späder på den oroliga stämningen. 

Oväntat nog har jag inte brytt mig det minsta. Jag erkände till och med för en kollega att jag hoppas att de får köpa ut mig för att smidigt bli av med mig. Om grunden i LAS finns kvar står jag nämligen troligtvis väldigt säker, eftersom jag ändå jobbat en hel del år och det har kommit extremt många nya efter mig. För några dagar sedan gick jag därför in på Avanza och kollade min ekonomiska status. Enligt mitt sparmål är jag i mål om ganska exakt fyra år med brasklappen att inflationen gjort mina inplanerade FIRE-siffror något tveksamma. Samtidigt tror jag inte att jag kommer vara helt arbetsfri under mina fria år så portföljen kommer nog inte behöva belastas fullt ut. 

Faktum är att jag nästan ser på arbetslöshet med viss värme. Jag inser att det vore ganska skoj att haka på ett lärarvikariat på 10% som ingen annan vill ha eftersom det är på för låg procent eller ett föräldravikariat på fem månader i något suspekt högkvalificerat jobb som ingen annan skulle våga lämna sina fasta anställning för under så kort tid. Eller varför inte en programmeringskurs eller kommunal kockutbildning? Poängen är att det finns så många möjligheter därute. Och för den som likt mig inte är så låst kring sin yrkestitel eller en hög lön, samt inte har en så stor kostnadskostym så finns det alla möjligheter i världen. Särskilt med några miljoner på banken. Jag läste att en annan bloggare, KtM, får runt 100 000 i utdelningar per år. Vi har ungefär lika mycket pengar men främst i fonder och därför har jag inte tänkt så mycket på direktavkastning. Men enligt 4%-regeln så har ju även jag en passiv årlig inkomst på 100 000 kr. Det är ju faktiskt jättemycket pengar! 

För att komma till någon slags slutsats så känns det som att det är i lägen som dessa som portföljen och den här livsstilen verkligen kommer till sin rätt. För vad kan vara bättre än att få riktigt dåliga besked och inte behöva oroa sig för sin ekonomi? Okej, det finns säkert en massa saker som är bättre, men nog allt är det en enorm trygghet att veta att det faktiskt inte gör så mycket att bli arbetslös. En trygghet som väldigt få utanför den här sfären har. 


Vad händer om du blir av med jobbet? Oroar du dig för det? 

25 kommentarer:

  1. Oroar mig inte det minsta. Det vore tvärtom troligtvis gynnsamt för mig att bli av med jobbet, så slipper jag fatta det beslutet själv ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, kan relatera till det! Är iofs inte strikt FIRE, men skulle nog bli lycklig av en uppsägning ändå. Det skulle tvinga fram andra livsbeslut.

      Radera
  2. Jobbar statligt så där finns en trygghet. Men vi hade nerdragningar där folk fick möjlighet att gå med avgångsvederlag precis när jag hade en nyfödd. Var inte läge för mig då att hoppa på det. Skulle de komma med det erbjudandet idag så skulle jag stå bland de första i kön, då jag är ganska less (söker andra jobb och går på intervjuer men kommer inte längre än så)..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det så säkert verkligen? Minns Arbetsförmedlingens jättevarsel förut och läste om att de nyligen rekryterat och sedan sagt upp folk igen.

      Radera
  3. Jag skulle säga att det är både positvt och negativt för arbetsmoralen att ha en passiv inkomst. Vi landar ca 370k om året i utdelningar från portföljen och denna vetskap har gjort mig betydligt mindre benägen att "jaga karriär" på jobbet. Som bekant jagar ju hungriga vargar bäst. Jag har faktiskt blivit lite lat, vet inte om det har med att jag faktiskt inte trivs eller om det är för att jag efter 23 år i arbetslivet börjar tröttna på rutiner och att slava för någon annan. Att starta eget är inget alternativt i nuläget, saknar inspiration och det är dumt att göra bort sig med ett eget bolag. Jag hade antagligen tagit något år ledigt från jobbet om jag inte hade haft fru och barn, det är lite svårare att själv ligga hemma medans den äkta hälften går upp kl 6 varje morgon. Tanken har varit att vi ska säga upp oss samtidigt, och att hon ska kunna jobba timmar/arbetspass och jag ska vara ledig på heltid för att kunna ägna mig åt hobbies och annat kul. Vi hade tänkt vänta några år till, så denna jobballergi kom väldigt olägligt haha. Om två år hade vi haft tillräcklig passiv inkomst för att leva riktigt bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det du skriver om känner jag igen väldigt väl. Jag känner mig otroligt oengagerad på jobbet. Mina kollegor som känner till mina FIRE-planer påstår att det inte märks, men jag tycker det märks. Eller åtminstone känns att jag inte är lika engagerad. För det finns en mental skillnad. Så ingen hungrig varg längre... Åtminstone inte just nu.

      Radera
  4. Lättare att säga om man har en partner som drar in gott om pengar

    SvaraRadera
  5. Just nu, när jag mest känner panik över min ekonomi, så skulle jag inte bli jätteglad över en uppsägning. Samtidigt så har jag pengar så jag klarar mig i sju år om jag tar ut 300' varje år (räknade lite snabbt med rikatillsammans kalkylator). Jag tänker att innan dess lär jag ha hittat ett annat jobb. Samtidigt lär jag ju också få några slantar i avgångsvederlag också.

    Då jag precis fått en större löneökning har jag dock svårt att tro att de kommer kicka mig bland de första. Det finns andra avdelningar där de kan minska på antal anställda först. Men den som lever får se hur det blir. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är i en bra bransch, så det känns som att du har ditt på det torra. Men visst är sju år ungerfär 6,9 år fler än de flesta (och då räknar du ju inte ens med a-kassa, antar jag). Vilken fin sak att ha i åtanke under tråkigare tider som dessa. Kram

      Radera
  6. Jag arbetar som konsult i eget AB, och har uppdrag bokat aug ut. Det fylls på med arbete med samma uppdragsgivare successivt, så jag tror mig kunna arbeta på samma sätt och i samma omfattning ytterligare ca 1.5 år. Inte för att jag behöver, för jag kan redan idag leva på mina aktieutdelningar, närmare 300.000 kr detta år, och ser mig därmed som ekonomiskt oberoende.
    /Christoffer S.

    Boktips (jäv: jag är författaren):
    https://www.bokus.com/bok/9789152764800/sa-har-blir-du-miljonar-och-fri-vagen-till-okad-rikedom-och-frihet/

    SvaraRadera
  7. Nä, inte ett dugg orolig. Min arbetsgivare har ett 20 tal vakanser inom mitt yrke och det finns 0 att anställa. Inget jobb där AI kommer ta över i första hand, mer än kanske delvis och det skulle bara göra mitt jobb enklare att slippa vissa delar av det.

    SvaraRadera
  8. Det hade varit mycket olägligt om jag skulle bli av med jobbet (fastanställd) närmsta halvåret för min man är precis klar med ett projekt (egenanställd) och behöver nytt uppdrag eller anställning i höst. Bortsett från det så är det inget jag oroar mig särskilt för - jag har nog extra inkomstförsäkring så borde klara mig rätt bra i ett år utan jobb. Utöver då den ekonomiska krockkudden med sparpengar och stenkoll på utgifterna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas ni klarar er och att han hittar ett nytt jobb/uppdrag inom kort. :)

      Radera
  9. Kändes så skönt att inte vara tvungen att vara kvar när jag inte trivdes, den ekonomiska friheten borde alla ha. Då skulle nog arbetsgivarna behöva jobba lite mer för att hålla kvar sina anställda, vilket antagligen skulle gynna hälsan för de flesta.

    Ja att kunna ta vikariat som inte är så många procent är ju också en väldig frihet, att kunna välja vad man vill ta för uppdrag och inte. Då kan du ju prova på hur läraryrket är. Jag landade en 100% tjänst som matematiklärare i åk7-9 nu till hösten på min vfu-skola, vilket känns fantastiskt kul.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så! Och grattis! Det måste kännas skönt. Fick du en ok lön, eller blev du negativt överraskad där?

      Radera
    2. Jag blev nöjd med lönen, när jag fått min legitimation så får jag 38 000kr/mån. Vilket är samma som jag hade när jag sa upp mig som civilingenjör hos stor fordonstillverkare (privat sektor)

      Radera
    3. Jag förstår det. Det är ju helt okej ändå men varierar säkert mycket mellan kommuner. Nu får du förhoppningsvis mer semester och ledigt på barnens lov dessutom. /Frihetsmamman

      Radera
  10. Sedan jag var arbetslös 6mån för ett par år sedan är ju nu så mycket mindre rädd för att vara arbetslös. Innan dess trodde jag att det skulle vara döden och att personer som är arbetslösa aldrig mer får jobb. Jag som bara jobbat i några år har verkligen ingen gigantisk besparing, men har å andra sidan utgifter som rymms väl inom a-kassa. Därför känns det lugnt såväl ekonomiskt som mentalt. Och samtidigt mindre rimligt att det skulle ske nu då jag nu jobbar kommunalt inom ett område där det är svårt att hitta kunnigt personal.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så länge du är under 50 är det lugnt. För mig som är 50+ tog det 3 år och 350 ansökningar att få jobb, trots utbildning och ingen brist på jobb. Efter 50 blir man sedd som en belastning alternativt inte sedd alls.

      Radera
    2. Jag tror att det är bra att känna så. Jag har faktiskt aldrig haft att göra med a-kassa eller Arbetsförmedlingen och tror det gör att det känns onödigt läskigt att vara arbetslös. Det är säkert inte så farligt i praktiken och en snäv kostnadskostym är absolut bästa överlevnadstricket, tycker jag.

      Radera
  11. Det är oerhört osannolikt att jag skulle förlora jobbet, men hade det hänt så hade jag blivit mer stressad över att hitta på något att göra och få ett socialt sammanhang och känna att jag gör något någorlunda nyttigt, än bekymrat mig över pengar. Är lean FI nu och det skadar ju inte med mer pengar men en lön är inte nödvändigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt för dig! Och att vara Lean FI är ett trevligt tillstånd, snart är jag också där som det ser ut.

      Radera